Hotell Ensam

Under andra halvan av februari checkade jag in på hotell ensam efter 20 år tillsammans med den kvinna jag under samtliga 20 år trodde var min själsfrände.

Vi skulle bli bli gammal tillsammans. Våra barn är i nedre tonåren och vi hade de senaste åren allt mer entusiastiskt pratat om och börjat planera framtiden.

Vi har båda bra jobb, ett hus vi bott i under många år och ekonomiska förutsättningar att göra allt det där vi förut bara pratat om men väntat med medan vi gjort karriär och gått igenom småbarnsåren.

Vår styrka har alltid varit vår kommunikation (trodde jag) vi har alltid pratat om allt och varit varandras bästa vänner. Vi var det där paret alla i vår bekantskapskrets pratade om som skulle hålla för evigt. Som såg så kära ut efter så många år.

Från ingenstans meddelade hon mig att hon ville skiljas. Jag kunde inte erbjuda det hon behövde.
Jag gick in i total chock.

Samtidigt accepterade jag. Försökte vara följdsam. Fixade med bodelning och annat praktiskt. Ingen ville ha huset men jag köpte ut henne och bodde kvar, framförallt för barnens skull. De skulle inte behöva få två nya boenden. Jag hjälpte henne flytta, köpa nya möbler mm.

Som jag skrivit om i en annan tråd (konfrontera) upptäckte jag någon vecka efter att hon flyttat ut att hon hade en ny relation. En relation som startar tidigare. Jag bröt ihop totalt. Tappade livsgnista helt.

Jag provade att prata med henne. Jag provade att försöka få henne tillbaka. Jag provade att stänga av henne helt. Ingenting fungerade såklart.

Nu har det gått lite tid. En tid jag delvis beskrivit i min förra tråd. Men jag kände att jag behöver ha en egen plats för att skriva av mig från nu. Med grundhistorien i fokus.

Jag har under de månader som gått också insett att allt kanske inte var så bra mellan oss. Framförallt från årsskiftet har det funnits signaler som jag missat. Jag kan också se mer nyktert på allt nu. Ta ansvar för min del och att relationen är ett avslutat kapitel i mitt liv.

Jag gör också allt för att det ändå ska fungera bra mellan oss. Mina barn är mitt allt och vi behöver kunna umgås och ha en relation för deras bästa. Hon vill mer än så och ha mig som en nära vän.

Vi arbetar båda för att hitta balansen. Ingen av oss har landat även om hon är långt före mig och i en ny relation. En relation jag fortsatt har tufft att acceptera.

11 gillningar

Ett par dagar djupt nere i källaren.

En heldag och kväll tillsammans med henne då gemensam vän hade ett firande vi båda ville delta på.
En dag som drog igång dippen.

Vi satt bredvid varandra. Under korta stunder var det som de senaste månaderna inte hade hänt. Hon var så fin, vi tittade varandra i ögonen och log. Världen runtomkring försvann. Det hände flera gånger.

En stund senare försvann hennes leende ner i hennes telefon när hon kommunicerade med honom och hon stängde av mig helt. På väg hem berättade hon hur bra hon mår nu och att hon äntligen hittat det hon letat efter i flera år och som inte jag kunde erbjuda.

Tankar om att det vid kommande firanden är han som går istället för mig har rivit i mig.

Kanske är detta självplågeri men vi har flera år med skolavslutningar och andra gemensamma aktiviteter framför oss. Därför vill jag fortsätta försöka hitta en balans.

Du verkar verkligen ta itu med denna omställning så grundligt och klokt. Så bra att ni båda gick på festen, tänkte jag när jag började läsa. Att var och en utgår från sig själv - vill jag gå, ja eller nej. Inte svårare än så. Inte försöka göra dealer om att en av er ska ”få” gå och den andre hålla sig borta…

Men så kom den där raden. Det där tycker jag att man håller för sig själv, det är inget hon behöver dela med dig om hur bra hon mår nu och hur mycket bättre det är nu. Det är rimligare att dela med andra, vänner osv. Av omtänksamhet om varandra så hade jag bett att inte samtala om/jämföra förr och nu. Att det är fantastiskt stort att ni träffas på tillställningar och att det är gott nog. Ni kan konversera om annat, om nuet, vädret osv.

Hoppas att du kan vända där nere i dippen och ta dig upp med ganska raska steg!

5 gillningar

Tack @Uppochner

Nej jag tycker inte heller det är okej. Sedan behöver jag också reflektera vilka frågor jag ställer och hur jag ställer dem.

Jag sa också till henne att den kommentaren skapade ångest hos mig direkt när hon sa det.

Hon är nyförälskad just nu och det kommer en del grodor. Försöker tänka att hon också kommer landa.

Fortsätter det eller eskalerar så har jag alltid alternativet att ta steg bakåt. Då har jag iallafall gjort det jag kan.

4 gillningar

Broder.
Mitt råd.
Undvik att ha med henne att göra.
Hon tänker inte. Inte på hur du känner, mår, tar det.

17 gillningar

Det kan mycket väl sluta så.

Vi har ingen jämställd relation på lika villkor.

