Du er virkelig sterk, vær stolt av deg selv 
Og du er pappaen til barna, uansett hvor moro det er i starten med den nye. Når hverdagen kommer med dens mindre morsomme stunder, da vil det være enda mindre morsomt med den nye enn med deg. Vi foreldre får kanskje det verste av våre barn, men vi får det beste også 
1 gillning
Inskolningstiden är över. Nu börjar allvaret med längre perioder med eller utan barnen.
Hade en jobbig dag med lite sömn, jobb, oro över att exet eventuellt är allvarligt sjuk och ska på kontroller i morgon, samt känslan att vi aldrig hinner få ut alla kvarvarande saker ur huset med tanke på allt sådant innan månadsskiftet.
Mådde skit. Kände mig avtrubbad. Så när jag hämtade barnen frågade jag vad hennes nya heter och var han bor. Kändes som att jag var så trött och avtrubbad att det lite kunde göra mer ont. Hade rätt. Kändes till och med bättre att få ett namn på honom istf ”han som jag träffar”. Och insåg att barnen sa hans namn tidigare i veckan när jag stängde öronen. Det som de sa kunde tolkas som några olika namn, och det var ett av dem.
Funderade på om jag skulle facebooka honom, men kände att jag ville ha lite distans. Men kollade upp honom nu ändå. Kände absolut ingenting. Ingen svartsjuka. Ingen avundsjuka. Ingenting.
Barnen och exet var hemma hos honom och barnen i helgen, var på badland och sov över. De verkar ha haft jätteroligt. Är glad för deras skull. De tycker att han är snäll, och det är huvudsaken.
Så jag antar att det är en bra dag. Eller är jag bara för trött för att känna något annat 
I morgon blir det besök hos farmor och farfar med passning och övernattning, så får jag packa så mycket jag kan i huset. Förhoppningsvis hinner vi klart med allt. Och förhoppningvis är exet inte allvarligt sjuk.
Kaosliv.
1 gillning
Jag är helt ny här, flytten gick i torsdags efter 25 år tillsammans med en man som jag inte längre känner igen. Redan på fredagen åkte han till en ny kvinna, en han startat upp något med under de här veckorna som gått medan jag väntat på min lägenhet. Jag visste inget men hade såklart mina misstankar. Känslan av att inte ha betytt något, att så enkelt kunna ersättas är förlamande. Det gör ont.
Samtidigt känslan av att jag gjort rätt som avslutar något som inte är bra, varken för honom eller mig. Och jag har ju älskat honom och önskar honom lycka, han är trots allt pappa till våra barn. Fast just idag kanske inte hans lycka står i fokus, idag önskar jag honom en riktig magsjuka och gärna en som kan hålla i sig några dagar, det tycker jag han är värd.
Och mitt i allt vältrande i eget dåligt-mående så råkade jag hamna här och läste denna tråd och kände att det är så mycket som jag känner igen. Det ger mig tröst att läsa om den styrka man kan hitta när man måste. Just nu känner jag mig som sopor som man kastat ut men jag ska resa mig igen, ska bara låta mina tårar ta slut först.
Tack för att du delar med dig. Din styrka ger mig ett lugn.
9 gillningar
Det gör så ont när jag läser sådant här.
Jag har lämnat min man (släppte bomben i februari, flyttade ut 1:a maj). Jag har (redan) en annan jag träffar.
Men. Mitt ex är INTE sopor på något sätt alls. Han är fasen snygg, stark, händig! Han är en vinst för den tjej som passar honom! Jag var inte den tjejen. Jag kände att jag inte kunde göra honom lycklig och valde därför att lämna honom.
Det gör ont i mig när jag tänker på att mitt ex kanske känner sig som sopor, som att jag kastar bort våra 15 år på ett lättvindigt sätt.
Det gör jag inte. Jag kämpade en lång tid innan det gick så långt att jag till slut kände att jag var tvungen att gå. Jag älskade honom och jag älskar honom fortfarande, men numera på ett annat sätt. Som pappa till våra underbara barn. Som en nära vän som faktiskt känner mig på djupet.
Jag fattar att man känner sig ratad. Men, det är verkligen inte meningen. Det är inte direkt så att man lämnar någon med inställningen att man ska få den andre att må så dåligt man bara kan.
