Hur kommer jag över mitt ex - och hans nya?

Nilla2 · 9 Juli 2023 07:05

@C427 Ja man får försöka se dom små segrarna! Just nu är X och nya på nån weekend, och det gör ont. Men jag försöker hantera det med mysiga stranddagar med barnen och försöker börja med mindfullnessövningar.

Om ni startar en pod får du tipsa om den här!

Det där uttrycket ”ha kakan och äta den” har jag också tänkt på och fått höra många gånger - och ja, det är nog så X skulle vilja ha det.

Intressant att du nämner födelsedagen också, hade tänkt höra hur ni andra gör där. Vår ena fyller snart och jag är inte ett dugg intresserad av att göra något gemensamt (det är många såriga familjerelationer i spåren av skilsmässan också). Samtidigt vill jag ju såklart göra det som är bäst för mitt barn! Hen är stor, så jag tror att jag ska prata med barnet helt enkelt.
Samtidigt måste jag nog börja förbereda mitt försvarstal och argument - helt övertygad om att jag kommer att få skit för detta också, tyvärr har jag lärt mig vilka mönster som uppstår

Nilla2 · 9 Juli 2023 07:15

@Nyatag Låg och tänkte på detta i natt Måste bara ställa en följdfråga

Hur lång tid tog det för dig, och blev det så att du närmade sig för att öppna upp för en sån kommunikation?
Jag vill ju att vi ska kunna prata om det som rör barnen, och helst komma till en plats där jag inte känner ångest så fort jag får ett sms eller behöver kontakta honom. (Japp, jag jobbar på dom här ångestkänslorna så gott jag kan…)

På ett sätt har jag redan försökt, sagt att jag behöver tid och lugn, men upplever inte att jag möts av riktigt förståelse. Jag har också fått höra att ”jag får komma krypandes” när jag vill. Och det gör ju inte direkt att jag känner att jag vill?!

Och, jag kanske aldrig kommer till en plats annan än detta, där jag bara vill ha minimi-kontakt?

Hur ser din relation med ditt ex ut idag? Och kan ni kommunicera på ett annat sätt?

Jag känner så starkt att så länge han är med henne vill jag inte vara nånstans i närheten; varken av dom och helst inte av honom heller.

Nyatag · 9 Juli 2023 07:56

Hej igen! Jag kände länge som du. Att så länge hon fanns i bilden så skulle det aldrig bli aktuellt att ha någon vänskapligare och varmare kontakt rörande vår dotter eller över huvudtaget. Det var en kamp att få honom att förstå vikten för mig av att dra ner på kontakten. Jag har tolkat det i efterhand som att han mådde dåligt över att han svikit mig, och på något plan förstod han att det var ett stort skäl till att vår kontakt var så svår och oäven, aggressiv och upprörd, men istället för att bära sin egen känsla av skuld och skam skulle jag istället ”sluta vara så avig och skärpa mig”, jag skulle förstå att det faktiskt var jag som var aggressiv och ovillig. (La över ansvaret för sina känslor på mig). För i förlängningen hade det ju en chans att minska hans känsla av skuld kring det som skett, för lögnerna och sveket, som gjorde det så mycket svårare för oss, om jag liksom var ”som vanligt”, enkel och glad. När han proklamerade att han tänkte introducera kvinnan han bedragit mig med ett halvår efter separationen i vår dotters liv tidigare än vi kommit överens om (ett år) pga av hela situationen, så mådde jag otroligt dåligt. Jag grät i flera dagar och sjönk ner i ett svart hål igen. Efter det insåg jag att jag måste få honom att förstå att jag måste få minimera kontakten och fokusera på mig själv. Och då påbörjade en kampanj för utrymme som efterföljdes av långa mail och offerkoftor, sms med mera, men jag svarade helt enkelt inte. Jag svarade bara på spörsmål om vår dotter och upprepade att jag behövde utrymme på hans Mail och sms. Han pendlade mellan ilska och sorg i sin kommunikation under den här perioden men tyvärr rätt lite självinsikt.

