Nu har han sagt det. Ett år senare. Vi har varit gifta i 15 år och livet har gått upp och ner. Hade en lång dålig period där jag var nära att gå in i väggen. Lyckades ta mig ur det på egen hand. Vi flyttade till större bostad och skulle få en nystart. Som aldrig blev en nystart. Tvärtom. Då försökte jag mitt yttersta för att få det bra mellan oss igen. Frågade om han var intresserad av någon annan? Misstänkte hans nya kollega. Men han blånekade. I ett år. I höstas hade han till slut bestämt sig för skilsmässa, jag var förkrossad och försäljning av huset påbörjades. Barnen var helt förstörda. Efter någon vecka hade han ångrat sig, ville inte skiljas och ville att vi skulle börja om från början. Allt var jättebra till en början, men sen blev han mer och mer frånvarande och närheten minskade. Jag har frågat många gånger varför och sagt att jag behöver närhet och veta att han vill detta till 100% Bara fått luddiga svar, men att han inte kunde veta om det skulle bli bra. Ville åka på en resa med ”några från jobbet” och spela padel med samma människor. Och hon skulle tydligen spela piano till hans och hans kompis låtar helt plötsligt. Var irriterad för att jag tyckte det var konstigt. Han ville inte åka på spa med mlg när jag föreslog det.
Idag berättade han. Att han blivit kär i henne.
Så mu sitter jag här igen i samma chock som för 5 månader sedan! Hur kan man göra så här mot någon? Han har gett mig hopp att det skulle ordna sig i 4 månader men samtidigt varit kär i någon annan. Som jag dessutom misstänktt. Ett sådant fruktansvärt svek mot mig, hur kunde han låta mig tro att allt skulle bli bra??? 
Därför att det var det han helst ville. Men…hans känslor för henne var för starka och känslor går inte att styra. Han har inte gjort detta för att vara elak mot dig. Hans intention var att känslorna inte skulle växa utan att det skulle vara du och han❤️
Oj, vad jag känner igen detta “beteende” från en fd make och pappa jag trodde jag kände väl. Alltihop. Jag är så ledsen för din skull för vad du varit och är med om!
Min teori är att det inte var 100 procent “klart” med den nya, kanske höll hon honom på halster ett tag, och då funkar det att säga hemma att man vill försöka igen. Säkert insåg han också att det vore bättre om ni kunde få det att fungera igen.
Sedan visade det sig att nya var lika förälskad som han, och ljuset slår då om från gult till grönt, tankeverksamheten upphör, och då ska han till varje pris bli fri, och fort ska det gå!
Din magkänsla är det inget fel på, kom ihåg det. Det är säkert så att det finns vissa känslor inte går att styra, men det går att styra hur man agerar på dem, oavsett om man är kvinna eller man. Att bli förälskad/kär i “fel” person - ja det är säkert sådant som händer, men det ursäktar aldrig ett dåligt beteende mot nuvarande partner, eller lögner mot densamma.
I kriser av den här typen brukar de flesta (eller vissa!) människor agera väldigt egoistiskt.
Om man är gift, har en trygg men lite ospännande tillvaro… och så kommer en ny kvinna in och börjar visa uppskattning och intresse. Ja, då är det dessvärre ganska få som verkligen väljer bort den där nya spänningen.
Lite pirr och attraktion utanför äktenskapet kommer nog de allra flesta uppleva. Men alla väljer inte att börja spela padel med den här crushen. Än mindre att ta in henne som pianist i hobbybandet. Har man passerat 22 år borde man veta vad den sortens uppmuntran förmodligen kommer leda till.
Det är alltså medvetna val som han gjorde av egoistiska skäl, för att få uppleva den där spänningen. Samtidigt stod ju du och familjen för tryggheten. Det är inget som man bara kastar bort! Den risken blir för vansklig, steget blir för stort… Och det är även lätt för den nykäre att intala sig att man inte säger något av hänsyn. Att man tiger för familjens skull. Att man är en hyvens prick som inte oroar någon i onödan.
Väldigt sällan brukar dock den “hänsynen” uppskattas av den äkta hustrun/mannen. Oj vad skönt att du gick bakom ryggen på mig i din lilla kärleksaffär! hör man inte så ofta.