6 gillningar
En dag ska jag försöka läsa igenom alla mina långa inlägg i denna träd, men idag är inte den dagen. Jag har skrivit när jag varit arg, frustrerad, sviken och trött. Men efter hand har jag, med hjälp av alla medmänniskor här inne fått en bredare bild av allt. Det har gett mig styrka och ett större lugn. Samtidigt som att vi fysiskt flyttade ifrån varandra gjorde sitt för mitt välmående.
Jag hatar inte mitt ex, men har bitvis känt så mycket förakt för hennes beteende. Nu är jag framme vid en punkt där jag känner mig likgiltig inför hennes val, så länge barnen (och hon) mår bra. Är det en slutstation för mina känslor? Nej, det tror jag inte. Kommer säkert dyka upp saker som gör att jag vill be henne dra långt bort och lämna barnen hos mig. Men just nu känns det skönt att vila i att jag mår rätt bra.
Gråt så länge tårarna kommer. Ventilera här inne. Inget blir bättre av att kapslas in. Du kommer ut starkare på andra sidan.
Jag tror inte din ex-man ser dig som sopor. Men kanske han känner att hela situationen är sopig. Det var så som både jag och mitt ex kände. Det var ju inte såhär livet skulle bli. Vi skulle bli gamla och glada tillsammans. Jag har stått och skrikit ut min frustration över exets agerande, suttit i bilen och skällt som en bandhund. Inget av det med exet närvarande. Kommit på så många saker jag velat säga henne som skulle göra så ont, bara för att ansikte mot ansikte gång på gång inse att jag inte vill att hon ska ha ont. Jag vill att hon ska vara lycklig, för sin egen och för barnens skull. Precis som hon vill att jag ska vara lycklig.
Ingen av oss var sopor. Vi var bara aldrig menade för varandra, hade inget gemensamt att falla tillbaka på när barnen somnat.
5 gillningar
Märkligt egentligen. Nu har barnen varit hos mig sedan i söndags eftermiddag och Skavsta hos mig till fredag efter förskolan. Egentligen borde jag huvars glad och tacksam. Men när jag hämtade dem i söndags var jag mest ledsen för mitt ex skull, att hon fick klara sig utan barnen många dagar i rad. Och nu börjar jag redan noja för hur jag ska känna 3-10 juni när jag inte har barnen. Min första riktigt långa period utan dem. Men det är ju två veckor dit, då varför våndas redan nu?
Ni som är gamla i gamet, hur lång tid tar det innan sådant här går över någorlunda? Lär man sig något första veckan utan barnen? Eller tar det månader för hjärtat att bli så bedövat och trasigt av all frånvaro från barnen för att jag inte ska slås av sådan bedrövelse bara jag tänker på det faktum att barnen bara har en föräldrar närvarande åt gången? Går det någonsin över helt?
Marginalanteckning: så mycket skit man hinner samla på sig under sitt liv. Hade tänkt att vi skulle hunnit flytta allt första helgen i maj. Det hann vi inte. Hade tänkt att jag skulle hinna packa ner allt som var kvar igår, men det hann jag inte trots åtta timmars slit. Dessutom räckte inte lådorna. Så på lördag måste jag fixa det sista packandet och flytta allt. För på tisdag sker flyttstädning och på fredag nästa vecka lämnar vi nycklarna till de nya ägarna. Försöker få mitt ex att engagera sig, men hon oroar sig för provsvaren som kommer nästa vecka, samt har svårt att sova. Jag har å andra sidan sovit dåligt i flera månader, och pajade ryggen igen under gårdagens slit, så idag har jag tidvis knappt kunnat gå. Men jag gör det ändå, för det måste göras. Fick i alla fall ett sms av henne om att hon var väldigt tacksam för hur mycket jag sliter. Alltid något. Hoppad hon kommer ihåg det när jag behöver assistans någongång bara
Inväntar att barnen ska somna. Sedan väntar matlagning och röjning av hela lägenheten. Och förhoppningsvis hinner jag ge ryggen en massageomgång också. Får se hur mycket sömn det blir i natt.
Så många saker som skjutits upp till ”efter flyttning husförsäljning är klar”. Sömn är nog det som mest fått stryka på foten. Det är fantastiskt hur mycket man orkar när man måste orka.
