Hej,
Jag skriver här för att jag har ingen att vända mig till. Jag har vänner, nära vänner, som jag skulle kunna prata med. Men dels vill jag inte ”ha ut” vad som har hänt, framför allt för min sambos skull. Hon lider tillräckligt. Och då kanske ni förstår att vi har beslutat oss för att försöka fortsätta tillsammans.
Den andra anledningen att jag inte vill/vågar prata med någon är omfattningen. Aldrig att jag tror att någon annan skulle ge mig rådet att stanna. Om jag hade sett på detta utifrån tror jag aldrig att jag hade trott att hennes känslor för mig är äkta.
Låt mig berätta vad som hänt:
I augusti/september 2017 börjar hon prata med en kollega alltmer. I början över mejl, sedan Messenger. Deras samtal blir allt mer privata och de börjar flirta. Då såg hon det knappt som flirt, men insåg ganska snart att det var just vad det var.
Deras relation blir snabbt något annat och i slutet av september/början av oktober börjar det uttrycka känslor för varandra. Det säger till varandra att “det här kan vi inte göra, såhär kan vi inte säga”, men redan i oktober ger hon honom en första puss. Därefter eskalerar allting väldigt snabbt och i november säger hon till honom att hon älskar honom första gången.
Att det började i september 2017 gör extra ont. Jag friade nämligen till henne på en solresa, hon sa ja, och åkte i princip hem och inledde ett två års förhållande med kollegan.
Hon beskriver honom som sin bästa vän under den här tiden. Den som stod henne närmast. Hon beskriver deras relation som en djup vänskapsrelation med starka känslor. Men hon beskriver också en situation med mycket ångest och ånger. Vid fyra tillfällen har de haft sex med varandra, två gånger fullbordat samlag men det har avslutas tidigt därför att ångesten hos dem båda gjorde att “han inte kunde prestera”. De två andra gångerna har det varit händer och munnar.
Deras relation pågick under 2018 men i slutet av året gick deras företag i konkurs. Hon säger då att de sa till varandra att deras relation skulle upphöra efter årsskiftet. Men det gjorde den inte. Istället var det hon som tog mejlkontakt med honom i januari, men hon säger också att de då var överens om att inte fortsätta som “par” utan bara som vänner eftersom de kommit nära varandra.
Det höll förstås inte. Enligt henne har de inte varit fysiska med varandra under 2019, men uttryckt starka känslor för varandra ändå.
Han har bett henne lämna mig flera gånger, och hon har alltid sagt nej. När han i maj 2019 sa att han inte klarade av att vara hennes vän utan ville mer sa hon att hon stod på samma ställe som tidigare, hon ville inte lämna mig och familjen. Det blev konflikt mellan dem och de sa att de inte skulle höras mer. Men det tog bara någon vecka så bestämde de sig för att träffas och prata. Så hon åkte hem till honom och spenderade kvällen där, dock åkte hon hem vid tio-tiden.
Vad som hände därefter var att de bestämde sig för att fortsätta vara vänner. Men hon säger att det inte blev så. De fortsatte uttrycka känslor för varandra - men inget fysiskt - och någon vecka senare träffades de igen. Hon arbetade hemifrån men tog sin dator och åkte till honom.
Ytterligare någon vecka senare gick de på restaurang och sedan åkte de hem till honom igen. Hon kom hem vid tio-tiden igen. Vad som gör extra ont i det är att just den dagen satt jag hemma och betalade handpenningen på vårt nyköpta hus.
Enligt henne var syftet med kvällen med restaurangbesöket att de träffades för att han mådde dåligt och behövde stöd. Och hon har alltid brytt sig så mycket om honom. Hon menar att förälskelsen visserligen var stark men anledningen att hon höll kvar i honom var framför allt att hon kände ett behov av att ta hand om honom när han mådde dåligt. Och han ska ha mått väldigt dåligt med en hel del bagage.
Någon gång i mitten av juli var hon hemma hos honom för sista gången. Hon åkte dit för att tala om för honom att vi hade köpt hus, för hon menade att det skulle vara spiken i kistan för dem. Att 2019 varit ett långsamt farväl och att det skulle bli slutet för dem. Men hon klarade inte att säga utan lämnade honom i dörren. Då var hon ledsen och grät.