Men hans beteende är väldigt typiskt, väldigt vanligt och kanske väldigt mänskligt. På det här forumet kan du läsa massor av trådar med ungefär samma innehåll. Ta del av dem! Du kommer se att du inte är ensam, och att din mans beteende har väldigt lite med dig att göra, och desto mer med hans mognad och personlighet att göra.
Ja så kan det kanske vara. Men hur kan man välja att fortsätta ha kontakt, det förstår jag inte. Då känns det inte som om han verkligen ville att det skulle bli bra tänker jag
Ja så känner jag! Man kan ju inte bete sig hur som helst mot andra och sätta sig själv i första rummet. Han var med om en olycka och fick hjärnskakning i augusti. Har inte varit sig själv riktigt sen dess. Lättirriterad, egoistisk och empatilös på något sätt. Inte så väldigt mycket men ändå skillnad mot hur han varit innan. Kanske detta som påverkat.
Han tänkte inte ens säga någonting utan vi bokade en resa till sommaren i förrgår. Han hade först tänkt åka på semester med henne nu och sen med familjen på sommaren?!
Ditt meddelande tröstar mig. Han har ju faktiskt gjort det här valet. Han kunde mycket väl ha slutat med kontakten med henne om han nu verkligen ville ta hand om och behålla sin familj. Men det ville han inte, utan han var för omogen som du säger alternativt att han fått någon förändring på hjärnan sedan olyckan i augusti som också påverkar.
Han är nyligen fyllda 40 också så 40-årskris ligger också nära till hands
Känner mig så förödmjukad över att han bara tänkte fortsätta utan att säga något
Men gud är det samme man vi pratar om…? 
Mitt ex bokade en “träningsresa” utomlands förra våren tillsammans med älskarinnan. Fast han sa förstås inte till mig att hon skulle med. Nu blev resan aldrig av till sist, men jag fick veta att de bokat den som ett par och skulle bo i samma rum, så det var inte “en slump” att de “råkade hamna på samma resa”. Fast det fanns nog en vag tanke om att eventuellt kunna presentera det så i efterhand.
Parallellt höll vi på och fixade med vår nya sommarstuga, där jag såg fram emot att tillbringa hela förra sommaren. Så blev det förstås inte, ett par veckor efter Kraschen var den såld.
Han har erkänt att han inte trodde jag skulle få veta något om hans lilla affär. (Jag hade förstås inte en susning)
Vad konstigt! Det känns som om många av historierna här inne är snarlika varandra. Är ditt ex tillsammans med henne ännu?
Nej. Det tog slut (han gjorde slut) tre veckor efter att han blivit påkommen, efter att jag skrek åt honom att hans barn skäms över honom, som inte ens kan vänta med att etablera den nya relationen innan han avslutat den gamla. Det var som att han vaknade till lite då. (Inte för att det förändrade något i sak, jag var ju fortfarande bara den trista frun som han inte uppskattade.)
Kvinnan han umgicks med gick senare tillbaka till sin man. Måtte de två leva lyckliga i resten av sina liv…
Jag har så många frågor till honom men jag har inte fått svar på hittills så varför skulle jag få det nu?
Jag förstår bara inte hur man kan sitta och boka sommarsemester och prata om vad man ska göra framöver samtidigt som man är kär i någon annan? Är det ens normalt?
Jag är så rädd och orolig för framtiden och mina barn. Livrädd att de ska hamna snett och få depression eller liknande. Min äldsta dotter som är 13 vågar inte vara ensam hemma heller, och nu kommer det bli ännu mer så.
Jag hatar att de inte kommer ha någon kärnfamilj, utan bli splittrade med två olika hem.
Jag hade så gärna velat träffa någon ny för jag har så stort närhetsbehov och saknar verkligen det.
Känner mig så liten och ynklig och övergiven. Hatar att känna så! Jag bara gråter och gråter. Och tänker att han är väl hos henne nu.
Ringde för att be om svar på mina frågor, men han hade stängt av mobilen igen.
