Hur kommer jag över mitt ex - och hans nya?

Nilla2 · 7 Juli 2023 08:03

Hej alla fina på forumet, jag har läst så många kloka tankar här, och hoppas att någon av er har tips eller kanske egna erfarenheter av en liknande situation som min.

Ska försöka göra en lång historia kort… För 1 1/2 år sedan släppte min man bomben, att han inte visste om han ville leva med mig längre. Efter 24 år tillsammans och två barn. 7 månader senare upptäckte jag på ett brutalt sätt att han var otrogen. Trots detta ville jag försöka. ytterligare ett par månader senare hade han bestämt sig för att han ville skiljas. I december förra året hade jag skaffat lägenhet och flyttat ut. Huset såldes i våras. Han har inlett en relation med kvinnan han var otrogen med, introducerat hennes och våra barn (inofficiellt, utan min vetskap. Men eftersom våra barn är stora, en tonåring och en något mindre, så får jag ju reda på en del ändå) Han är en bra pappa och barnen har anpassat sig väl. Men skilsmässan och separationen har varit allt annat än lätt, med MÅNGA upprörda samtal och SMS.

Mitt problem är att jag har svårt att släppa och komma vidare. Jag mår så fruktansvärt dåligt över tanken på honom med henne! Jag har valt att helt ta distans med honom - vi pratar inte, vi ses inte, och för mig är det lugnast så. Jag har svårt att höra hans röst och se honom, det gör så J*la ont

Dom har inte gått ut officiellt med sitt förhållande, men det är verkligen noll och inga tveksamheter om att dom är ett par. Och jag hoppas bara av hela mitt hjärta att det ska ta slut. Inte för att jag vill ha honom tillbaka, för jag är helt övertygad om att det inte hade blivit bra efter allt som har hänt och allt han utsatt mig för. Men för att deras förhållande är en enda lång påminnelse om livet jag inte fick ha längre, men min fina familj (och som jag trodde, fina man) Och en enda lång påminnelse om otroheten och det helvete som följt på detta 1 1/2 år.

Jag får ångest varje gång jag tvingas prata/sms:a med honom, och han är på nåt sätt arg på mig för hur jag hanterar situationen - tycker att jag sticker huvudet i sanden.

Vad ska jag göra?! Jag vill ju gå vidare med mitt liv! Men jag kan bara inte komma till acceptans för hans nya förhållande? Det äcklar mig och jag vill inte vara i närheten!! Jag har superfina vänner som jag träffar mycket och gör saker med, försöker ta mig ut på promenader och träna. Lyssnar på böcker och poddar. Men känslan av allt som inte blev som det skulle - allt han nu har medan jag sitter ensam kvar… Det tar kål på mig. Hjälp?! Nån som känner igen sig?

Lisa0987 · 7 Juli 2023 08:13

Har du testat terapi/samtalsstöd, ev KBT?
Håll dig sysselsatt, försök hitta det som ger glädje o energi för dig.

Förutom det är det nog mest tiden som kan hjälpa. Jag tycker du gjort rätt som minimerar kontakt.

Restenavlivet · 7 Juli 2023 08:13

Tiden är det som läker, tråkigt men sant.

Under tiden som du väntar på att du ska läka, fokusera på dig själv! Hur vill du ha ditt liv nu? Vem vill du vara? Vad gillar du i livet?

Ullebulle · 7 Juli 2023 08:20

Mitt X är fortfarande tillsammans med den han bedrog mig med. Det har gått 4,5 år. Jag har kontakt med X kring vår dotter som nu är 12 år. Men jag har noll kontakt med dem som par och tänker fortsätta så. Trots att jag är över X känner jag som du, hans nya är en påminnelse om vad som skedde och jag önskar av hela mitt hjärta att det tar slut. Han får hellre ha nån annan, men inte henne. Hatar att han varit förtrolig med henne när vi hade det som tuffast. Vill inte att hon finns i ”vårt” liv. Småaktigt kanske men så känner jag.

Men honom är jag över. Har ett bra liv men är fortfarande singel.

