Har mått väldigt dåligt efter vår separation, X var otrogen och gick direkt vidare till den nya. Bott isär i 9 mån och skilsmässan just klar efter betänketid. Vi har två barn, så pass stora att dom själv tar sig till och från skola mm.
För att fungera har jag valt nollkontakt, inte träffat X på ett halvår. Jag mår bättre av det och vill inte vara en del av hans nya liv.
Vi har varit tillsammans länge och jag har en fin relation med min svärmor samt svägerska med familj. Vi umgås fortfarande, en önskan från bådas sida. Mitt X har ingen kontakt med min familj efter allt som hänt.
Nu ska vi till familjerådgivningen (på mitt initiativ) eftersom kommunikationen inte alls fungerar. Jag vill försöka klargöra ramarna för vad och hur vi pratar med varandra.
X menar att jag fryser ut honom och har uttryckt att barnen tar skada av att vi inte ses (underförstått) samt vill prata om hur jag umgås med hans familj. Jag känner stor ångest och oro inför samtalet och han hintar hela tiden om allt han får höra från barnen. Jag har ingen aning om vad han menar men det skrämmer mig! När barnen är hos mig har vi det bra, och för inte så längesedan hade vi ett fint samtal om hur dom mår, nya familjekonstellationen hos X mm. Men jag vet ju inte om dom säger något helt annat till honom och det känns fel att fråga barnen om det!
Min nollkontakt är min räddning för att jag inte ska gå under. Jag har inget val annat än att acceptera hans nya liv, men jag vill inte vara en del av det - och han kan inte få ta plats i mitt, det gör bara fruktansvärt ont
Hur tänker ni kring detta med nollkontakt trots barn, och umgänge med familjen?
Kan tilläggas att jag har sagt till hans familj att jag självklart backar när det är kalas mm på hans sida (men det har hänt att dom bjudit mig och barnen när det var kalas på min helg)
Kan jag bibehålla nollkontakt med gott samvete? Brottas hela tiden med hur jag kan ta hand om mig och såklart göra vad som är bäst mina älskade barn. Någon som har erfarenhet?
Jag har knappt nån kontakt med mitt x
Han lämnade mig på ett hemskt sätt och jag vägrar vara en del av hans liv och han del av mitt.
Det nya moderna samhället kväver oss och raderar bort vår integritet. Många här anser nog att man ska ha kontakt för barnens skull eller någon annan anledning. Själv tycker jag att man måste ta hand om sitt hjärta. Det är så mkt snack om hur bra barnen mår när föräldrarna har bra kontakt men jag håller inte med.
Jag tycker att det är viktigt att barnen kan se skillnad på vad som är rätt och vad som är fel, att förhållanden är svåra och tuffa. Att kärleken går upp och ner men har man bestämt sig att bli förälder då ingår ett ansvar gentemot barnen och partnern.
Jag är precis som han en vanlig person som har känt attraktion till någon annan men aldrig gjort nått, jag har alltid respekterat min familj.
Är jag inte bra att ha längre så behöver jag inte finnas kvar i hans liv längre. Han valde bort mig, vårt hem och vår familj så varför ska mitt hjärta vara öppet för honom.
Jag som du är väldigt sårad och kan inte ens prata med honom, jag har inte sett eller pratat med honom alls på 6månader. Det är hemskt, jag saknar honom men vi delar inget längre.
Bittert, sorgset men jag mår bra av att inte prata med honom just nu.
Vill han så gärna ha kontakt med dig så får han ge dig den tiden du behöver.
Jag förstår om du är orolig men samtidigt så kan förmodligen familjerådgivning bena ut detta för er, om de är professionella.
Ni är inte en familj längre, barnen går först, men man måste inte vara vänner o man kan kommunicera i skrift osv.
Att vara tydlig med hur du känner är viktigt.
Men det här att prata genom barnen o göra dessa hintar, det är inte ok. Jag tror han vill göra dig orolig. Då får man tala ur skägget o säga vad det är man vill o åsyftar, även i skrift eller på telefon fungerar. Man måste inte ses.
Jag läste en annan tråd här hur en kvinna kände att exmaken tagit över en rutin med hennes föräldrar. I princip så borde det vara föräldrarna som säger ifrån då. Men kanske intressant för dig att läsa, utifrån det omvända perspektivet.
Flera här verkar ha barn och ”fungerande nollkontakt”.
