Var och kollade på lägenheten första gången sen jag fick nycklarna. 20minuter av tårar. Gick omkring i lägenheten och satte mig i trappan och bara grät ut alla tårar. Jag kände ingen glädje, what so ever.
X blev förvånad att jag åkte dit (då han vet hur lessen jag är över allt).
Vi hade en lååååååång pratstund, inte gräl, utan pratstund. Jag frågade vad han ångrar, att vi inte hade mer egentid med varandra. Frågade om han ångrade något med skilsmässan. Svaret blev att ibland funderar han om det är rätt men att just nu känns det så. Frågade vad händer om du har fel, hade han inte tänkt mycket på men att han löser det då. Frågade om han vågar säga det åt mig då eller om stoltheten tar honom. Jag sa att det är tufft att älska någon så mycket som jag gör men samtidigt inte vilja vara med, och dessutom är du inte värd mig längre. Frågade hur det kändes att höra det, inte är det roligt. Sen senare så skulle han krama godnatt, inte bara en utan två gånger. Och jag satte min hand på hans kind och sa att vet du, du har nog inte funderat färdigt vad som verkligen är värt något. Han stod och såg på mig då jag gick iväg med en sorgsen blick.
Och då jag gick iväg till mitt sovrum, så tänkte jag, ”Jag släpper dig nu.” Är nu jätte lessen men känner som att just nu skulle jag kunna ta mitt pick och pack och bara gå. Inte komma tillbaka. Sen att det ej fungerar i praktiken är en annan sak. Men det infann sig ett lugnt för just nu. Snälla, kan ni bara påminna mig om dethär sen när jag glömmer bort mig och får panik/ångest över stt det är slut/svårt/jobbigt.
X ville se bostaden nu när den är tom. Bilda sig en uppgattning om vad som behöver göras och när jag då kan flytta ut från huset. Det brinner i knutarna så att inte sommaren hinner ta slut och han inte hinner/kan umgås öppet med den nya flamman.
Då vi kom in så kände jag bara hur vreden sköt upp inom mig och jag blev så urförbannad på honom. På att han ställt till det, inte avslutat oss innan påbörjat nytt, att jag tvingas till flytt till en jävla lägenhet där jag inte vill vara, där köpet gjordes efter 10min med tårarna rinnandes. Han hade aldrig gått med på att göra det köpet men så blev det då när han drev, så nu står jag här med en jävla lägenhet där jag inte vill vara.
Renovering behövs, alla ytor enligt mig, lampknappar och köksbänk enligt honom.
Jag känner ett sådant raser för denna man. Att han är av den åsikten att detdär är nog (tillräckligt) bra för mig och barnen. Han själv skulle aldrig godta att bo där.
Jag är så led att jag inte hade kraft att stå emot då det gällde när bud skulle läggas. Att jag inte litade på magkänslan att det var fel. Hur får man ett hem av något där man endast måste vara (inte vill)?
Fick här om dagen en av den jobbigare sortens ångestattack.
Åh vad jag lider med dig. Jag skulle mycket väl kunna hamna där själv, att jag till slut tar ett boende som jag inte vill ha bara för att komma härifrån 
Jag undrar hur jag i så fall ska kunna gå vidare och kunna må bra, om jag bor på ett ställe där jag inte trivs?
Nu är mitt helvete lättare än ditt, jag har inga barn utan bara mina hundar att ansvara för förutom mig själv och än har inte mitt X nämnt något om att det tar tid att hitta något att flytta till, men det är verkligen förjävligt att inte känna att man har sitt egna trygga hem att få andas ut i.
Elände. Jag bor lyxigt nu just, i vårt hus. Han flyttade på hyra. Hans nya bor där redan. Hon har väl en lägenhet men där bor hennes son nu. Men…med min lön kan jag inte bo i ett stort hus vid stranden ensam… nu just betalar x en del. Jag står för värme och några andra räkningar. Får se… hur länge det skall gå. VILL INTE lämna mitt hem, min trädgård, min brygga… Men ensam här…tyvärr det klarar jag inte.
Ilska.
Jag vet varför jag sjölv känner ilska. Besvikelse över att det blev som det blev, att han gjorde som han gjorde.
Men varför är han arg? I diskussioner och funderingar så blir han arg. Är det så att han lider av dåligt samvete, skuld och skam, och då kommer det ut genom att han är arg.
Jag har ett behov av att säga åt honom hur lessen jag är över allt, hur besviken jag är å honom osv. Han vet ju alla dessa saker och skulle nog inte vilja höra dem. Men jag är ännu i älta fasen.
Han varken gillar att jag är lessen eller arg.
Har ni andra någon uppfattning/erfarenhet varför den som lämnar varit arg?
