Hon hittade ny innan separationen var klar

Steg för steg. Först en lösning med tidigare tillgång till lägenheten, sedan skrev vi under det sista på skilsmässopapperna, betalade avgiften och jag gick och postade den.

I morgon kommer fotografen för att ta säljiga bilder till mäklaren, och i helgen ska huset ut på marknaden. Hade jag haft en hatt hade jag fått hålla hårt i den så att den inte åkt av i fartvinden.

Har faktiskt känt mig mindre svartsjuk/avundsjuk idag. Har ändå turen att jag slipper brottas med att hon lämnade mig för en annan. Vi var dåliga för varandra och bestämde oss. Sedan hittade hon någon att stärka/trösta sig med. Gör att jag inte känner mig bortvald på samma vis. Idag har jag tänkt på deras förhållande/relation/fling med ett ”so what?”

Är dock medveten om att det kan vara tvärt om i morgon.

Samtidigt: hade jag inte åkt på lördagens knäck (första inlägget) så hade jag nog inte letat mig in hit. Och på det stora hela tror jag att jag läkt lite som person bara av att läsa andras historier och tankar. Tack vare er kommer jag ut starkare på andra sidan.

6 gillningar

Tänkte bara uppdatera lite. Vi fick huset sålt efter bara tre dagar, och fick dessutom mer än vi vågat hoppas på. Så nu är alla praktiska problem lösta.

Och lägenheten fick jag tillgång till redan i tisdags, så har redan flyttat in lite småsaker och övernattar två gånger när jag ändå jobbat kväll (på en sumpig luftmadrass, men ändå).

Kommer sova där ytterligare ett par gånger innan flytten sker på allvar första helgen i maj.

Innan tyckte jag att det var jobbigt när xet skulle sova hos sin nye, nu tycker jag bara det är skönt när vi inte är under samma tak. Så när hon frågade innan idag om det var ok att hon åkte direkt till honom efter jobbet på torsdag (och att jag hämtar på förskolan istället) kändes det bara bra. Då blir det bara två nätter i rad i samma hus innan vi sover på olika håll igen. Totalt max åtta sådana nätter kvar.

Bråkar en del. Jag tycker att hon behandlar mig som ett barn, nedlåtande kommentarer och taskiga antydningar. Vet inte om hon tänker på vad hon säger. Om hon tänker på att det sårar. Som att hon idag skyllde dotterns otämjbarhet på att jag och barnen varit hos mina föräldrar i helgen och att de nog inte är så bra på att säga till. Jag valde att inte kommentera det alls. Hon var inte med. Hon vet ingenting. Men att klanka ner på min släkt har varit flitigt återkommande under dessa sju åren. Det ska bli så skönt att slippa.

Senare skulle jag slänga en nerkissad badrumsmatta i vasken i tvättstugan. Hon, halvnojig: ”du lägger väl inte den på den andra tvätten på vasken?”. Var tvungen att fråga vad hon menade. Fick kämpa fram ett leende och lugnt konstatera att jag självklart inte lägger en nerkissad matta på torra kläder. Varför skulle jag göra det egentligen? Behövde inte ens ta emot hennes standardsvar ”man vet aldrig med dig”. Som om jag skulle vara fullständigt dum i huvudet och agera utan någon som helst logik. Sådant ska också bli skönt att komma ifrån.

Det ironiska/roliga är att hon ett par gånger mer eller mindre öppet frågat om jag träffat någon annan och inte vågar berätta det. Igår försökte jag så kyligt som möjligt konstatera: ”nej, det är inte jag som har hittat någon ny”.

