Men föräldrarna kan komma överens med andra ord om hur fördelningen ska vara? Typ bara ”ibland”? Äldsta dottern är 13 i år och hon vägrar blankt bo hos honom annat än i nödfall. Yngsta dottern är 11 i nov och vill bo hos honom ibland men inte utan storasyster 
svår ekvation!
Alltså detta att barnen vägrar åka är ju det ultimata straffet känner jag! 
Ja så verkar det absolut vara! En efterkonstruktion!
Och att han försöker lägga skulden på mig är helt uppenbart! Han vrider och vänder på allt märker jag! Det är faktiskt läskigt!
Jag har läst en del i din tråd, ska fortsätta läsa. Men de låter faktiskt lite lika våra ex
Vilken superbra tanke!! Detta ska jag ta till mig! 
Tack för dina ord! Det låter så likt min situation! Dock har han flyttat ut (men kommer vara här med barnen när jag inte är hemma) tack och lov! Jag tvingade ut honom i förrgår, och då åkte han förstås direkt till henne. 
Nej han har verkligen bränt sina broar! Jag skulle aldrig kunna lita på honom igen. Aldrig! Jag tror inte han kommer ändra sig heller så det tänker jag inte ens tänka på.
Målbild är ju bra! Ska försöka göra mig en sån, och involvera barnen i det också så de också har något att fokusera på. Jättebra tips!
Men detta måste vara någon sorts försvarsmekanism? Hur i (ursäkta) h-e kan man bara tycka att man sköter det snyggt genom att inte säga något. Det är helt sjukt
Igår samlade jag ihop en del av hans saker och la i en hög, ovanpå la jag allahjärtansdagkortet som jag fick i feb (han hade först inte köpt något utan åkte senare samma dag och skyllde på att han inte hade hunnit trots att han var i stan flera timmar dagen innan, och han hade INTE glömt det). Kortet hade jag rivit itu. När jag senare kom hem och han hade varit här så var kortet borta och han hade inte slängt det här hemma, utan han måste ha tagit det med sig. Hoppas verkligen att det sved!! Första gången han var här sen jag körde ut honom. Jag skrev ett långt hårt sms till honom om hur mycket han förstört och hur barnen mår osv. Hoppas han grät när han var här! Han gjorde det en del i höstas.
Han hade dock lämnat sin smutstvätt i vår tvättkorg (fast han skulle tvätta den själv), men den STANK av typ massageolja. Jag vill INTE veta vad de haft för sig. Men han nekade såklart… som alltid
La upp en profil på HappyPancake bara för att ha något att distrahera tankarna med. Är ju inte alls redo för något nytt ännu. Fått flera notiser trots att jag varken lagt upp ngn info eller bild. Känns bra på något sätt för egot att det ändå kan dyka upp någon så småningom
Jättebra om det känns bättre och mer hoppfullt för dig genom att du inser att det finns andra därute. Tänk bara på att det bakom skärmen sitter levande sårbara människor som också hoppas på kärlek och som kan bli lika sårade som du har blivit av att bli svikna. Så inled inte för mycket med någon om du bara vill stärka egot, medan den andra personen kommit längre och vill hitta en ny seriös relation. Att få meddelanden utan ha lagt upp varken text eller bild är ju väldigt opersonligt och därför inget som någon kan ta särkilt seriöst på, men det är lätt hänt att man sen börjar skriva med någon, börjar träffa den personen och liksom ”glömmer” att vara supertydlig med att man ”inte är redo”. Och sen säger man det plötsligt, när den andra redan har fått starka känslor och börjat hoppas.
Ja absolut! Självklart kommer jag inte ”lura” någon på det sättet! Jag har ju själv blivit så fruktansvärt sårad så det skulle jag ALDRIG utsätta någon för!!
Jag har inte svarat på något av meddelandena ännu. Trodde aldrig att det skulle komma in massa meddelanden på det här sättet.
Jag har aldrig varit inne på någon sån här sida så jag visste inte alls hur det fungerade.
Kanske naivt, men jag trodde verkligen inte att någon skulle ta kontakt så fort heller. Tänkte att det säkert tar veckor/månader och att jag då är mer redo men ville nu se lite hur det funkar. Men så var det tydligen inte alls… 
Det är nog inte de mest genomtänkta personerna som kontakter någon som varken har text eller bild… Men att vara där anonymt ger dig ju en chans att kolla in mannen som finns där och få en lite mer realistisk bild av världen utanför. Det är nog en bra distraktion!
Tyvärr är det inte helt ovanligt att hamna på dejt nummer tre eller fyra med någon som plötsligt kläcker ur sig att den inte är redo utan mest ville stärka sitt ego efter en separation. Så bra från allas håll att vara tydlig. Sårade människor har en tendens att i sin tur såra andra.
Ja det var lite så jag tänkte, och att inse att det faktiskt FINNS killar som man KAN få kontakt med är ju en lättnad. Istället för att känna att det finns inte en chans att träffa någon ny, för var skulle jag göra det liksom…?
Det fanns ändå en del snyggingar dessutom som verkade trevliga, och bara det gjorde att jag liksom fick lite hopp om framtiden igen. Men jag kommer aldrig ta kontakt innan jag faktiskt är redo att verkligen träffa någon ny!
Behöver man svara på alla meddelanden som de skickat redan? Eller kan man bara ignorera dem? Är det taskigt?