Mitt ex har kört nollkontakt i den mån det gått och framförallt de första åren var det ett sätt för honom att överleva och skapa nytt liv. Men jag tycker att barnen har tagit skada av det här, eller kommit emellan i alla fall. Att han inte ens kan sitta vid samma bord på julavslutning blir svårt för barnet som inte visste vem ska jag springa till? Vem ska jag välja? Det finns massor av liknande scenarier och jag hade för barnens skull önskat att mitt ex kunnat se mig, säga hej och sitta i någorlunda närhet (dvs inte tvärsöver klassrummet).
Jag är helt med på att du behöver bollkontakt för att komma över den här tiden tills du känner att du är tryggare i möte med exet. Men för din egen skull, ha i åtanke hur barnen kan uppleva situationen och fundera där ifall det finns olika sätt att kompromissa. Jag tänker att det är de små sakerna som räknas. T ex jag hade inte valt ha middagar/fikastunder med barnen och exet utan att vi kan ses kring barnens viktiga tillfällen på ett vuxet sätt.
Hoppas du tar mitt råd på rätt sätt, det är absolut inte menat som något avskräckande exempel utan att du hittar din egen kompromiss och sätt som passar dig och barnen
Nollkontakt har fungerat mycket bra för mig. Mindre bra för min exman, som - precis som din - påstått att vi för barnens bästa borde umgås. En vanlig missuppfattning i och för sig. Det som är bäst för barnen är att föräldrarna är sams på riktigt. Inget fejkat umgänge eller låtsad vänskap, utan att de på riktigt är artiga, respektfulla och trevliga mot varandra. När en förälder inte kan vara det, så är det bättre att inte umgås alls.
Jag och exmaken har varit på samma tillställning några gånger. Suttit vid olika bord men hälsat artigt. Vid sonens student stod vi 10 meter från varandra.
Jag har också läst den tråden (minns inte vilken) och tänker att det behöver vara ett individuellt beslut. Själv har jag uppmuntrat min familj att ha kontakt med barnens pappa om de känner för det; gratulera på högtider, glädjas åt framsteg som barnen gjort etc. Antingen sker det genom att de ringer eller så har vi en gemensam chatt där det kommuniceras sådant som främst rör barnens aktiviteter med oss, som mina föräldrar dels gärna vill se men som de också vill dela sin glädje över till oss båda som föräldrar. Det kan vara skolavslutningsbilder den ena av oss bara var med på, kalas, någon cool grej från en helgaktivitet.
Visst har det stungit till ibland, särskilt i början. Men jag har velat komma över det, det är ju mina barns liv, och de ser sina två föräldrar som sin helhet. Det blir så märkligt för mig (just nu i alla fall - mitt ex har vad jag vet ingen partner just nu) att förneka den tillvaron som de upplevt bara för att jag inte hittat rätt i att förhålla mig till det. Jag försöker säga att jag tar hellre smällen och vet lite mer, för att upplevelsemässigt kunna vara delaktig (inte fysiskt alltså) i en större del av barnens liv än jag annars kunde varit.
Sen har jag egna relationer med vissa av ex familjemedlemmar av olika skäl, en del funkar bättre andra mindre bra men det som inte funkar har jag med tiden slutat bry mig om. De är som släktingar på alla håll och kanter som får hållas med sitt.
Det här har varit supersvårt för mig att arbeta om, jag led extremt i början. Var uppsliten över alla relationer som brast och det kändes som om jag höll på att förblöda känslomässigt. Jag sörjde länge (är inte klar än) men jobbar om gammalt och bygger nytt.
Om ts @Nilla2 behöver ha nollkontakt med X nu för att hålla sig flytande och erbjuda barnen mysig tillvaro är det det rätta tycker jag. Bättre att tiden med barnen är behaglig än att smuts och trassel tar över ens psyke så pass mycket att man inte klarar av att skärma av och vara närvarande med barnen i det som händer framför näsan på en.
Jag införde nollkontakt för tre år sedan när skilsmässan gick igenom (det var då jag verkligen fullt ut förstod vilket rövhål X är). Vi träffas inte och kommunicerar enbart mejlledes. Skulle 112-läge inträffa för något av barnen skulle jag naturligtvis ringa honom.
Vi bor i varsin ände av samma förort. Nu har det gått 15 månader sedan jag senast träffade på honom IRL (men vem räknar…).
För mig har nollkontakt varit jättebra för att kunna läka mitt hjärta och för att undvika att falla ner i bitterhet. Ju mindre plats X (och allt han gör, och med vem) får ta i mitt liv, ju mer plats har jag själv kunna ta. Och ju mer plats jag, mina tankar, drömmar och önskemål, fått ta i min tillvaro, ju bättre har jag mått. När jag och barnen pratar om honom numera är det som att prata om någon ytlig bekant. Han har en del stollerier för sig i sitt liv fortfarande, det kan vara riktigt underhållande att sitta på läktarplats och ta del av det!
