Att skiljas, var inget som jag trodde att jag skulle göra. Efter 18år (snart 10år som gift) och med två barn, 8 och snart 6år.
Long story short:
Han berättade i slutet på november att han varit otrogen men ville satsa på familjen. I början på februari meddelar han efter mycket oklara besked att han inte längre vill, han vill skiljas. Hans känslor för kollegan gick inte över. Jag strätadr emot och vägrar ta in, vägrar förstå. Tror (och gör så fortsättningsvis) att han tagit fel beslut. Att han gett upp för lätt.
1månad har gått. Första två veckorna var fyllda av tårar, tårar och sömnlösa nätter. Sakta men säkert börjar det gå lite bättre men är jag är långt ifrån redo för det här som komma skall. Jag klarar inte av att diskutera framtiden. Jag går i lås och tårarna rinner. Jag känner att jag inte kan/vågar ta några beslut för tänk om jag tar fel beslut.
Vi bor i samma hus (han/vi söker boende till mig och barnen), barnen vet inget ännu, det ekonomiska och praktiska är långt från upprätt och allt är bara kaos.
Detta är en man som jag levt med i mer än hälften av mitt liv. Vi har haft det bra, sällan grälat och livet har gått på.
Han reser mycket i jobbet så det är jag som dragit hemmalasset. Otacksamt känns det nu.
Jag ångrar inget av vårt liv, förrutom att vi inte tog bättre hand om oss och vårt parförhållande.
Han är mitt livs kärlek, och skulle han ändra sig skulle jag vara redo att ge oss en chans. Känner att vi kastas bort för lättvindigt. Hans familj säger att han vet inte vad han håller på med, att förälskelsen till henne kommer att gå över, men han är stensäker på sin sak och ju mer någon säger destu mer provocerad blir han. Men hur får man någon att vakna upp, som inte vill vakna, en som vill köra 120 framåt.
Jag har sakta börjat förstå att det just nu, inte kommer att vara vi. Nu är jag bara så fruktansvärt lessen för barnen skull. Att de inte skall få växa upp i en familj med båda sina föräldrar. Jag är så jäkla besviken för att han kastar bort och förstör något som jag tror hade gått att fixa. Han sa själv i början på processen att hade han vetat det han vet idag så hade han aldrig varit otrogen men att han tror inte att drt går att komma över det och han inte kommer över henne (trots påstådd paus i 1mån men de jobbat tillsammans så ingen regelrätt paus).
Men jag vet, att om vi skall hitta tillbaka så måste han få driva igenom dethär.
MEN min stora fråga är: Hur fasen gör man för att våga släppa taget?
Jag har tankar för hur jag vill att barnen skall ha det, att vi kan hitta på grejjer och träffas som kärnfamilj på den andras dagar, men hur vet man vad man gör för egen skull och vad man gör för barnen skull? Vi har alltid varit tight som familj
Och hur klarar man sig då man ej har barnen? Har hittills varit ifrån barnen max 4 dagar. Och han har enkelt 5-10 dagar respass. Men tänker ändå att delad vårdnad är det rätta alternativet.
Hur gör jag för att skapa en trygghet åt barnen då jag är utr på djupt vatten själv? Pappan lämnar i huset och jag skall skapa ett tryggt hem i något som jag inte ens vill flytts till, något som jag inte ens vet vad eller var det är. Jag har klarat av en visning och då med tårarna rinnandes så mäklaren fick stå och trösta
Ta en sak i taget. Försök att inte se för långt fram. Först hitta ett boende som känns ok, prio 1. Då får du ngt eget att fokusera på och greja med. Även om det är jobbigt och även om du inte vill, kommer ditt nya hem bli den plats där du och dina barn kan starta er nya liv. Jag har gått igenom det nyligen. Har flyttat från vårt hus till mitt egna radhus. Fastän jag inte alls ville, kändes det ganska snart som hemma. Villan där jag bodde förrut, känns plötsligt väldigt främmande. Min man (ja, han är fortfarande det pga betänketid), känns som någon jag inte känner. Här, i mitt nya har jag kommit ifrån honom (som jag också tycker valt fel) och försökt hitta mig själv igen. Oändligt svårt, sorgligt och hjärtskärande att gå från en tight familj till varannan vecka. Det värker i hjärta. Men långsamt, långsamt kommer du hitta din nya väg. En dag, en stund i taget. Lycka till.