Ikväll ojade hon sig över att jag flyttat ut så mycket grejer ur huset. Fattar inte vad hon snackar om. Har flyttat ett bord och fyra stolar (och hon sa att det var okej att jag flyttade bordet, hon kommer ha vårt nuvarande köksbord med stolar). Har flyttat ett fåtal tallrikar samt fyra glas som är arvegods som jag ändå skulle ha. Dessutom har jag tagit med täcke, kudde och sängkläder som vi inte använder. I övrigt bara lådor med böcker (som är mina) samt mina kläder. Men hon blir hispig över att jag är ”så långt framme i flytten”. Har bett henne fundera över våra taklampor och mattor, men hon säger att hon bara blir stressad. Det kanske beror på att jag lägger min tid på att fixa med flytten medan hon antingen sitter och smsar med sin nye kille, eller åker och bor hos honom. Jag måste ta med mig en del saker till min nya lägenhet för att den ska vara människovärdig (satt första morgonen och åt frukost i fönsterkarmen eftersom jag inte tagit med mig bordet då). Men tror inte att hon tänker så långt. När hon åker till sin kille kommer hon till ett fullutrustat hus. Klart att hon inte behöver tänka på mattor, lampor och köksbord då.

Tycker att hon rusar fram lite väl fort i sitt nya förhållande, vilket egentligen är hennes ensak. Men både hon och hennes nye är nyligen ur spruckna relationer och båda hade tänkt vara singlar ett tag innan de gav sig ut på marknaden. Men nu i helgen när hon övernattade hos honom hade han sina barn där också. För min del bryr jag mig inte, men jag tycker det är synd om hand barn (och om våra barn) om de stormar in i något som spricker, och att de då redan syltat in barnen i relationen.

Vi berättade förresten för våra barn i fredags att vi ska separera. Eller vi och vi. Vi hade sagt att vi skulle berätta ihop, men när jag kom hem från jobbet sa hon att hon berättat att jag sov i en annan lägenhet och att vi skulle flytta isär. ”Jag tycker att det är viktigt att vi är ärliga mot varandra och barnen”. Jo, det kom ju från rätt person…

När barnen i söndags frågade var mamma var (vi skulle vara hemma ungefär samtidigt, jag och barnen från mina föräldrar, hon från sin nye - men hon åkte med honom och hand barn till en lekplats och kom hem fyra timmar senare) sa jag att hon var hos en kompis. På kvällen tyckte hon att jag skulle sagt att hon var hos [namnen på barnen, våra barn har träffat dem en (?) gång]. ”Vi måste vara ärliga”. Vet inte vad hon tycker att jag skulle svarat på den eventuella frågan om varför mamma lekte med de barnen och inte med sina egna, ”mamma tycker om deras pappa och vill vara med honom”. Hade jag sagt det så hade det säkert också varit fel. Så har det nämligen varit under dessa sju åren, och i alltmer accelererande takt. Vad jag än gör så hittas det fel. Ska bli så skönt att slippa.

Vet inte vem hon har blivit. Eller har hon varit såhär hela tiden, och det är jag som varit blind? Ska hur som helst bli skönt när vi inte längre bor ihop. Trodde aldrig att jag skulle säga det, men den dagen kan inte komma snabbt nog.

3 gillningar

Så godt du snart er ferdig med hennes grep om deg! Du skal ikke finne deg i disse små stikkene som etterhvert, når de blir mange nok, kan påvirke deg negativt psykisk. Din eks virker arrogant hoverende, håper du for alle del ikke lenger gir denne siden av henne mer næring. Du har ikke rapporteringsplikt ovenfor henne, hun har ingenting med om du treffer 1 eller 28 nye damer. At hun så fullstendig overkjører deg med tanke på hva som skal gjøres med barna og sies til dem er respektløst. Du trenger ikke henne som rakker ned på deg! Har opplevd noe av det samme selv, og det brøt meg ned helt til jeg sto imot.
Snart er det innflytting og nytt kapittel for deg og barna, i fred og ro :hugs::hugs::hugs:

1 gillning

Härligt att höra att ni fick sålt huset och att du är på god väg!

Tråkiga beteenden från henne, både hur hon behandlar dig och att hon frångår era överenskommelser om barnen. Ful att berätta i förväg sådär.

Mitt tips är att inte ingå några dylika överenskommelser, utan välja själv hur du ska kommunicera med barnen till exempel.

