Kan man ringa banken och höra sig för? De måste ju veta vad man har tillsammans och hur man ska göra tänker jag? (Eller verkar man helt blåst då 
)
Alltså låt dem tänka vad de vill…? Om du inte har kvar årsbeskedet kanske informationen finns digitalt på nätbanken. Eller bara ring dem och säg att du vill dubbelkolla att allt sådant är borttaget.
Jag hade ju bytt bank för minst tio år sedan men har kvar någon pensionsförsäkring på den gamla banken, så de där årsbeskeden har jag ju inte gjort mer än att slänga in i en pärm. I den nya banken hade vi inga fullmakter men väl ett gemensamt konto ända tills för några veckor sedan när jag fick tummen ur att avsluta det. (Apropå blåst, alltså )
Haha ja du har rätt, de får faktiskt tänka o tycka vad de vill 
blåst eller inte liksom 
Jag har så dålig koll på internetbanken med vilka konton som är vad. Det är inte så tydligt i appen. Kanske skulle kolla hemsidan istället och se om man får bättre koll där!
Idag var det skönt att vara på jobbet, men så tungt att komma hem. Grät och grät och grät
Men sen hade jag nog gråtit färdigt för idag, för sen kände jag mig äcklad av honom! Hur kan man ha två samtidigt?! Jag FATTAR det inte.
Håll ut! Så otroligt sorgligt att detta händer så många, inklusive mig själv. Komma vidare kommer du utan tvivel. Det tar tid men jag är helt övertygad om att vi som har blivit utsatta har också tvingats att bearbeta det hela och därmed även vuxit som personer. De som bara går vidare till nästa har inte ändrats en sekund som personer och deras fantastiska egenskaper kommer att visa sig även i det nya förhållandet.
1 gillning
@NHA
Hur kan man göra så mot en annan människa? Det borde vara de människor som gör så mot andra som träffar varandra istället, redan från början. Så kan de ha varandra som de förtjänar liksom!? Så blir det rättvist
Är det längesedan för din del?
Idag ska mäklaren komma hit. För andra gången sedan i höstas 
Jag har skrivit på en fullmakt, orkar inte vara närvarande. Han får ta allt som gäller den biten denna gången. I höstas var jag så arg när mäklaren var här så hon fick nästan säga till mig…
Jag mår så dåligt över detta. Vill inte sälja mitt fina hus.
Samtidigt finns det inga bra minnen nästan alls härifrån eftersom han efter bara ett par månader när vi flyttade in för drygt 1 år sedan sa att han inte kände som tidigare.
Men jag saknar det som skulle blivit, så att säga. Och jag saknar den man jag trodde att han var.
Men när sanningen gör sig påmind så känns det lättare att flytta och att inte träffa honom.
Jag har nästan bara kontakt via sms, orkar inte se eller höra honom.
Jag ska ta med barnen ut och träna istället, så slipper vi vara med.
Imorgon ska jag och en vän åka hem till vår kollega/vän och äta lite och kanske ta ett glas bubbel. Ska bli så skönt att komma bort lite. Då får x vara här och passa barnen (precis! Passa! För så har han alltid uttryckt det själv, att han passar barnen, och det är så det är också, han sitter med en skärm eller gitarr i ansiktet, han gör inget med dem)
Sen får han åka innan jag kommer hem så jag slipper se honom.
Det är på gränsen till för jobbigt att ha kontakt via sms, men man måste ju lösa det praktiska så jag har inget val
Hoppas jag tar mig igenom dagen 
2 gillningar
Idag har varit en ovanligt bra dag, den där chock-känslan man har i början, när man vaknar och allt känns som vanligt fast man kommer på att ”nej just det ja, hela mitt liv kommer förändras totalt och jag vet inte hur, bara ATT det kommer göra det och min man är borta för alltid ” den känslan har jag sluppit 2-3 dagar på morgonen.
Så skönt! Vaknar och funderar mycket på lägenheten jag hittat istället. Den ska komma ut till försäljning om först en månad så det är långt kvar. Men då hinner jag fixa iordning en del innan åtminstone. Förutom idag så har det varit helt stiltje på den fronten. Känt mig så handlingsförlamad. Men något har allt hänt för idag har jag planerat och räknat och införskaffat en del nödvändiga kläder till barnen. Man har ju inte varit så mycket i affärer det senaste så båda har haft kläder som varit i minsta laget nu. Tvättat och rensat ut de för små kläderna har jag/dottern också gjort! Underbart att handlingsförlamningen har släppt taget, åtminstone idag.
Imorgon ska jag försöka ta tag i att vika lite tvätt och att packa ner bröllopssakerna i en låda så man slipper bli påmind om det hela tiden. Har tex klänningen hängandes framme i vår wic trots att det är så längesen. Men nu ska den väck!
Men Mallans har gett mig inspiration till sconesfrukost imorgon så det ska jag försöka ha i tankarna när jag somnar, så kanske man slipper chock-känslan. Brukar den komma tillbaka?
Idag har jag känt mig stark och energisk och fått rensat en del.
Tills jag får sms från x: har du ansökt om skilsmässa?
Hade inte han gjort det? Fick veta att jag också måste gå in och ansöka.