Redan att söka ett boende känns som en utmaning som jag inte vill vara med om. När man pratat med banken om lånemöjligheter och sådant så konstatersr man att man får lov att byta ner sig från villa till litet radhus. Det gör så ont, då huset, hemmet och träfgården verkligt varit något jag trivts i. Fattar inte hur jag skall lyckas skapa ett hem åt mig.
Hur gjorde du för att det skulle kännas som hem? Hur visste du att det var just det du skulle välja?
Skulle du vilja återförenas? Tror du att det är möjligt eller har du som jag kvar luftslottet att gripa tag i? Vågar inte släppa tanken på att kanske en dag så återförenas vi. Vågar inte släppa taget annars känns det som.
Av vilken anledning tycker du att din man är ute på fel?
Jag är van att vara ensam, men ändå så är jag så himla rädd för denhär ensamheten. Dendär varannan vecka ensamheten. Har ingen aning hur tiden skall fyllas, hur jag skall klara av det. Jag skulle vilja träffa barnen på hans veckor men tänk om det bara blir jobbigt för barnen. Att det krånglar till deras rytm.
Kanske löser allt sen, på något bra sätt, men detta är något som jag tänker på redan. Blir inte aktuellt innan tidigar juni.
Välkommen till forumet.
Är i liknande situation, att mitt livs kärlek i lite mer än halva livet ville skiljas efter 24 år tillsammans (gifta i snart 17), fick beskedet 29e dec. Han har träffat en som är 17 år yngre.
Våra barn är 15 o 17 så det är lite enklare på ett sätt än när de är mindre.
Visst känns det bittert när man varit den som tagit hand om marktjänsten, plus jobbat.
Det har varit tungt, sömnlöshet o brist på aptit.
Började styrketräna.
Boendefrågan var jobbig, han ska bo kvar så det var jag som fick söka nytt.
Såg till att få bodelning o utköpet gjort för att få lånelöfte. Vi har bott i hus i över 20 år så jag ville åtminstone ha radhus, men det jag tittade på gjorde mig tveksam.
Nu har jag köpt lägenhet o får nycklarna på måndag.
Det är blandade känslor, man vill vara kvar o komma bort samtidigt.
Jag tänker att boendet i lägenheten inte behöver vara för all framtid, man vet aldrig vad som händer det har jag lärt mig.
Det är ok att vara ledsen o det är så himla mycket att ta tag i.
Men prioritera dig o barnen.
Se till att sova o äta lite, promenera.
Ta hjälp sjukvården o försök prata med någon kurator.
Allt kommer att ordna sig på något sätt.
Ett steg i taget o gråt så mycket du vill o var du vill.
Styrkekramar
Det är märkligt detta livet, vilka vändningsr det tar. Och oförberedd är man också.
Jag vill också vara kvar, men ändå inte. För någon vecka sedan började jag känna att detta inte är mitt hem längre. Märklig känsla!
Jag känner att jag vill ha ett boende som jag tror tt jag någongång kommer att trivas i, och jag vill helst inte dra upp barnen många gånger inom snar framtid. Jag velar mycket mellan villa och radhus men tror att radhus/parhus är det rätta för oss. Jag klarar ett hus (har ju skött markservicne i flers år) men tänker att jag behöver sätta min energi på annat än fixa och ha bekymmer med hus.
Tårarna verkar aldrig sina. Jag tror att det är så och sedan tar det fart igen och väller över. Först var det för han och mig, nu är det för barnen och att jag fråntas halva deras vardag. Det är nog den delen som jag har störst ångest över, verkligen ångest. Och känner sådan orättvisa över den delen.
Har tappt 10kg på dethär men nu börjar matlusten återkomma. Sömnen är si som så, vissa nätter bara 4h men på något vis går vardagen iaf. Jag vet ju nu att jag på något vis överlever. Fast det inte känns så all minuter.
Tack för ditt meddelande
Det har gått en tid och blir det lättare? Nä det vete fan.
Boendet har löst sig. Till något bra? Det är frågan. Eftersom vårt hus/hem är drömboendet och jag inte vill skiljas, så är det kanske svårt att hitta ett nytt boende som man verkligen vill ha. Det är ett nödvändigt ont. Och då marknaden är som den är så blev det såhär. I början tänkte jag att jag skall hitta ett hem där jag å barnen kan stanna i evighet, men har nu sista tiden börjat känna att kanske detta ställe blir mitt ställe att helna på. Sen kan jag flytta någonstans dit jag verkligen vill. Då jag är hel. Annars kommer minnena av sorgen man bearbetat kanske alltid att påminna. I bästa av drömvärldar kanske man flytta hem tillbaka.
Skriver på avtalet nästa vecks och då är det en tid innan nycklarna fås. Ser inte framemot att renovera, möblera eller något av det som hör till med flytt. När kommer drivet för sånt?
Jag har noll lust att lämna mitt hem. Hade det måntro varit lättare om jag kunnat stanna i huset och han hade flyttat? Nu känns det så svårt att slänga sig ut i det okända och orka börja bygga upp något nytt/skapa en ny trygghet åt mig och barnen. Fan också säger jag bara!
Känner igen precis alla dina tankar! Omöjligt att hitta något drömboende i den byn där jag bor, det får räcka med good enough, och till och med det går det trögt med. Jag skulle vilja bo i radhus, men huspriserna är helt galna här så det är bara att bita i det sura äpplet och inse att något annat än en för liten lägenhet kommer det inte att bli, de närmaste åren. Hur nu det ska gå. Barnen, med alla deras prylar och saker och cyklar och skidor, ska bo med mig. Jag har en utekatt som ska flytta med. Jag älskar det jag har åstadkommit i min trädgård. Bara att släppa det. Undrar ofta hur livet kunde bli så här.
Men usch vad jag är lessen!
Vissa dagar går ändå ok men andra dagar går det inte alls bra. Idag är en dag då jag är så arg, så arg och förbannad på denna blivande x. Över det har gjort, förstört och hur han bara är. Då vet jag att han ändå försöker väldigt långt att ställa allt så att jag får den tid jag behöver. Minus den bitn att han håller kontakt med sin nya förälskelse. Och den delen, den sårar mig något så otroligt. Varför kan inte vi få avsluta vårt i lugn och ro (gå igenom allt som skall genom gås), guida barnen in i det nya livet (sen då de vet). Men nej.
Idag då jag åkte från jobbet så kom ilskan som en blixt, jag blev så jäkla förbannad över hur han gör. Och att han under en diskssion för någon dag sedan sa. Men du måste ju förstå att jag har ingen annan social kontakt, att du bara skäller och är arg, och bryter ner mig.
Som att Det skulle berättiga till det dom håller på med? Och att sedan börja försvara henne inför mig. Det blev jag så urförbannad över nu någr dagar senare.
Denna ilska, den håller i sig enbart korta stunder. Men då den är så är jag så arg så arg.
Hur i hela jävla fridens namn skall man klara av att samarbeta med dessa två? Se på dem och deras lycka? Nej fy fan.
Håll ut. Att skiljas från otroget X verkar vara som att leva mitt i en reality-såpa enligt egen erfarenhet. Precis allt kan hända. Det brukar ta slut med den nya och då har en plötsligt ett bekymmer till - X vill ”försonas”. Level up på bekymren!
Ena dagen så är man arg och nästa dag så hittar man på ursäkter för det som hänt. Tänker att jaa men det var si eller det var så. Fast nej, egentligen finns det inget som ursäktar en otrohet! Aldrig!
Men ändå så ursäktar jag honom i hans skitbeteende som han sysslar med.
Och han som jag kände som min man, vart fan tog han vägen?!
Min man skulle aldrig behandla mig såhär. Hur blev det såhär? Hur kan någon annan människa lyckas förvandla någon? Eller är han såhär för att överleva och komma igenom situationen?
Det skulle vara så roligt att ha statistk på hur många som lever vidare med den de varit otrogna med (speciellt då man hoppar från 18år tillsammans).
Och hon sen, hur urbotad korkan är inte hon sen? Startar ett förhållande med någon som gör såhär. Då hon dessutom själv skilt sig för några år sen för att hennes man var otrogen. Och vi lever ändå tillsammans nu, undras hur det känns för henne? Och undras vad han säger? Liksom om stämningen och vad vi gör? Är hon lika lurad som jag?
X går hos psykolog som förklarar så fint att X har krisat och “hittat en flyktväg”.
