Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Hur vet man?

Det har du alldeles rätt i. Tyvärr saknar vi livserfarenhet i unga år. Men med detta sagt: Ser jag att någon har ett brinnande intresse med åren, går jag då in med tanken att “det kommer nog att upphöra med tiden” så går in med ett antagande att personen i fråga kommer att ändra sig. Partnern, barnen, jobbet kommer att gå i första hand sedan. Tyvärr finns det inga garantier på det. Det finns många missbrukare som fått partners att tro att just de kommer att få dem att minska på eller helt sluta med missbruket. istället har det efter ett tag blivit värre. Sådant händer. Men när den insikten kommer får man ställa sig frågan om det är värt att försöka få dem att ändra sig när de själva inte vill. Hur stor idé är det att hälla vatten på en gås? Det svåraste är att ofta att acceptera att de inte kommer att ändra sig. Jag kan inte få någon annan att ändra sig som inte vill. Omvändelse under galgen är ofta temporär, sällan bestående och kanske inte ens önskvärd. Ibland kan det dock behövas ett brutalt uppvaknande genom att ställas inför en akut situation men det fungerar bara om den rätta viljan finns innerst inne. Om kärleken till spelandet är större än till familjen är det hans största kärlek och första prioritet och då är det hans val och inget du kan göra något åt.

Som det låter på dig så verkar ni milslångt ifrån varandra när det gäller flera viktiga saker i er relation. Om du/ni väljer att gå i familjerådgivning så kanske du får betrakta det som att ni gör det dels för att få hjälp med kommunikationen mellan er (vilket är bra hur det än blir så kommer ni alltid ha ett starkt band till varandra i och med barnen) men att hoppas på att känslorna plötsligt ska hoppa fram tror jag tyvärr inte sker om jag ska vara krass. Det som är dött är dött utifrån den vardag ni har enligt mig. Däremot kanske du kan vara hjälpt av att sortera fina tankar med hjälp av en utomstående och han kanske tvingas titta på sig själv lite utifrån. Förhoppningsvis inser han kanske att han behöver individuella samtal. Om du väljer att lämna så är han ändå hjälpt av det för att kunna kanske bli mer kommunikativ och driven gentemot både sig själv och sina barn,

Trygghet. Japp. Huvudet på spiken. Det är den man värnar osunt högt. För vad är trygghet? Är trygghet detsamma som att då vet man isf att man kommer att fortsätta att stampa, inte vara fullt ut lycklig men då vet man isf hur det kommer att bli?
Jag är själv trygghetsnarkoman. Rädd inför vad som komma skall nu när jag ska skilja mig. Men jag vet också att det kommer att kännas bättre för det jag levt i har gjort mig så besviken och nedslagen många gånger. Vet inte hur gamla dina barn är, men jag känner mig stark i detta ändå för att jag vet att jag kommer att göra mitt allra bästa för att mina barn ska se att även fast deras föräldrar skiljer sig så tar man sig vidare iallafall. Till en ny trygghet och en annan kanske tom bättre vardag. Livet kommer fortsätta kasta kantbollar mot oss och som kommer att försätta oss i nya ”otrygga” situationer och då vill jag visa även då att det ändå ska gå att komma vidare och förbi.
Det här kommer att vara en stor utmaning, det är det för mig. Men min vilja och övertygelse är stark och jag hoppas jag kan ge dig lite nya sätt att fundera kring vad trygghet innebär för just dig.

Önskar dig en fin dag :blush:

Jag hade börjat tappat respekten och kärleken till min exman de sista 4 åren av vårt förhållande. Jag ville inte se det då men jag kan se det nu när jag fått distans. Han kunde ofta vara sur och irriterad och gjorde i princip inget hemma utan jag fick sköta allt och vart jag arg och sa ifrån så var det jag som var gnällig och tjatig. Han skulle separation på ekonomin men det var bara ett svepskäl det sa till och med vår bankkvinna.

