Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Hur vet man?

Jag har för ca 3 månader sen tagit upp med min sambo att vi måste fundera på vårt förhållande och att jag vet inte om jag har dom där rätta känslorna kvar.

Vi har varit tillsammans i 18 år och då va vi unga när vi blev ett par. Jag var 16 år och han va 19 år.
Idag har vi hus och två barn tillsammans.

Under alla våra år tillsammans så har vi aldrig haft något rejält bråk endast små tjafs/tjat från min sida då jag alltid har fått tagit upp efter han. Han har alltid saknat det där drivet till att ta tag i saker och få saker gjorda. Detta har jag givetvis tagit upp ett flertal gånger under våra år tillsammmans men jag har inte sett någon förändring. Eller jo, han försöker någon vecka sen är det samma gamla vanliga igen.

Allt som har med barnen att göra ligger också mycket på mig. Kanske lite mitt fel då jag valde att gå ner till 75% för att få mer tid med barnen så jag lämnar och hämtar.
Jag försökte i början på förra året tror jag det va och tog upp att jag ville vi skulle ändra barnens schema så han kunde hjälpa till med lämning eller hämtning. Vilket han gick med på… men där tog det stopp. Frågade flera gånger om vilka tider osv som passade bäst för han men fick aldrig ur han nått bra svar. Så jag gav upp, orkade än en gång inte ligga på och driva igenom saker…

Nu sen några år tillbaka så har vi slutat leva som ett par. Vi är mer som vänner som bor tillsammans. Vi har slutat haft sex och ingen närhet alls.

Jag har nog tagit avstånd eftersom jag känt att jag aldrig har fått något tillbaka. Kan liksom inte minnas att han någonsin har gjort något för mig. Jag vill ju också ibland bli omhändertagen/uppvaktad.

Jag är bara så helt slut. Orkar inte ta allt ansvar längre helt själv. Jag vill också känna en trygghet i att det finns någon annan som kan steppa in om det skulle behövas.

Det är så mycket som ska till och beteenden som ska ändras hos oss båda innan jag ens ska ha någon rimlig chans till att försöka få tillbaka några kärleks känslor. Och det är där jag står nu, ska jag orka?

Nu när vi har börjat prata om allt detta så håller han med i allt jag säger men har själv inga som helst idéer eller förslag på vad vi ska göra för att få det bättre. Ingenting kommer han med heller om han tycker det är något som jag behöver ändra på om det är nått han tycker jag gör fel.

Jag har förespråkat familjerådgivning men han verkar lite motvillig sen tror jag att han hellre kanske behöver gå och prata med någon själv…?

Tycker en sak är lite konstigt att han i början säger att han vill vara tillsammans med mig och bo här i huset, men absolut inte visar det på något sätt. Sen ju mer tiden går nu under dessa 3 månader så har han svängt till att det blir nog separation. Då upplever jag att det är endast jag som har pratat mest och sagt precis vad jag känner och tänker.
Jag har sagt att jag tror att jag skulle må bättre av att vara själv. När jag tänker mig att jag bor i en lägenhet så kan jag faktiskt känna en liten lättnad men att bara ha barnen på halva tiden gör otroligt ont!
Den där lättnade jag känner har jag känt flera gånger under många år dom få gångerna som han väl är bortrest och det är bara är jag och barnen hemma. Det säger ganska mycket tänker jag.

Men borde han inte visa vad han vill och kämpa mer nu när det är uppe på tapeten vad som faktiskt kan hända om han nu egentligen kanske vill ha mig kvar?
Blir så oerhört frustrerad när jag inte riktigt kan se/höra hans vilja eller ska jag bara lita på att det verkligen är så att han håller med mig i allt? Känns som att jag står och stampar, som att jag inte kommer någonstans alls.

Men hur vet man vad som är bäst?
Orka stanna kvar och försöka kämpa?
Mesta delen av tiden så känner jag bara att jag vill ta steget och lämna…
Jag vill ju liksom känna att jag lever mitt liv till fullo. Gör jag verkligen det i dagsläget? När jag idag lever ett liv där jag tar hand om två barn och ett vuxet barn så känner jag bara vem gör jag den tjänsten? Inte tror jag det är mig iaf…
Vill ju också visa mina barn hur vuxna kan leva i ett kärleksfullt förhållande. Det har nog inte mina barn sett alls… någonsin… inte här hemma iaf.
Tänker också att jag kanske kan vara i någon form av ”kris” men är ju så otroligt trött och har tänkt dessa tankar till och från i 3-4 års tid nu.

Jag har två personer som jag kan ventilera med vilket är jätte skönt men känner att jag behöver lite mer och kanske andra perspektiv.