Vad det gäller delningen av grejer så är det ju bra om man blir av med den inom rimlig tid, men svårt att skynda på. Nu har ni ju ett bestämt datum som sätter gränsen. Vart ska hon flytta? In till den nya? Acceptera inte att du får ta all gammal skit som hon inte vill ha. Vill ingen av er ha en grej så får ni väl sälja den och dela på pengarna. Den som gör jobbet får 70 %

Dessutom, om nya partners.
Från egen erfarenhet, när man blir kär har man inte jättemycket fokus öå barnen. Om man kan vänta med det ett tag är det bra.

Ett annat tips är att man som ny partner väljer att inte ta föräldrarollen för bonusbarnen, utan att istället vara en till vuxen i barnens liv. På så sätt får barnen ha sina föräldrar intakta och förhoppningsvis färre lojalitetskonflikter. Jag tränger mig inte på de nya barnen, de har redan en mamma och en pappa. Dock har vi en relation iom att vi bor tillsammans.

1 gillning

Det trista är att vi har varit överens kring barnen tidigare. Och det verkar inte som att hon inser att hon frångår vad vi sagt. Eller struntar hon helt enkelt i det för att få göra på sitt sätt.

Nej hon ska inte flytta in hos sin nye, utan till en egen lägenhet. Vi flyttar till samma ort, för barnens skull. Och hon har sagt att han inte bor i samma kommun. Att han också har två små barn och att det därmed inte är aktuellt med att flytta ihop förrän när barnen flyttat hemifrån. Men jag är inte längre säker på att hon menar det/tror på det själv. Har en känsla av att hon inom mindre än ett år kommer vilja flytta in hos honom. Hoppas att min känsla är fel. Men om det händer kommer jag ta rättslig strid om barnen.

Har försökt dela rättvist och det mesta har vi så att vi kan dela. Det är sängarna som är det stora undantaget. Och eftersom vi ska komplettera det vi behöver från våra gemensamma pengar hoppas jag att hon använder sitt sunda förnuft när det gäller prisklass.

Mina samlade känslor för henne är nu enbart besvikelse. Hon sitter mest med telefonen och har uslare tålamod än vanligt, även när det gäller barnen. Igår efter att vi nattat barnen gick jag ner och diskade undan, vek tvätt och röjde upp leksaker. Hon gick och satte sig i sängen med sin telefon. Vet inte om hon ordnade med beställning till lägenheten, om hon satt och smsade med honom, eller om hon gjorde något annat. Och jag orkar inte bry mig heller. Jag fixar det som behövs här hemma så att det blir gjort. Hoppas att hon tar sig i kragen när vi flyttat isär. För barnens skull. Hade det bara gällt henne hade jag inte orkat bry mig. Som sagt, känns så konstigt att känna så för någon som man lovat livslång kärlek och som man till för några månader sedan försökte hålla ihop relationen med.

Vad skulle din grund vara för att ta rättslig strid om barnen om hon vill flytta ihop med någon?

Jag har sett en vårdnadstvist på nära håll, min sambos x valde att starta en när han och jag blev ett par. Syftet var oklart, resultatet blev katastrofalt för barnen som hamnade i mycket svåra lojalitetskonflikter. Det äldre barnen (tvillingar) hamnade på var sin sida, valde var sin förälder, endast minsta tjejen bor växelvis. Alla barnen mår mycket dåligt. Mamman vägrar allt samarbete.

(Jag och sambon flyttade sedan ihop 2 år efter deras skilsmässa och nej, inget hade blivit bättre av att vara särbos.)

1 gillning

Inte att hon vill flytta ihop med någon, utan att hon då ska flytta till en annan kommun. Fast det är klart, ordnar hon det med att lämna barnen på förskola och skola trots lång pendling först dit och sedan till jobb, så fine. Men för en månad sedan var vi överens om att det var viktigt att bo på samma ort för barnens skull.

Som jag ser det: väljer hon att flytta in hos honom och han bor en bit bort, då väljer hon honom (och sitt eget välbefinnande) framför barnens bästa.

Ok, då förstår jag.
Att flytta till en annan kommun är ju svårt om man har små barn.