Nilla2 · 7 Juli 2023 08:27

@Lisa0987 Ja det glömde jag skriva Har haft en fin samtalskontakt i en psykolog sen i höstas. tyvärr drabbades hon av en privat kris och har därför inte kunnat fortsätta hos henne. Måste nog försöka hitta någon ny efter sommaren, men det är inte så lätt med remisstider… (och att betala själv har jag tyvärr inte råd med, är ju så sjukt dyrt)

Tack, jag funderar mycket på om det är rätt - eller om jag gör mig själv en otjänst. Vi bor i samma lilla by och det är helt oundvikligt att vi ses förr eller senare. Men jag kräks vid blotta tanken…

Nilla2 · 7 Juli 2023 08:32

@Restenavlivet Jag tror också på detta, men känner mig helt lost?! Vi träffades unga och har varit tillsammans hela vårt vuxna liv. Jag vet lite grand, och samtidigt ingenting känns det som. Jag vill inte leva resten av livet själv, men är jag verkligen redo för att dejta? Hur vet man när man ska kasta sig ut i det livet, som för mig är helt nytt och skrämmande?

Det känns så ledsamt att säga att jag inte riktigt vet vad som gör mig lycklig, men det är så det känns… Jo, mina underbara vänner och bekanta och familj såklart Men jag behöver ju hitta något annat, kanske nån ny hobby? Allt känns bara så grått och “mellanmjölk” och orken och motivationen finns där vissa dagar - andra inte alls

Nilla2 · 7 Juli 2023 08:37

@Ullebulle Precis så känner jag också! Jag varken vill, kan eller orkar vara någonstans i närheten av deras förhållande. Just som du skriver, det sveket av att veta att han inlett djupa konversationer med henne, samtidigt som han tydligen inte var lycklig i vårt äktenskap men inte sade Ett. Enda. Ord. till mig - fy fan vad ont det gör. Och jag tror inte att han riktigt fattar det.

Men känner du dig fortfarande “bitter”? För så kan jag känna, och det är heller inte en känsla jag vill fortsätta bära. Har du funderat på möjligheten att träffa någon ny? Testat dejta? Eftersom du är lite längre i din process i tid hade det varit intressant att höra hur du ser på det

Skipper · 7 Juli 2023 11:34

@Nilla2 Det finns inga helt generella råd att ge, men just att blocka på sociala är ett som nog är principiellt korrekt och förefaller vara bra åtminstone för alla bedragna.

Klart du inte ska delta på tillställningar tillsammans med X och nya heller.

Du ska inte komma över dem, du ska bara traska därifrån.
Det är inte ditt berg att bestiga.

Förutom allt som skiljer så finns åtminstone likheten i ditt och mitt årshjul.
Därför dristar jag mig till att dela några tankar och råd.

Sommaren 2018 hade jag alls inte hunnit vänja mig vid att alla tankar om hur framtiden skulle bli med gemensamma barnbarn, fritid etc var fullständigt och fullkomligen bortraderade från verkligheten.
För mig var förlusten av den planerade, drömda, till viss del förberedda framtiden i en trygg och famlijär kontext den största förändringen.

Att X hade ett etablerat förhållande sedan december 17 med sin nya störde mig inte jättemycket då, och stör mig fortfarande inte så mycket. Nästan inte alls?

Visst, sveket sved som fan när otroheten uppdagades, så är det, men det blev ganska fort, inte accepterat men åtminstone fakta att förhålla sig till.

Sen tror jag att det är oerhört viktigt att du, lätt att säga jag vet, kommer förbi den nedbrytande fasen av att känna sig utsatt och berövad. Det är ingen bra känsla att ha. Den ger ingen makt eller möjligheter till dig. Den tar energi och blockerar initiativ.

Den dag du kan konstatera att: “Ja ja, nu blev det såhär. Det är skit men inte min skit. Jag har ett liv att ta hand om. Mina barn och mig själv i första hand. Det är bara vi som räknas nu!”

Den dagen har du ett val.
Då har du fattat ett beslut om att idag är första dagen i resten av ditt liv.
Som X inte tillhör.
Skithögen du tidigare delade det med finns inte längre.
Ja, han har säkert inte alltid varit en skithög, men blev det mot slutet åtminstone?

Jag och X träffades på gymnasiet och höll ihop(?) i nästan 30 år.
Det går att komma vidare, man vänjer sig.

Du har säkert också läst att när de är i kärleksbubblan är de i bubblan och alla andra är utanför.
Bara köpa läget, man kan inte påverka någon som inte är påverkbar.

Dessutom, vill jag åter påtala, har det gått ganska kort tid för dig.
Det är oerhört få som hittat vidare i livet ett halvår efter ett smärtsamt uppbrott från ett långt förhållande. Förutom de som varit otrogna, de lever life de!