(Ursäkta för ett långt svamligt inlägg men är så mycket tankar och känslor just nu. Hoppas nån orkar läsa…)

Ja, det här stämmer säkert! Jag tycker att du ska stå på dig. Detta är viktigt för dig, oavsett vad det mynnar ut i. Min exmake och jag gick i rådgivning och efter ett par gånger så föreslog rådgivaren att exet skulle komma på några samtal själv. Så det behöver inte komma från dig. Rådgivningen hjälpte oss i flera år, skilsmässan kom långt senare på exets initiativ. Och då var rådgivningen/parterapi redan försent. Även om det slutar i att du bestämmer dig för att lämna relationen, så tror jag att parsamtal i någon form kan göra nytta. Man får reda i tankar, och verkligen vända på varje sten. Att OM det inte löser sig, så har du gjort allt du kunnat.Men det kan också bli bättre, man kan ta sig vidare tillsammans.

2 gillningar

Låter extremt mycket som min sambo faktiskt, i princip identisk problematik. Tar inga initiativ och inget egentligt ansvar även om han utför en del delegerade uppgifter. Pratar egentligen inte, alltså han säger ju saker men egentligen får man aldrig några riktiga svar från honom, han upprepar mest bara sådant jag sagt. Bollar som övertydligt placeras på hans planhalva ligger där de ligger tills de växer in i underlaget och orkar jag inte själv driva en sak utan måste lägga ner den och vila kan man vara bombsäker på att den ligger kvar där den ligger tills jag tar tag i det igen, aldrig någonsin att man kan känna att någon har min rygg och tar vid där jag inte orkar.

Det är så sjukt jävla dränerande, för det finns inget sätt att ändra mina egna beteenden för att göra honom aktiv och intiativtagande och inte heller har jag hittat något sätt att på riktigt gilla läget som det är. Så mycket arbete, känslomässigt och praktiskt, som jag lagt ner på att försöka lösa det samtidigt som han bara sitter där han alltid sitter och gör inget. Samtidigt tänker jag att han egentligen inte är lycklig så som han är, att det är något fel, och att om jag ger upp och lämnar honom så kommer han bara sitta kvar där jag lämnat honom i sin ensamhet tills han dör av det.

Vi ska på parrådgivning nästa vecka. Egentligen tror jag det är kört, eftersom jag är helt utmattad och inte orkar ens försöka föreställa mig en bra framtid tillsammans längre, men jag tänker att jag ändå måste ge det ett försök för att se om de har några magiska knep att komma med, och om inte så tänker jag att jag åtminstone kan säga sen att jag testade det med.

1 gillning

Jag kan nog svara rätt kort:

Jag hade lämnat på två röda.

Min energinivå har slagit alla rekord sedan jag lämnat ojämlika relationer och bara har mig själv att ta hand om. Och jag mår så bra av det att jag inte sällan tvivlar på om jag någonsin kommer att orka gå in i relation igen. Det är inte värt det. Inte om det leder till trötthet, tvivel, uppgivenhet och besvikelser. Numera består mitt liv av andra, mer positiva känslor.

2 gillningar

Känner igen mig så mycket i fin berättelse. Jag och min exman träffades nör vi var 20 och var tillsammans i nästan 19 år. Känner igen mycket i det du skriver om att behöva driva saker framåt och dra lasset i hemmet med städning och barn. Nu i vårt fall var det han som tog steget att skiljas men hade han inte gjort det hade vi hamnat där endå. Jag tror att ni tyvärr har vuxit i sär lite. Det händer mycket med ens person undecåren mellan 20-35 och hur mycket ni vuxit isär vet bara ni. Kanske kan ni få ihop klyftan igen genom att prata med varandra.

Helt krasst; det du har är vad du kommer att få. Han kan inte bättre än så. Han har inget driv, kan skärpa till sig tifälligt på beställning men återgår till intiativlöshet och det har alltid varit så.Det kommrr inte att ändras.

btw, bara ett litet test i alla välmening :innocent:

1 gillning

Förstår att det måste kännas frustrerande, känner igen mig med det där att vara projektledaren och styra upp. Det är egentligen väldigt egoistiskt och oansvarigt från din sambos sida att inte lyssna och själv och se sin del i problemet. Tror att familjerådgivning kanske kan funka och andra sidan ni har varit tillsammans i 18 år? Hur mycket kan en människa förändras hux flux eftersom att det både handlar om ett beteende men också personlighet. Hur sorgligt det än är med tanke på barnen så tänker jag att du måste tänka på dig själv och hur du vill leva ditt liv. Är du beredd på att göra ett sista försök eller vet du egentligen redan innerst inne att det är försent?
Din man verkar inte lika driven att vilja kämpa (eller är oförmögen att kanske se nyttan till varför) vilket kanske leder till ännu mer trötthet, tvivel, uppgivenhet och besvikelse för dig. Jag och min man ska skiljas nu just av några av de anledningarna som du skriver om. Det gick inte att trolla eller spola tillbaka tiden. Acceptans för det oundvikliga -vi behövde skilja oss. Det var mitt initiativ efter att i flera år upplevt det du upplever nu.
Du skriver om att era barn inte vet hur en sund kärleksrelation ser ut eftersom att ni inte visar/ känner så för varandra. Känner igen mig även där. Men i mitt fall kunde vi förklara att kärleken som ”kär” tagit slut, men att mamma och pappa ändå älskar varandra men ska inte vara ett par. För mig blev det också en värderingsfråga nu när mina barn har blivit äldre. Hur kan jag vägleda om sunda kärleksrelationer till mina barn om jag samtidigt lever i en förljugen relation?

Vad vi vet har vi ett liv. Vi förtjänar att känna lycka och glädje och positiva känslor. Det är lätt att ta ansvarsrollen för alla andra men utom för sig själv. Du är viktigast i ditt liv. Kanske låter hårt och jag vet att det är svårt-men kanske du ska tänka att du ska tvinga dig att ta ansvar för ta reda på vad du känner för din man innerst inne. utan att lyssna in din man och huruvida han vill kämpa eller inte.

Fint att du har två vänner som du kan ventilera med…

Nu har du ett par till även här :slight_smile:

1 gillning

“Han har alltid varit så” Det är ett grundläggande karaktärsdrag.En del av hans personliga egenskaper. Det kanske inte ens går att ändra om det ligger i hans dna. Der är svårt, om ens omöjligt, att ändra sin personlighet. Hur mycket av sig själv ska man ge upp för någon annan? Förvandlas till något man inte är? Ville hon ha en driftig partner som tog tag i saker och ting skulle hon valt någon annan. Att vilja göra om någon från grunden, ändra någons grundläggande beteenden för att få den son jag vill ha den är ingen bra start på en relation. Man ändrar inte sina karaktärsdrag med åren, snarare förstärks de.

1 gillning

Både ja och nej.
Ja, för att som du säger reda i mina tankar och för att kanske få en liten liten mer känsla att jag verkligen gjort allt.
Nej, för att det har varit så här i alldeles för många år och vi har pratat om det så många gånger även långt innan barnen.
Också lite grann vill jag lämna över detta på han för att då kanske få se någon form av vilja?

Det ÄR jätte dränerande. Man kommer ju liksom till en punkt när man bara känner att nu räcker det. Sen stunderna man pratar om det och han endast håller, vet inte vad han ska göra så frågan han mig vad han ska göra?
Jag har varit tydligen med vad jag inte tycker fungerar, hur jag känner och vad jag vill så utifrån det borde man väl komma på något på egen hand. Eller tänker jag fel där?

Jag ska ge han lite mer tid med tanken på familjerådgivningen för att se vart han hamnar i det.
Men hoppas er rådgivning kommer ge dig mer klarhet.

Sitter och ler lite. :slightly_smiling_face: Så tydligt och bra kort svar där jag ibland tror att jag var/är redan när jag tog upp det nu för 3 månader sen.

Vill ju så gärna känna det du skriver och få upp min energinivå.

Och tack för länken! Den va kul att läsa när så mycket stämde in och ja… lite av en mansbebis är han nog.

Börjar ju mer och mer inse att vi har vuxit isär. Eller kanske snarare jag för han verkar ju nöjd i detta eftersom han inte ens reflekterat något alls i hur vi har det.

Hur var dina känslor för din exman när ni levde ihop? Får man fråga vad som gjorde att han tog steget?

Just det som jag nog har fått insikt om nu. Att det kommer inte bli någon förändring.
Hans saknad av driv kommer ju också fram i våra diskussioner. Då menar jag rent allmänt inte nu när vi pratar om vårt förhållande. Men när vi pratar om saker så får jag liksom ingenting tillbaka, aldrig någon motsättning eller en någon annan reflektion i vad vi diskuterar som får mig att hoppa till och tänka i andra banor. Svårt att förklara men ibland är det som att prata med en hummande och instämmande vägg.

Det är exakt där jag står med familjerådgivningen, vad ska kunna ske efter alla dessa år och när han inte verkar veta vad han vill ens?
Jag vet ju inte om jag är villig att ge det ytterligare ett försök. Kommer ju krävas år och ska jag då gå och stampa i detta tills att det kanske kan bli bättre? Och sen då, känslorna kommer dom komma tillbaka även om det nu skulle kunna bli någon förändring?

Jag har nog aldrig tänkt på mig själv och gjort saker endast för min skull. Där ligger nog också mycket av min tvivel, ligger liksom inte i min natur att sätta mig i först hand.

