Jag tänker tillbaka på hur det var för några år sedan vid den skilsmässa jag slängdes in i. Mina barn var 13 (nästan 14) och 17. Mycket var helt annorlunda från er situation men vissa insikter kanske kan vara till hjälp.
Att fira tillsammans är en ytterst tillfällig lösning. På lite sikt ska/bör både du och hon bygga upp egna liv. Du kanske träffar en härlig tjej, och ni två ska väl inte fira midsommar med ditt ex? Så om detta är en tillfällig fas, är det bra för barnen att dra ut på detta? Midsommar i år kanske är bra, och sen får det räcka? Eller nån annan gräns. Vi åkte på en sista semesterresa, för den var redan bokad och mentalt för svår för sonen att se på nåt annat sätt än gemensam. Men sen var jag tvungen att bygga upp mitt eget liv och egna, delvis nya traditioner.
Detta var viktigt både för mig själv och för vad jag ville visa, ge, barnen. Att det vi haft inte är den enda tänkbara och bästa lösningen nånsin. Vi kan skapa nya, bra sätt. Saker förändras. Av liknande anledning är det inte självklart att en kompisrelation till medföräldern är det enda rätta. I mitt fall var det inte tal om kompis, knappt om kommunikation. Jag fick en del stöd från familjerådgivaren som träffat oss båda. Hon var ganska tydlig med att med så här stora barn så krävs ytterst lite kommunikation. Och ytterligare en sak: så här stora barn behöver få fokusera på sitt eget liv, sitt tonårsliv och sitt vuxenblivande. Att vi vuxna inte ska göra vår egen roll för stor. Min dotter var väldigt påverkad och involverad i de vuxnas kontroverser, relationen mellan oss osv. Rätt så snart så är varken du eller mamman viktiga på midsommar, utan kompisar, kanske en partner etc. Vi vuxna finns där som en slags bas men är inte högtidens höjdpunkt. Därför: bygg inte för mycket kring ert gemensamma firande. Sätt siktet längre fram, hur ska din och barnens relation se ut när de är vuxna? Jag fokuserade på att de ska kunna och vilja komma hem med partners, ev barn osv.
Det tog tid för mina barn att orientera sig i den nya situationen. Jag fick många råd här på forumet att stå stadigt, att jag inte hjälper barnen genom att försöka följa, vara lyhörd, kompromissa, komma överens osv i oändlighet. Jag hjälper dem genom att vara en fast punkt, stå för mitt föräldraskap. Lita på att de orienterar sig rätt. Vara öppen, välkomnande för dem alltid.
Du behöver inte vara kompis med henne av någon anledning alls. Var kompis med dem du gillar att hänga med, de du litar på.
De här tankarna finns i mitt huvud också.
Inte minst nu när det finns en ny part inblandad.
Varför vill hon ens fira med mig när han finns och hon precis har lämnat mig?
Vad skulle jag känna om jag träffade någon ny och den väljer att fira med sitt Ex?
Hur skulle en ny känna att jag firade så?
Hur ser det ut nästa år på fester och högtider, är jag utbytt då och kan inte välja själv?
Vill jag ens det här?
Jag tänker inte att det här är en långsiktig lösning utan just nu lite av en limbo.
Tänker också att det för barnen kanske blir otydligt eftersom de vill att vi ska bli en familj igen, fast syftet är att göra det för dem. Samtidigt har de haft väldigt många förändringar de senaste månaderna.
För mig är det, just nu iallafall, inte viktigt att ha en kompisrelation med Ö. Det finns stora tillits problem och bristande respekt.
Jag har meddelat henne ovan och att en ev framtida relation kräver betydligt mer än vad som finns idag.
Hittills har inga framsteg gjorts i vår relation, snarare tvärtom.
För mig är det en stor skillnad att äta lunch ihop när vi ändå kommer träffas än att planera ett heldagsfirande.
Men om det är rätt eller fel eller om det ens blir något vet jag inte än.
Just nu känner jag mig fram och jag tänker att jag just nu tar det lite mjukt och testar för att för mig själv reda ut vad som blir bäst för mig. Jag lär mig hela tiden.
Det blir också en trygghet att falla tillbaka på när det sedan blir jobbigt (för det kommer det bli). Då har jag testat och jag vet vad som funkade och inte. Sedan kan såklart också gränser och behov flyttas eftersom tiden går.
Håller också med om att jag behöver vara en fast punkt. Jag har en väldigt bra relation med barnen, de har oftast vänt sig till mig med det mesta genom alla år. Men för att bli den fasta punkten behöver jag också bli trygg i vad jag vill och vad som blir bäst för mig. Hoppas att det är vad jag gör
Tack @Tailor uppskattar alla kommentarer och tankar här. Lyfter min blick lite att se så många andras ingångar och erfarenheter.
En midsommarlunch kommer antagligen varken göra från eller till i det långsiktiga perspektivet precis som du skriver.