I morgon är första heldagen för barnen på ny förskolan. Wish me luck med lämning av dottern och hämtning av sonen. Lämning av sonen och hämtning av dottern lär dock gå som en dans 
2 gillningar
1,5 år senare och jag hatar fortfarande varje sekund sonen inte är här. Då är min son ändå 15 år och gillar inte
särskilt mycket att hänga med mej alls längre. Gissar att det är ännu mer kännbart med små barn. I mitt fall kommer jag nog aldrig njuta av att vara utan barn. Jag vill ha sonen omkringstökande här tills han blir flygfärdig.
2 gillningar
Håller med dig @Tellix! För mig är det ett år sen exet flyttade, kan inte förlika mig med att jag inte får ha mina barn hos mig när jag vill. Saknar de nåt oerhört!
1 gillning
Det jag hatar mest är att det går ut över sonen. Han får finna sej i att bo i kappsäck, ständigt flyttande mellan sina föräldrar. Undrar hur många vuxna dom fixat det?
1 gillning
Efter 3 år är saknaden efter dem fortfarande outhärdlig när de är hos X. Detta va inget jag var med på när jag valde att skaffa barn. Min dröm var att vara en närvarande pappa och finnas där för dem i deras vardag under deras uppväxt. Räknar inte med att det kommer gå över. Jag har heller inget behov att på min ensamma vecka reclaima mina år, mellan 20-30 som X verkar ha. Jag byter inte roll/skepnad den veckan, jag är fortfarande pappa.
Om du har förskolebarn och ni precis börjat skulle jag föreslå 2-2-3 eller nått istället för varannan vecka.
2 gillningar
Vi är precis i början av att dela och än så länge bor barnen kvar i huset medan vi växelbor. Vi bor 2-2-3 just nu. Det stillar något att det inte är så många dagar som man är ifrån varandra. Men imorse när jag åkte till jobbet och nu vet att jag inte ska se dem på ett par dagar så kändes det återigen väldigt jobbigt. Att inte ha barnen hela tiden är mitt värsta med separationen, big time. Att vi inte kommer ha familjen, att jag kommer vara ensam, att han var otrogen och fortfarande träffade henne fast vi precis lämnat in papperna, det kommer jag lära mig att leva med. Men barnen, mina bästa, de kommer jag alltid att sakna.
Nu har jag barn som går på mellanstadiet och de är inte alltid hemma även om jag är med dem. Men det är känslan, att finnas för dem när de behöver en osv. Det gör jag såklart även när jag inte bor med dem, men då väljer de såklart oftare att höra av sig till pappan först.
När vi väl har egna boende jag och X så kommer vi gå över till vecka för att det inte ska bli så slängigt för barnen att flytta hela tiden. Och i sommar kommer vi också ha veckor. Det blir en prövoperiod för det som komma skall.
1 gillning
Den här kvällen blev ju inte vad jag hade tänkt. Barnen är hos exet, och jag skulle köra och packa det sista i huset ikväll för att flytta det i morgon. Men istället för att jobba 8-17 blev det 8-21. Delvis behövdes det, delvis orkade jag inte ta tag i att komma iväg och packa. Så nu måste jag upp tidigt i morgon och göra det…
Körde och handlade istället. Var tvungen att hålla tillbaka tårarna eftersom jag kände mig miserabel och ensam. Köpte en påse godis, om än inte så stor, och kände mig förutsägbar och patetisk.
Kom på att jag inte köpt någon morsdagpresent till min mamma eftersom det varit så mycket att tänka på. Höll på att börja böla över det. Men lyckades låta bli, och hitta något att köpa.
Kom hem till en tom lägenhet. Har mycket jag behöver göra, men orkar inte göra något förutom att sitta i soffan, titta på tv och snaska godis.
Skitdag. Jävla skitdag.
3 gillningar
Tagit bort inlägget - raderat.
2 gillningar
Precis efter vi separerat och började ha barnen varannan vecka så minns jag hur jag rycktes ner i det mörka hålet med jämna mellanrum. Det där mörka hålet man rycks ner i precis när det står klart för en att det inte finns någon framtid tillsammans. Ibland tog det dagar att ta sig tillbaka till någon slags nollnivå, ibland var det bättre redan dagen efter, oftast faktiskt det senare. Så gräm dig inte över skitdagarna utan försök att bara genomlida dem genom att göra precis så mycket du orkar. Imorgon är en ny dag. Och med tiden insåg jag att vissa stunder var jag till och med glad, på riktigt. Jag som inte trodde att jag skulle bli det igen. De mörka stunderna kommer, men inte riktigt lika tätt och lika länge. Men jag accepterar dem bara. Imorgon känns det kanske bättre, brukar jag tänka.
