-13 kg på 3 mån. Naglarna sköra, håret stripigt. Blodtrycket har jag inte vågat mäta. Har medicin för högt. Vikten är jag helt glad över, har ännu att ta ifrån lite. Men har aldrig varit supersmal och vill inte bli det heller.
1 gillning
Hälsoproblem är bara förnamnet, men det är övergående som tur är.
- ingen aptit dvs viktminskning flera klädstorlekar
- munsår
- lågt blodtryck, tror också att det beror på viktminskningen. Är ju inte farligt men opraktiskt.
-matsmältning, först förstoppning sedan motsatsen i flera månader - sömnen, förstås.
- minnet. Har kostat åtskilliga tusen med t ex parkeringsböter.
- plus annat ångestrelaterat: hjärtklappning, tryck över bröstet. Enstaka panikångestattacker.
Men det mesta har gått över, faktiskt. Visst är det skit att det påverkar ens hälsa! Känner igen den där ilskan, att X dessutom får en att bli nästan sjuk.
3 gillningar
Ja jisses… sover skruttigt. Vaknar flera gånger per natt. Påsken var supertuff. Jag fick då ryckningar i ena ögat, och det har jag haft några gånger tidigare, senast för några år sedan under en tuff jobbperiod. Har alltid kopplat ihop det med stress, och jag har tagit det som en varningssignal… jag tog till sist en sömntablett några nätter och då släppte ryckningarna.
Sedan har jag också gått ner ca 5kg tror jag. Fast det känns bara skönt. Ska nog kolla mitt blodtryck tror jag ändå, har en känsla att det gått ner…
1 gillning
Men oj vad man kan bli sårad av vissa kommentarer!
Han är ju den som rest mycket i jobbet och kommit och gått som han behagat. Men nu när han varit i hemmaoffice å varit hemma mest vad han någonsing varit å plus att jag inte har orken att vara så engagerad som jag brukar då önskar han att jag skulle vara mera delaktig. Delaktig med barnen, delaktig i gårdsarbete och delaktig att röja inför städerskan. Det tog så ont så ont, då det är det som jag gjort år ut och år in. Men nu när han måste då skall jag nog bidra och göra. Jag äger inte huset där vi bor längre. Jag kan inte tänka mig att stå och rensa i rabatterna åt honom.
Att han ens orkar reta upp sig på sådant då det handlar om en kort tid kvar. Visar på dålig sjölvinsikt över hur han betett sig genom åren. Inser de någongång vad allt man gjort? Men det var så sårande så tårarna sprutar. Så lessen så lessen. Känns som jag skall gå sönder.
Men HUR förbannat svårt kan det vara att stå för det man gjort?
Känns som att just delen att han skulle stå för det han gjort, varit otrogen och gått bakom ryggen i flera månader, och nu håller på även om vi inte ännu är skilda, skulle vara väldigt viktigt för min acceptans och att gå vidare. Men nej…
3 gillningar
Exakt. Och därför är det inte du som ska städa, rensa och fixa. Det kommer bli tufft för honom när du är borta och om ett tag, när allting du brukade göra, grott igen mer och mer, kommer han möjligen fatta allt omfattningen av allt du fixade, gjorde och tillförde.
1 gillning
Jättesvårt tydligen, för det finns väl inte en enda otrogen som vi läst om härinne som gärna står för vad de gjort? Innerst inne vet han ju att det han gör är fel. Han har troligtvis inte värderingar som tillåter otrohet. Han skulle antagligen inte säga till något av era barn, om de drabbas av otrohet i framtiden, att det beteende han själv nu har är OK.
Men just nu är han i “den rosa bubblan” och där kan han inte göra något fel. Han tycker till och med, i sin egen påhittade logik, att han har rätt att göra det han gör, på grund av X påhittade orsaker. “Min fru förstår mig inte”, “vårt äktenskap är dött” och liknande dravel.
5 gillningar
@Caro
Det kom fram att hans föräldrar visste om att han skulle åka iväg och träffa henne. Och de höll det hemligt bakom min rygg. De med!
Inte tycks äpplet falla långt från trädet. Men besviken blir man nog.
1 gillning
Mäh uuuuurk!!! Så dåligt!
Ja, där föll eventuellt min goda tanke om hur ditt X skulle hantera saker om ett av era barn drabbades av otrohet…
Det är synd om människorna.