Huvudfrågan jag behöver ha med mig i alla situationer som nu uppkommer är om det känns/kändes bra. Om inte, varför. Är det något jag inte mår bra av eller är på lika villkor så ska jag sannolikt inte utsätta mig för det igen.
Det är just det.
Tydlighet mot barnen.
Mot dig själv.
Jag vet inte hur andra lämnare tänker, om det är för att göra en mjuk övergång, om de vill ha en reservutgång ifall det nya skiter sig, om de vill försöka forcera fram “no hard feelings”, försöka få absolution från sina x eller vad det kan vara.
Från dag ett har jag varit medveten om att jag har behandlat mitt x som skit under vår relation, jag har varit otrogen, ljugit och gått bakom ryggen på henne har jag svikit henne så fundamentalt så jag har ingen anledning att förvänta mig att vi ska umgås som vänner.
Lägg därtill att hon är en vänlig själ som säger att hon har förlåtit, som kanske kanske gärna skulle ta tillbaks mig och som tar handen, armen och allt övrigt om man ger henne lillfingret är det så minimal kontakt som möjligt som gäller.
Inget gemensamt firande om du inte känner för det och för att visa barnen att det inte kommer att bli ni igen.
Vi har lovat ärlighet i dialogen vi har nu. I den ärligheten erkände hon att hon använt mig som sin reserv om hon skulle ångra sig eller hennes val nu skulle skita sig. Den dörren har jag tydligt stängt. Någonstans har jag också en gräns.
Hon har medgivit att hon har ångest för att jag ska träffa någon ny, vara med någon annan.
Hon hävdar också att hon tycker om mig men inte vill leva med mig. Säger att vår relation är viktig. Jag tror henne. Vi har 20 år tillsammans och jag har fångat henne många gånger när hon ramlat. Alltid funnits där och stöttat. Varit den som tagit hand om hus och hem, funnits där i sorg. Stöttat och punschat.
Men jag har under lång tid inte givit henne glädje och spänning som hon säger sig vilja ha. Inte den uppmärksamhet hon vill ha.
MEN viktigast för mig blir inte vad hon vill utan vad som blir bäst för mig och även barnen. Vad det är vet jag inte än.
Lyssnade på kroppen på morgonen och avstod träning. Lyckades inte fokusera fullt ut på jobbet (idag heller). Blev rastlös och stack iväg på en löprunda under lunchen. Lite bättre eftermiddag.
Två trötta men ganska glada ungdomar hem efter skolan.
Grillade lite köttfärsbiffar, klyftpotatis tillsammans. Mysigt med lite umgänge innan de pilade in på sina rum.
Lite förberedelser inför sommarfest i slutet av veckan ikväll. Den ser jag fram emot.
Hela situationen ligger fortfarande över mig som en dimma och påverkar min vardag. Nu är det inte så mycket saknad efter henne och det som varit utan mer hela situationen som ligger över mig som en våt filt. Det känns som ett stort misslyckande. Det är det första jag tänker på när jag vaknar (de flesta mornar) och det återkommer löpande under dagen. Jag vill bara vara glad och blicka framåt
Samtidigt vet jag ju att det behöver gå mer tid. Jag vet att den här separationen antagligen var bra för mig och min egna utveckling. Men känner mig frustrerad.
Ett par av mina vänner säger att jag behöver våga öppna upp för att träffa andra om så bara för att fokusera på andra saker.
Väldigt begränsad kontakt med Ö de senaste dagarna. Fortfarande väldigt dubbla känslor kring allt som har med henne att göra. Känslan just nu är att hur jag än gör så kommer jag inte bli nöjd.
1/12 Jag behöver inte fatta några stora beslut alls innan dess. Egentligen inte direkt efter det heller. Men en avstämning med mig själv hur långt jag kommit.
1/6 2023 - var är jag då? Har jag kommit framåt? Annars behöver jag ta hjälp. Jag vägrar att fastna.
Inget av ovan stressar mig just nu. Ändå sover jag mindre än någonsin och presterar mindre på jobbet än någonsin.
Jag får nya perspektiv på vad som är viktigt i livet. Det borde jag vara tacksam för.
I eftermiddag ska jag ta en kort promenad med Ö. Hon ville stämma av läget fast hon inte har barnen (har aldrig hänt tidigare) Vet inte om det hänt något eller om det handlar om att ”bygga relation”.
@Ensam_man
Jag minns den första tiden, hur fruktansvärt det var. Allt kastades omkull. Man kände inte igen sig själv. Eller livet.
Men du kan åtminstone känna en glädje i att du inte hade någon skuld i det som hände. Även om det kanske initialt kan göra att det känns än mer orättvist (“vad fan, om det inte ens räcker att vara en bra partner, vad krävs det då?”), men i längden kan det faktiskt vara en tröst. Du behöver åtminstone inte ångra något. Du behöver inte känna skuld eller skam. Du behöver inte lida av den hemska insikten att du bara hade dig själv att skylla. Och så vidare.
Det kommer att bli bra för dig. Det tror jag verkligen!
