Tänkte bara uppdatera lite. Vi fick huset sålt efter bara tre dagar, och fick dessutom mer än vi vågat hoppas på. Så nu är alla praktiska problem lösta.
Och lägenheten fick jag tillgång till redan i tisdags, så har redan flyttat in lite småsaker och övernattar två gånger när jag ändå jobbat kväll (på en sumpig luftmadrass, men ändå).
Kommer sova där ytterligare ett par gånger innan flytten sker på allvar första helgen i maj.
Innan tyckte jag att det var jobbigt när xet skulle sova hos sin nye, nu tycker jag bara det är skönt när vi inte är under samma tak. Så när hon frågade innan idag om det var ok att hon åkte direkt till honom efter jobbet på torsdag (och att jag hämtar på förskolan istället) kändes det bara bra. Då blir det bara två nätter i rad i samma hus innan vi sover på olika håll igen. Totalt max åtta sådana nätter kvar.
Bråkar en del. Jag tycker att hon behandlar mig som ett barn, nedlåtande kommentarer och taskiga antydningar. Vet inte om hon tänker på vad hon säger. Om hon tänker på att det sårar. Som att hon idag skyllde dotterns otämjbarhet på att jag och barnen varit hos mina föräldrar i helgen och att de nog inte är så bra på att säga till. Jag valde att inte kommentera det alls. Hon var inte med. Hon vet ingenting. Men att klanka ner på min släkt har varit flitigt återkommande under dessa sju åren. Det ska bli så skönt att slippa.
Senare skulle jag slänga en nerkissad badrumsmatta i vasken i tvättstugan. Hon, halvnojig: ”du lägger väl inte den på den andra tvätten på vasken?”. Var tvungen att fråga vad hon menade. Fick kämpa fram ett leende och lugnt konstatera att jag självklart inte lägger en nerkissad matta på torra kläder. Varför skulle jag göra det egentligen? Behövde inte ens ta emot hennes standardsvar ”man vet aldrig med dig”. Som om jag skulle vara fullständigt dum i huvudet och agera utan någon som helst logik. Sådant ska också bli skönt att komma ifrån.
Det ironiska/roliga är att hon ett par gånger mer eller mindre öppet frågat om jag träffat någon annan och inte vågar berätta det. Igår försökte jag så kyligt som möjligt konstatera: ”nej, det är inte jag som har hittat någon ny”.
Ikväll ojade hon sig över att jag flyttat ut så mycket grejer ur huset. Fattar inte vad hon snackar om. Har flyttat ett bord och fyra stolar (och hon sa att det var okej att jag flyttade bordet, hon kommer ha vårt nuvarande köksbord med stolar). Har flyttat ett fåtal tallrikar samt fyra glas som är arvegods som jag ändå skulle ha. Dessutom har jag tagit med täcke, kudde och sängkläder som vi inte använder. I övrigt bara lådor med böcker (som är mina) samt mina kläder. Men hon blir hispig över att jag är ”så långt framme i flytten”. Har bett henne fundera över våra taklampor och mattor, men hon säger att hon bara blir stressad. Det kanske beror på att jag lägger min tid på att fixa med flytten medan hon antingen sitter och smsar med sin nye kille, eller åker och bor hos honom. Jag måste ta med mig en del saker till min nya lägenhet för att den ska vara människovärdig (satt första morgonen och åt frukost i fönsterkarmen eftersom jag inte tagit med mig bordet då). Men tror inte att hon tänker så långt. När hon åker till sin kille kommer hon till ett fullutrustat hus. Klart att hon inte behöver tänka på mattor, lampor och köksbord då.
Tycker att hon rusar fram lite väl fort i sitt nya förhållande, vilket egentligen är hennes ensak. Men både hon och hennes nye är nyligen ur spruckna relationer och båda hade tänkt vara singlar ett tag innan de gav sig ut på marknaden. Men nu i helgen när hon övernattade hos honom hade han sina barn där också. För min del bryr jag mig inte, men jag tycker det är synd om hand barn (och om våra barn) om de stormar in i något som spricker, och att de då redan syltat in barnen i relationen.
Vi berättade förresten för våra barn i fredags att vi ska separera. Eller vi och vi. Vi hade sagt att vi skulle berätta ihop, men när jag kom hem från jobbet sa hon att hon berättat att jag sov i en annan lägenhet och att vi skulle flytta isär. ”Jag tycker att det är viktigt att vi är ärliga mot varandra och barnen”. Jo, det kom ju från rätt person…
När barnen i söndags frågade var mamma var (vi skulle vara hemma ungefär samtidigt, jag och barnen från mina föräldrar, hon från sin nye - men hon åkte med honom och hand barn till en lekplats och kom hem fyra timmar senare) sa jag att hon var hos en kompis. På kvällen tyckte hon att jag skulle sagt att hon var hos [namnen på barnen, våra barn har träffat dem en (?) gång]. ”Vi måste vara ärliga”. Vet inte vad hon tycker att jag skulle svarat på den eventuella frågan om varför mamma lekte med de barnen och inte med sina egna, ”mamma tycker om deras pappa och vill vara med honom”. Hade jag sagt det så hade det säkert också varit fel. Så har det nämligen varit under dessa sju åren, och i alltmer accelererande takt. Vad jag än gör så hittas det fel. Ska bli så skönt att slippa.
Vet inte vem hon har blivit. Eller har hon varit såhär hela tiden, och det är jag som varit blind? Ska hur som helst bli skönt när vi inte längre bor ihop. Trodde aldrig att jag skulle säga det, men den dagen kan inte komma snabbt nog.