1 gillning
På ett sätt skall jag bli glad av att komma bort från honom för jag blir så nertryckt. Jag känner inte att jag eller vi har/haft något värde. Att det är okej att behandla mig på vilket sätt som helst. Som att jag inte vore på plats, att man pratar över huvudet på mig. Svärmor har ju ingen spärr på vad som kommer ur henne heller. Tydligen får man säga och tycka vad som helst just för att det är egen son. Hur fel han än beteer sig. Skulle det vara jag som gjorde alla de saker han säger eller gör så skulle jag brännas på bål.
Samtidigt är jag så lessen och besviken över att familjen inte längre skall vara en familj.
Jag får nycklarna om några dagar och ju närmare det vi kommer destu sämre mår jag. Ramlar ner med sådan väldigt fart och jag hinner inte få tag i mig i väggarna för att dämpa fallet heller. Skulle jag kunna skulle jag lägta mig ner och stiga upp nästa år någongång.
Åh jag förstår så väl din känsla av att vara på väg och må ännu sämre när det oundvikliga är så nära. Jag vill verkligen inte flytta, men måste ju det. Än så länge har jag inte hittat något nytt ställe men letar som en galning (6 visningar den här veckan bara) och även om jag vet och känner att jag måste ta mig bort för att kunna börja om så vill jag verkligen inte lämna mitt underbara hus. Den dagen jag till slut hittar mitt egna hus och får ett datum för flytt kommer kännas så skönt och fullständigt vidrig på en och samma gång. Jag vill ju komma vidare samtidigt som jag inte vill börja räkna ner dagarna i huset…
3 gillningar
Hur vet man när botten är nådd?
Jag känner att det kommer fram mer och mer smussleri och lögner varteftet tiden går, och fast det egentligen inte spelar någon roll mera. För tåget är gått för denna gång. Så blir jag bara så lessen.
Jag har hela vägen önskat att han skulle sätta dem på pus så att jag skulle få sörja otroheten och skiljsmässan, vi skulle få konsentrera oss på den och hur vi ska bygga upp något bra för framtiden kring barnen. Men nej, de sysslar å smusslar. Så det känns som att varje dag blir jag tvungen att lägga om bilden till mitt puzzel och blir lesse/arg för de nya sakerna, och på så vis inte blir klar med att sörja ursprungs grejjerna. Varför skall det vara så förbannat svårt för honom att förstå att man känner sig påtrampad och med inget värde då han planerar sitt/deras nya liv medan man bor ihop. Skulle förstå (eller inte) om han skulle säga att han skiter i hur jag mår, men då hn säger att han vill göra altl så bra och lätt som möjmigt för mig. Vill att jag skall komma ut på andra sidan på bästa sätt.
2 gillningar
Så jäkla falskt! Ja, ursäkta, jag är inte så balanserad just nu. Känner så väl igen det fortsatta ljugandet och ändå försöka utmåla sig som.den gode. Att inte ens ärligt och rakryggat stå för vad man gör och känner. inte ens kunna ha den respekten för relationen. Bara rädda sitt eget skinn.Jag skulle säga att han inte alls tänker på dig men att det känns bra för honom att säga det. Superegoist! Men det är handlingar räknas… Håll ut, @Mas och sträck på dig! Chocken kommer att släppa! Jobba upp lite förakt för en så ynklig liten människa! Vänd honom bokstavligen ryggen. Heja dig!
2 gillningar
Oh yes, instämmer i föregående talares kloka slutsats:
Så uselt. Jag skulle tro att botten är nådd? Det är helt olidligt att bo ihop med någon som smiter iväg för att leva sitt liv (som han lovat att pausa tills de gemensamma angelägenheterna är uppklarade). Det blir inte värre än så. Så grymt och orättvist att vara på olika ställen i processen.
Det enda som är bra, är samtidigt väldigt hårt: Ju mer han framhärdar i “sitt nya liv”, desto mindre hopp har du kvar att hantera. Du kan inte räkna med honom längre! Du är på väg åt ett annat håll nu och han ger dig bara mer bränsle. Nu känns det inte så, för du är mitt i skiten, men om ett tag kommer du att inse hur mycket längre du kunde varit mitt i skiten om han gått in lite mer för att “bry sig om dig”.
2 gillningar
@Uppochner
Jepp, handlingar som räknas och de går åt heeelt andra hållet. Inte med allt men med mycket. Han tycker att om han gör 3 bra saker så är det okej och förlåtligt med 1 dålig, även om de i proportion inte är samma.