Så var inte hård mot dig själv för att du tappar orken, att du fortfarande känner dig förorättad.
Men försök för tusan bli förbannad! Mycket bättre känsla än att känna sig försummad och förspilld.

Dejta kan vara en väg framåt, utåt, uppåt men kanske inte för alla?
Har lite att göra med vem man vill vara och hur man vill se på sig själv?

När man är långt nere i gropen finns heller inget som lockar jättemycket ute i världen.
De impulserna får man när man kravlat sig upp en bit, och då kan det gå fort.

På frågan om man ska hitta något som drar en upp ur gropen, eller kravla sig själv upp och hitta något när man själv står i solen har jag inget säkert svar.

Men jag misstänker att det är enklare att göra bra val när man själv känner sig stark.
Sen kan det bli fel ändå, men förmodligen mer rätt än om man råkar få fatt i fel livlina?

Kämpa på!
Tiden verkar för dig, känn ingen stress!
Försök bara släppa ditt gamla bagage.
Det har du ingen nytta av i framtiden, annat än den ofrivilliga erfarenheten.

Nilla2 · 7 Juli 2023 12:32

@Skipper TACK! Så många kloka och fina tankar!!

Jag tror också det, jag kan ju känna det - och skulle så gärna vilja ta ett stort kliv över och förbi den känslan. Och jag har blivit förbannad också. Efter en oerhört tuff jul och vår (bl.a. med en diskussion där X ville följa med på en resa med barnen och mina föräldrar) så hade vi ett samtal där jag sade/skrek Precis vad jag tyckte. Om honom, om henne - om allt.

Och varje gång jag visar en reaktion så får jag så mycket skit tillbaka. Som att det är jag som är dum som inte bara accepterad honom och hans nya?!

Nej vi hade ju ett fint förhållande och liv; eller det tyckte jag i alla fall. Och det är väl det som också gör det så svårt, att det inte var värt mycket för honom…

Låter så vettigt och sant! Jag vill inte att min lycka och nya liv ska vara beroende av någon annan. Vill känna mig trygg och nöjd själv och med mina fina barn. Och samtidigt är det svårt och tråkigt att inte ha någon att dela vardagen med…

Uppskattar verkligen alla era fina tips och tankar! Idag väljer jag mig och barnen. Vi tre. Hoppade just i vattnet med dem (hatar kallt vatten ) och bokade en restaurang till ikväll

Skipper · 7 Juli 2023 12:57

Hm, kan vara på plats med ett förtydligande från min sida.

Ovan är inte vad jag menar med att bli förbannad. Det är förvisso en känsla som är närbesläktad med förbannad. Men är, skulle jag säga, utåtagerande frustration.
Biter förbannat dåligt på nykära individer.

Jag menar förbannad mer som en brinnande låga i dig.
Nu djävlar räcker det, här är det stopp. Inte en millimeter till ger jag efter eller viker.

Den “ondskan” ger dig ett obehagligt lugn i dialogen med X.
Med den kan du känna dig stark i varje diskussion, hitta styrkan att inte gå i polemik och absolut inte fara ut i affekt utan snarare vara lite dryg, på ett positivt sätt.

“Men lille vän, hur tänker du nu? Vi har förvisso våra barn ihop men varför ska jag och mina föräldrar vilja umgås med en man som både ljuger och bedriver otukt?
Nä ser du, det blir inget med det. Det kan du tokglömma helt enkelt, var det något annat du hade på hjärtat för jag har lite att stå i här serru?”

Typ så?

Nilla2 · 7 Juli 2023 13:26

@Skipper JA!! Jag förstår precis vad du menar!! Och frånsett den gången (som ja, inte var jättepedagogisk, men för mig faktiskt fyllde en funktion där och då. Jag behövde få det ur mig, och han behövde få höra det) så försöker jag att anta mer av den attityden. Bara prata om det praktiska som rör barnen, när vi måste.

Och på nåt sätt verkar det störa honom oerhört att jag valt distans och noll umgänge. Och jag förstår inte helt varför… Han har ju allt han vill nu så varför är han inte bara glad att jag håller mig undan?