Jag känner igen mig så mycket i allt du skriver! Jag och min fd fru hade varit tillsammans i 12 år varav två som gifta. Vi har två gemensamma barn 3 & 5år. för knappt två månader sedan sa hon till mig att hon ville skiljas, en vecka efter skaffa hon tider. Nu säger hon att hon träffar någon annan. Hon har fått en lägenhet som hon flyttar till om 2 månader, jag bor kvar i huset tills det säljs.vi har redan börjat med varannan vecka, den som har barnvecka bor i huset och den som är ”barnfri” bor någon annanstans. Precis som du nämner så känns det som hon prioriterar sitt nya liv mer än barnen, det gör mig arg och ledsen.

Jag vet naturligtvis inte om det är så, eller om jag bara tolkat allt fel. Men det känns som att hon tycker att det viktigaste är att hon får som hon vill.

Tycker nu iofs att det är skönt de kvällarna inte är under samma tak. Ikväll blev hon sur över att jag inte tyckte att det var nödvändigt att stänga grinden nerför trappan efter henne (vilket det inte var, hon gick ner med dottern för atthämta pyjamas och skulle upp igen, jag hade hand om sonen och vi skulle precis gå in på hans rum. Så vem som skulle trilla nerför trappan är ytterst oklart. Hennes reaktion: ”nej självklart vill du inte göra det”.

Jag. Orkar. Inte.

Varför se konflikter i allt jag gör? Det kan ju faktiskt (hur osannolikt det än låter) vara så att det jag säger någon enstaka gång är bättre än det hon säger. Men vad vet jag, min okunniga idiot…

Hon tyckte att jag skulle tömma mina flyttade lådor med böcker så att vi kunde återanvända dem. Jag sa att jag inte tänkte göra det innan flytten (jag har flyttat lådor som hittills stått i garaget, och jag vet inte hur mycket jag ska/kan ha framme). Hon: ”vadå ska du bara ha böckerna i förrådet då?” Jag: ”nej, men jag tänker inte sortera vad jag ska ha framme innan flytten. Och jag tänker inte lasta ur alla böcker i lägenheten eller förrådet”. Varpå hon suckar. Varför skulle jag vilja ha stora högar med böcker liggande i lägenheten när barnen kommer dit? För att de ska börja klättra och slå sig, så att hon har mer att klaga på? Hon tycker ju inte om att jag tar med möbler innan flytten så jag kan ju inte gärna få med en bokhylla att ställa saker i.

Ser så mycket fram emot nästa lördag kväll när vi flyttat och lämnat flyktbilen igen. Då ska jag hem och landa och känna att jag slipper bo mer med henne. Hoppas hon bokar in minst en natt till hemma hos sin nya kille under vardagarna nästa vecka så jag slipper hennes negativa energier och taskiga attityd. Sova under samma tak måndag till lördag känns nästan orimligt många nätter nu…

Vad blev det egentligen av den kvinnan jag älskade? Vart tog hon vägen? Eller älskade jag mest att ha någon att dela livet med och bortsåg från allt jag tvingades offra?

Tio dagar till. I morgon nere på ensiffrigt. Och jag är inte längre det minsta ledsen över att det tar slut. Jag känner tre dominerande känslor:

  • sorgsenhet över att livet inte blev dom jag tänkt
  • besvikelse kring hur jag tycker att hon hanterat allt de senaste månaderna
  • men framför allt lättnad över att snart vara fri.

Jag ska aldrig mer låta någon annan bestämma vad jag ska göra, hur jag ska klä mig, hur jag ska resonera kring jobbet. Det blir barnen först, sedan mitt eget välbefinnande. Därefter eventuellt någon ny. Det är min priolista, och den tror jag stenhårt på.

5 gillningar

Jag tror vi många går i den fällan, man är ung och ganska osäker på sig själv och fäster sig med den man hittar som verkar ok. Bara ok. Inte den bäste…

1 gillning

Det høres ut som en god plan, Falk :ok_hand::smiley: IKKE la henne trekke deg ned, ignorér hennes fremstøt, la kommentarer og sure oppgulp fra henne gå deg hus forbi. Ikke en kalori skal du ofre på det :muscle::muscle: Jeg kjenner meg så godt igjen i nedtellingen og de samme tankene rundt bruddet som du beskriver ovenfor. Du kommer til å klare deg så fint, så, og bli en svært så ettertraktet mann når du bestemmer deg for å være mottagelig og tilgjengelig for en ny kjærlighet.