Du sätter ord på mina tankar om vad man visar barnen.

Men vad är det då som tar emot så mycket? Lämna tryggheten?

Det värmer verkligen att se och få så mycket respons här. :smiling_face_with_three_hearts:

Han kan inte bättre än så. Förstår jag saken rätt har du varit medveten om det hela tiden. Kanske hoppats på att han ska ändra sig och bli bättre med tiden? Lättare att överse med i början av relationen men besviken över att han inte ändrar sig? Min salig moder brukade säga till mig: “Det gäller att hitta den vars fel, brister och svagheter du känner att du kan stå ut och ha överseende med”. Nu vet jag inte hur det var för dig men det går inte att gå in i en relation och tänka att det blir bättre med tiden eller att man ska kunna ändra någon annans sätt att vara. Inte ens om den personen säger sig ha en vilja att bli något annat än den är så räcker det inte. Ränder har svårt att gå ur. En tiger förblir en tiger även om den säger sig vilja bli en gräsätare. En sömngångare förblir en sömngångare även om den drömmer om att bli en gasell. Än mindre kan någon annan utifrån förändra någons inneboende natur. Till skillnad från i sagans värld förblir grodan en groda oavsett hur många prinsessor/prinsar som kysser den. Snarare är förhållandet det motsatta, att prinsen/prinsessan förvandlas till en groda.

För egen del hoppas jag att familjerådgivningen kan hjälpa till att bena ut vad som gått snett och hur det blivit såhär, kunskap jag tänker att vi båda kan ha nytta av även om vi går vidare isär. Känns värdefullt om han kan få klart för sig varför det inte funkar och ta med sig det, tänker att en utomstående part kan vara behjälplig i det.

Sen tänker jag också på att man kan diskutera hur man bäst löser det med barnen, den frågan kvarstår ju även om man går isär.

Jag kommer absolut inte vänta år på förändring, just prokrastinerandet och “jag gör det sen” mentaliteten ligger ju i kärnan av vad jag upplever som problemet med honom, så om svaren som blir är att jag måste ha tålamod och låta honom ta det i sin takt så är det tack och hej, inte bara för att tålamodet är slut utan för att jag skulle uppfatta det som att egentligen kommer inget att ändras någonsin, hans takt = stillastående. Men innan jag testat kan man ju inte utesluta lösningar som innebär omgående, omfattande förändringar

Vi var ju så otroligt unga när vi blev ett par. Så kan väl kanske inte säga att jag visste vad jag gick in i för relation? Men skulle nog säga att jag varit medveten om hur han är i 10-12 år kanske. Det va först efter att vi kommit tillrätta i huset efter renoveringar osv som jag började se ett mönster.
Besviken på att han inte ändrar sig ja… för han inser ju varje gång vi har pratat om det att han måste bättra sig.

Fast riktigt så enkelt är det inte. Människor utvecklas genom livet. Ett av våra problem är ju att min sambo spelar väldigt mycket datorspel, troligvis missbruk/beroende. Han spelade mycket när han var 19 och vi träffades med. Men det gjorde i princip varenda kille jag kände och alla hans vänner med. De allra flesta andra har slutat eller dragit ner jättemycket på spelandet i takt med inträdet i vuxenlivet. Det är också vad råden till oroliga föräldrar till spelande tonåringar går ut på - de allra flesta slutar av sig själva när de blir vuxna. De kompisar som fortfarande spelar mycket har det gemensamt att de saknar jobb, tjej och barn.

Träffas man tidigt tycker jag det blir lite orättvist att säga att man borde fattat själv att ens partner skulle förbli en tonåring i beteendet resten av livet.

Lite väl unga. Karaktärsdragen är ännu inte riktigt utmejslade. Man saknar erfarenhet att se och bedöma olika karaktärer. Förr var myndighetsåldern 21 år. Det är först på senare tid du kan se och sätta ord på det. Men han kan inte ändra den han innerst inne är. Yttre saker kan slipas av, detaljer finputsas, detaljer ändras men inte någons grundläggande natur, möjligen med hjälp av KBT men i det här fallet tror jag inte det gå. Han är den han är. Du vill han ska vara något annat. Det kanske han vill men kan sakna förmåga och förutsättningar för det lika lite som du kan skifta ögonfärg, hudfärg eller vad det är. Jag tror det är hans innersta väsen och natur. Vill du ändra på den vill du ändra på den han innerst inne är. Är det honom du älskat eller är det drömmen om den du vill att han ska vara och vill renovera honom för att passa dig? Naturligtvis behöver han anpassa sig till och försöka svara mot dina behov men ni verkar ha en lång och svår väg till en gemensam plan där ni kan mötas.