Sen dess har jag varit helt nere och bara ledsen
Nej du behöver inte ansöka om du inte vill. Han kan lämna i ansökan ensam.
Det stämmer det @Mas skriver, det räcker att en av er skickar in skilsmässoansökan.
För oss har precis betänketiden gått ut, och samma gäller där, att det räcker att en skickar in om fullföljd. Skilsmässa träder sedan i kraft när överklagandetiden löpt ut, är väl 3 veckor.
@Mas @Masai
Va! Jag hade redan hunnit gå in och ansöka innan jag läste era svar, men då hade jag sluppit den hemska biten. Nåja nu är det klart.
Fick en sån dipp så jag bara la mig på soffan och somnade. Fasar för nästa gång då något sådant måste tas om hand/läsas/emottas el likn.
Jag som skulle till affären… hur ska jag motivera mig att ta mig dit 
1 gillning
Jag vägrade att ansöka, eftersom det faktiskt var han som ville skiljas. Men du, det finns fördelar med allt. Eftersom du nu ansökt så slipper du steget med att formellt ta emot en stämning från honom/tingsrätten.
Det kommer bättre dagar! Håll ut. Du har kommit ett stort steg närmare nu.
2 gillningar
@Uppochner
Okej ja det var ju alltid något, skönt att slippa få ett sånt brev! Usch ju mindre hemskheter desto bättre.
Kan man inte bara få sova det närmaste året och sen när man vaknar är allt bra igen men man måste väl ta sig igenom det bara antar jag.
1 gillning
Tungt tungt tungt
Kände mig rätt så ok under kvällen. Hade min målbild framför mig, jag och barnen boendes i vår mysiga 2-våningslgh. Satt och tittade på ”vem bor här” med barnen och somnade av utmattning. Vaknade och allt kändes först som vanligt men kom sen på att nej det är det ju inte. Jag ska inte bo kvar här i mitt hus, med den vanliga vardagen.
Nej jag ska kastas ut i tomma intet utan någon som fångar mig. När släpper den känslan??
1 gillning
Den släpper och kommer tillbaka.
Kommer och går. Kanske längre mellan bergen och dalarna.
Är inne på 9månaden av att bo själv, över 1år sen beskedet kom.
Men sista veckorna har varit upp och ner för mig. Inget fram och inget bak och känns som att jag backar i min process så att det sjunger om det.
Så less på backandet.
Ikväll då barnen ringde så sa det ett barnet att sorgen över att det inte är som förr är så stor.
Så ville skicka till fadern att jaaa, ikväll så är vi åtminstone två som är besvikna på honom. Men jag vet att det inte hjälper eller ändrar något för den delen så struntar i det. Kanske vet han det iaf.
1 gillning
@Mas
Så jobbigt att även den delen kommer och går! Då förstår jag vad jag har att vänta 
Backandet är ju sååå jobbigt! Man blir så besviken när man återigen känner sig helt utan fotfäste
Förstår verkligen att du vill skicka meddelande till honom! Jag skrev långa superarga hårda meddelanden de första två dagarna men jag har nu bara försökt släppa det. För han är inte värd min tid och min sorg, och jag fick ur mig det jag ville framföra.
Kommer nog alltid sakna den människan jag trodde han var och den framtid vi planerat, men efter hans svek och beteende under vår tid så saknar jag inte honom har jag insett på kort tid (åtminstone inte så länge jag slipper träffa honom, är rädd att jag ska bryta ihop när jag väl MÅSTE träffa honom 
).
Hur orkar man ta tag i allt det praktiska!? Fattar inte hur flytten ska gå till heller. Vill egentligen absolut inte ha hjälp av x men samtidigt har jag nästan ingen annan jag kan vända mig till, och de som i vanliga fall skulle kunna hjälpa till är så rädda för corona så det är inget alternativ. Flyttfirma blir för dyrt känner jag. Behöver spara så mycket som möjligt.
Hur har ni andra gjort? Någon som tagit hjälp av x?
Jag flyttade i etapper. Dels körde jag många vändor med “smågrejer” (saker som fanns i skåp och lådor, husgeråd, mina böcker, lampor, mattor, mina kläder) under en sommarvecka när han och barnen var bortresta. Det var rätt bra, för jag kunde ostörd packa ner allt som jag ville ta med men som han inte visste att vi ägde, och slapp diskussioner som nog annars kunde kommit upp.
Jag beställde nya sängar till oss alla tre, nya skrivbord till barnen och nya bokhyllor och köksstolar. Det kom ett jättelass hemkört från möbeljätten någon vecka senare.
Det som var kvar som X fick hjälpa till med var kartonger med barnens prylar och kläder, en soffa, köksbord, utemöbler, cyklar. Min bil har ingen dragkrok så att själv hyra släp och köra går inte. På den tiden hette det dessutom att han ville att vi skulle “hitta tillbaka” så det kändes OK att han fick hjälpa till. Då. Så här i efterhand kan jag känna att jag borde ha anlitat en flyttfirma istället… även om det är dyrt. Eller hyrt en skåpbil och organiserat upp olika lyft med olika vänner.
1 gillning