Han dövar sitt eget dåliga samvete och vill säkert i stunden som han säger/lovar, så vill han kunna hålla det, men sen så klarar/vill han inte hålla då det blir jobbigt.
Ikväll kom frågan när jag tänker flytta. Jaa det vet jag inte. Kidsen vet inget ännu så det är ju inget som är närmsta veckan… och renoveringen skall göras i bostaden dit jg får nycklarna om två dagar (panikartad känsla). Jag lyckas inte finna lyckan som tex @Caro känner över sin bostad.
Jag är så rädd att jag ranlar ännu mera ner då jag är i bostaden. Att jag inte skall finna ro där. Jag försöker tänka vad jag och barnen skall göra, hur vi skall få rutiner osv, men jag vågar inte lita på mig själv att jag fixar det bra för oss. Är så rädd att sätta för mycket ansvar på barnen (6 och 8år). Tillika som jag vill att det skall vara vi tre mot världen så förstår jag ju att de är barn och skall få vara barn. Det är jag som är föräldern! Men jag känner att jag inte klarar av att vara sådär jätte korrekt och duktig i denhär situationen.
Hoppet, jaa det där arma hoppet. Har inget för stunden utan har satt ett ev oss på framtiden (men eg tror jag att jag har det som ett luftslott åt mig själv för att våga ta språnget nu). Inte så säker på att sen då jag får börja bygga mitt liv med barnen att jag ens vill han in honom (som mer än barnens pappa). Den biten vill jag inte tumma på, hur mycket stolthet och skit jag än måste svälja.
1 gillning
Åh, så oerhört jobbigt! 
Men måste du vara så stark och duktig hela tiden? Ja, jag tror att det kommer bli tuffa stunder i nya bostaden. Låt dem få komma! Du kommer att ta dig igenom de där stunderna, torka tårarna och börja fixa med något praktiskt i ditt nya hem. Plötsligt glömmer du smärtan en stund och sen blir det längre och längre stunder… Barnen klarar att mamma inte alltid är glad, särskilt om de får se dig bli glad också. Klart att de ska vara barn och inte stötta dig, men genom att bara vara barn så kommer de att vara den där glädjekällan i livet, och en motor som håller dig igång. Det kommer att gå bra!
2 gillningar
Kära du, tänk på att det värsta barn kan råka ut för är att ha en perfekt förälder. 
Okej, det är lite överdrivet, men du behöver inte vara jättekorrekt och duktigt.
Dina barn behöver bara se att du klarar ut din jobbiga situation till sist. Inget annat. Du behöver inte göra det perfekt eller friktionsfritt. Tänk på att du just nu är en förebild för dem hur man tar sig igenom kriser. De kommer råka ut för egna kriser i framtiden, och då är det väldigt bra att de inte hade en perfekt mamma som aldrig behövde tampas med något, utan bara gled fram i ett perfekt liv.
Istället hade de dig som mamma som råkade ut för sånt som livet utsätter en för, och de lärde sig att man fixar även skitjobbiga situationer. Du kommer visa dem att livet inte alltid är en räkmacka, men man reser sig och reder ut det. Inte komplikationsfritt, men till sist blir det prima.
Det är vad dina barn kommer se. 
9 gillningar
Så otroligt fint skrivet! Det här gick rakt in i hjärtat på mig trots att jag inte är ts (men en annan ledsen och stressad mamma). Tack!
3 gillningar
Det är just det, jag känner ingen glädje. Har ingen gnista. Jag hoppas så innerligt att någonslags känsla av glädje (är väl att ta i) men något skulle infinna sig sen när jag har ett eget ställe.
Många gånger kan jag tänka att oj, då jag träffar x så då kommer känslan av något bra, men sen då vi träffas så blir det inte så. Jag sluter mig, tystnar och bara blir lessen. Och då har han ännu inte öppnat munnen och det har hoppar ur några grodor. Utan bara att konstatera att han ej längre ger mig en känsla av glädje gör mig lessen.
Om jag måste vara duktig jämnt, det är ju just det, det har varit min signatur. Jag är den som fixat och ordnar och sett till att allt fungerat. Därför känns det som kaos att inget blir till något nu när jag inte har orken.
Hoppas att det är det som de minns av denna helvetes soppa sedan. Att jag/vi kom ut på andra sidan utan att tappa allt för mycket av oss/mig själv.
2 gillningar