@fotbollsmamma Jag förstår dig, och det låter väldigt jobbigt… Finns ditt X som en del av barnens liv? Hur ställer han sig till att ni inte har kontakt? Vi har ju kontakt, men inte mer än nödvändigt och enbart via sms. Jag känner precis som du, det funkar inte att först bli bortvald, och sedan tvingas in i en annan form av relation direkt. Förväntas vara “vänner” när man har blivit behandlad som skräp…
Tack frö dina tankar @Lisa0987 Jag tycker att jag har försökt vara tydlig, men kanske ändå inte har lyckats. Det är uppenbart att han är mil före mig i sin process (vanligt har jag läst mig till på forumet) Jag vill honom inget illa, men jag kan bara inte vara en del av hans nya liv, där han ju faktiskt valde bort mig till förmån för en ny kvinna och familj direkt. Sen verkar han tycka att jag bara fokuserar på mig och inte tänker på barnens bästa. Det försöker jag verkligen göra, men vi är inte överens om vad detta är. Jag tror inte att det hade varit bra för barnen att vi ska ses “vi fyra” och att jag bryter ihop. Jag önskar att jag kunde säga att jag var nollställd inför honom men såklart har jag känslor kvar efter alla dessa år tillsammans, trots det han gjort.
Och det är JÄTTEJOBBIGT med dessa hintar… Gör mig så väldigt orolig och förvirrad.
Jag har läst tråden du syftar till om hur exmaken umgås med familjen. Jag kan på sätt och vis förstå om X ogillar att jag träffar hans familj, men det känns också orimligt att jag inte skulle få det - vi har ju en fin relation och jag har också gjort tydligt att jag förstår och tycker att dom ska prioritera X när det gäller t.ex. födelsedagar och jag skulle absolut inte få för mig att “stjäla” hans tid. Jag kan ta en lunch med svägerskan en vardag när X jobbar, eller tar med svärmor på utflykt när jag och barnen hittar på något, vilket hon uppskattar och vill. Jag har redan förlorat så mycket, det känns hårt att också förlora dem, när det finns en ömsesidig vilja till fortsatt kontakt.
Samtalet är några veckor bort (tack och lov, så att jag hinner förbereda mig - känns som att jag ska på rättegång) men jag kan absolut uppdatera
Intressant att höra @Leaf. Jag får ju känslan av att X inte skulle ha något problem att umgås med mig, han tycks ju vilja det “för barnens skull” Jag inser såklart att om/när jag stöter på honom i sammanhang som involverar barnen så måste jag försöka hålla ihop det. Men jag tycker heller inte att det är rimligt att utsätta varken mig eller barnen för en sådan situation om vi inte måste. Jag har väl kommit så pass långt att jag förstår att vi måste kunna vara på samma idrottsevenemang el liknande, och det kommer tillställningar för barnen som vi måste lösa tillsammans, men utöver det… Jag vill inte.
Och på något sätt så känner jag att det då är jag som blir den bråkiga, icke samarbetsvilliga, självupptagna. Men lite som @fotbollsmamma också är inne på, den egna integriteten behöver också lite plats!? För mig är det inte rimligt att vara vän med den människa som som stod mig närmst i livet och som bedrog mig fullständigt. Artig, om jag måste, ja. Vän? Nej, jag kan bara inte se det. Hur länge har ni haft nollkontakt @Leaf och när du säger att det fungerar bra, hur ser er situation ut? Hur gamla är era barn? Tack för att du delar med dig
Ja, för det gjorde ju han när han svek familjen??? Men det har han glömt nu o ”allt ska vara bra”?
Jag tycker det är helt ok att vara öppen med varför du känner o därmed agerar som du gör, även mot barn. Man måste inte ”leka o vara kompis” med människor som är elaka o har sårat en, det gäller både barn o vuxna. Det skulle väl inte du råda dina barn heller?
Efter att ha utsatt någon för svek osv borde väl ändå han kunna vara storsint och förstå det perspektivet?
Sedan tänker jag att om du kan normalisera och inte göra en så stor sak av detta så lindras hans skuld något. För han vet egentligen att han varit en skitstövel i detta och när du vidhåller din position så landar det mer skuld på honom, även inför barnen. Jag tror det är där det sitter.
Han har flyttat från Sverige och menar nu att jag straffar barnen för att de inte pratar med honom.