Spyr på psykologens flyktväg. Det är bara att hjälpa en 52-årig man att hitta en ursäkt till att han betett sig som ett ärkesvin.
X ljög för mig, men han ljög även för sin nya. Både om sitt sk döda äktenskap och deras framtid tillsammans. Dessa lögner alltså, jag känner väldigt starkt att jag aldrig mer kommer tolerera en människa som ljuger. Någonstans, någonsin.
Berg och dalbana i känslornas värld!
Hur i helskotta skall man orka med det? Kan man liksom välja att få stiga av?
Ena stunden tårar och ångest, nästa känns det som att det nog skall gå på något vis till att sedan igen hitta sig själv längre ner än vad man trodde var möjligt.
Jag kan tänka och resonera kring något och konstatera men att nej nu skall jag inte fundera på detta, och sen så är tankarna där iaf och jag blir så urförbannad över vad han gjort. Då kan jag en kvart innan ha tänkt att men nej ska inte ta upp detta eller sen kan jag tänka att jag skall vara trevlig idag så kanske det blir en bra dag. Å sen när man ser karln så bara exploderar känslorna!
Här om dagen då jag kom hem så såg han att jag var lessen, kom och vill ge en tröstkram för att han visste att det hade varit en jobbig dag med papper kring skillsmässan. Får kramen och precis i samma sekund så tänder jag på alla cylindrar och bara säger med skarpaste tonen jag har, ge fan i att försvara henne inför mig (vilket han hade gjort flera dagar tidigare och jag trodde själv att det var utagerat). Stackarn försöker trösta och jag min rabbiata kärring svänger det och skäller på honom. Men jag kan inte rå för det.
Hur orkar man med sig själv genom dethär? Jag blir helt helt slut efter att jag haft dessa gråt och tycka synd om mig själv attacker.
Känner igen mig där😫 Har inte många minuter i dygnet där x inte skulle vara i mina tankar. Såå trött på det. Skulle villa ha en dag ledigt från det. Få vakna glad på morgonen, sjunga i bilen på väg till jobbet, laga mat med glädje och njuta i soffan i lugn o ro på kvällen, sova gott mm. Saknar mig själv😢
Men du… nog klarar vi det här. Skönt att läsa och skriva här bland alla som förstår. En klen tröst, du är inte ensam.
Fast jag tycker det är DU som är normal som reagerar…! Och alla psykologer hade hållit med… Du kan ju inte hjälpa vad han gjort mot dig. Du är människa och vi människor reagerar normalt på sorg, chock, trauma. Det fina är att vi kan klara av nästan vad som helst på lite sikt, om vi låter oss reagera. Därför ska vi inte skämmas över reaktionerna. Håll ut, håll ut!
Blivande x håller inte med. Han säger hela tiden att Han fixar inte att jag är arg och lessen. Han behöver komma bort och få vila sin hjärna. Eeh okej!
Sen då man säger att åk, bara åk, nej då åker han inte. Då skall det planeras och funderas och då helt plötsligt klarar han av att umgås. Jag vet inte riktigt vad han är ute efter. Ena stunden är det att vi skall lösa allt snyggt och smidigt och i nästa sekund så exploderar han över att allt är så jobbigt för honom. Få senom vi hatar varandra innan vi bor skilt. Vore ju ej heller någon bra lösning med tanke på barnen.
Men alltså, jag fattar ingenting!
Igår var det liksom på liv och död att han behövde komma bort från vårt hus. Blev bråk och sen när man säger åk, så nej då ska han vara hemma. Han skall inte åka varken då eller någon anannandag. Orsaken till det är för att jag blev så arg. Okej, men nu är det ju inte första gången i det här med att han smusslar och ljuger som jag blir arg, och hittills har inget haft effekt och ändrat på något.
Idag åker han och handlar, kommer hem med en blomsterbukett, ostar till ostbricka och tänker att vi skall grilla, samt ta en cykeltur med familjen.
Vad hände? Vad sa jag som föranledde detta? Jag förstår ju att allt är ett spel men nu hänger jag inte med i spelreglerna.
Åh vad jag känner igen precis allting… Varit bortrest några dagar, han är som förbytt här hemma (åt ett bra håll). Jag blir bara misstänksam - när vänder det igen?