Det beror kanske på vad man anser att lösningen är?
Jag har aldrig varit på parterapi, men jag gissar att en bra parterapeut är som en bra terapeut i andra sammanhang också, nämligen inte nödvändigtvis någon som löser alla ens problem, men som kan komma med de insikter och perspektiv som behövs för att man själv ska förstå vad som måste göras.
För mig bör heller inte utgångspunkten vara att rädda varje förhållande, utan att istället låta människor få må bra och känna att de kan leva ett liv som låter dem få vara sig själva. Ibland går det att kombinera med ett förhållande, men ibland går det inte.
När jag läser dina inlägg får jag intrycket av att du har levt i ett bra förhållande där du har kunnat trivas. Naturligtvis tror jag inte att allting har varit perfekt, men generellt verkar du ha en grundsyn som säger att relationer till syvende och sist är något som ska vara bra.
Och det är bra att det har varit så för dig. Jag hoppas att du ändå någonstans kan känna en glädje i det, även om det kan göra ett uppbrott dubbelt så svårt, för det är inte alla förunnat att ha den erfarenheten.
För relationer är faktiskt inte bra för alla. Ibland kanske båda mår dåligt, och ibland kanske bara en mår dåligt (medan den andra har det bra). Alla kan inte se tillbaka på vare sig en kort eller lång relation som något som har berikat dem eller gett dem mer glädje än sorg, utan många måste förr eller senare rannsaka sig själva och fundera om de verkligen mår bra i relationen. Eller än värre - om de någonsin har mått bra. Och även den känslan måste respekteras. Det handlar inte om att tvinga in dem i selen igen, eller skylla på att de har influerats av en toxisk samtid, utan det handlar egentligen om att varje enskild person faktiskt har ett värde. Ett värde som ger dem rätten att få leva ett liv som inte bara är till för andras skull, utan även deras egen skull.
Att bryta relationer är inte alltid av ondo, och det är vad jag hoppas att en klok parterapeut kan inse också. Och att en sådan därför kan ge hjälpsökande verktyg att göra rätt val.
P.S. Sen kan det så klart vara rätt val att rädda en relation också. Det är från situation till situation.
Och det är precis som du skriver. Det ger ett visst lugn och jag ska göra det jag kan för att hantera alla situationer så snyggt som möjligt för att kunna blicka tillbaka och inte ångra för mycket.
En helt ok dag igen. Iallafall fram till eftermiddagen.
Sedan blev träffen med Ö inställd mindre än en timme innan planerad tid. Hon hörde av sig och ville ändra dag. Jag kunde inte den dagen och då ställde hon in helt.
Jag vet inte men kanske fick jag faktiskt nog nu. Kände ilska, besvikelse och allt skit som hon gjort kom upp i mig.
Det är hon som har intresset att bygga en relation. Det är hon som bokat tiden efter sitt schema (jag har anpassat mig) och så med 50 minuters varsel ställer hon in med förklaring att annat kommit i mellan (ej jobb).
Jag vet att det kan hända saker i livet och det inte alltid blir som man planerar men när man är i vår situation där det saknas respekt och tillit och det är det som ska byggas, då är inte det här okej. Inte utan att iallafall försöka få till ytterligare en tid eller ursäkta sig.
Var finns respekten? Vad i helvete har jag gjort för att förtjäna att bli behandlad såhär?
Du överreagerar nog lite, men helt okay.
.
Skulle ni prata relation er emellan eller var det kallprat bara ?
.
Behöver du träffa å prata med henne, vill du ha fler svar på saker å ting eller ?
Eller är du nyfiken.
.
Nån skrev för längesedan, finns två personer, en vill veta allt om otroheten och alla detaljer om varför hen gjorde så, allt för att gå vidare.
En vill bara veta om otroheten är över och skiter i detaljer.
.
Inte lätt att stå där, frågan är om du tycker att du fått reda på allt för att gå vidare eller skiter du nu i allt småty.
Nu vill du bara skapa ordning i kontakten med henne, är det stora eller små detaljer du söker.
Hej @nuggen jag har nog inga större behov av att träffa henne. Det är hon som är drivande att vi ska skapa en ny kompisrelation. Blicka framåt.
Jag försöker hålla mig neutral och känna in vad jag vill. Försöker släppa det som varit.
Syftet var dels att stämma av inför överlämning av barn men också upprätthålla vår kontakt på någon form av grundbas. Hur är läget, finns det något den andra behöver veta, något någon av oss funderar på osv.
Vet inte varför jag reagerar så starkt. Men är ett långt mönster av att Ö sätter sig själv först och nu brast det nog för mig.
En relation behöver vara ömsesidig. I det här fallet (där hon är drivande) tycker jag hon borde ha ett större intresse än bara sig själv. Men det är väldigt ensidigt. Det passar när hon har barnen eller när hon behöver hjälp.
MEN det var kanske precis det här jag behövde för att bryta mina gamla mönster att vara till lags.