Min gissning är att han är helt klar med förhållandet och vill bara framåt. Kanske inte vad du vill höra och min avsikt är inte att såra.
Jag har lämnat två destruktiva förhållanden och i båda fall, när jag hade bestämt mig, ville jag bara framåt. I båda fall ville de att jag stannar men jag var färdig och ville inte bli behandlad på ett otrevligt sätt. Nu har vi helt olika situationer men jag kände bara irritation om jag möttes av ilska, sorg eller ifrågasättande. För mig var det ett sätt att vara extra hård så att jag skulle klara av att genomföra det.
Finns säkert olika förklaringar och som många skrivit, det bästa är egentligen att bara fokusera på sig själv och livet framåt. Jag förstår att det inte är lätt men ge inte upp!! All styrka 
Jag är mycket medveten om att han är klar och vill framåt. Fattar att det är där han är i processen. Men skulle ändå vilja att han lite skulle fundera hur olika delar känna för mig och inte behandla 18 år som ingenting.
Jag fattar också att det är hans dåliga samvete som knackar på då han ser mig lessen. för i hela soppan så ser jag åndå att han har könslor kvar för mig. Sånt märker man på sättet i vissa situationer.
Har kommit rätt långt i tanarna kring renoveringen av bostaden. I vissa stunder tänker jag äv, skit i hur det blir, jag kommer ändå aldrig trivas och skall inte bo här länge och sedan i andra stunder så tänker jag att men tänk om jag börjar trivas då borde jag ordna det så att det känns bra/som jag vill ha det. Kanske muta/locka/unna mig själv med någon ”lyx” (som jag kanske eg inte behöver).
Men det som är jobbigast; är att inte ha någon att dela tankarna med. Jaa familj och vänner finns att bolls med men inte dendär speciella som man vill dela med. Alla stora beslut hittills i mitt vuxenliv har jag tagit med honom. Han vill gärna höra vad jag tänkt men det finns ingen glädje att dela tankarna med någon som är glad att man flyttar ut.
Tillika som det skulle vara bra att särs på oss så stt vi får börja bygga upp det nya livet, men då energin inte räcker till. Den räcker 3h på jobbet och sen är det slut. Den räcker till något beslut kring renoveringen/lägenheten och sen är den slut. Om jag är nöjd att jag fattat beslut/gjort något för framtiden så är han ändå där och frågar men hur är det med det och hur är det med det. Inte nöjd att något blivit bestämt/kommit framåt. Jag veeet att han vill vidare men hjälper mig inte på något vis i att få mer energi och att orka med.
Nu har jag byggt upp någon slags förväntning på hur mycket bättre jag skall börja må då jag slipper se skiten som händer runtomkring, men tänk om jag hypar för mycket och den blir det platt fall. Räknar med visst fall då man blir ensam och barnen bara varannan vecka, men ändå att någon känsla skulle bli bättre.
Fortsätt bygg på din förväntan, klart du ska göra iordning ditt nya boende som om du ska bo där länge och trivas…! Du behöver samla på dig mer energi och det kommer du att få när du slipper X. Hemma hos dig är det DU som bestämmer! 
Psykbryt!
Har suttit 3,5h och planerat kök och sen senare diskuterat praktiskt med skilsmässan och hur/när det skall sägas åt barnen osv.
Sen så jg skall gå lägga mig. Världens ångest. Fixade inte att ligga kvar i sängen. Stormade ut och kastade mig i bilen och bara ropar/skriker rakt ut åt x . All min ångest och ilska. Han klassar mig nog som psykfall just nu. Men jac ramlar ihop. Jag orkar inte bära mig själv just nu.
Han får klassa dig som precis vad som helst! Skit i vad han tycker. Klart att man måste skrika och gråta mellan varven, särskilt efter en massa ansträngande samtal eller beslut. Låter som en rimlig reaktion tycker jag! 