Jag har i snart sex månader tjatat varje dag på mina barn att det är bra om de svarar honom och pratar med honom. Han är trots allt deras pappa men min yngsta som är 10 säger " mamma! Pappa har valt ett annat liv, han har inte bara lämnat dig. Han har lämnat oss" min äldsta som är 12 säger "vi bor här, vill han träffa oss så får han komma hit.
Om vi inte har praktiska saker att komma överens om så har vi inget att prata om alls.
Han skriver elaka saker som: att jag är anledningen till varför barnen inte pratar med honom. Att jag är elak, mina handlingar är elaka. Men sen kan han skriva: snälla, vi måste prata. Vi är en familj…
Och jag tänker Nej vi är inte en familj för att man drar inte bara!!!
Dessutom har han bedragit mig i flera år.
Absolut inte @Buenita Uppskattar all input! Nån gång hoppas jag att jag kan känna mindre, för honom, situationen - allt. Men just nu… Jag hade inte satt mig vid samma bord vid avslutningen, bara att erkänna
Ja jag tror att du har rätt i det @Lisa0987 Det är precis så jag känner - varför ska jag behöva “leka” med någon som har gjort mig så illa, det gör man ju bara inte. Eller, det finns säkert dom som klarar vara mer storsinta, men jag har en känsla av att det kommer att ta lång tid för mig, och den är han inte beredd att ge/erbjuda, kanske just för att han känner skuld som du är inne på.
Samtidigt har jag både velat och tänkt så många gånger att “om jag bara kunde komma över, komma vidare…” Jag har accepterat mer nu, men för min egen skull, inte hans, och det är lång väg kvar. Men jag har insett att jag kan inte skynda på processen, den måste få ha sin tid…
Jag är verkligen ledsen för din och barnens skull @fotbollsmamma Jag förstår både dig och barnen, det där är ju verkligen ytterligare en dimension. Mitt X är ju ändå en närvarande förälder som bryr sig om barnen trots allt. Jag hoppas att du hittar sätt för dig och barnen att ta er igenom detta och må så bra det nånsin går
@Caro Jag har faktiskt sen ett tag börjat läsa din tråd från början (och är nu ungefär halvvägs )
Så jag vet att dina barn är lite äldre, och jag inspireras av både dig och dom, ni känns som ett fint team du och barnen Mitt X har aldrig uttryckt någon vilja att det ska bli vi igen, gick som sagt vidare med den han haft bakom min rygg så snart jag var ute ur huset. Men dessförinnan ett helvetes år där allt bara handlade om honom och ett evigt velande där han inte kunde få ur sig vad han ville. En ren plåga som jag först kunde bli arg och ledsen för efter att jag flyttat, efter att huset var lämnat, efter jag förstod hur det låg till… Och jag känner precis som du beskriver att jag måste få vara själv, bygga upp mig, samtidigt som jag ska fungera som mamma och på jobbet. Jag kan inte ha X i mitt liv då.
Men eftersom jag nu läst halva din tråd - hur har Gråtis reagerat på nollkontakten? Förlikar han sig med den? Mitt X låter mig ju förvisso vara, men det är dom här jäkla antydningarna hela tiden på att jag göra fel - både gentemot barnen och gentemot honom. Han är ju utfryst och har uttryck hur jag dränerar honom. Man kan ju lätt säga att det är ömsesidigt…
Hur går det för dig och hur mår du nu? Hoppas att du fortfarande trivs i lägenheten!
Tackar som frågar! Jag trivs bra i mitt nya hem, och här blir jag kvar ett tag till. Båda barnen bor också här fortfarande även om yngste besöker sin pappa då och då, mer oregelbundet.
Gråtis har delvis haft svårt att acceptera nollkontakten. Iallafall de delar av den som missgynnar honom. I början tror jag att han trodde att den berodde på att jag var sur och ville straffa honom.
Han har gjort vissa framstötar genom åren för att ”förbättra kommunikationen mellan oss, för det vinner alla på”. Needless to say handlar den kommunikationen enbart om hans egna behov och vilja och ingen annans. Framförallt att JAG ska laga hans kassa relation till sina barn! Jag har därför aldrig nappat utan har hållit mig strikt till ”gray rock”.
Nånstans i min tråd är det någon klok som reflekterar över det bisarra i att de som lämnar sin partner sedan många år/förälder till ens barn har så svårt att begripa att de samtidigt lämnar sin bästa och närmaste vän. Och därför blir förvånad när samarbetet inte blir riktigt lika smidigt efter det.
Tack och lov är mina barn stora nu och det behövs minimalt med samarbete med deras far. De messar, ringer och träffar honom som de vill (eller inte), det lägger jag mig inte i. Jag räknar ner till den dag när jag kan klippa den sista tråden till honom - än är det två kvar av gemensam vårdnad.