Nu 3 år senare är vår kommunikation ok. Jag har ingen kärvänlig kontakt med den kvinna han bedrog mig med men jag hälsar vänligt men har märkt att hon undviker ögonkontakt och hon väljer ofta att inte ens hamna i en situation där vi får tillfälle att prata eller mötas. Med mitt x är det ok. Vår kommunikation är mjukare och vänligare och mer tillmötesgående. Det skulle jag vilja påstå är helt avhängigt på att jag kommit vidare. Att jag i min separationsprocess insett att vi inte hade det bra tillsammans, att jag vill va med en man som ger mig mer, ser mig mer, där det finns en annan tillit och ömhet. Så hand i hand med den insikten har det blivit lättare.

I början, när x introducerade sin nya flickvän för min dotter och jag började höra hennes namn här hemma, när dotterns berättade vad de gjort med mera hos pappa, gjorde det otroligt ont i hjärtat. Det var för j-la jobbigt rent ut sagt, men det blev lättare som sagt. Även det. Man vänjer sig. Och i takt med att man bearbetar, finner sig själv i en ny situation, blir tryggare i en ny vardag, sorgearbetet fortgår så lugnar sig även det.

Så bra att du har en samtalskontakt! Det har varit till ovärderlig hjälp för mig!
Kan även tipsa om podden ”kärlek och terapi” med psykologen Daniella Gordon. Så mycket igenkänning bitvis för mig och hon är fantastisk! För positiva affirmationer har jag också lyssnat mycket på forskaren Reene Brown, podd och TED-talks. Jag har börjat lära mig vårda och trösta mig själv inifrån, förstå att min lycka är inte avhängig någon annan än mig själv. En partner bör tillföra något fint och positivt i ens liv, berika ens liv.
Stor kram!

Nilla2 · 9 Juli 2023 11:20

Jag gör också den tolkningen, ingen självinsikt alls hos X. Och rätt elak att lägga över ansvaret egentligen.

Mitt X har inte ens haft vett att berätta för mig att han introducerat henne och barnen. Dom har alltså fått en extra vuxen plus två halvsyskon utan att jag officiellt vet om det. Och det gör också mig otroligt ledsen. Men det är naturligtvis också mitt fel, han ”kan” ju inte säga något eftersom jag är så omöjlig…

Nåt sånt hoppas jag väl också att jag kan uppbåda mig till nån gång, så det känns hoppfullt att läsa att det går! Men jag tror aldrig att jag kommer att vilja vara i sammanhang med dem om jag inte absolut måste.

Tack för tipsen! Suger åt mig av allt bra som går att läsa/lyssna på Och jag vill verkligen som du, hitta lyckan i mig själv och inte vara beroende av någon annan för det. Nånstans hoppas jag att det är det man som bedragen ”vinner” i längden; att man får tillfälle att verkligen reflektera över sig själv - även om det också är ganska jobbigt (och jag blir trött på mig själv emellanåt ) Tack för ditt utförliga svar!!

C427 · 9 Juli 2023 21:14

Jag har tänkt lite under dagen på din historia, och att den är så lik min.

Mitt ex sa att vi skulle säga en lättare version till som vi umgås med, vi skulle inte berätta den riktiga version, utan vi skulle säga mer att vi hade så tråkigt och inte trivdes ihop.
Och ju mer jag tänker på det , vilken jävla nedvärdering av mig själv, aldrig att jag ställde upp på det.

Inför barnen har jag aldrig sagt något negativt om deras mamma, även om dom kanske känner på sig, med tanke på att jag inte bjuder in henne eller åker hem till henne.

Haha nja😉 någon pod vet jag inte om det blir , samma kompis tyckte att jag skulle skriva en bok, men det är jag nog inte så sugen på😏

Nilla2 · 10 Juli 2023 14:15

Så bra att du inte fogade in dig i en historia som inte var sann! Jag har berättat sanningen - för mig var det ett sätt att överleva. Först dom närmsta bara, men senare även för andra bekanta. Känner inte att jag har nån skyldighet att hålla honom om ryggen eller dölja något. Men X har såklart inte varit speciellt glad över detta…

Jag är också noga med att inte säga något om X till barnen. Han är en fin pappa så jag skulle aldrig säga något ont om honom där. Och jag säger heller inget om henne. Förmodligen kommer jag behöva markera vid något tillfälle, men mina barn är så smarta och förstår så mycket - dom nämner inte varken henne eller hennes barn när dom är hos mig och det är jag tacksam för.

