Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Jag är bedragen - hjälp mig!

Hej,

Jag skriver här för att jag har ingen att vända mig till. Jag har vänner, nära vänner, som jag skulle kunna prata med. Men dels vill jag inte ”ha ut” vad som har hänt, framför allt för min sambos skull. Hon lider tillräckligt. Och då kanske ni förstår att vi har beslutat oss för att försöka fortsätta tillsammans.

Den andra anledningen att jag inte vill/vågar prata med någon är omfattningen. Aldrig att jag tror att någon annan skulle ge mig rådet att stanna. Om jag hade sett på detta utifrån tror jag aldrig att jag hade trott att hennes känslor för mig är äkta.

Låt mig berätta vad som hänt:

I augusti/september 2017 börjar hon prata med en kollega alltmer. I början över mejl, sedan Messenger. Deras samtal blir allt mer privata och de börjar flirta. Då såg hon det knappt som flirt, men insåg ganska snart att det var just vad det var.

Deras relation blir snabbt något annat och i slutet av september/början av oktober börjar det uttrycka känslor för varandra. Det säger till varandra att “det här kan vi inte göra, såhär kan vi inte säga”, men redan i oktober ger hon honom en första puss. Därefter eskalerar allting väldigt snabbt och i november säger hon till honom att hon älskar honom första gången.

Att det började i september 2017 gör extra ont. Jag friade nämligen till henne på en solresa, hon sa ja, och åkte i princip hem och inledde ett två års förhållande med kollegan.

Hon beskriver honom som sin bästa vän under den här tiden. Den som stod henne närmast. Hon beskriver deras relation som en djup vänskapsrelation med starka känslor. Men hon beskriver också en situation med mycket ångest och ånger. Vid fyra tillfällen har de haft sex med varandra, två gånger fullbordat samlag men det har avslutas tidigt därför att ångesten hos dem båda gjorde att “han inte kunde prestera”. De två andra gångerna har det varit händer och munnar.

Deras relation pågick under 2018 men i slutet av året gick deras företag i konkurs. Hon säger då att de sa till varandra att deras relation skulle upphöra efter årsskiftet. Men det gjorde den inte. Istället var det hon som tog mejlkontakt med honom i januari, men hon säger också att de då var överens om att inte fortsätta som “par” utan bara som vänner eftersom de kommit nära varandra.

Det höll förstås inte. Enligt henne har de inte varit fysiska med varandra under 2019, men uttryckt starka känslor för varandra ändå.

Han har bett henne lämna mig flera gånger, och hon har alltid sagt nej. När han i maj 2019 sa att han inte klarade av att vara hennes vän utan ville mer sa hon att hon stod på samma ställe som tidigare, hon ville inte lämna mig och familjen. Det blev konflikt mellan dem och de sa att de inte skulle höras mer. Men det tog bara någon vecka så bestämde de sig för att träffas och prata. Så hon åkte hem till honom och spenderade kvällen där, dock åkte hon hem vid tio-tiden.

Vad som hände därefter var att de bestämde sig för att fortsätta vara vänner. Men hon säger att det inte blev så. De fortsatte uttrycka känslor för varandra - men inget fysiskt - och någon vecka senare träffades de igen. Hon arbetade hemifrån men tog sin dator och åkte till honom.
Ytterligare någon vecka senare gick de på restaurang och sedan åkte de hem till honom igen. Hon kom hem vid tio-tiden igen. Vad som gör extra ont i det är att just den dagen satt jag hemma och betalade handpenningen på vårt nyköpta hus.

Enligt henne var syftet med kvällen med restaurangbesöket att de träffades för att han mådde dåligt och behövde stöd. Och hon har alltid brytt sig så mycket om honom. Hon menar att förälskelsen visserligen var stark men anledningen att hon höll kvar i honom var framför allt att hon kände ett behov av att ta hand om honom när han mådde dåligt. Och han ska ha mått väldigt dåligt med en hel del bagage.

Någon gång i mitten av juli var hon hemma hos honom för sista gången. Hon åkte dit för att tala om för honom att vi hade köpt hus, för hon menade att det skulle vara spiken i kistan för dem. Att 2019 varit ett långsamt farväl och att det skulle bli slutet för dem. Men hon klarade inte att säga utan lämnade honom i dörren. Då var hon ledsen och grät.

Sen upptäckte jag allt. Det började med att jag såg ett mess på Messenger och frågade vem det var. Hon sa att det var en kollega som hon varit på AW med. (minns ni restaurangbesöket?) Jag blev misstänksam och efter några veckor loggade jag in på hennes Facebook, hittade ingen konversation och erkände skamset att jag hade gjort det. Inte ens då blev jag särskilt rädd. Men jag frågade iallafall om det var så att det fanns något där, mellan honom och henne. Och hon sa ja.

Hennes erkännande har förändrats. Jag räknar fyra versioner. Det har liksom sipprat fram. Till en början sa hon att det hade börjat fyra-fem månader tidigare och att de aldrig varit fysiska. Men jag kände att det inte var allt och jag pressade och hittade också information som gjorde att hon till slut tvingades erkänna att det fanns mer. Då erkände hon att det hela börjat november 2018 och att de hade kyssts en gång. Jag var fortfarande inte nöjd och ytterligare någon vecka senare sa hon att det hade varit två kyssar.

Till en början i den här historien när allt började sippra fram var jag lugn och förstående. Alla kan bli förälskade. Jag äger inte henne eller hennes känslor. Och vi pratade om det. Men när det framkom att hon ljugit var jag till en början arg, mest för lögnerna. Jag var av den bestämde uppfattningen att bara sanningen kunde rädda oss. Om vi öppnade oss och var ärliga mot varandra kunde det möjligtvis rädda vårt förhållande.

En tid efter “den andra kyssen”, sa till henne i affekt att om inte sanningen kom fram där och då, skulle jag lämna omgående. Jag hade ytterligare lögner som jag kastade i ansiktet på henne och hon stod väl mot väggen. Så hon erkände. Hon erkände att allt börjat i september 2017, att de haft sex vid fyra tillfällen. Att allt var som jag ovan beskrivit.

Vi pratar med varandra nu. Varje dag. Hela tiden. Jag har varit tydligt med vad jag vill. Jag vill vara med henne. Jag vill hitta förståelse och acceptans för vad som har hänt, även om jag kanske inte kan förlåta. Jag älskar henne djupt, kommer nog alltid att göra. Och hon lider otroligt över vad som hänt, är extremt ångerfull och hävdar bestämt att hon älskar mig och alltid har gjort. Hon har bara älskat två.

Men jag kan liksom inte komma ifrån tanken på att vår kärlek inte är jämställd. Jag lever med uppfattningen att alla kan göra misstag. Alla kan göra stora misstag. Men att göra något under två års tid är inget misstag. Och hon hävdar bestämt ATT hon älskar mig. Men jag är rädd att hon älskar sin familj, inte vill splittra den. Att hon är rädd för omvärldens blickar om vi bryter och det kommer ut vad hon gjort. Att det är därför hon vill stanna, snarare än mig som hon faktiskt älskar mig som hon säger att hon gör. Även om hon kanske tror det nu när hon håller på att förlora mig.

Jag vet heller inte hur jag kan tro på henne. Att 2019 var ett långsamt farväl, att de starka känslorna de trots allt uttryckte för varandra var en rest, ett efterspel, som kanske delvis var sanna men från hennes håll en del av en skuld som hon kände gentemot honom för att å enda sidan alltid ha sagt nej när han ställde ultimatum att lämna mig, men å andra sidan agerat och gjort saker som fått honom att tro tvärtom. Det var ju trots allt så att det avgörande brytet kom när jag upptäckte allt.