I höstas när han ville skiljas så hade jag någon sorts förhoppning om att vi kunde hitta tillbaka då jag läst mycket om det. Och det gjorde vi ju också, i ett par veckor när det var som i början när vi träffades. Jag var så otroligt glad! Mådde jättebra. Men sen visade det sig att dottern hade covid och han var tvungen att vara i hemkarantän. Han skulle jobba nyårsnatten (med henne), men då visste jag ju inget även om jag undrade starkt. Han var på jättedåligt humör över att tvingas vara hemma med familjen på nyårsnatten istället för att jobba, för han ”förlorade så mycket pengar”. Detta inser jag ju i efterhand beror på att han hade velat fira nyår med henne. Jag funderade på det då, men slog bort de tankarna då han hela hösten övertygat mig om att jag är sjukligt svartsjuk och kontrollerande. Det gör så ONT!
Så sjukt sjukt ledsen!
Hur är det möjligt att han bara tänkte fortsätta ”som vanligt” med mig? Hade han tänkt få det helt klart med henne innan han släppte bomben! Jag är väldigt tacksam över att jag ställde honom mot väggen så det slapp dra ut än mer på tiden.
Samtidigt önskar jag att jag kunde vrida tillbaka klockan. Människan som är innanför hans skal är någon annan och inte den jag gifte mig med. Vart tog han vägen?
Men det kan ju bara vara karma 
Alltså VAD jag hoppas att det ska bli samma här! Så han fattar vad han faktiskt förstört, helt i onödan dessutom! Kanske otroligt barnsligt av mig, men jag önskar verkligen att han ska känna hur det känns att bli så sårad!
Fast jag har väntat och väntat på att mitt ex ska förstå vad han förstört, och det har inte hänt än. (I februari var det ett år sedan Kraschen). Börjar fatta att han nog aldrig kommer ta in vad han gjort (han är en mästare på flyktbeteende). Synd för honom! My heart will go on…
Under tiden har jag börjat leva mitt eget liv. Alltså det som är jag, det som han kanske tycker är tråkigt men som jag tycker är kul. Och vet du - det tog tid, men jag gjorde det som är “mitt”, om det så var att ta ut barnen på olika friluftsutflykter, åka ensam på friluftsutflykter, laga mat som tar tid, träffa vänner på stan för AW och middag (det var tiden innan corona iofs), eller greja i min nya miniträdgård vid mitt radhus.
Min högsta hämnd-dröm är att han ska träffa någon som han blir så kär i att han ger upp ALLT… och att denna någon sedan sviker honom. Som han svek mig.
Det kommer nog inte hända. Jag tror inte längre att han är typen som fäster sig vid någon. Jag passade hans syften och var bra för honom under en tid av hans liv. Kalla det “kärlek”, jag trodde det var det… men jag har nog kvar att uppleva kärleken. Ser fram emot att möta den…
Ja det hade ju varit den perfekta hämnden! Tydligen är hon nyskild så detta känns verkligen som tidsfördriv. Det verkar som om de flesta sådana här första-förhållanden tar slut rätt fort statistiskt sett, så jag räknar kallt med det…
Jag vet att han verkligen har äskat mig på riktigt, men det var längesedan nu. Och tyvärr har jag älskat honom ännu mer det senaste året än tidigare. Jag blev väl medveten om hur mycket han betyder när krisen kom.
Vad skönt att känna styrkan i att göra saker ensam. Jag avskyr att vara ensam, har alltid gjort. Kan inte ens tänka tanken att vara utan barnen. De vill inte bo hos honom, när får man bestämma det själv?
Jag har en vän som är skild sedan många år och hon är väldigt stark ensam. Önskar jag kunde få lite styrka jag också. Känner mig bara svag.
Jag trodde att så gott som alla fick sig en tankeställare efter ett tag när det sjunker in, men så kanske det inte är då.
Barnen och jag har tittat på lägenhet, igen. Hade han varit ärlig i höstas med allting istället för att ljuga så hade jag nog varit en bit på väg nu, istället för att börja om IGEN. Jag vill bara skrika! Hur kan man göra så mot någon? Ge en hoppet om att allt faktiskt ska bli bra, och sen inse att man visst fortfarande hade känslor kvar för den nya. De hade ingen kontakt under ett tag för att han skulle försöka få allt bra, men insåg att han inte ville/kunde vara utan henne. Usch det är så jobbigt! Mår så dåligt över detta. Hatar honom för att han inte valde familjen
Vaknar mitt i natten och kan såklart inte sova. Förstår inte hur man kan hoppa från en säng till en annan över en natt (fast innerst inne fattar jag ju att han varit otrogen ett tag även om han blånekar till det också ).