Ni träffas unga, du tar rollen som aktiv, ni formar varandra i detta. Du går ner i tid, det blir en vana att du tar mer ansvar.
Och sedan landar man i din känsla av att man inte är nöjd med det man har.
Har flera snälla manliga vänner som hamnar i detta. De rättar in sig, de tror att de gör partnern en tjänst, de tycker inte så mycket, är nog mest nöjda och sedan landar fruarna i den känsla du har. Ni har båda ett ansvar för den relation ni har. Ni har skapat den tillsammans, på gott och ont. Men ingen kommer att ändra personlighet, däremot kan ni skapa närhet och samhörighet och det kan leda till mer attraktion. Gå på dejt med varandra, snygga till er, flörta med varandra. Men det kanske känns avlägset nu.
Jag tycker det är värt att gå på familjerådgivning främst för att ge detta en chans. Alla har rätt till en chans.
Visst kan du hitta en annan själsfrände men relationer går lätt i stå efter 20år ihop och speciellt när barnen börjar bli större och man får mer tid att tänka. Men det är också en möjlighet att skapa sig en ny typ av relation med sin partner.
Kanske är du för trött för det och din partner är förmodligen livrädd för att göra fel, kanske därför ännu mer passiv nu.
Eller kanske han inte förstått allvaret? Han vill kanske bara att allt ska vara som vanligt, du vill ha mer eller något annat.
Ev kan familjerådgivning låsa upp en del knutar och att ni pratar på samma frekvens. För att hitta tillbaks eller skiljas i någon slags samförstånd.

Läs gärna artikeln, en favvis jag ofta rekommenderar (bear with me) https://kurera.se/hans-mebius/2015/02/06/varfor-kvinnor-lamnar-mannen-de-alskar/

2 gillningar

Men så var det, jag gick inte alls in med tanken att han skulle upphöra med det med tiden eller tron att ett stort intresse skulle försvinna. Jag var också i den åldern, jag spelade själv mycket, om än kanske inte lika mycket som honom, jag hade massor med andra intressen och beteenden som jag antingen vuxit ifrån eller fått offra åtminstone temporärt för familjen. Där och då, när vi var tonåringar, var ett stort spelintresse inget problem vare sig för honom eller för mig, och vi var just tonåringar och tänkte inte ännu på familjebildning eller sådana saker.

Men flera år senare skaffade vi boende och barn gemensamt. Då är det väl inte orimligt att förvänta sig att en partner ska anpassa sig efter den verklighet och de förpliktelser det innebär? Jag älskar fortfarande att spela datorspel själv. Men det går inte, det är omöjligt för mig att hinna med mellan jobb, barn och hushåll. Någon gång under längre ledigheter hittar jag den tiden. Han emellertid, hittar tiden motsvarande iaf ett heltidsjobb i vardagen hela tiden. Jag kan faktiskt inte se att det var ett på förhand givet utfall av att två tonåringar som bägge gillade spel blev ihop och längre upp i vuxen ålder bildade familj tillsammans.

Det blir liksom absurt att säga att blir man ihop som tonåringar får man vänta sig att ens partner är exakt som den var som tonåring även i medelåldern eller efter pension. Det är många beteenden man har som gymnasieungdom som man inte realistiskt kan fortsätta med upp i vuxenlivet utan att det kommer till ett högt pris.

1 gillning

Återigen har du helt rätt.
Det hade du inte kunnat förutse.
Du har också rätt i att det är absurt att förutse det.
Jag ber om ursäkt om jag är otydlig. Ibland är det svårt att formulera tankar så de blir klargörande, ibland blir de förvirrande. Inte säkert att man själv har hunnit tänka klart och gör logiska kullerbyttor.

Vad jag menar är att det finns vissa som inte växer upp. Eller kanske snarare att det inte är ett tillfälligt tidsfördriv utan en livsstil, en kallelse, en besatthet, ett osunt beroende. Det kan man inte i förväg veta. Du har också rätt i att sitta fast i det kan det komma till ett högt pris.

Vissa säger att den som gifter sig med en sjöman får räkna med att havet är den första och största kärleken. Tyvärr har alltför många fått upptäcka att sprit, jobb, spel om pengar och nu även dator- och tvspel kan vara en större kärlek än familjen - eller ett beroende. Det är dock ovanor som eventuellt kan brytas med kbt om viljan finns. Att ändra personliga egenskaper kan dock vara tuffare och förändra ens personlighet på ett annat sätt än att ändra (o)vanor.