Så skönt att du fortfarande trivs @Caro ! Har alldeles för många år av gemensam vårdnad kvar, men förhoppningsvis lugnar sig saker. Men jäklar jag kommer att kämpa för att denna delen av mitt liv faktiskt blir på mina villkor, inte hans.
Helt rimligt att du inte tar ansvar för hans relation med barnen - jag gick också det tipset av en vän härom dagen. Nu vill ju mina träffa båda sina föräldrar, men vem vet vad X nya familjekonstellation innebär på sikt.
Och som du skriver (undrar om jag kommit till den delen av din tråd än? ) så var det helt uppenbart mycket X aldrig kunnat föreställa sig, som att jag helt plötsligt satte en gräns t.ex
Så var samtalet över. Jag överlevde, det gick ändå okej. Hon på FRG är riktigt bra och styrde upp samtalet. Fokus var samarbete kring barnen, och vi höll oss ganska bra till det. Jag fick lyft några saker som jag gått och tänkt på - att han inte informerat mig om att han introducerat henne och barnen. Att han inte talar om när han åker utomlands.
Vi är eniga om att vi båda sagt dumma saker (och där kan jag ärligt säga att jag verkligen ligger i lä jämfört med honom). Jag berättade att jag mår dåligt över hans kränkande sms.
Pratade om att vi ska kunna närvara båda på barnens aktiviteter, men jag önskar visa förutsättningar - att han berättar innan om han tänker komma på aktiviteter på mina veckor. Att jag inte tänker stå och småsnacka med honom.
Han nämnde att han känner skuld över otroheten och tyngden av att ha gjort mig så illa. Men att han inte kan fastna i det. Att skuldkänslorna är något han jobbar med (undrar verkligen på vilket sätt då) Att det är en omställning för oss båda. Ja, massa saker till såklart. Vid ett tillfälle var han på väg att flippa och gå därifrån. Jag grät lite vid ett par tillfällen. Vi är överens om att det inte finns anledning att ha fler samtal.
Så fort vi var ute därifrån fick jag ett långt sms om hur jag skyddar mig själv, att det är omöjligt att komma vidare. Sagt av samma person som en halvtimme tidigare sa att han förstod att saker måste få ta tid.
När han klev in i rummet kändes det så… vant? Och så oerhört märkligt. Han som jag spenderat hela mitt vuxna liv med. Som nu åker hem till en annan, Känner sån FRUKTANSVÄRD smärta, tomhet, ensamhet, sorg, ilska. Som att allt bara spelas upp i en oändlig plågsam repris. Jag saknar honom. Jag vill aldrig mer se honom. Allt på en gång. i samma stund jag klev ut därifrån blev jag sjuk. Såklart.
Och det lämnade mig med en sån stark känsla av… vad gör jag nu?
Då är ni klara med FRG. Vad det nu gav eller inte gav, nu är du klar med det kapitlet och insikten om det kan såklart göra ont också. Ännu ett bevis för att det inte finns någon väg tillbaka.
Vad ska du göra nu? Du ska sätta en fot framför den andra och fortsätta gå. Riktningen är bort från honom, målet är att du går till dig själv och ett välmående i DITT liv.
Långa anklagande sms från honom mår du inte bra av. Sätt ner en fot där och meddela att kontakten framledes sker skriftligt via mejl, och att den bara gäller barnen. Att ni inte ska ringa/smsa om det inte är 112-läge för något av barnen. Anklagelser (eller vad som uppfattas som anklagelser) varken hit eller dit från någon av er kommer inte leda till någonting bra alls. Det är tufft, för en vill ha svar. En vill gärna få sagt allt en känner, så att den andre kan förstå. Men det kommer inte leda till något gott. Så låt bli!
Finns ditt X som en del av barnens liv? Hur ställer han sig till att ni inte har kontakt? Vi har ju kontakt, men inte mer än nödvändigt och enbart via sms. Jag känner precis som du, det funkar inte att först bli bortvald, och sedan tvingas in i en annan form av relation direkt. Förväntas vara “vänner” när man har blivit behandlad som skräp…
)
Har alldeles för många år av gemensam vårdnad kvar, men förhoppningsvis lugnar sig saker. Men jäklar jag kommer att kämpa för att denna delen av mitt liv faktiskt blir på mina villkor, inte hans.
) så var det helt uppenbart mycket X aldrig kunnat föreställa sig, som att jag helt plötsligt satte en gräns t.ex 
