Jag provocerade nyss och frågade om de ska flytta ihop, då X enbart kollar på nya boenden som är hus i stora storlekar.
”Nej, jag är själv!”
Hm, kan en få det skriftligt? 
1 gillning
Men förbannat vad jag kan bli arg!
På alla lögner, på allt smussel bakom ryggen, på allt HELVETES SKIT som förssigår.
När slutar man att reagera på detta?
Det är som att jag skulle bli argare för varje gång!
Jag hittar undangömda saker som visar på att de skall träffas. Fast det så dyrt och heligt lovas att neeeejdå de skall inte träffas.
Vi har ännu 2 månader under samma tak.
2 gillningar
Det gör så ont då man ser då livet (hans liv) går vidare rakt framför näsan på en. Sådana sysslor som man själv alltid gjort, nej nu har han inga problem med att utföra dem. Då man annars är en aktiv person och har svårt att sitta och se på. Men nu förmår jag mig inte att hjälpa till. Inte i ett hus som ej längre är mitt. Hjärnan förstår att livet går vidare, det måste, men hjärtat är långt ifrån på samma linje.
Aj så ont det gör.
Det är nog säkert så, att då man ej längre ser vad som sker, då kanske det inte gör lika ont. Även om man vet att det händer.
3 gillningar
Kämpar med mitt värde.
Känns som att jag inte har något värde. Att inget av det jag gjort och ställt upp med under 18år har något värde.
Jag har guidat oss genom småbarnsåren, hjälpt han att göra karriär och funnit där på alla jävla sätt och vis.
Och nu när det lite börjar bli dags att skörda, att det lite lättar, nej då får man inte vara med längre.
Känns ju bara så sorligt!
Och sen när man vet att man flyttar från villa till radhus, ekonomi från oberoende till får nog vända på slantarna så känns det som att vad har jag att ge barnen.
Vet att det inte är konstruktiva tankar, inte på något vis, men tampas med dem iaf.
Berättade hur jag känner åt honom. Fick som svar: Jag gjorde fel som var otrogen, det hade nog funnits saker jag kunnat göra mer/annorlunda/kämpa mer här hemma och jag ångrar vad jag gjorde.
Men att satsa på att bygga nytt så det finns inte som alternativ
3 gillningar
Hade du velat/vågat bygga upp igen om det funnits som alternativ från ditt X?
“Frågar åt en vän” som är i den situationen, och vännen är ytterst tveksam…
@caro
Jag skulle nog vilja. Om jag skulle våga är en annan femma.
Jag tror att x skulle få bevisa att det går att lita på honom och att han verkligen skulle vara beredd att kämpa. Att direkt bara dra ett sträck över allt är ingen hållbar lösning.
Jag skulle oavsett flytta och sen får båda helna och se vad man riktigt vill och vilka känslor som finns.
Men jag är ännu inte beredd att säga att det aldrig mer blir vi.
2 gillningar
Tilliten, den är svårast att reparera tror jag. Undrar om svikaren (som vill försöka igen) ens är kapabel till att förstå hur helt förstörd den blir av otrohet? Ännu mindre kämpa för att bygga upp den igen. Jag får liksom bemötandet redan att “otroheten har ju hänt, kommer inte att kunna göras ogjord, så den måste du släppa”. Jahaja. Efter drygt två månader. Jag måste ingenting!
Jag måste inte ens försöka igen.
3 gillningar
Jag fick en “årsdag” på forumet denna vecka, påminnelse om när min man funderade på att skiljas förra gången. Då hade han blivit “tokkär” i en kollega.
Vi valde då efter mycket att försöka och gick i parterapi ett fåtal ggr. Så om de inser hur mycket de måste kämpa för att återvinna ett förtroende tror jag beror på. Min man gav mig lösen till sin mobil, men jag hade ju lovat att inte titta i den för att jag ville att han skulle vara ärlig. Så jag tittade aldrig, men de få gånger jag frågade om jag fick titta för osäkerheten pockade på fick jag ett nekande svar.
Min man hade lite samma inställning, lite locket på och som kungen “Nu vänder vi blad” medans jag kanske ville gå igenom sidorna innan för att reda ut så att vi inte skulle hamna där igen.
Han sager att han hittade tillbaka till oss men nu gick det ju som det gick ändå.
Så jag tror att det kan gå men det tar tid och mycket jobb om han är beredd på det.
2 gillningar
Caro, din man har rätt.
Och ärkefel.
Första frågan är vill båda ens försöka hitta tillbaka?
Är svaret hos någon av er definitivt nej är det bara att släppa.