Det som hänt är så jävla monumentalt att jag knappt kan förstå det. Jag har aldrig varit svartsjuk, alltid haft fullt förtroende för henne. Jag trodde verkligen aldrig att det skulle kunna hända. Vårt förhållande var inte dåligt innan detta, och inte heller jättedåligt under tiden. Visst kan vi förbättra oss, sluta ta varandra för givet. Man gör lätt det efter tio år tillsammans. Men vi har inte haft det dåligt. Hennes hjärta flög helt enkelt iväg till någon annan.

En del av mig vill resa mig upp och gå. Straffa henne genom det för vad hon har gjort. Men att lämna henne är inte bara att straffa henne. Det är ett straff även mot mig. Så jag undrar om någon mer där ute har upplevt samma extrema svek, i den omfattningen, den längden, de stora känslorna. Och om någon där ute lyckats överleva.

Snälla, kommentera, säg något. Vad tänker ni när ni läser det här? Är jag en dum jävla dörrmatta som stannar kvar? Eller finns det något värt att kämpa för?

2 gillningar

Jag tänker att hon egentligen vill ha er båda två. Av praktiska eller känslomässiga skäl. Att hon vet att hon borde välja, men hon kan eller vill inte, så därför har hon behållit er båda i två år. Nu tvingar du henne att välja, och då väljer hon dig. Sedan kommer hon att vara ännu mer försiktig när hon träffar den andre, för hon vill inte vara utan honom.

Det är vad jag tror och tänker, men jag kan förstås ha fel.

Hur kom detta fram? Var detta något som hon själv valde att ta upp? Kommer ångern av att hon valt att berätta eller att hon blivit påkommen? Låter som att det har sipprat ut lite av sanningen allt eftersom du gräver/kräver svar.

Spontant tror jag att hon säger vad hon tror att du vill höra, hon ger dig en viss del av sanningen för att du ska känna dig trygg, lita på henne och få känslan av att hon berättar allt…

Kan vara så att det går att rädda, men hon verkar ju inte ha tagit avstånd från kollegan utan vill ha er bägge, som Leaf ovan är inne på.

Är det du eller hon som inte vill att det ska diskuteras om detta kring folk ni känner? Förstår givetvis att man kanske inte vill det, men tänker om det är ett specifikt önskemål för henne, för i så fall så kan det ju även handla om att hon är rädd om sin egna bild utåt.

1 gillning

Det kom fram efter att jag sett ett mess från honom och specifikt frågade om det var något mellan dem. Då erkände hon, och sa att det var något. Men som jag skrev i mitt långa, långa inlägg så fick jag då en första väldigt avskalad version. Det handlade då bara om några månader utan fysisk närhet.

Hon har tagit avstånd från kollegan. Så vitt jag vet. Visst finns det möjligheter för henne att ljuga, att fortsätta ha kontakt med honom från något anonymt epost-konto. Men på den punkten tror jag henne faktiskt.

Hon har ringt till honom, sagt att jag känner till det hela och att de aldrig mer kommer att prata med varandra. Till saken kan läggas till att jag har ringt till honom. Jag pratade med honom. Först en gång. Men då hade hon redan hört av sig till honom och förvarnat att jag kanske kunde ringa och bett honom att ge mig en av de tidigare versionerna.

När sedan allt exploderade tvingade jag henne att ringa till honom igen. Vi pratade med honom på högtalare och jag bad henne att säga allt. Att jag nu visste allt och han bara skulle säga sanningen och svara på alla mina frågor. Han bekräftade faktiskt då en hel del. Men av olika anledningar har jag ändå svårt att ta för en sanning, att det ändå inte ligger något mer begravt.

Ingen av oss vill prata med utomstående. Min mamma och pappa vet dock. Inte omfattningen, men att hon har haft en affär. Vi måste ha hjälp med barnen. Och i dagarna har hon också berättat för båda mina systrar eftersom de har börjat undra vart vi har tagit vägen. Samtliga som vet har varit mycket förstående och stöttande gentemot henne, och det är jag faktiskt glad för. OM vi ska överleva är det inte bara jag som måste överleva. Hon, och alla våra relationer måste också göra det. Men kontakten med mina systrar var det hon som tog, visserligen på uppmaning från mig. Och inte heller då talade hon om HELA omfattningen. Det är jag också glad för. För jag vet inte om de hade kunnat bära den.