Sen upptäckte jag allt. Det började med att jag såg ett mess på Messenger och frågade vem det var. Hon sa att det var en kollega som hon varit på AW med. (minns ni restaurangbesöket?) Jag blev misstänksam och efter några veckor loggade jag in på hennes Facebook, hittade ingen konversation och erkände skamset att jag hade gjort det. Inte ens då blev jag särskilt rädd. Men jag frågade iallafall om det var så att det fanns något där, mellan honom och henne. Och hon sa ja.
Hennes erkännande har förändrats. Jag räknar fyra versioner. Det har liksom sipprat fram. Till en början sa hon att det hade börjat fyra-fem månader tidigare och att de aldrig varit fysiska. Men jag kände att det inte var allt och jag pressade och hittade också information som gjorde att hon till slut tvingades erkänna att det fanns mer. Då erkände hon att det hela börjat november 2018 och att de hade kyssts en gång. Jag var fortfarande inte nöjd och ytterligare någon vecka senare sa hon att det hade varit två kyssar.
Till en början i den här historien när allt började sippra fram var jag lugn och förstående. Alla kan bli förälskade. Jag äger inte henne eller hennes känslor. Och vi pratade om det. Men när det framkom att hon ljugit var jag till en början arg, mest för lögnerna. Jag var av den bestämde uppfattningen att bara sanningen kunde rädda oss. Om vi öppnade oss och var ärliga mot varandra kunde det möjligtvis rädda vårt förhållande.
En tid efter “den andra kyssen”, sa till henne i affekt att om inte sanningen kom fram där och då, skulle jag lämna omgående. Jag hade ytterligare lögner som jag kastade i ansiktet på henne och hon stod väl mot väggen. Så hon erkände. Hon erkände att allt börjat i september 2017, att de haft sex vid fyra tillfällen. Att allt var som jag ovan beskrivit.
Vi pratar med varandra nu. Varje dag. Hela tiden. Jag har varit tydligt med vad jag vill. Jag vill vara med henne. Jag vill hitta förståelse och acceptans för vad som har hänt, även om jag kanske inte kan förlåta. Jag älskar henne djupt, kommer nog alltid att göra. Och hon lider otroligt över vad som hänt, är extremt ångerfull och hävdar bestämt att hon älskar mig och alltid har gjort. Hon har bara älskat två.
Men jag kan liksom inte komma ifrån tanken på att vår kärlek inte är jämställd. Jag lever med uppfattningen att alla kan göra misstag. Alla kan göra stora misstag. Men att göra något under två års tid är inget misstag. Och hon hävdar bestämt ATT hon älskar mig. Men jag är rädd att hon älskar sin familj, inte vill splittra den. Att hon är rädd för omvärldens blickar om vi bryter och det kommer ut vad hon gjort. Att det är därför hon vill stanna, snarare än mig som hon faktiskt älskar mig som hon säger att hon gör. Även om hon kanske tror det nu när hon håller på att förlora mig.
Jag vet heller inte hur jag kan tro på henne. Att 2019 var ett långsamt farväl, att de starka känslorna de trots allt uttryckte för varandra var en rest, ett efterspel, som kanske delvis var sanna men från hennes håll en del av en skuld som hon kände gentemot honom för att å enda sidan alltid ha sagt nej när han ställde ultimatum att lämna mig, men å andra sidan agerat och gjort saker som fått honom att tro tvärtom. Det var ju trots allt så att det avgörande brytet kom när jag upptäckte allt.
Det som hänt är så jävla monumentalt att jag knappt kan förstå det. Jag har aldrig varit svartsjuk, alltid haft fullt förtroende för henne. Jag trodde verkligen aldrig att det skulle kunna hända. Vårt förhållande var inte dåligt innan detta, och inte heller jättedåligt under tiden. Visst kan vi förbättra oss, sluta ta varandra för givet. Man gör lätt det efter tio år tillsammans. Men vi har inte haft det dåligt. Hennes hjärta flög helt enkelt iväg till någon annan.
En del av mig vill resa mig upp och gå. Straffa henne genom det för vad hon har gjort. Men att lämna henne är inte bara att straffa henne. Det är ett straff även mot mig. Så jag undrar om någon mer där ute har upplevt samma extrema svek, i den omfattningen, den längden, de stora känslorna. Och om någon där ute lyckats överleva.
Snälla, kommentera, säg något. Vad tänker ni när ni läser det här? Är jag en dum jävla dörrmatta som stannar kvar? Eller finns det något värt att kämpa för?