Är svaret ja, om dessa villkor uppfylls så är det fredspipa och förhandlingar som gäller. I likhet med gamla västern torde det dock framgå att den vite mannen/kvinnan )(bedragaren) talar med kluven tunga och innan bläcket på papperet hunnit torka har nya omständighehetr framkommit som gör att överenskommelsen bryts.
Vad han har ärkerätt i är att otroheten inte kan göras ogjord.
Vad han har ärkefel i är du måste släppa den.
Ja, den har hänt och vill han att ni ska försöka igen måste han inse är sitt ansvar och att det kommer alltid att följa med. Självklart kommer du alltid att ha frågor i bakhuvudet när han är iväg ensam “vem är han med nu, vad gör de” o s v. Det måste han förstå.
Det tar lång tid att bygga upp ett stort, intimt förtroende, att förstöra det kan gå snabbare än en fem minuters kafferast och kan aldrig byggas upp till samma styrka som det var innan.
Vill han försöka igen är frågan som du måste ställa dig om hans omvändelse är under galgen av rädsla för ensamheten och vad som händer om han träffar någon annan.
Skulle jag bli sviken för någon annan skulle jag inte ta tillbaks den som svek mig. Sviker jag någon för någon annan skulle jag inte be den att ta mig tillbaka. Ska jag vara tillsammans med någon ska det vara för att vi aktivt vill välja varandra, inte vara ett andra handsval för att jag inte fick tag på någon bättre. Mitt hjärtas dam ska ha den första och förnämsta platsen i mitt hjärta, inte vara ett andra hands val medan jag i själva verket drömmer om någon annan.
7 gillningar
Instämmer i allt. Inklusive de svåra frågorna om vi båda ens vill försöka igen, och av liknande skäl.
Jag har aldrig innan detta hände haft en önskan om att gå åt skilda håll, men ser det som en oundviklig konsekvens då han träffade en annan kvinna, och fortsatte träffa henne. Vad de har haft för sig orkar jag inte tänka på.
Jag ser 22 fina år i backspegeln, och ett snöpligt slut. Som nog inte är representativt för resten, då det finns orsaker (hos min man) till att hans systemkollaps inträffade. Men inga ursäkter!
Jag vill ha mitt fina familjeliv tillbaka! Det är enda anledningen till att jag ens pratar med honom nu, eller tänker tankar om ifall det går att hitta tillbaka. Än har jag inte hittat svaret, möjligheten, eller ens vettig motivation hos honom. Men inget behöver ske precis nu och han har ju resten av sitt liv på sig att vinna mig tillbaka. Det kan ju mycket väl bli så att det är jag som på trygga ben går härifrån när jag har bearbetat klart.
3 gillningar
Tänker i lite liknande termer som dig @Caro. Jag kan se väldigt många fina år tillsammans innan jag gick in i min depression och hon tillslut valde att vara otrogen. Inget av detta är på något vis representativ för vårt tidigare förhållande tvärtom är det så långt ifrån de personer vi var innan eländet startade.
Jag vill också ha tillbaka mitt familjeliv men just nu behöver vi nog mer än något annat tid att läka var och en för sig. Ska vi sedan kunna inleda något nytt och jag säger medvetet något nytt måste vi återfå förtroendet för varandra. Jag har svikit henne genom att inte tidigare söka hjälp för depressionen och hon mig genom sin otrohet. Enda sättet att komma på banan igen är genom handling inte genom ord. Vi ska båda kämpa för att hålla oss till vår plan och låta tiden göra sitt. Sedan kan det kanske vara så att jag lägger benen på ryggen när jag väl är färdig med mig själv och vad som hänt i vår relation men det får framtiden utvisa. Inget är på något vis hugget i sten. Vi har båda felat och har ett rejält bagage att hantera innan vi ska börja fundera på oss igen.
2 gillningar
Lite tankar till @Caro och @Filur.
Till caro först, kan i stämma i dina tankar om att du blev medvetet bortvald, förstår dig till 100% att du tar konsekvensen av hans otrohet.
Även om 22år är tungt så skulle nog inte jag vilja vara Prio 2 när han under en skaplig lång tid rulla runt och knullade.
Under denna tid har han haft tid att avbryta sitt betende, jag ser ingen ursäkt till att du ska släppa in han igen.
Till Filur tankar om ursäkter så tycker jag att en upprepad otrohet är väldigt mycke tyngre än stöttning vid en depretion, för jag inbillar mig att du tog ansvar för hus & hem under tiden.
Så att du & hon ligger 50/50 i ångertabellen köper inte jag.
Jag förstår att ni saknar Familjelivet tillsammans men era respektive har förstört detta.