Du kan ignorera alla meddelanden när du inte är intresserad. Det är ingen konversationsklubb. Inget svar betyder inget intresse, och det kommer du säkert själv att ”råka ut för” om du skriver till någon senare. Man får skaffa sig lite hård hud och tänka att dejting inte handlar om att bli uppskattad i första hand, det handlar om sållning för att någon gång kunna hitta fram till en äkta relation av något slag. Och det vill man ju inte ha med de flesta man träffar i vekligheten heller. Ett avvisande tidigt i processen är inte så farligt, men senare, med känslor inblandade är det svårare.
Okej tack! Då kan jag strunta i dem med gott samvete. 
Jag förstår inte heller. Jag fattar ingenting längre känns det som. Det är en annan person än jag gifte mig med. Hur kunde jag inte se förändringen? Känner mig dum.
Exakt så känner jag också! Jag fattar ingenting och det är definitivt en annan person än han jag gifte mig med. Känner mig så lurad och precis som du säger, dum. Jag såg alla signaler och ställde honom till svars men han bara nekade och jag gick hos kurator för att behandla min ”sjukliga svartsjuka” eftersom han ju påstod detta, och till slut trodde jag honom. Hur KUNDE jag tro honom trots att både magkänslan och hjärnan skrek emot? Känner mig VERKLIGEN dum.
Alltså, alla är ju olika. Barn, vuxna. Om barnen kommer bra överens med båda föräldrarna vill de kanske bo varannan vecka? Det är deras rättighet!
Mina barn sa båda två att de är för stora för att flytta mellan oss, och att “hemma är där mamma är”. 
Nu är det helt OK med mig att de bor alltid hos mig, men om jag hade totalvägrat så antar jag att de hade fått foga sig? Eftersom jag redan varit den mesta föräldern i snart 18 år är det inte någon skillnad mot innan, det är inte så att jag drunknar i nytt ansvar. Vi funkar bra som grupp. Men de är ju rätt stora nu och behöver inte hämtas/lämnas på dagis/skola varje dag eller liknande, som jag tror att man bara måste dela på om det går. Ibland behöver jag ha taxiverksamhet på natten när det ska hämtas från kompis i en annan del av byn eller rentav stan. Helt överkomligt. Båda håller på med rätt avancerade tandställningsprogram, det kräver skjutsning till Odontologen i stora stan för femminuterskontroller, där ställer pappan upp fint (det får jag ge honom).
Pappan är ju inte jättenöjd med att de knappt ens vill bo varannan helg hos honom… men hittills har han inte lagt ihop ett och ett och fått det till något han kan påverka eller ändra hos sig själv. Tyvärr. Missförstå mig rätt, jag har haft det väldigt bra det här året efter Kraschen som tagit med mig barnen och gått vidare och byggt en ny familjekonstellation, men någonstans vill jag ju ändå att killarna ska lita på och ha en bra relation till sin pappa. Det kanske kommer.
Å mej nu kan jag inte sova igen. Nätterna/morgon är alltid värst. Vaknar med ångest och det känns som om det inte går att andas
Och imorgon ska jag till jobbet igen efter påskledigheten. Känns övermäktigt!
Tog igår beslut om att vi nu ska ha egna konton. Känner mig inte redo att ta tag i allt sånt ännu
Ska försöka lyssna på podd/app nu så jag kan få somna igen
Saker en inte tänker på att kolla:
Det är bra att jobba. På jobbet kan en låtsas vara någon annan, någon med koll. Och det kan vara skönt att gå in i den rollen och vila från kaoset hemma ett par timmar. Men det är viktigt att du sover för att klara det, och behöver du under en period någon tablett att sova på ska du se till att få det.
Ja jag tänker att det ju är bra om barnen själva får bestämma, för det är ju deras behov som måste styra. De har ju inte bett om detta (iofs inte jag heller, men jag är ju vuxen)
Vilken underbar kommentar ”hemma är där mamma är”!
Så hoppas jag att mina barn också känner eller kommer känna.
Det är samma här, jag har varit den som har haft hand om barnen när han cyklat/jobbat extra, vilket har skett nästan varje ledig stund känns det som. (Han jobbar skift, så han har varit borta mycket på kvällar och helger redan innan, men ändå lagt in extrapass på semestrar och kväll/helg, trots att jag bett honom ta en vanlig vardag när vi ändå inte är hemma)
Vi får väl se hur det blir sen, om de kommer vilja vara mycket med honom eller inte. Nu säger de att de vill vara där när jag är på jobbet, men hemma hos oss när jag är hemma.
Men jag vill ju absolut att barnen ska ha en bra relation till sin pappa också. (Bara inte med henne!!! AVSKYR tanken på att de skulle få en ”bonusmamma”, FRUKTANSVÄRDA tanke!!! Det är MINA barn!!!)
Å vilka bra tips att kolla! Tack!
Men vad är bankfullmakt?
Jag bara måste orka klättra upp ur den här grottan först! Just nu går all energi åt till att ta hand om barnen och att jobba. Det var ändå riktigt skönt på jobbet. Så mycket stöd från alla!
Träffar patienter hela dagarna så man får många personliga möten liksom, det är väldigt skönt för man blir lite distraherad av det också.
Ett tillstånd för den andre att hantera dina bankaffärer… Vi hade det i vår förra bank som säkerhet “ifall nåt skulle hända” - det här var före bankapparnas tid. Bankfullmakten stod prydligt listad på årsbeskedet för förra året, ett sånt där papper som en knappt kollar noga på.