Att ha en fungerande kommunikation är inte samma sak som att ha en fungerande relation. En relation till barnens mamma är bara en sak mellan dig och henne. Kommunikationen är däremot något ni har för att det ska fungera runt barnen så att de inte hamnar i kläm. För barn räcker gott en fungerande kommunikation (kring dem) vid en skilsmässa.
Barnens mamma beter sig inte väl mot dig. Fortsätter du söka relation med henne finns risken att hon sätter spår i dig som gör att du på sikt kommer tycka mindre och mindre om henne, d v s då får hon tillfälle att såra dig mer och mer och såren blir därmed både fler och djupare. Jag förstår din tanke med att ni ska kunna ha en relation mellan varandra och att barnen ska se att ni är vuxna och kan hantera svåra saker som vuxna. Men det kräver i så fall två vuxna som respekterar varandra och har förmåga att känna empati för varandra. För mig låter det som att en part saknas i det teamet för er idag.
Du har rätt helt rätt. Det finns ingen som känner henne så väl som jag. Som vet historiken, förstår hur man fångar upp henne när hon har det jobbigt osv.
Jag har också i processen känt mig som ett andrahandsval. En kille att ha kul med, en annan kille att ringa när man behöver hjälp.
Det har jag till väldigt stora delar lämnat. Jag fick ett avslut när jag i en period stängde henne ute och sedan lyckades få till en dialog där hon för första gången var ärlig.
Jag dippar fortfarande och festen blev en ordentlig dipp. Men jag kan hantera det bättre hela tiden.
Nu tror jag iallafall att det är jag som sitter i förarsätet för mitt liv. Men det var många år sedan jag gjorde det så jag har mycket att lära.
Jag vill inte fokusera på det som varit utan framåt. Men visst kan det innebära att jag måste ta ett steg åt sidan.
Ska säga att vår kontakt är klart mer begränsad än tidigare efter att jag tydliggjort att jag behöver utrymme men inte längre stängd.
Helt rätt. Det är också ett krav från min sida. Om relationen inte byggs på lika villkor och jag börjar känna respekt från henne och tillit är det inte aktuellt alls.
Det är hon som söker relationen, jag vet inte om jag faktiskt vill ha den.
Hennes svek är ett stort sår.
Hittills har det inte byggts speciellt mycket.
Men jag vill inte ha för bråttom till några beslut alls just nu.
Men nu är det ju så att hon har valt att vara otrogen och lämna det ni hade och då kan man inte räkna med att ”gobitarna” finns kvar att ta till när det passar. Hon beter sig som ett för att tala klarspråk svin!
Ni har gemensamma barn som ni givetvis ska samarbeta kring och hålla utanför vissa detaljer. Men i övrigt så håll dig kall och på din kant hur svårt det än är nu, för varje gång hon kastar till dig några smulor för att i nästa sekund vända dig ryggen så går du sönder och man faller ner i det svarta hålet. Man gör det ändå men man skyddar sig lite mer med minimal och endast informativ kontakt tycker jag.
Och när du inte finns kvar där för henne så kommer hon antagligen bli sur och du kommer få höra att du gör en massa fel men vad trodde hon?
Jag har två äktenskap bakom mig, den första skilsmässan gick till på ett ”normalt” sätt dvs ingen otrohet. En stor stor sorg men vi löste det bra och är goda vänner och föräldrar till våra nu vuxna barn. Make nr 2 valde att få ihop det med lilla kollegan bakom ryggen på mig och det var det vidrigaste jag vart med om. Efter några veckor valde jag nollkontakt för han var så egoistiskt mitt i min sorg och tyckte mest synd om sig själv samtidigt som han var så glad över sin nya och jag fick bara nog. Sen var det bara att stå ut och givetvis så ångrade sig idioten då men jag hade kommit fram till att den typen av man är inget jag vill ha.
Men man behöver distans och tid för att ta sig igenom och vidare, framförallt tid. Så ta hand om dig och dina barn men låt din fru ta hand om sig själv!
Vad tyckte du inte blev bra och hur länge prövade du?
Min erfarenhet är att distansen gör att man kan se det hela lite utifrån fast man får hålla i det ett bra tag, man behöver få marken att sluta gunga innan man kan ta några kloka beslut och det går inte på ett par veckor snarare månader kanske t.o.m. år.
Har den andra parten några synpunkter på hur du reagerar och väljer att hantera situationen så kan du ju alltid påminna om att ni just nu inte är i samma lag och att du väljer att hantera det på ditt sätt och att du inte mår bra när ni umgås.
Barnen kommer hitta sin nya vardag efter ett tag, det tar också tid men det kommer bli bra.
@Ensam_man jag fattar och har stor respekt för att det blir jobbigt om barnen reagerar negativt på när det hålls distans. Men ibland måste man kanske sätta sig själv först ändå. Att sitta bredvid sitt ex (som svikit, sårat och valt bort en) och påminnas om det fina som en gång var, och därefter tvingas lyssna på hur lycklig hon är nu?! Vad är det för människor som inte har mer insikt än att tala om för den dom lämnat i sorg att dom är lyckliga i allt ?
I min egen historia är jag oändligt tacksam att vi inte bodde ihop eller hade barn. För på så sätt har ingen kontakt varit tvingad.
Du behöver distans. Det är obekvämt, man tappar den lilla kontroll man har, man är kanske rädd för att påverka utgången av något till sin egen nackdel.
Men just nu låter det som att du behöver skydda ditt eget hjärta, och få läka utan att få såren uoprivna mer än nödvändigt.
Exakt detta gör också min ex-fru. Kommunicerar att hon mår bra bara när hon har barnen - men lever bara efter att ha ångest och vilja att jag ska sova med henne när hon har barnen. Övrig tid/festartid/jobbtid hör hon inte av sig en enda gång.
Läs ovan - Sympatiskt? Empatiskt?
Nej.
Det handlade om veckor så säkerligen för kort tid.
Dels märkte barnen att avståndet ökade och reagerade negativt.
Men framförallt gjorde det ökade avståndet mellan oss att det blev missförstånd. Vi började reta oss på varandra och hur den andra agerade och eftersom vi inte hade kontakt och kommunicerade blev det värre och värre. Jag tyckte hon tog idiotiska beslut som påverkade barnen och vi blev osams. Kände att det eskalerade mer och mer.
Därför valde jag att träffa henne fysiskt för att prata om det. Det hjälpte och blev ett litet genombrott för vår kommunikation.
Därefter har vi antigen träffats någon timme knappt en gång i vecka eller haft ett längre telefonsamtal där är vi pejlat av läget. Hur vi mår och om det är något den andra behöver veta i övrigt eller om det finns några frågor om det som varit eller framåt.
Den situationen (att inte ha kontakt) tog betydligt mer energi än det gör nu när kontakten ändå är begränsad.
På ett sätt är det betydligt bättre att kommunicera lite och höra hur hon resonerar än fylla i ”sanningen” själv. På ett annat kanske det hindrar mig i min process.
För henne är detta en första kommunikation som hon säger att hon vill bygga vidare på (men det visar hon inte just nu) jag är tveksam om jag ens vill hålla det på den här nivån.
Tack för all respons jag läser allt och tar till mig!
Nu lider en oönskad långhelg mot sitt slut.
Ledighet ger mig inte så mycket just nu. Alla dagar är måndagar
Givetvis satt min reaktion på festen tonen för helgen. Men även om ångesten varit hög hanterar jag den betydligt bättre nu än för ett par månader sedan. Jag vet att den inte är farlig. Den blir också mer kortvarig.
Bortsett från det så har jag haft ganska fina dagar tillsammans med barnen. Även om ångesten gjort att det kostat på.
Vi har varit på loppis, shoppat nya kläder till dem, spelat spel, lagat mat tillsammans och haft filmkvällar. Försöker få till så mycket tillsammanstid som man kan få av två tonåringar. Nu är de min familj.
Idag har jag träffat och ventilerat med en nära vän medan barnen fortfarande sov. Nödvändigt och skönt. Även hunnit klippa gräset.
Blivit ett par steg tillbaka senaste dagarna i mitt mående med alldeles för mycket fokus på henne men nu ska jag försöka få en bra vecka med fokus på rätt saker (mig och barnen).
Vid middagen undrade barnen om skolavslutning och midsommar, hur det blir i år.
Skolavslutning har vi redan bestämt att vi firar tillsammans. Det är viktigt för barnen och den vill ingen av oss missa.
Midsommar hade jag inte tänkt på djupare, men båda barnen var tydliga med att de önskade att vi var tillsammans alla fyra även om det bara blev en stund.
Jag misstänker att även hon vill det (Hon benämner jag hädanefter som Ö eftersom hon ska komma långt ner i min priolista )
Då återstår jag. Jag kommer inte fira en heldag tillsammans med Ö igen inom överskådlig framtid.
Vi byter som många andra på fredagar så kanske kan sträcka mig till en gemensam lunch eftersom vi ändå kommer träffas (jag misstänker vad ni kommer tycka ) Men det är verkligen ingen självklarhet.
Ja jag kan, men vill jag? Är det vad jag mår bäst av på lång sikt? Kanske.
När det väl blev beslutat att jag skulle bo kvar i huset tog jag alla kostnader. Hon betalade hälften av driften sista månaderna (el, ränta på lånen osv).
Tyckte det var rimligt. Då var dock bodelning och värdering färdig. Vet inte hur långt ni kommit med det praktiska.
Skolavslutningar kan man gå på men man behöver inte stå/ sitta tillsammans.
I övrigt beror det helt och hållet på situationen. Ni är inte längre en familj så om du är obekväm med gemensamt firande, strunta i det. Det är viktigt att vara sann mot sig själv och andra.
jag läser allt och tar till mig!
)
) Men det är verkligen ingen självklarhet.