Klem :hugs::hugs:

Precis min känsla här… Hon flyttar 1:e maj.
Vi tjafsar nog inte som Ni men vi kommunicerar inte som förr… Hon är helt uppe i sitt nya hem och bryr sig föga vad hon lämnar… Det gör så sjukt ont att se hur den man träffade för 24 år sedan, gifte sig med för 10 år sedan, valde att skaffa barn och bilda familj med, så sent som för 6 månader sedan skaffade en efterlängtad hund tillsammans med, bara kan förändras över en natt och ge upp…

Uppdatering:

Idag har varit en bra dag. Vi har stått och packat en massa saker och delat upp ännu mer. I morgon får hon nycklarna till sin lägenhet och lägger torsdag och fredag på att måla om i den. Lördag flyttar vi.

Blev lite känslosam ikväll när sonen var ute och lekte i trädgården medan vi packade. Insåg att det sannolikt är sista gången som han leker i trädgården här. Torsdag och fredag kommer barnen hem sent efter förskolan, och fredag kväll kör jag dem till mins föräldrar för övernattning.

Insåg dessutom under kvällsmaten att det, beroende på hur exets målning går, kan ha varit sista måltiden vi åt tillsammans alla fyra. Slogs av en sådan sorg. Inte för att jag vill fortsätta in den här relationen, men att det bara blev så abrupt och tomt med lite slafsiga tacos som avslutning efter sju år tillsammans.

4 gillningar

Nu sitter jag här i lägenheten, första helgen helt utan barnen. Å andra sidan finns det så mycket att fixa med så tiden att grubbla finns inte än. Antar att grubblandet slår till hårdare när jag kommit i ordning.

Är inte minsta intresserad av mitt ex och vad hon gör. Men är orolig att hon drar in våra i hennes nya relation för snabbt. Och helt ärligt, att hon involverar sig för snabbt i hans barns liv. ”Snabbt” under definitionen att hon talat sanning om när hon och han började träffas. Vi flyttade de flesta möblerna förra lördagen. Eftersom hon inte skulle få sin och barnens sängar förrän på måndagen sov barnen hos mig de två första nätterna. Under fredagsmorgonen när vi skulle till inskolningen sa hon ”vi skruvade på sängen hela kvällen igår” (handlade om den skruvdragare/borrmaskin som vi köpte tillsammans tidigare och som båda behöver använda nu för att montera och skruva upp saker). Och jag tror inte att hon menade att vår två- och treåring hjälpte till. Kanske sa hon bara fel, menade ”jag” men sa ”vi”, men till saken hör att hon veckan innan flytten sa att hon inte skulle hinna ha någon kontakt med honom förrän i onsdags, och när vi lämnade inskolningen på förskolan i onsdags lät det som att hon och barnen skulle på någon form av utflykt (var stängt på förskolan på torsdagen). Kanske drar jag växlar utifrån något som inte finns, blåser upp fjädrar till hönor, men om det är så att de åkte till honom under onsdagen (och dov över där) eller om han sov över hos henne och barnen ons-tors eller tors-fre så tycker jag att hon visar på synnerligen dåligt omdöme. Jag tycker att vi ska låta barnen få landa i att mamma och pappa inte längre bor ihop (och det i mer än en halv vecka) innan det övernattas med någon annan med barnen närvarande.

Jag hoppas att jag feltolkat allt. Att de kanske åkte och lekte med honom och hans barn men sedan körde hem och sov. Att han inte besökt hennes lägenhet när barnen bara sovit där en eller två nätter och kanske inte själva känner sig riktigt hemma än).

Har grubblat på dessa saker under en stor del av dagen. Tror att det kokar ner till följande: jag är rädd för att bli ersatt. Inte för att bli ersatt i hennes liv - hon är inte den person som jag blev kär i för många år sedan, tycker att hon förändrats så mycket senaste året - men i barnens. Tror egentligen inte att det finns fog för oron, men känner den ändå. Att barnen börjar tycka bättre om mammas nya kille än om pappa. Att han plötsligt blir deras pappafigur, att de börjar kalla honom pappa istället/också. Och när de tankarna kommer är det som att slita ut hjärtat. Antar att tankarna och rädslan är vanlig, mycket mer vanlig än befogad. Men ändå.