Men jag känner mig ofta nedtryckt och att det inte spelar nån roll vad jag säger när vi diskuterar/pratar; känns alltid som att jag har/gör fel och jag får kämpa mycket med att inte samtal ska sluta med att jag ber om ursäkt. Och detta vet jag inte riktigt hur jag ska komma ur. Förslag på hur man bemöter en arg ex-man som ”minsann inte har någon anledning att vara snäll…” han blir ju behandlad som ”tunn luft” (dvs jag vill inte ha med honom att göra mer än nödvändigt)?

Ullebulle · 8 Juli 2023 07:10

Jag känner mig klar på ett sätt men det gör fortfarande ont och då tänker jag mest på att vår familj skadats; att dottern ska flytta fram och tillbaka.
Jag har varit på en enda dejt, det var flera år sen och jag bröt omedelbart efteråt. Har varit på appar men känner att det inte är något för mig. Tycker att det är deprimerande läsning tyvärr. Om jag ska träffa någon ska det vara naturligt och det har inte skett än. I min ålder är de flesta par och coronan minskade ju möjligheterna att träffas. Men vi får se.

Många hör träffar dock någon så det finns andra historier än min.

Nyatag · 8 Juli 2023 08:36

Hej! Jag blev också bedragen av pappan till mitt barn och det tog väldigt hårt. Det blev dubbel sorg, svek och separation. Jag upplevde också att jag sörjde det jag hoppats vi skulle vara och bli och som inte blev. Så många lager och delar i sorgearbetet. Och så förstås den stora sorgen att familjen splittras, saknaden efter mitt barn.
Det har gått lite mer än tre år nu och jag skulle säga att det tog 2 år av intensivt sorgearbete och samtal hos terapeut, stöd från vänner och familj, för att börja känna mig ”igenom”. Tid som många har skrivit är en superviktig aspekt. Men jag skulle också likt flera ovan verkligen vilja ge dig rådet att gå och samtala med någon om du inte redan gör det. Minimera kontakten med ditt x så mycket det går. Fokusera på dig själv och ditt eget sorgearbete och de stunder av kraft du kan hämta i att göra saker för dig själv du vet du mår bättre av. Våga också vara i din sorg, meditera, stå i det. Hos terapeut kan du också få fina verktyg i ditt sorgearbete. Det kommer bli bättre! Och du kommer komma ut starkare på andra sidan!
Du behöver kanske kommunicera, liksom jag blev tvungen att göra till mitt x (som fortfarande har en relation med kvinnan han bedrog mig med), på ett vänligt men tydligt sätt, att jag behövde lugn i kommunikationen om utrymme om tid. Att det är absolut bäst för alla om jag fick läka och det innebar så lite kontakt som möjligt. Om han ville ha en lugnare, vänligare kommunikation fick han lugnt sitta i båten och vänta tills jag var redo att ge en sådan. Stor kram!

C427 · 8 Juli 2023 14:03

Hej!
Det där låter precis som min historia , fast det var min ex fru som bedrog mig då, annars är den så lika, och jag känner igen mig på hur du känner.

Jag har gjort precis likadant som du, jag har skjutit ut mig totalt, vägrar att på något sätt ha med henne att göra, får jag ett sms av henne så svarar jag kort och artigt.
Tänker inte låta henne bestämma över mig något mer.
Jobbar stenhårt med mig själv och ser till att jag bara har folk runt mig att diskutera med, och ibland rådfråga.

Ja jag kan berätta så mycket, men kanske inte här.
Hör av dig om du vill prata, för det har hjälpt mig.

Nilla2 · 8 Juli 2023 14:24

@Nyatag Tack för att du delar med dig! Just nu är det vänner och familj jag pratar med, och dom försöker verkligen stötta i allt dom kan. Hade också psykologkontakt fram till senvåren; hoppas kunna återuppta efter sommaren, det behövs…

Jag har försökt kommunicera att jag behöver tid, men tyvärr har mitt X ingen förståelse för detta. Han inledde ju en relation med henne ett bra tag innan han avslutade vår; och verkar tycka att jag är hopplös som inte har släppt och gått vidare. Han tycker också att jag och min familj mobbar honom då vi valt bort kontakt. Han har också flera gånger uttryckt att skilsmässan blev precis så som han absolut inte hoppades på… Man kan ju lite undra vad han hade förväntat sig.

Så just nu är vår kommunikation noll, eller dom gånger vi måste - mycket frostig och kall. Tack och lov märker inte barnen av det! Kram!

