Under andra halvan av februari checkade jag in på hotell ensam efter 20 år tillsammans med den kvinna jag under samtliga 20 år trodde var min själsfrände.
Vi skulle bli bli gammal tillsammans. Våra barn är i nedre tonåren och vi hade de senaste åren allt mer entusiastiskt pratat om och börjat planera framtiden.
Vi har båda bra jobb, ett hus vi bott i under många år och ekonomiska förutsättningar att göra allt det där vi förut bara pratat om men väntat med medan vi gjort karriär och gått igenom småbarnsåren.
Vår styrka har alltid varit vår kommunikation (trodde jag) vi har alltid pratat om allt och varit varandras bästa vänner. Vi var det där paret alla i vår bekantskapskrets pratade om som skulle hålla för evigt. Som såg så kära ut efter så många år.
Från ingenstans meddelade hon mig att hon ville skiljas. Jag kunde inte erbjuda det hon behövde.
Jag gick in i total chock.
Samtidigt accepterade jag. Försökte vara följdsam. Fixade med bodelning och annat praktiskt. Ingen ville ha huset men jag köpte ut henne och bodde kvar, framförallt för barnens skull. De skulle inte behöva få två nya boenden. Jag hjälpte henne flytta, köpa nya möbler mm.
Som jag skrivit om i en annan tråd (konfrontera) upptäckte jag någon vecka efter att hon flyttat ut att hon hade en ny relation. En relation som startar tidigare. Jag bröt ihop totalt. Tappade livsgnista helt.
Jag provade att prata med henne. Jag provade att försöka få henne tillbaka. Jag provade att stänga av henne helt. Ingenting fungerade såklart.
Nu har det gått lite tid. En tid jag delvis beskrivit i min förra tråd. Men jag kände att jag behöver ha en egen plats för att skriva av mig från nu. Med grundhistorien i fokus.
Jag har under de månader som gått också insett att allt kanske inte var så bra mellan oss. Framförallt från årsskiftet har det funnits signaler som jag missat. Jag kan också se mer nyktert på allt nu. Ta ansvar för min del och att relationen är ett avslutat kapitel i mitt liv.
Jag gör också allt för att det ändå ska fungera bra mellan oss. Mina barn är mitt allt och vi behöver kunna umgås och ha en relation för deras bästa. Hon vill mer än så och ha mig som en nära vän.
Vi arbetar båda för att hitta balansen. Ingen av oss har landat även om hon är långt före mig och i en ny relation. En relation jag fortsatt har tufft att acceptera.