1 gillning

Alltså du har väl inte bara fel heller, det är klart att det med facit i hand går att se tecknen tidigt på hur det sedan skulle bli. Men det blir inte för den sakens skull rimligt att tänka att det skulle fungera åt andra hållet också, att man skulle kunnat se att det skulle bli just så från början, när förmodligen samma uppsättning kort i starten kunde ha gett massvis med andra teoretiska utfall, bortsett från just också saknaden av egen livserfarenhet och därmed förmåga att förutse.

Han har t.ex en kompis som var väl glad på spriten i ungdomen som sedan han gifte sig och därefter fick barn är helnykterist. Utan att det så vitt jag vet gått riktigt snett eller blivit ett riktigt beroende, utan det verkar mer som att han själv kom till insikt med att det inte funkade bra för honom att dricka. Och en annan vän som när vi var yngre var den riktiga spelmissbrukaren som var tio resor värre än min sambo och inte kunde vara borta från datorn mer än 10 minuter innan han fick uppenbara abstinensbesvär och mådde skit. Hans första tjej dumpade honom för det och sen skärpte han sig och spelar sedan den perioden knappt alls, har fru och barn idag. Så det är liksom inte som att utfallet är givet vid sådana tendenser, att ingen eller inget någonsin kan förändras om en viss livsstil inte visar fungera så bra.

Men ja, det kan ju handla om att vissa inte växer upp, och kanske att det i mitt och TS fall blir en gradvis förskjutning när den ena tar vuxenansvar och den andra inte att det också möjliggör för ena parten att fortsätta med att inte växa upp och inte ta ansvar, att de kanske haft en annan utvecklingskurva om de inte haft möjlighet att klänga fast på någon som tar ansvaret åt dem. Men åtminstone för egen del och det verkar också gälla TS så upplever inte jag att det är något jag gått in i frivilligt eller utan kamp, utan jag upplever att jag slagits allt vad jag kunnat för att inte hamna där, hela vägen, och helt enkelt förlorat.

Jag känner igen mig väldigt väl i det där med ungdomlig ansvarslöshet som man räknar med ska växa bort automatiskt.

Jag träffade barnens pappa som ung, vi var under 20 båda två. Men det gäller ju för många av våra gamla vänner också

Alla hade vi en massa intressen som tog upp vår fritid när vi var unga. Exet mekade och programmerade. Jag höll på med musik och läste massor. I timtal helst. Någon annan sysslade med utförsåkning, hundar eller festade som tusan.

Men min exmake är egentligen den enda jag vet från den gamla bekantskapskretsen som inte skärpte till sig och självmant såg till att prioritera om tiden när vi blev vuxna “på riktigt”.

Han lyckades aldrig få ordning på kraven som följer när man har heltidsjobb, villa och två småbarn. Han fortsatte med sina intressen som vanligt, och jag fick bli den tjatiga tanten som påminde om att barn skulle hämtas och middag handlas och lagas.

Jag förstod aldrig varför mina väninnors män lyckades ställa sina intressen lite åt sidan när de bildade familj, när inte min man gjorde det. Hur kunde jag själv sluta lägga en massa tid på mina intressen och ägna mig mer åt familjen? Ingen sade åt mig det. Jag gjorde det för att det är det normala när man skaffar barn!

Vad var skillnaden? Borde jag ha fattat det i förväg? Ingen aning.

2 gillningar

Tack för att du delar med dig!
Jag tror ju att det är helt normalt faktiskt att det blir så här när man blir ett par så unga. Ska det hålla hela livet så vill det ju till att man växer någorlunda åt samma håll så man kan tillgodose varandras behov.

1 gillning

Tack för dina tankar och kloka ord! Du har så rätt i det du säger. Vi är två i denna relation och vi har båda bidragit till att det nu blivit så här.
Jag försökte ju lägga över lite av ansvaret för ett år sen med att han skulle ta lämning eller hämtning av barnen. Han hade då nyligen bytt jobb så han inte behövde pendla men det blev ju inget med det.
Också under den här perioden så blev två på min sida familjen sjuka nästan samtidigt som resulterade i att jag behövde ge dom min tid med ställa upp och finnas där för dom. DÅ hade jag verkligen behövt att han steppade in men allt fortsatte som vanligt ändå.
Det känns verkligen avlägset med att försöka börja dejta osv. Tror att jag innerst inne redan vet vart detta kommer sluta tyvärr och jag tycker ju ändå att chanser har funnits.