C427 · 8 Juli 2023 15:28

Det verkar vanligt att man flyttar över fokuset på den bedragne, känner igen mig där också, att jag måste se min skuld i det hela.
Ehh ja ha, i 24år så tog jag hand om hundarna, (hennes intressen ) gick med dom varje morgon, åkte hem varje lunch, målade och fixade med huset efter hennes önskemål, jag trodde att jag gjorde en annan människa glad, men icke.

Vi bor också i ett litet samhälle, kollar varje gång så hennes bil inte står vid mataffären, gör allt jag kan för att inte stöta ihop med henne, och det tror jag stör henne så in i vassen, att jag inte är efter henne, och att jag bestämmer över mig själv, och hon kommer inte åt mig.

Jag har gått hos en psykolog via jobbet, det var helt suveränt, nu har jag avslutat det, känner inte att jag behöver det just nu.

Följer henne inte på sociala medier.

Angående dejting så är mitt råd att ta det lugnt, jag gjorde bort mig och träffade en tjej, men efter någon månad så kände jag att det blev för mycket, jag räckte in till, jag kände att jag måste lägga fokus på mig och mina grabbar och det jag vill göra, precis som psykologen sa.

Men jag håller med dig, vissa stunder skulle man gärna ha en vuxen vid sin sida.

Besviken · 8 Juli 2023 18:05

Det här har jag också fått höra, mellan raderna. Det de inte verkar förstå är att man kan skiljas på olika sätt. Om man efter x 10-tals år lämnar utan ett ord av dialog, och går bakom ryggen på sin fru/man så kan man inte förvänta sig en ”bra” skilsmässa. Men jag undrar om de någonsin kommer inse att de betedde sig som svin och att det är därför det blev så sårigt? Eller om de intalar sig själva att de ”gjorde rätt”.

Oavsett, helt rätt att lägga så lite energi som möjligt på exet. Håll avstånd och låt tiden gå. Så småningom blir det lättare att hantera.

Nilla2 · 8 Juli 2023 20:16

@C427 tack för kloka tankar här också! Jag gör likadant - shit vad jag har blivit bra på att scanna av parkeringsplatser…

Och sociala medier - där tog han bort mig i ren ilska. Och det gör mig inte ett dugg faktiskt, jag vill ju ändå inte behöva se och veta vad han lägger upp där

Och ju mer jag tänker på det så är det nog så även med dejting, jag är inte så säker på att det hade blivit bra eller att jag verkligen orkar. Tror att jag pausar projektet

Nilla2 · 8 Juli 2023 20:22

@Besviken Ja det undrar liksom jag också?! Men jag tror att i vårt fall ville jag så mycket, så länge, att det var först när jag flyttat ut och kunde börja andas igen som ilskan och sveket kom ikapp mig. Och då trodde han väl att allt var ”bra”. Samtidigt var julen hemsk och jag fick ta så mycket skit för att jag inte ville vara under samma tak som honom. Vilket vi ändå var - firade tom julafton. Och helgerna var fruktansvärda för mig! Därefter har jag förstått mer och mer att han ju hade en relation bakom min rygg precis hela tiden. Så ja, min bild av honom som ett svin har liksom växt fram under resans gång.

Jag kanske borde se det mer för all den tid vi hade, som var bra och fin. Men det är ju just det - jag fick inte fortsätta utan blev utbytt som en disktrasa. Nej, då blir det inte en bra skilsmässa…

C427 · 8 Juli 2023 22:00

Du ser , då är du på god väg om du inte stör dig över sociala medier.

Det som jag tycker är så intressant i deras beteende är att de inte ser sig själv, utan vill lägga över skulden, och som du säger, tog bort dig av ren ilska, ehh hur tänker han där, nej vissa vill tydligen både äta och ha kakan kvar🙄 tyvärr funkar inte det.

Jag har läst så mycket det senaste året om beteende, så pass mycket att jag tycker det är intressant.
Har en kompis som vill att vi ska starta en podd om det🤪

Som jag skrev tidigare, se till att du mår bra och se till att du bestämmer över dig själv, låt han inte försöka bestämma.

Jag har gjort så, hon bjöd in mig när vår äldsta son fyllde år, men jag tackade artigt Nej, av naturliga skäl.
Jag vet inte vad jag ska säga, jag kan inte sitta hos henne och prata, jag vill inte höra något och jag vill inte berätta något, så nu i efterhand är jag så nöjd att jag sa nej.