Det stärker mig också att fler har valt att inte återuppta kontakt. På nåt sätt lever jag med känslan av att jag måste det. Eller att jag kommer bli tvungen att ”komma krypande” som X uttryckte det. Hade det inte varit för barnen hade jag aldrig mer haft kontakt med honom alls, men nu är jag ju så illa tvungen.

@C427 låter som att du är på en bättre plats idag och det glädjer mig!

C427 · 10 Juli 2023 15:18

Ja tack jag har det faktiskt ganska bra, jag bor kvar i huset, ett hus som jag har lagt ner hundratals timmar på, både i huset och med tomten.
Grabbarna kan ha kvar sina rum och sin trygghet. Det känns bra, även om barn finner sig snabbt.
Sen umgås jag med många av vännerna som vi umgicks tillsammans med, så mitt liv rullar på som det gjort tidigare.

Det där med att säga att du måste "komma krypandes " ursäkta men fy fan så nedvärderande.
Det sa mitt X till en kompis, att det skulle bli synd om mig, för jag skulle bli så ensam.

Jag väntade väldigt länge med att berätta för de närmaste, även om min bror redan hade räknat ut allt, så var jag lite försiktig med vad jag sa, för jag tyckte väldigt synd om X, för hon hade gått tillbaka till någon typ av tonåring, kan säga att vi är närmare 50 än 40, hade konstigt resonemang och blev nästan lite narcissist.

Men nu känns det väldigt bra att jag säger som det är, jag håller inte på och ljuger, det gillar jag inte, oavsett.

Hoppas att du får en bra sommar:slightly_smiling_face: och hittar något positivt under resan , för varje dag erbjuder något positivt stort som smått

Nilla2 · 11 Juli 2023 07:34

Ja han är inte samma person jag kände, och jag förstår många gånger inte varför han säger som han gör. Men som jag skrev tidigare så känns det som att X helt saknar självinsikt eller förståelse.

Hade jag fått välja skulle jag aldrig mer se/träffa honom överhuvudtaget, men det blir ju oundvikligt med barnen. Så jag vet inte om jag ändå “måste” närma mig honom, även om jag verkligen, verkligen inte vill

Men du har helt rätt, jag försöker se det positiva och har bokat in två dagar med fina vänner. Jag har så många fina människor runt mig, och är det något jag redan tagit med mig så är det att verkligen värdesätta mina vänner och själv bli mycket bättre på att hålla kontakten med dem

C427 · 11 Juli 2023 14:06

Det är bra att boka upp sig med lite träffar, det gör du rätt i👍
Kanske få ventilera lite, men samtidigt få prata om något annat, och som du säger vårda vänskapen, för den kommer inte av sig själv.

Själv har jag kompisar som kommer över i morgon, så då blir det grillning och gott i glasen:slightly_smiling_face: och några vill sova över, så det ser jag framemot.

Jag har upptäckt att jag tycker det är jäkligt roligt att bjuda in folk och få fixa och trixa med middagen, duka fint och fixa efterrätt, med X så var det alltid lite lamt, det skulle vara så enkelt, visst det är inget fel i det, men ibland är det roligt att få göra det lilla extra.

Mitt x flyttade hösten 22, hon trodde nog att alla skulle strömma till henne på helgerna och sitta och dricka vin och tjattra, som ett gäng tonåringar, tror tyvärr att det blev rätt tyst.

Sen när julen kom, så trodde hon att hon skulle få komma hit och fira med mig, mina föräldrar och min bror med familj, men jag sa nej, då blev hon skit förbannad.

Jag förstår inte riktigt hur dom tänker, ser dom inte att dom har gjort en annan människa illa, förstört tilliten.