Det är svårt att vänja sig vid varannan vecka-livet. Värst tycker jag att första kvällen utan dem är. Varje vecka. Sedan går liksom livet in i någon slags rutin. Sorgligt nog vänjer man sig. Och vissa veckor har det faktiskt kunnat kännas skönt att planera in saker med vänner eller kollegor på kvällstid utan att man behöver ha dåligt samvete för att lämna den andre ensam med barnen. Det tog tid att erkänna, men vissa saker är faktiskt lättare utan barnen. Klart att barnveckorna också blir tuffare (mina barn är lite äldre än dina så säkert värre för dig) och du kommer säkert behöva ensamveckorna för lite återhämtning. Men det kommer gå bra. Och vet du, på sikt, kommer det bemötande du nu ger ditt ex att ”betala sig”. Ett bra samarbete är helt ovärderligt och det värsta mina barn vet är när vi bråkar. Jag var inte lika bra som du på att hantera situationen och det ledde till att våra barn mådde dåligt (givetvis inte bara mitt fel). När jag tillslut insåg detta gav jag upp stoltheten och försökte göra mitt yttersta för att vi som föräldrar skulle vara ett team. Och då blev det mycket mycket bättre. Förstår att det här sliter på dig (själv klarade jag inte av att hålla tyst som du gör). Men du gör rätt. Du kan inte göra något annat. Ditt ex:s nye är förhoppningsvis en bra man som kan finnas där som en extra vuxen för dina barn. Jag har svårt att tro att han ens skulle vilja ta din pappa-plats. Och det kan han aldrig göra, du är deras pappa.
5 gillningar
Det börjar närma sig avslut för vårt gamla boende. Jag var där och röjde hela lördagen, och exet fixade sitt sista under söndagen eller idag. Nu återstår i princip bara flyttstädning som är beställd till i morgon, och sedan nyckelöverlämning på fredag. Sedan återstår nybygget som vi måste fixa lite med innan det är färdigt och kan lämnas till nya ägarna, men också det flyter på.
Tycker att min och exets kommunikation blivit så mycket bättre efter separationen. Nu räcker det att vi pratar om de viktiga sakerna - barnen och husen - och vi kan göra det via sms eller mejl.
Dagens gnäll: hämtade barnen hos exet i går. Hennes nye hade varit där och hjälpt henne sätta upp en hylla så att barnen kan hänga sina jackor på mer lagom höjd. Samt skrivit en lapp och satt på hängaren, ”pussar över hela dig” eller något liknande. Exet måste fattat att jag såg den, eller åtminstone misstänkt att jag kunde gjort det. Var det en miss att hon inte tagit ner den? Hade hon inte upptäckt den själv? Brydde hon sig inte om jag såg den? Ville hon att jag skulle se den? Jag såg den, fick en snabb flash av mörka tankar, men lyckades sedan slå bort dem skapligt. Hade jag inte känt att det var helt rätt att bryta upp hade jag förmodligen brutit ihop över den lappen. Men nu, tja jag blev ju inte glad över att se lappen, men eftersom det var hämtning av barnen gick det lättare att fokusera på dem och vad för roligt vi skulle hitta på. Hade nog varit värre om det varit lämning av barnen.
Exet fick förresten provsvaren och kunde konstatera att hon inte var allvarligt sjuk. Vilket jag tyckte var väldigt skönt, ffa för barnen skull och för hennes. Får
se om läkarna kommer fram till vad det var istället.
Tack för all respons jag får. Gör det lättare att kriga på i vardagen. Dessutom är det lättare att leva nu när allt är tömt ur gamla huset och ligger i lådor i vindsförrådet i lägenheten. När allt lagt sig i sommar ska jag ta en låda varje dag utan barnen och beta av. Men först behöver jag några dagar utan måsten för att ladda batterierna. När det nu blir tid till batteriladdning
3 gillningar
I morgon börjar helvetet. Jag lämnar barnen på förskolan på morgonen och får inte se dem igen förrän nästa måndag eftermiddag.
Fy fan.
Mitt längsta utan barnen har tidigare varit tre dygn.
Enda trösten är att jag jobbar alla kommande dagar tills jag träffar dem igen.
Givetvis gick nattningen skit ikväll. Båda barnen for runt som skållade råttor. Och jag lyckades inte behålla lugnet så som jag velat. Så nu känner jag mig som en dålig pappa för det.