Men så ibland överraskar hon helt.

Jag provade att stänga henne ute helt en period men det blev inte bra. På mindre än en vecka blev barnen lidande.

För mig handlar det om att ge det en chans. Se det som en del i min process framåt. Men det finns begränsningar även för mig.

Den stora skillnaden för mig är att jag känner en annan kontroll över mig själv än tidigare.

2 gillningar

Detta reagerade jag också på. Om hon inte berättat något tidigare behöver hon fanimej inte göra det nu heller.

Har hon gått och varit missnöjd i “flera år” och letat efter nåt annat utan att säga något till den det berör absolut allra mest, nämligen du, så kan hon hålla tyst nu också.

Så jäkla respektlöst och korkat att kläcka ur sig något sådant till en människa hon precis krossat. Hon verkar vara självupptagen till tusen.

12 gillningar

Hennes nya förhållande är det jag har absolut svårast att förhålla mig till. Det är ett djupt sår.

Det ska bli skönt när det blir offentligt. Hon planerar att berätta för barnen snart. Idag är det bara en av hennes kompisar som vet.

Hon är rädd för hur det ska uppfattas av omgivningen och är rädd att bli dömd. Det förstår jag iofs men det borde hon kanske reflekterat över innan hon valde att göra som hon gjorde.

5 gillningar

Vilket trauma för dig, imponerande att du kan hålla masken inför barnen och alla andra. Plump kommentar tycker jag också hon slängde ur sig efter festen. Varför strö salt i såren och sparka på en som redan ligger liksom? Så onödigt.

Ge det tid och du kommer känna mindre och mindre. Håll dig undan och få lite space är mitt råd.

Hur gamla är barnen? Det är nog det som är det jobbigaste tyckte jag att berätta för dem. Särskilt i din sits som inte har bestämt detta själv liksom.
Har du fått någon förklaring till varför hon tröttnade? Har hon inte gett några hintar det senaste året? Har hon inte kommunicerat till dig vad hon var missnöjd med i er relation så du hade haft en chans att ändra?

2 gillningar

Våra barn är i nedre tonåren och har haft det ganska tufft sedan de fick veta att vi skulle skiljas. Jag är väldigt osäker på hur de kommer hantera beskedet att mamma har en ny man. Samtidigt är det bra att de får veta. Känns som man smyger runt med en hemlighet.

Hon säger att hon inte själv vetat vad som varit fel och vad hon saknat förrän de senaste månaderna innan vi skilde oss. Då förstod hon att det var förhållandet hon inte var nöjd med. Men hon har sökt i flera år. Önskar hon gjort det tillsammans med mig.

Då var det redan försent. Hon ville vidare. Sa att hon var färdig med mamma/pappa/barn livet. Ville ”leva lite” och ta dagen som den kom. Inte behöva planera allt.

Jag försökte möta upp men det gav ingen effekt. Då hade hon också redan inlett en ny relation, vilket jag inte visste.

Under vår långa relation har vi haft väldigt få svackor och när de kommit har vi alltid kommunicerat och respekterat varandras syn. Justerat och skruvat. Blivit starkare tillsammans.

Därför kom detta som en chock.

Jag har säkert missat signaler. Borde varit mer uppmärksam. Pandemin har såklart inte hjälpt till. I efterhand ser vi båda att vi senaste åren tagit varandra för givet.

Samtidigt har jag nu landat i att allt det inte spelar någon roll längre. Hon vill inte och det som hänt har hänt. Nu behöver vi blicka framåt, även om det är enklare sagt än gjort :slightly_smiling_face:

4 gillningar

Jag tror att du kommer att behöva ha minimal kontakt med henne för ganska lång tid framöver. Bara det absolut nödvändigaste kring barnen behöver ni ta med varandra.

Det är ett fegt och destruktivt beteende att inte berätta för sin närmaste att man är missnöjd och vill ha något annat. Det är faktiskt ett stört beteende. Vi pratar här om “flera år”…

Noll kontakt är för din egen skull. För att slippa bli påmind, slippa höra hennes bs kommentarer, se hennes beteende osv.

Hade jag varit som du hade jag inte gått på samma fester i den absolut största mån jag hade kunnat undvika det. Jag menar du måste ju få lite kräk i munnen varje gång du ser henne.

Påminner lite om filmen “Tillsammans” där den ene killen ligger och hör genom väggen hur hans flickvän har sex med en av de andra killarna.

Du behöver inte vara snäll och medgörlig. Du får lov att må piss och sätta dina gränser. Du behöver ABSOLUT INTE sitta bredvid henne på fester och dylikt. Och VERKLIGEN INTE vara hennes nära vän. Hon har svikit dig grovt genom att inte vara öppen gentemot dig, en nära vän beter sig inte så för då är dom inte ens nära vän.

Jag låter hård, jag tycker mycket synd om dig. Hoppas du repar dig inom skaplig tid.