2 gillningar
@nuggen jovisst tog jag ansvar för allt praktiskt kring hus, hem, barn, skola och aktiviteter men sedan tog det stopp. Jag varken begrep, hörde, eller såg så mycket mer utan sätt mest för mig själv. Kan begripa att jag inte var speciellt rolig framför allt då jag inte ens begrep eller erkände att jag hade ett problem. Förvisso håller jag med dig om att otrohet kanske inte var den bästa lösningen på problemet. Värt att notera är att otroheten i första hand är emotionell, pillandet på facetime inträffade en gång. Jag tror dock att det kan vara svårt att beräkna hur stor skuld som ska falla på var och en av oss. Jag har lite svårt att kvantifiera icke kvantifierbara storheter.
1 gillning
Från en som varit med om detta
Mitt ex fungerade i vårt förhållande men när han fyllde 50 år började det. Med att söka sig till mycket yngre tjejer. Så tragiskt att vissa blir så för vissa personer. Men det får stå för dom 
1 gillning
Nu har några dagar gått rekativt smärtfritt, men nu har han varit borta ett dygn och direkt jag såg honom så trigga han igång min ilska. Och såklart blir det bråk. Om inget vettigt ens. Bara min sorg som kommer ut.
Hur skall man klara av att lägga band på sina känslor så inte allt blir värre? Vi har innan skilsmässan typ aldrig bråkat så det är obekant beteende av oss. Men triggar vi igång varandra med mista lilla. Men sen däremellan då vi försöker leva vardagsliv med barnen så går det helt ok.
Denna gång triggades jag igång av barnen frågar om han vill hänga på en grej som jag föreslagtit att vi skulle göra, och han svarar att jo det kan han. Och fortsätter med att säga att han och barnen skall göra en annan grej då han kommer hem.
En grej som inte kommer att vara möjlig dit vart jag flyttar. Jag vet att han inte menade något illa, att han tänkte på barnen, men jag tog så himla illa vid mig. Fick känslan av att då barnrn är med han/kommer till han, så erbjudrr han de där roliga sakerna som de älskar att göra just här hemma. Det var det bråket handlade om.
Helt knasiga tankar jag vet, men ändå så kommer tårarna å bara rinner. Å jag kunde inte förmå mig att vara tyst. En orsak är säkert att jag under alla år varit den som drivit vardagslivrt och vi sedan gjort mycket skoj då han kommit från jobbresorna.
Nu blev det mycket rådd, men är tvungen att få ut det innan jag går sönder.
Och nu efter bråket vad händer, jo han å barnen gör grejjen han pratat om. Och det som planerats gick om intet. Barnen helt oförstående om varför jag är lessen. Och jag har ingen orsak egentlgen då det är för barnen, men igen så tog han på något vis på min självkänsla å mitt värde. Att det som jag hittar på uppskattas. Och det hade det gjorts om inte han hade föreslagit sitt. Jag hoppas att det inte är på detta sätt det kommer att börja gå till.
Man går så lätt sönder när man är skör annars också. Det behövs inte så mycket. Men nog får man bli ledsen. Det har du all rätt till. Och arg. Förstår dig exakt. Min x var också bra på att trycka ner mina idéer. Gav upp till slut så han bestämde ofta vad och hur saker skulle göras
Med tanke på rubriken.
Hur våga släppa taget?
Han e duktig på att göra saker så att man vill slippa taget.
Helt sjukt. Undras hur långt dessa otrogna smusslare skall sjunka innan man kan släppa taget om dem? Liksom även tanke/känslomässigt.
I början av processen så tänkte jag att jo men vi hittar nog tillbaka tillvarandra. Men vart efter han smusslar och ljuger och bara gör allt svårt så vet jag inte ens om jag vill hitta tillbaka.
Och fast vi inte hittar tillbaka så känns det som att han försvårar framtida samarbete.
Är det någon annan som fått hälsoproblem av att leva i detta elände? Jag har gått ner i vikt, ca 10-13kg. (Slutat väga mig sedan några veckor tillbaka). Och nu har jag fått problem med låga blodtryck. Mellan 86-93/53-62. Hälsovården fundersamma och menar att det skulle bero på att jag rasat i vikt och kroppen beter sig som om jag skulle ha anorexi?? Går på sparlåga och bara ger energi till det som är måste.
Har någon annan haft liknande?
Jag blir så lessen över att karlsloken lyckas få en att må så himla dåligt. Både psykiskt och nu även fysiskt.
Kallar det lite skämtsamt för ”Divorce diet” och den är nog effektiv för flera här på forumet.
Jag väger mig inte men nog har kilon försvunnit. Byxor som varit obekväma länge funkar nu. Min största panik är att jag har fått massor av gråa hår under de senaste månaderna, det blir jag helt galen på! Som att det inte räcker med att vara tokdumpad.
1 gillning