Jag tror inte att hon kommer träffa honom mer. Jag tror inte att han vill det längre, han mår också dåligt över det här och kanske framför allt vara nummer två.

Jag är dock rädd för att om några månader när den värsta dimman lägger sig, att hon då kontaktar honom igen för att hon faktiskt älskat och brytt sig om honom bara för att kolla hur han mår. Och det där, att bryta och sedan återta kontakt igen för att sedan låta det eskalera till mer än vänner är någonting de har gjort flera gånger.

Hej!!

Ja du… Jag var i liknande läge som du tidigare… Otrogen flickvän, ånger, tårar.
Det skulle aldrig ske igen. Hon var en annan människa nu… Hon hade vaknat… Lämnade jag skulle dö… Jag skulle tänka på barnen… jag skulle tänka på allt vi hade och allt vi hade gått genom… bla bla bla.

Sen en dag kommer det mystiska beteendet tillbaka… Allt hade naturligtvis hänt igen. De löften hon sagt då var dåtid, förbi och pasé!
Nu var det nya tider…

Jag ser att du hänger upp dig väldigt mycket på detaljer… vad hon sagt. Vad hon gjort, vad ni lovat…
Sluta med det för du gör bara illa dig själv.
Håll dig till rena fakta istället!
Hon har varit otrogen. Hon visste exakt vad hon gjorde och hon gjorde det igen ändå… Nu är hon rädd för att förlora sin trygghet och agerar efter det. halvsanningar och löften! Fråga dig själv redan nu ett par saker innan du går vidare… Svara dig själv ärligt!

Kommer du att lita på henne igen?
Kommer du att lära dig att leva med vad hon gjort?
Kommer du våga älska henne som hon vill att du ska göra?

Inte för att det har nån betydelse men varför hakar du upp dig på 4 gånger? Blir det liksom bättre om det “bara” var 4 gånger?
hur känns det om det råkar komma fram att det var 6 gånger eller t om 60 gånger… Blir det ett större svek?

Enligt min erfarenhet så kommer hon att vara otrogen mot dig igen!
Vem fan svarar ja på ett frieri och åker hem och knullar kollegan liksom?? usch och blä!!

8 gillningar

Jag vet inte om jag vill råda dig att fortsätta relationen med henne, men om du gör måste ni ha professionel hjälp. Med denna hjälp skall ni så svara på tre frågor, “vad har hänt?”, “varför hände det?” och " vad kan du/jag/vi göra för att det inte skall hända igen?". Utifrån svaren på dessa frågor skall ni så konstruera en historia som ni båda kan tro på. Det kan dock bli svårt att konstruera en trovärdig historia i ert tillfälle.

Tycker det verkar som att hon vill ha en trygg och stabil man som du, i sitt vardagsförhållande, men samtidigt söker till problematiska och kanske självdestruktiva män vid sidan av, för att få uppfyllt behov av stora känslor och att frälsa dessa män medsitt stöd och sin kärlek. Det finns många sådana problematiska män här i världen. Även om hon avbryter kontakten med just denna kollega, så finns det ju andra som kan ta hans plats och vara den hon kontaktar bara för att höra hur han mår och erbjuda sitt stöd. Så länge hon har denna svaghet finns det inte mycket du kan göra för att undgå det, eftersom hon verkar sakna spärrar som gör att hon tappar kontrollen över vänskapsrelationer som kan köra på i åratal med avslut och förnyad kontakt. Att hon här gjorde det som nygift gör det bara ännu svårare att tro på henne.