Ska läsa artikeln lite senare ikväll :slightly_smiling_face:

Stämmer så mycket i det du skriver. Och jag tror att hos min sambo så har han haft viljan att ändra sig men ändå har ingen ändring skett. Tror som många skriver att det ligger i deras personlighet och den är svår att ändra på.

Nej, det är inget som går att förutse där och då.
Det är som du säger.
Dock blir det inte alltid som man tänker.
Jag trodde jag skulle bli en närvarande far.
Av olika anledningar mäktade jag inte med det.
Det är som du säger, man ska ta ett gemensamt ansvar.
Men när man ser att ens partner prioriterar annat än familjen och att det inte blir någon ändring trots tillsägelser kan det vara dags att inse att man får acceptera att personen är som den är och antingen leva med det eller lämna. Att tänka att man ska renovera upp personen, ändra dess karaktär och personliga egenskaper skulle jag säga är rätt dödfött, som att stånga pannan blodig mot en bergvägg.

Jag vet att det är lättare sagt än gjort men det går inte att göra om någon annan.
Nej, du kan inte förutse hur det kommer att bli men när du inser hur det har blivit så måste du antingen leva med det eller göra något åt det. Du kan inte ändra på andra, det kan de bara göra själva. Saknar de vilja och drivkraft eller förmåga att göra det är det antingen att stanna och acceptera eller lämna.

Med detta sagt, träffar man någon senare i livet och ser hur den är och uppför sig ska man inte tro att personen i fråga kommer att ändra sitt beteende och sina vanor nämnvärt bara för att jag går in i ett förhållande med den.

Finns det en vilja så finns det en väg.
Jag kan säga att det finns en vilja men finns den verkligen om jag inte försöker omsätta den i praktiken? Jag kan avstå från alkohol, jag kan avstå från att äta för mycket för jag vill vara nykter, jag vill gå ner i vikt men inte för att jag verkligen vill utan för att jag har hört att det borde vara bra. Men kärleken till ovanan, maten, spriten är starkare än till det jag vill uppnå. I synnerhet om det inte är jag som eg vill det utan någon annan som säger åt mig att viljas det.

Dina ord kunde lika gärna vara mina. Har läst fler trådar där jag känt så. På ett vis är det skönt att läsa om att fler har samma erfarenheter, samtidigt är det sorgligt att vi är så många som lever med det här.
Verkligen ALLA dina tankar och känslor som du beskriver känner jag igen från min relation.

Det har gått ungefär sex veckor sedan jag berättade för sambon om hur jag känner. Han blev förkrossad, undrade varför jag inte sagt något tidigare (va?!) och att han inte kunde förstå hur jag kunde ge upp en familj med tre barn bara sådär.
Bara sådär… nja inte riktigt va? Jag har verkligen kämpat! Stått ut med så mycket saker. Saker inte alla skulle stå ut med. Ändå får jag så dåligt samvete. Som du skriver, jag är inte van att prioritera mig själv. Känner mig som världens mest egoistiska människa! Jag vet ju egentligen att det är för sent. Men jag måste känna att jag gjort allt jag kan så därför har vi börjat gå I familjerådgivning, på så vis kanske det blir enklare för mig att ta steget fullt ut och faktiskt lämna. Jag vet att jag behöver det för att må bra. Jag vet också att vi måste lära oss att kommunicera med varandra oavsett, för vi kommer ju ha med varandra att göra många år framåt i och med barnen.

Jag har också läst en hel del andra trådar och känt igen mig i mycket. Det är som du säger skönt att veta att man inte är ensam.

Hur har det gått med familjerådgivningen? Har det gett dig något?

Vi har ju som sagt inte kommit dit och vi tog beslutet för någon vecka sen att separera.
Det går så otroligt upp och ner i tankar och känslor. Lättad ena stunden andra stunden känns det så väldigt konstigt och overkligt.

Vi ska till banken idag. Kolla igenom hur det ser ut för oss båda.
Så väldigt mycket känslor och tankar!

Det var ett tag sen du svarade mig här, jag har nog zoomat ut lite från ”separations-världen”, men nu är jag här igen.