Är det kanske att jag inte träffat barnen så mycket denna veckan som gör avtryck? Efter att hon tog hand om barnen efter inskolningen i tisdags har jag träffat barnen en och en halv timme onsdag och lika mycket fredag. Nästa gång vi ses är måndag morgon. Och då ses vi ändå mycket jämfört med hur det blir varannan vecka efter inskolningen.

Längtar så efter mina älskade barn :disappointed_relieved:

1 gillning

Den oron är helt obefogad. Dels verkar du vara en helt underbar pappa som ser till dina barns bästa. Jag tycker också du har varit helt fantastisk under separationen, mogen. Så skönt då båda iaf är överens och ingen mer sårad, lämnad än den andre.
Du kommer aldrig att gå att ersätta, pappa är alltid pappa. Du har en livslång uppgift att fylla. En dag träffar du oxå en ny, eller flera och vad du än tycker om ditt ex så kan jag inte i min vildaste fantasi se att du skulle önska att en ny kvinna tar hennes roll som mamma. Ditt ex nye har sina barn och jag är den förste att hålla med om att det gick väldigt fort att sammanföra familjerna men en 2 och 3 åring saknar begreppet att förstå innebörden. Håller det inte så är han snabbt glömd i deras värld.
Både jag och mitt ex har under årens gång introducerat nya respektive utan att barnen lidit någon skada. De har alltid haft en trygghet i oss som föräldrar även om vi inte valt att leva tillsammans.
Lycka till med nya boendet och nu väntar dig ett nytt underbart liv!

3 gillningar

Skyldig har helt rett, du vil alltid være pappa, og den plassen er bare din! Ingen kan ta den fra deg! Din uro for hvor fort det går er berettiget, men du er alltid pappa. Vis at du er der for dem, alltid. Det har ingenting med fysisk nærvær å gjøre. Det ligger i hjertet. Du skjønner hva jeg mener, tror jeg :smiley:

Lykke til videre med nytt liv :hugs::hugs:

2 gillningar

Hej Falk.
När jag läser din tråd så slås jag av hur oerhört stark du verkar vara i denna upprivande situation.
Hur väl du sätter ord på dina känslor o hur mycket dina barn betyder för dej.

Att det inte handlar om henne o den nya utan att du tänker på huruvida dina barn reagerar då hon väljer att introducera en ny innan ni faktiskt avslutat o flyttat ifrån varandra.
Hon har hela livet på sig, och om respekten mot dej o barnen hade varit väl fungerande så hade hon väntat. Hon sätter sig själv först, före sina egna barn o deras pappa.

Jag förstår din besvikelse till fullo.

Jag blir rörd när jag läser, du är enligt mig en stor man och jag tycker dina reaktioner då hon valt att frångå de ni bestämt gemensamt är befogade.

Du behöver inte vara rädd för att bli utbytt, dina barn har en jättefin pappa.
Ta ett steg ifrån dej själv, tänk utifrån dina barns perspektiv.

De har bara en Pappa, och vill inte byta honom mot någon annan. För dom är du bäst

Ingen kan ta din plats för dina barn.:heart:
Glöm inte det.

Du är grym
Bengan

5 gillningar

Jag tror inte att föräldrarna är ersättbara om man har en sund relation med sina barn. Däremot har jag sett på allt för nära håll hur den ena föräldern försöker vinnna över barnen. Det började med subtila saker, sedan skitsnack om den andre föräldern (pappan vill inte komma på ditt utvecklingssamtal osv) till slutligen vårdnadstvist. Endast ett barn av tre lyckades mamman vinna över ett barn med Aspergers så kanske mer värnlös inför ljugande vuxna, medan de andra barnen har bra relation med pappa och det är delad vårdnad om dem.

Så var på din vakt om hon försöker sno över barnen. Det är viktigt för din relation till barnen att du får träffa dem tillräckligt.