Hur kan man välja en tillfällig förälskelse framför sina barn och sin familj? Äldsta dottern hatar honom, på riktigt. Undrar om hon nånsin kommer förlåta honom.
Han ljuger och ändrar historien ännu. Påstår att han föll för henne när det var som sämst mellan oss. Det var som sämst för ett år sedan. Sen säger han att det var i höstas. Och tidigare har han sagt att sommaren vi hade var den bästa vi haft. Så att träffa henne precis efter den sommaren stämmer inte med att han föll för henne när det var som sämst precis.
Vem är ens den här personen som jag levt med så länge?
Det finns ingen lag som säger hur gamla barnen ska vara för att få bestämma själva vart de ska bo, men från tolv års ålder brukar man ta större och större hänsyn till barnets egen vilja. Det är fortfarande föräldrarna som bestämmer.
Mina killar var 13 och 17 vid Kraschen och båda sa direkt att de flyttar med mig. Pappan utgick från att vi skulle ha dem varannan vecka men båda vägrade. De bor på heltid och är skrivna hos mig, pappan betalar underhållsbidrag. De åker motvilligt till honom varannan helg, sonen som fyller 18 snart räknar dagarna tills dess “för då tänker han inte åka dit mer”.
Det där med att han föll för henne när det var som sämst mellan er låter som en klockren efterkonstruktion för att han ska klara av sitt eget samvete. Såklart vet han att han inte betett sig på ett superbra sätt… (mitt ex säger än i denna dag att “han inte är stolt över vad han gjort” - men att erkänna att allt som har hänt och allt som har blivit med arga barn osv är hans eget fel, hans egen skuld, det kommer han aldrig att göra!)
Och alla dessa lögner. Skriv upp dem, så att du inte tappar kontrollen och börjar tro honom. Han försöker manipulera dig så att du ska ta på dig en del av skulden. “Vi hade det ju inte bra tillsammans”, “vi var på väg från varandra”. I hans huvud kanske!
De här orden känner jag också igen, men jag mitt naiva nöt trodde man avslutade innan man hoppar i säng med en annan. Var faktiskt helt ovetandes om att de reglerna tydligen gällde i vårt äktenskap… Tror att de som är otrogna inte klarar av att till en början ta in hur illa de gjort den bedragna, att de faktiskt skadat en människa väldigt väldigt illa.
De dagar som jag mår dåligt och ångesten inte vill ge sig tänker jag att när jag är på väg upp kommer x-mannen vara på väg ner, nyförälskelsen har lagt sig och skulden får ta plats. Snart ett år har gått sen helvetet bröt ut och det är väldigt många kontaktförsök nu, brev blommor och Mail. Men aldrig att jag släpper in idioten i mitt liv en gång till, vad trodde han?
Även jag känner igen mig väldigt mycket i din berättelse. Jag blev också bedragen och lämnad för en kollega till maken. Direkt när han berättat för mig offentliggjorde han deras relation, den som pågått länge bakom min rygg och som han nu slapp dölja med lögner. (Fast han hävdade ju såklart att han inte varit otrogen…) En lättnad för honom, samtidigt som min tillvaro rasade samman. De närmsta månaderna, då vi fortfarande bodde tillsammans, gick han runt med ett förälskat leende på läpparna, medan jag hade ångest och blev sjukskriven pga sömnbrist.
Du har en jättetuff period framför dig, jag vet precis hur det känns. Men du kommer att må bra igen! När du har ett eget boende, när barnen har landat och ni har vant er vid den nya tillvaron, så blir det bättre. Det tar tid, men det blir bättre. Mitt tips är att skapa en målbild, och försöka hålla fast vid den. T ex att du och barnen har fredagsmys i ert nya, fina hem där ni alla trivs och känner er trygga.
En feg, falsk, otrogen man vill du inte ha. Du förtjänar bättre än så. Och om du vågar så tror jag att du kommer hitta kärlek igen. Styrkekramar!
Detta. Till punkt och pricka detta! Nästan kusligt hur väl du beskriver hur min fru behandlade mig och barnen. Hon uttryckte det även som att hon skötte det snyggt. Jo tack, var otrogen och säg för guds skull inget om att du är missnöjd med din relation så sköter du det snyggt.
Medvetna val av egoistiska skäl.