Första samtalet på familjerådgivningen kändes bra! Familjerådgivaren var väldigt bra, tog ingens parti och lyssnade uppmärksamt. Dock kändes det lite som att vi var på en föreställning där sambon mest agerade publik. Han pratade i stort sett bara när det handlade om att han beskrev sin psykiska ohälsa och eventuella adhd. Medan jag verkligen öppnade upp och pratade om hur det kändes för mig med allt som varit hemma senaste åren. Familjerådgivaren ville att vi skulle gå på två varsina enskilda samtal, dessa har vi också varit på nu och nästa gång är det gemensamt igen.
Men problemet är ju att sambon tycker inte att VI har problem, han tycker att det är JAG som har problem med hur det är och att han inte behöver någon rådgivning. Det här är något som så typiskt beskriver hans sätt att se på saker, det är han och så är det jag. Jag undrar vart ”vi” är någonstans? Han har väldigt svårt att se sitt eget ansvar i problemen.
Sen har vi ju ett till problem också och det är ju att jag redan vet att vi måste separera för att jag ska må bra. Det fick även familjerådgivaren veta på mitt enskilda samtal. Hon menade att då blir det svårt för henne att hjälpa oss, men vi kom fram till att vi ska gå på några samtal ändå och fokusera på kommunikation.

Jag är inte redo att fullfölja separation riktigt än, mest pga att vi har en bebis (plus två äldre) men också för att jag har så svårt för förändringar. Vi har varit tillsammans nästan halva mitt liv, hela mot vuxna, så det är ett stort steg att ta. Dock känner jag för varje dag att det kommer inte att gå att få tillbaka några känslor för min del. Det här är över. Tyvärr.

Bra att du kände rådgivningen ändå gav dig nått. Vi kom ju aldrig dit så kan inte säga nått om just det.

Sen det här med att känna sig redo för en separation, undra om man någonsin kommer kännas sig redo för det?

Vi är ju otroligt överens just nu. Vi åkte bort bara vi över en natt och verkligen pratade. Vilket känns väldigt bra nu efter.
Men känner mig ändå inte riktigt redo? Eller tycker väl mest att det bara känns konstigt? Jag har ändå allt klart med banken och ekonomin. Har även hittat en bostad som jag har lagt bud på. Blir lite taggad och ser lite grann fram emot att ta nästa steg men ändå är det nån känsla som gör att man inte känner sig helt hundra där än.
Jag har ju hela mitt vuxna liv levt ihop med sambon så jag vet ju inte om något annat alls! Kanske därför det känns så himla konstigt?!

Till slut kommer nog även du komma fram till punkten när du är redo att ta nästa steg och komma vidare när du ändå känner att det är det som du behöver.

Nej du har nog rätt. Man känner sig nog aldrig redo för en separation. I alla fall inte när det är något som liksom sakta har växt fram. Det kanske är annat när någon varit otrogen eller på något vis verkligen gjort en illa. Det är nog ganska ovanligt att man vid en separation inte känner något positivt alls för personen man lämnar.

Precis som du har ju jag också varit tillsammans med min sambo hela mitt vuxna liv. Det är ju en trygghet att ha någon som man känner utan och innan och som även känner en själv. Jag kommer ju alltid ha en relation till honom, men kärlek finns inte längre. Han är en person jag bryr mig om och kan ha roligt med ibland, och som jag delar barnen med. That’s it.
Som du säger, förmodligen kommer jag till en punkt när jag väljer att gå trots min oro. Har aldrig varit bra på förändringar… kanske måste jag jobba mer på mig själv, i typ terapi, för att bygga upp en insikt om hur viktig jag är och vad jag vill i mitt liv. Då kanske jag blir mer redo?
Just nu känner jag mig ganska elak mot sambon, som är kvar och låter honom hoppas och tro. Samtidigt ger jag ju honom möjligheten att få ta del av vår bebis som annars skulle bli svårt om vi separerar när bebisen är så liten. De äldre barnen funkar ju men ett litet barn kan ju inte direkt flytta mellan föräldrarna. Det är väl mycket det som stoppar mig också, att jag värnar om deras relation. Vill inte vara den som förstörde mitt barns relation med sin pappa. Visst kan de träffas ofta även om vi separerar, men jag är rädd att det blir så att sambon tar det så hårt att det blir svårt…

Förstår att det känns konstigt att du är påväg därifrån. Det blir väl liksom dubbla känslor. Det är ju ofta svårt att föreställa sig hur något kommer att bli. Det blir ju som att du ska bryta en långvarig vana, en vana att ha honom vid din sida. Lite identitetskris nästan, vem är jag nu liksom?