7 gillningar

Undrar vad hon tänker efter att vardagen kommer i deras förhållande? Nu är ju allting bara ljusrött.
En skilsmässa berör så många och mycket och det ser hon inte ännu. Sluta inte skriva här, vill veta hur hon har det efter ett år…Då kanske du är lycklig och hon inte… får se…

4 gillningar

Tack @Largo jag uppskattar att du är hård :slightly_smiling_face:

1 gillning

Tack @mamma_mu jag tänker precis likadant. Var ska detta sluta för henne? Hennes pendlande i beteende säger mig att hon inte mår bra och istället för att bearbeta lägger hon sin energi på någon annan.

Det är en av mina största sorger, att hon inte värderade det vi byggt upp mer eller tillräckligt för att stanna upp och faktiskt försöka på riktigt. Att se barnens sorg gör fruktansvärt ont.

Jag tänker allt mer att jag inte är den stora förloraren i den här separationen. Men jag önskar det hade varit enklare :mending_heart:

3 gillningar

Du verkar vara vuxen och mogen i detta trots att du blivit lämnad. Det tycker jag är stort.

Vet du någonting om den nya mannen, hur länge har de träffats osv vet du det?

2 gillningar

Tack @Elin_75

Ja jag vet vem mannen är sedan innan.
Utan att skriva för mycket så har han funnits i våra liv sedan innan men som en kompis.

Nu blev det en annan relation för oss både kring honom. Ytterligare ett svek i allt annat.

Jag vet inte när det övergick till något annat men lögnerna började minst en månad innan hon berättade att hon ville skiljas.

3 gillningar

Jag skulle vilja säga att tankarna är helt rätt att kunna umgås kopplat till barnen osv.
Men frågan är om det inte är för tidigt… du är fortfarande nere i gruvan och försöker ta dig upp från ett schakt som nu saknar stegar, vinschanordningar eller hiss.
Hon befinner sig bland molnen och svävar fram i sitt lyckorus.

Hennes glädje är ju orsaken till din sorg och vart du befinner dig nu.

Att kombinera dessa saker ser jag som oerhört svårt… nu.
Du behöver landa, hitta fotfäste, få fokusera på dig, dina barn, fokusera på din sorgeprocess och läkeprocess. I dessa hör hon just nu inte hemma.
Sen, på sikt, ja kanske.
Men var inte för stoisk för tapper, för storsint.
Ta hand om dig själv först, därefter kan du sträva efter det som du vill uppnå gällande relationen mellan henne, dig och barnen.

Jag håller med @Largo i detta.
Det lämnades inte på lika villkor, ena parten bedrog och ljög, det är inte du som skall kratta och känna att ni måste vara vänner. Visst har vi alla del i att saker går som de gör, men det är bara en som VÄLJER att ljuga eller vara otrogen.

Som alltid, var sak har sin tid.
Du är i fokus nu, inte hon.
Sätt dig själv i första rum, därefter tar du saker som de kommer, du och barnen är prio 1, övrigt… är långt ner på prio listan just nu…

Ta hand om dig @Ensam_man

10 gillningar

Tack @Martor

Ni har säkert rätt.

Det är en svår balansgång när jag ser hur bra barnen mår när vi kan ha dialog och träffas kring dem.

Nu kommer skolavslutningen snart och där får jag bita ihop oavsett. Det är nästa gång vi träffas.

I övrigt är överenskommelsen att samarbeta med barnen men också hålla övrig dialog levande men begränsad.

Hon vill ha en kompisrelation. Men skickar väldigt dubbla signaler. Går från väldigt mjuk till hård och avvaktande.

Säger att hon saknar att prata med mig men att hon inte vill leva med mig. Jag har sagt att jag inte vet vad jag vill just nu och att det kan sluta med minimal kontakt.

2 gillningar

Man kan inte alltid få allt som man vill ha, jag förstår att hon vill ha dig kvar som vän.
För helt ärligt få personer förstår henne nog som du gör efter 20år och gemensamma barn…

Men

Här kommer ett men, enligt mig.
Hon har ju faktiskt valt att dels gå bakom ryggen på dig samt ljugit för dig?
Gör man så för en livskamrat och för en vän?
Hur hade du resonerar om det här en av dina bästa vänner eller syskon som var i din situation?
Vilket råd hade du själv givit den personen?

Jag säger inte att man måste klippa bandet, få saker är svart/vita på det sättet.
Men det skulle kunna vara bra med att distansera sig lite och att det enda som avhandlad är sådant som rör barnen.

Jag själv behövde distansen och avskärma mig från henne. Jag behövde det för att själv komma på fötter, nu kan vi ha bra dialoger även kring andra saker än det som rör gemensamma sonen. Men det finns fortfarande vissa saker som jag har otroligt svårt för.

Jag själv tror inte på att man försöker forcera detta med att man ”måste” vara vänner, definitivt inte med en gång.
Som sagt det är en process som behöver bearbetas, men vi alla är olika.
Men det finns ingen norm man måste förhålla sig till, ditt mående är prio 1, för det är det som reflekterar på hur du orkar vara inför och med barnen som är de absolut viktigaste.
Din fd fru är i detta sekundärt eller egentligen längst ner på listan.

3 gillningar

Det ”problemet” har inte jag. Hon hör bara av sig när hon har barnen. Övrig tid är hon upptagen :neutral_face:

2 gillningar