Hoppas att du hittar en väg att möta ditt X, och förklara för honom att nu börjar ditt nya liv och det gör även Mitt, det innebär att jag kanske avsäger mig vissa saker, för jag måste må bra själv.

En sak till, jag föreslog till mitt X parterapi, då fick jag till svar: “va fan ska vi dit och göra dom känner ju inte oss” ehh nej det är ju grejen

Ja lite om det.

anonym · 11 Juli 2023 15:36

Väldigt lik min historia… blev lämnad för fem månader sedan för en ny, en otrohetsaffär på hans jobb.

Och det gör fortfarande så ont att hela magen bara vrider sig så fort jag tänker på det, påminns om dom.

Jag flyttade för en månad sedan. Huset är sålt och lämnas i oktober, han bor kvar där tills dess. Hans nya är såklart där, med mina barn… allt går så fort.

18 år och tre barn ihop. Skilsmässa… allt slängde han bort direkt när han träffade henne.

Det låter så patetiskt men jag vill helt ärligt inte leva mer. Jag vill inte behöva se detta, vill inte ha det här livet. Är övertygad om att alla skulle få det bättre utan mig…

C427 · 11 Juli 2023 18:29

Aj aj du jag vet att det gör ont, men ingen skulle få det bättre utan dig, du har tre barn att tänka på, så förstör inget för dom.

Utan se till att få någon att prata med, kompis, psykolog och som du ser här på forumet så är du inte ensam, och många har gått vidare och blivit starkare.

Nilla2 · 11 Juli 2023 20:59

Så kul med middag!

Mitt X har vänner, men inte så många som jag. Och han har väl dessutom fullt upp med sin nya, så jag tror att det är rätt tyst hos honom också. Min familj har han på sätt och vis brutit med själv genom sitt beteende. Men precis som i din historia verkar han ha trott att han skulle vara välkommen i dom sammanhangen precis som ”vanligt”?! Nä, funkar inte så…

Jag hoppas att jag själv en dag kan komma till en plats där det känns okej att umgås för barnens skull, men jag är inte där i dagsläget.

Jag ville också gå i parterapi, men fick höra ”vad ska vi göra där om vi inte kan prata själva”. Ja det är ju just det som är grejen - att ta hjälp. Man kan väl säga att X egentligen inte var ett dugg intresserad av det - han hade ju liksom en annan han anförtrodde sig åt…

Nilla2 · 11 Juli 2023 21:06

@anonym Jag har följt din tråd, och vi är (tyvärr) många här som har känt samma smärta, plåga, känsla av förnedring och orättvisas - listan kan göras hur lång som helst. Men precis som @C427 skriver - dina barn behöver dig och du är den mest värdefulla dom har!
Min son frågade mig vid ett tillfälle om jag hade funderat på att ta livet av mig - så orolig var han för mig. Så långt gick det aldrig för mig, men bara att han sade det… Barn är kloka, tänker och känner så mycket mer än vi tror.

Och du, det bästa du kan göra är att visa den j**eln att du klarar dig alldeles utmärkt utan honom. Bättre tom! Styrkekramar till dig!!

Noomi · 11 Juli 2023 21:23

Alarmerande att läsa det du skriver, men ingen möjlighet finns att kolla validitet.

MEN… du har tre barn och om du trots dem finner ditt liv värt att avslutas… ens i tanken/fantasin, då är du nedstämd i den grad att de kan kallas depression.

Sök hjälp omgående, redan i morgon bitti!!!

C427 · 11 Juli 2023 22:22

Det där med parterapi tror jag skrämmer dom, de törs inte sitta och bli facade, för det kan nog ställas ganska tuffa frågor.
När jag fick det svaret jag fick, då kände jag att det är ingen ide, det var totalt noll intresse att försöka.
Men jag har upptäckt att jag har inga problem att prata, och studera beteende har blivit ganska intressant.

Jag föreslog förra sommaren att jag och den yngsta skulle åka iväg en vecka på semester så fick hon vara hemma och fundera, då fick jag till svar: "att du kommer nog sakna mig mer än jag kommer sakna dig " aha ok tack då vet jag🤔

Hur gör ni nu under sommaren?