Hur konstigt det än kan låta är jag inte orolig för det ska hända igen. Jag kanske är naiv, men jag känner ingen stor rädsla för det. Hon söker inte upp självdestruktiva män men hennes förklaring till varför hon stannade så länge med honom beskriver henne sådan som jag känner henne. Lojal, omhändertagande. Egentligen en fantastisk människa. Bara att lojaliteten i detta fallet blev helt missriktad.

Vem vet var vi är om tio år. Då har kanske detta lagt sig och vi är tillbaka i en vardag som för henne hit igen, det kan jag inte svara på. Det vet jag ju inte. Men jag känner ingen stor oro för det.

Tack för ditt svar. Du beskriver en del av mig, en del av mina känslor. För vem blir jag om jag stannar kvar? Vad gör det mig?
Men en annan del av mig säger också till mig att jag ska stanna. Jag straffar mig dubbelt om jag lämnar. Och nej, jag kanske aldrig kan lita fullt ut på henne igen. Men å andra sidan. Kanske lyckas jag…

Du kanske kan ge henne en chans.
En väninna till mitt ex lämnade sin man och tre ungar för en kollega som fiskade efter henne. Väl i hans garn råkade hon ut för psykisk misshandel och lämnade. Hennes ex ville ha tillbaks henne, de fick en sladdis och är i dag lyckligt gifta med varandra.

En kollega till mig var ute och strulade när hennes man försummade henne. Han kom på dem, ställde dem mot väggen, hennes vänster valde sin fru och hon fick stanna på nåder. När jag meddelade att jag skulle skilja mig kastade hon sig om min hals men när jag byggt upp hennes självkänsla och självförtroende valde hon att stanna hos sin göbbe. Nu tror jag inte det kommer att hålla, hon är känslig och söker bekräftelse. Det skulle hon fortsatt med även om det skulle blivit vi.

Vad jag vill säga är det kanske kan det fungera.

Hon söker inte upp självdestruktiva män men hennes förklaring till varför hon stannade så länge med honom beskriver henne sådan som jag känner henne. Lojal, omhändertagande. Egentligen en fantastisk människa. Bara att lojaliteten i detta fallet blev helt missriktad.

Tycker att denna inställning är rätt så katastrofal. Du agerar ju närmast som en försvarsadvokat som vill bortförklara hennes karaktärsbrist. Fokusera på hennes behov och hennes motiv för att agera som hon gör. Hon gör det inte av missriktad välvilja för att omhänderta någon som har det svårt, utan för att få uppfyllt egna behov av att ha ett intensivt känslomässigt förhållande till en annan man, som hon vet vill att hon lämnar dig för honom. Hon ljuger för och manipulerar reelt två män med sin neverending story, där hon verkar att varit den drivande part och den andre mannen definitivt fått minimalt ut av hennes “stöd”. Definitivt inte en fantastisk människa.

3 gillningar

Tack för din berättelse.

Jag vet, är det inte märkligt. Jag älskar henne. Och hatar henne. Jag ser hennes bra sidor. Och hennes usla. Men jag försöker påminna mig om att hon också är en människa. Men kanske är jag bara naiv och dum i huvudet.

Inte alls. Frågan är vilka av känslorna du vill mata. En indian berättade för sitt barnbarn att det kändes som han hade två vargar inom sig som slogs, en vit och en svart. Den vita var hans goda sidor, kärlek, vänlighet, barmhärtighet. Den svarta var hans dåliga, hat, hänndlystnad, svartsjuka o s v. Barnbarnet frågade vilken av vargarna som vann. Åldringen svarade: “Den jag väljer att mata”.

3 gillningar

Just så känner jag mig. Jag tror att jag tror på hennes ånger och uppriktiga kärlek till mig. Men jag tror också att hon möjligtvis kan vara blind för paniken hon har nu när hon inser att hon håller på att förlora mig och få träffa sina barn varannan vecka. Den paniken kan lätt övertyga vem som helst om vad som helst. Den paniken kan göra att hon verkligen tror att hon älskar mig.

Men jag tror iallafall att hon uppriktigt tror att hon älskar mig. Jag tror på hennes ånger. Jag tror inte att hon gör om det. Och jag VET att jag älskar henne.

Så jag försöker mata den vita vargen med allt vad jag har. Men ibland tar den svarta över och kräver. Som nu. Jag sitter ute. Har skällt ut henne. Krävt henne på en sanning som hon säger att hon har gett mig med en dåres envishet. Och jag vill hem. Och jag vill aldrig hem.

Men din berättelse satte ord på något jag känner. Tack för det. Kanske kan jag luta mig mot den ibland för att hjälpa mig att mata den vita vargen.

4 gillningar

Det du beslutar dig för just nu behöver inte gälla flr tid och evighet. Testa och se hur det går. Följ ditt hjärta, följ din magkänsla.

3 gillningar

Ni måste söka professionel hjälp. Du tror fortfarande inte på att du fått hela sanningen. Du har tillåtit henne att ge dig en idealiserad bild av hennes motiv, när du konfronterat henne om en förklaring. Du låter hennes kärlek och ånger bli en bekräftelse på att historien får ett lyckligt slut, utan att ta ställning till att dessa känslor inte har förhindrat henne att etablera en dold relation med lika starka känslor till en annan man under två års tid. Ditt problem är inte att hon inte älskar dig, utan att hon också har andra känslomässiga behov som hon gör att hon söker till andra män och etablerar kärleksrelationer med vänskap och stöd som alibi. Så länge ni inte konfronterar detta grundläggande problem med hjälp från en professionel som kan genomskåda hennes bortförklaringar, så kan ni stå med samma problem om några år.

3 gillningar

Tack. Vi kommer ta professionell hjälp. Jag tror att vi hittills har hanterar detta efter våra förutsättningar på ett sätt som få hade klart. Vi har haft långa samtal och stunder när vi lyckats nå varandra på ett sätt som vi kanske aldrig gjort tidigare. Vi har varit ärliga mot varandra på en nivå vi aldrig varit tidigare. Jag har berättar sanningar för henne som jag aldrig uttalat tidigare om mig själv. Jag hoppas och önskar att det ska vara det som vi får ut av detta. Att vi, när paniken, ångesten och allt jävla mörker lägger sig, ska vara starkare. Att vi kommer ännu närmare varandra. Slutar ta varandra för givet och VET vem den andre är på en nivå som vi aldrig hade nått utan den här jävla soppan.
Det är mitt önskeläge. Och att jag slutar vara arg och kan lita på att hon älskar mig. Kalla mig dum i huvudet. Men det hoppet finns kvar. Och viljan. För jag älskar henne. Så otroligt jävla mycket.

5 gillningar

Yep. Det kan funka. Lätt att få känslor för någon som verkar bry sig. Efter din tjej verkar vara en empat kände hon sig bekräftad och behövd av sin kollega. Eftersom hon fick kollegan att känna sig sedd och förstådd fastnade han för henne. En sådan relation blir lätt haltande. Antagligen skulle han sugit ur henne alla känslor som en vampyr eller ett svart hål som slukar all värme och allt ljus. Hon skulle ha kunnat råka riktigt illa ut. Ni kan komma stärkta ur det här im ni båda vill och är beredda på att jobba på er relation.

3 gillningar

Ingen vet vad som händer i framtiden men om ni har barn ihop ligger mycket i vågskålen. Om jag var i dina kläder skulle jag förmodligen försöka förlåta och ge det ett (bara) försök till. Med professionell hjälp.
På detta forum har många erfarenheten att otrohet ofta upprepar sig. Så kan det nog vara men måste inte.
Jag har två ganska nära vänner som varit med om att få starka känslor för andra män och som haft en affär. Det har varit djupa kriser i resp äktenskap men de har valt sina män och männen har förlåtit och msn har fortsatt tillsammans. Det har nu gått flera år, de har jobbat stenhårt på relationen och har det rätt bra nu.

3 gillningar