Förstår dig så väl Mas. Denna känslomässiga berg och dalbanan är outhärdlig stundvis. Har själv haft 3-4 skit dagar med ångest och ledsamhet. Detta ifrån att känt mig ganska ok ganska många dagar i sträck. Jag är väl ungefär 5 månader in i min Skillsmsa. Försöker att tänka inåt på vem jag vill vara och vad som gör mig glad. Reparera mig själv med träning och andra saker som håller tankarna borta. Men ofta känner jag fortfarande som du gör… man vill bara gråta och skrika ! Att smärtan ska vara över och att man är igenom skiten. Men resan är tyvärr lång och jag tror inte på genvägar. Vi får nog bara acceptera att det kommer göra ont lång tid framöver, men allt kommer bli bra till slut
@Jonas79 är på exakt samma plats och har varit där i några veckor nu. Trodde att detta var över men trillade ner igen. Jobbar stenhårt på mitt inre och tillåter mig att må riktigt dålig istället för att försöka smita undan dessa känslor. Försöker planera in distraktioner och håller mitt träningsschema trots alltings djävlighet, för någon gång måste det ändå vara över och då kan man ju lika gärna se snygg och vältränad ut. Något positivt vill man ju att den här skiten ska föra med sig. Har insett att det kommer att vara en rejält lång resa bra mycket längre än vid dödsfall där jag tyckte att det värsta var över efter 4-5 månader. Har passerat den tiden nu men ser ingen ljusning än. Försöker hålla fast vid min övertygelse att det kommer bli bra till slut men målbilden är väldigt oskarp för närvarande. Har dessutom fått tillbaka mina sömnproblem, därav detta sena inlägg.
Antagligen är det ok reaktioner men man känner sig så dum, svag, skäms då man bryter ihop. Jag hittar inte vertyget/knepet att ta till då det händer. Jag får nig inte stoppad och blir bara mer lessen och arg då x står och ser på. Han varken vet, vill eller förstår sin roll eller vad han kan göra.
Denna känslomässiga berg och dalbana gör mig helt dränerad på ork. Att komma ur dethär det ser jag framemot men hur det skall gå till i praktiken det vet jag inte.
Och det känns som att det bara är jag av av oss två som bryter ihop. Det är svårt, riktigt svårt att vara i situationen då man är så lessen så lessen och den andra är nöjd och glad för att det går framåt/för att nya livet snart kan börja på riktit.
Denna resa är något av det värsta jag varit med om.
Aha,ja då förstår jag din frustration över att känslorna väller över! kan du komma undan lite mer så att han inte ser hur du påverkas? Bilen låter ju som en bra idé. Min make var helt oberörd, lite sorgsen vid ett par tillfällen annars inget. Och när jag samtidigt är så uppenbart sårbar och berörd av hela situationen så gjorde det bara samtalen svårare. Han blev tuffare och drygare., vilket gjorde det ännu jobbigare för mig och tog oss ännu längre ifrån hållbara överenskommelser med ömsesidig respekt. Men varje stund som jag kunde ta mitt sammanbrott bortanför honom och gå tillbaka in med en slags förhandlarroll istället, då blev det lite bättre. Kram!
Precis samma för mig som du skriver Filur, har nog tillåtit mig själv att sjunka lite djupare än vanligt jag också. Men försöker också göra samma saker som på sikt ska ta en igenom som dom säger. Hoppas allt känns bättre snart igen. Man är i alla fall inte tillbaka på ruta 1. Något har ju hänt med tiden. Känner som du också skriver (Mas) för dom känns allt så mycket lättare. Mitt X blir bara snyggare och verkar ha mer energi än någonsin 
fast jag vet också att hon är väldigt ledsen över allt som hänt hon också. Vi får kämpa vidare vänner 
Har hela tiden tänkt att jag ska hålla mig ifrån dating sidor osv, jag vet ju att jag inte är redo egentligen. Men igår låg jag vaken och grubblade kring ifall det skulle vara till hjälp ändå? Om man är tydlig emot dom man träffar givetvis. Känner att man är i stort behov av det motsatta könets bekräftelse. Eller bara en kvinnlig vän att gå en sväng med, äta lite mat ihop och bara prata. Känns som man behöver någon form av hjälp att ta sig vidare, trots att jag vet att det bara är jag själv som kan göra resan
@Jonas79 för min del har jag valt att avstå från dating sidor. Precis som du säger saknar jag kvinnlig vänskap och bekräftelse men har bestämt mig för att göra den här resan helt på egen hand. Är dels rädd för att omedvetet dra in någon i mitt liv just nu när jag är fullt upptagen med mig själv dels är detta något man måste igenom på egen hand. Jag kan känna att det finns en viss risk att man bara skjuter allt framför sig om man börjar umgås med nya kvinnor för tidigt. För min del får det för tillfället räcka med den hjälp jag kan få av mina nuvarande vänner.
Jag funderar över hur man själv skulle tänka om man träffar/får kontakt med någon via dejtingsida och den personen “är tydlig” med att det är “on the rebound”. Antagligen undrar en väl vad den personen gör på en dejtingsajt, om hen inte är redo. Alternativt blir en lite upprörd, särskilt om en själv ÄR redo, över att någon “utnyttjar” en lite för bekräftelse.
Nja, säger jag! Kommer nog nöja mig med den bekräftelse jag kan få av mannen som jobbar i fiskdisken och som glittrar mot alla. Han förväntar sig iallafall inget annat än ett trevligt tack tillbaka!