En dålig pappa som inte får träffa sin barn på en vecka.
Ska försöka boka massagetid, gå och se en film, kanske ut och ta en öl efter jobbet på fredag. Saker som jag inte kan göra med barnen. Försöka ta hand om mig själv. Städa allt från flytten som inte hunnit städas än. Inte tänka på hur ensam jag är utan barnen.
Har en halv kladdkaka i frysen, men den lär inte räcka länge för tröstätning.
Fysiskt och psykiskt sammanbrott, hej här kommer jag.
Fy fan. Fy. Fan.
5 gillningar
Å kjære deg, du kommer deg gjennom den uka også 
Ikke få dårlig samvittighet for at du er menneskelig; det er ikke skadelig for barn å få kjeft, det som er skadelig er at de får kjeft uten å vite hvorfor eller at man er langsint.
Måtte flire godt da jeg leste om kaken du har i fryseren, been there 
Du skal ikke gjennom et sammenbrudd, du skal være snill med deg selv denne uken og tenke at du får se dem igjen, de er ikke borte for deg. Mager trøst, men dog allikevel trøst.
Stell pent med deg selv, og ha nedtelling til barna kommer. Du er ikke ensom, send melding, skriv her, få ut frustrasjon og vi får tiden til å gå sammen 
Styrkeklemmer til deg
1 gillning
Och så var plötsligt vårt sexveckorsschema krångligt igen tycket exet. Fyra av veckorna är mer eller mindre mån-mån med överlämning på förskolan. De två sista är mer upphackade med 2-4 dagar i stöten per förälder. Detta för att vi skulle få lika många dagar trots att jag jobbar varannan fredag kväll samt var tredje helg.
Idag försökte hon ändra tiderna hon ska hämta och lämna på förskolan, antar att det tog längre tid att köra till jobbet än hon räknat med. Men av någon anledning slog systemet bakut och sa att hennes nya schema krockade med det jag registrerat. Så nu måste hon kontakta förskolan igen.
Resultatet? Ett sms med texten ”det här sexveckorsschemat känns inte riktigt hållbart 
”.
Nej inte om man inte orkar anstränga sig. Dessutom kan man ju låta det gå sex veckor innan man sågar upplägget. Nu har vi liksom haft två inskolningsveckor, en vecka som vi krånglade till mer på hennes initiativ, en av schemats veckor med tätare byten, och så två dagar i denna vecka som är den första av fyra helt utan krångel.
Men det är lätt för henne att gnälla. För hon drabbad inte om vi skulle dela veckorna rakt av. Hon får barnen halva tiden, och jag får lösa mina kvällar och helger bäst jag kan. Antingen genom att mina föräldrar passar barnen och att jag får köra dig för att träffa dem, eller att exet får ha dem och att jag för betala underhåll för dessa extradagar. Alltså sämsta möjliga lösning. Jag får träffa dem mindre och måste samtidigt betala för det…
Skickad ett sansat sms om att vi väl åtminstone kunde låta schemat rulla sex veckor innan vi sågade det, och konstaterade (som ovan) att det ju dessutom varit extra krångliga inledande veckor i samband med att vi flyttade isär. Dessutom väntar mer krångel under semestern. Så som jag ser det är det först efter semestrarna, när schemat rullar som det ska, som vi kan utvärdera om det är hållbart eller inte.
Hade gärna lagt till ett ”för helvete” i smset till henne. Men höll fingrarna i styr. Inte för att ett ”för helvete” inte var på sin plats, utan att jag vet att det knappast hade gjort min situation något gott.
Lurigt det där. Man har separerat, men måste ändå väga vissa uttalanden och ageranden på guldvåg för att inte få ett surt ex som försvårar livet mer än nödvändigt…
2 gillningar
Välkommen till separationernas värld. Ännu mer trixande med barn än det var när man levde ihop. Stackars barnen:frowning:
Det kommer bara att bli värre ju längre tiden går. Mitt råd till dig är att du söker ett annat jobb. Ditt x kommer inte att acceptera att ha ett krångligt schema för alltid. När barnen blir större kommer de också att tycka att det är jobbigt.
Din variant där dina föräldrar tar större del när du jobbar obekväma arbetstider är inget dåligt alternativ. Det kan ge barnen extra tryggghet med nära relationer med farföräldrarna.
1 gillning