Hur gör ni med barnbidrag, mobilräkningar m.m

Japp middag ska bli roligt

Jag var tvungen att läsa lite vad du har skrivit, det där med hobby har jag också funderat på, men jag vet inte vad, får väl börja med golf eller padel😉

Jo en annan bra grej tycker jag, det är att ha en liten dagbok, där kan man skriva av sig lite kring tankar och funderingar, får man ut det ur huvudet.

Aa86 · 12 Juli 2023 05:05

Lösningen på alla problem

Nilla2 · 12 Juli 2023 19:37

Så tror jag också, och i vårt fall hade nog X bestämt sig för att han ville skiljas låååångt innan han fick det ur sig. Uppfattade aldrig att det överhuvudtaget fanns en önskan om att ens försöka rädda vårt äktenskap. Så mycket var det värt…

Vi kör varannan vecka även över sommaren, jag ville inte vara utan barnen längre än så.

Vi har delat upp kostnaderna för barnen. Och har ett gemensamt konto där vi sätter in samma summa varje månad för att täcka barnens aktiviteter, vinterkläder mm.

Dagbok - check! Skriver av mig inte varje dag, men ofta och tycker att det är så bra. Önskar så att jag hade gjort det från dag ett, men började iaf nu under våren.

C427 · 14 Juli 2023 14:22

Hej igen

Ja det förstår jag att du inte vill vara utan barnen.
Vi kör också varannan vecka, men det gäller bara 15 åringen, andra sonen är 20, men han bor hos mig hela tiden.

Jag fick höra av en gemensam vän, där har X berättat att vi skulle ha separerat för flera årsedan, det var så mycket missnöje i vårt förhållande, det måste jag ha missat helt

Jag behöver också börja skriva igen, jag har en del nedskrivet, men skulle behöva börja från början med tanke på om det ska bli en bok:wink:

Nilla2 · 15 Juli 2023 07:01

Jag förstår din känsla av att ha missat…

Såhär i efterhand kan jag absolut se och förstå att det fann saker vi borde gjort annorlunda, pratat om, som jag kanske borde ha förstått. Men jag tyckte om vårt liv, jag var lycklig. Inte en enda gång har X någonsin uttryckt att han inte var det eller att han skulle vilja förändra något. Men henne kunde han tydligen prata med hur mycket som helst?! (Och jag vill ändå påstå att jag inte är en svår person) Det är faktiskt en av dom sakerna som gör mig allra mest ont Känslan av att jag aldrig fick en ärlig chans…

@C427 Jag hoppas att du kommer igång med skrivandet igen! Jag försöker att göra det kravlöst, hade också en tanke på att starta från dag 1, men insåg att det inte funkar för mig iaf. Jag skriver där jag är, men däremot renskriver jag lite samtidigt från diverse block jag kladdat i. Fick en fin dagbok av min snälla mamma som jag håller hårt i Ibland blir det korta utbrott med preciiis dom orden jag tänker Ibland långa djupa funderingar. Min förhoppning är att när jag nån gång i framtiden plockar upp den ska känna att jag gjorde det jag kunde, så gott jag kunde. Och att min allra första mening kommer att infrias. “Det kommer inte alltid att vara såhär”

C427 · 15 Juli 2023 14:15

Jag håller med dig, det finns säkert mycket som jag också skulle ha ändrat på, men om man inte säger att något är fel, så är det väldigt svårt att göra något.

Och jag är också lättsam att prata med, och lyssnar gärna på andra och försöker se saken i från deras hålla.

Jag för min del trodde att jag gjorde en annan människa glad, genom att fixa och ställa upp, och så var det säkert tills hon fick kontakt med honom, för han beklagade sig sådant för mitt X om hur tråkigt hans förhållande hade varit med sin fru.

Ja @Nilla2 jag ska försöka att skriva mer, men jag har kommit av mig med det nu.
Men jag ska göra som du att acceptera att det blir kravlöst, det får bli lite som det blir.
Och sen försöka att sätta in allt i någon typ av ordning.

Jag gillar din “allra först mening” i din bok, där tror jag att du har helt rätt:+1: