Trodde jag kunde hantera separationen bättre än jag uppenbarligen gjorde. Vi bestämde oss för ett par månader sedan för att separera. Har två små barn tillsammans.
I början kändes allt skit, men efter hand började jag se fram emot den tid jag skulle få för mig själv och mina intressen. Saker som jag prioriterat ner under sju års tid.
Om knappt en månad flyttar vi båda från vårt gemensamma boende till varsin lägenhet på ny ort. Så vi tvingas fortfarande ha med varandra att göra mer än vad vi hade velat. Och vi vill behålla vänskapen för barnens skull.
Men så i lördags kom en kris i det hela. Hon hade sagt att hon och barnen skulle på utflykt till någon lekplats, och jag skulle iväg och jobba. När jag skulle köra hem messade hon att de kommit iväg sent och nog skulle stanna ett tag till. Sent på kvällen kom hon hem med barnen sovande i bilen. När vi burit in dem berättade hon att hon träffat en annan (att det fortfarande var väldigt tidigt, och att hon inte visste vad det hela skulle leda till). Men under lördagen hade hon och våra barn träffat honom och hans barn på en lekplats. Sedan hade de följt med hem till dem och ätit kvällsmat (vilket inte varit planen från början). Hon hade inte sagt något till mig för hon trodde att jag skulle bli arg och säga att hon inte fick träffa någon med barnen. Vilket jag blev. Tycker att det var respektlöst att ta med barnen och träffa någon utan att bolla det med mig först. Vi har trots allt gemensam vårdnad, bor under samma tak, och hon hade inte ens berättat att hon kanske hade något nytt på gång.
Fick fysiskt ont i hela bröstkorgen, hjärtat rusade och jag fick svårt att andas. På natten sov jag väl två oroliga timmar, och hela söndagen mådde jag dåligt.
Vi pratade ut ordentligt söndag kväll, och hon vill försöka reparera det förtroende som just nu är i botten från min sida. Och för barnens skull hoppas jag att det kan repareras.
Men framför allt är jag förvånad över att det gjorde så ont. Jag hoppas att hon träffar någon ny som hon mår bra med, och att jag träffar någon ny som jag mår bra med. Men allt kom så plötsligt, och jag blev chockad att hon ens var ute och letade (även om hon menade att det hade inletts med diskussioner med någon som varit i samma situation som oss, och sedan lett vidare till mer känslor).
Nu har vi knappt en månad kvar under samma tak, och massor att ordna med husförsäljning och annat. Och jag känner bara att jag velat flytta redan idag och skita i allt. Vilket jag hade kunnat om det inte var för barnen.
Någon som har något råd att ge? Hur kommer jag ur krisen och upp på någon form av normalnivå igen (innan nästa kris kommer när vi flyttat isär och jag vissa veckor är utan barnen)?
Det finns bara ett förhållningssätt som är rätt här, det är att släppa frågan om hon har träffat någon annan och fokusera på barnen.
Du har ingen möjlighet att styra henne och varje försök från din sida kommer endast att leda till att era relationer blir sämre till barnens förfång. Sedan kan man säga vad som helst om hur lämpligt det är att träffa någon på tidigt stadium eller inte, det förändrar inte faktumet att du kan inte styra det.
Den stora frågan för dig är hur du kommer att hantera det för din egen del.
Mitt råd från min egen separation, där vi också hade planen att vara vänner, behålla vissa saker tillsammans osv, är att vänta med det här att vara vänner ett tag. När man nyss har separerat är alla rutiner, alla vanor mm inställda på att man är mycket mer än vänner. Man kommer att överskrida vettiga gränser ständigt vilket kommer att trampa varandra på tårna. Mitt råd är att skapa avstånd först, sedan, när ni vant er av med att vara ett par så kan ni vara “vanliga” vänner.
Fråga henne ingenting. Kräv ingenting, iaf inte mer än att ni delar upp hyfsat snabbt och rättvist. Försök komma ifrån varandra så snabbt som möjligt.
Nej om hon träffar någon är det hennes ensak, det kommer jag inte ens försöka förhindra. Jag hoppas hon träffar någon som passar henne bättre än jag, och hon önskar detsamma för mig. Ändå blev jag på något sätt svartsjuk (tror jag) när hon nu träffat någon. Vi har hela tiden pratat om att göra det bästa för barnen, och av den anledningen har jag inte ens börjat tänka tanken att hitta någon annan innan vi i alla fall har flyttat ifrån varandra. Det är jobbigt som det är ändå. Det blir inte bättre av att vi ska sälj vårt nuvarande hus, och att vi höll på med ett nybygge när allt briserade. Nu måste vi ändå bygga klart huset och sälja det, och den processen är inte helt avslutad förrän i höst.
Mina tankar var att avsluta det vi haft tillsammans på ert juste och snyggt sätt. I det fanns inte att leta efter någon ny. Trodde hon resonerade likadant. Men tydligen inte. Nu känns det som att hon gått bakom ryggen på mig, och äventyrat det faktum att vi måste kunna lita på varandra för barnens skull.
Hon erkände att vid ett par tillfällen när hon sagt att hon varit hos vänner vi båda känner (men hennes från början) har hon varit hos honom. Så tilliten är väldigt låg från min sida nu.
Vi diskuterade allt igårkväll och hon frågade hur hon kunde bygga upp tilliten igen. Sa att för det första vill jag inte att hon tar med barnen för att träffa honom då länge vi bor tillsammans (vi kan inte flytta förrän i början av maj, med hänsyn till lägenheter och barnens förskola, flyttar som sagt till ny ort). Dessutom vill jag att hon berättar om hon ska till honom, så länge vi bor tillsammans och har gemensamt ansvar för barnen varje dag. Jag vet inte vad han heter och inte var han bor, och struntar i vilket (har fått reda på att han inte bor i kommunen vi ska flytta till iaf), men vill ändå att hon ska vara ärlig med vart hon ska. Inte säga att hon ska hälsa på någon annan kompis. Den respekten tycker jag ändå att jag är värd efter sju år tillsammans.
Visst kommer det faktum att jag vet att hon ska till honom göra att jag går sönder inombords varje gång det sker. Kommer må skit och bara tänka på vad hon gör. Men känns ändå mindre dåligt än att hela tiden tro att hon är där och må skit hela tiden och tro att hon ljuger för mig.
Hon har gått med på båda sakerna. Hoppas det gör att det blir bättre mellan oss igen. Och att jag känner att det går att lita på henne.
”Vara vänner” kanske var ett för starkt uttryck från mig. Men vi vill kunna prata med varandra på ett civiliserat sätt, ta viktiga beslut kring barnen tillsammans, och kanske någon gång göra något tlllsammans med barnen. Men i övrigt ha våra liv bar för sig.
Släpp det där om att inte barnen ska träffa den nye. Det finns ingen vinst i det, bara konflikt! Mtp din reaktion så är det ju förståeligt att hon mörkade. Du försöker styra henne…
Med tanke på min reaktion? Tycker du verkligen att den var så orimlig?
Vi har varit tillsammans i sju år och bestämde för ett par månader oss för att separera. För att vi inte mår bra ihop, och för att barnen förtjänar föräldrar som mår bra, om än på varsitt håll. Vi har hela tiden sagt att barnen ska komma först och att vi ska göra våra val efter vad som är bäst för dem. Vi har ännu inte berättat för barnen att vi ska separera, även om det börjar bli dags nu. Och jag känner inte till att hon träffat någon ny. Då tar hon med barnen och träffar honom.
Jag vill verkligen inte styra henne. Om det är någon av oss som gett med sig och backat gång efter annan är det jag. Skulle vi köpa något till vårt boende eller barnen har jag alltid frågat henne först kring vad jag föreslagit (och ofta fått ett nej) medan hon har köpt saker som hon tycker passar till vårt hushåll eller till barnen, utan att fråga vad jag tycker först.
Hade hon frågat om att ta med barnen och träffa mannen och hans barn så hade jag sagt att jag tyckt det var en dålig idé. Jag tycker verkligen att vi ska avsluta det vi har, åtminstone med boende under samma tak och låta barnen få tid att anpassa sig till den nya situationen innan vi blandar in någon annan. Och detta handlar inte om någon lång tid framåt. Det är drygt tre veckor, och knappast någon uppoffring eftersom hon sa att det nog ändå inte skulle finnas tid mer under april.
Det är inte alls konstigt eller orimligt att du reagerar som du gör, men fullkomligt oproduktivt.
Försök att låta bli att fråga var hon har varit, vad hon har gjort. Ju snabbare du kan släppa det desto bättre för alla. Fråga inte heller ut barnen om vad de gör med mamma. Om de berättar något så bekräfta bara barnen. Dj är alltid pappa och helt ohotad i den rollen.
Fast med två barn som ska hämtas och lämnas på förskola, och med heltidsjobb med pendling till jobb för oss båda måste vi komma överens om vardagarna under tiden vi fortsatt bor ihop. Nu ikväll frågade hon om två kvällar denna vecka, om hon kunde sova borta då. Och det får hon såklart eftersom det passar med barnen och att vi ändå bara är ledsna när vi är tillsammans. Hon sa inte var hon ska sova, och jag frågade inte, för vi vet båda ändå. Men för mig är det stor skillnad mot om hon sagt att hon skulle sova hos någon kompis som jag känner, och sedan inte göra det. Inte för egen del, men om det skulle hända barnen något vill jag veta hur jag får tag på henne och hur lång tid hon har hem om det behövs. Förmodligen behövs det inte, men hellre vara på säkra sidan.
Jag frågar inte henne var hon är, eller vad hon gör. Jag frågar inte ut barnen. Det enda jag frågade barnen angående lördagen när jag träffade dem efter jobbet i söndags var om de haft roligt under gårdagen.
Jag vill lita på henne, vill ha förtroende för att det hon säger stämmer. Och jag tycker att vi båda är tillräckligt vuxna för att inte gå och ljuga för den som varit ens partner i sju år.
Det handlar trots allt om framtida förtroende kring barnen, att vi kan lita på varandra eftersom barnen fortfarande är små och vi måste kunna prata om dem och ta gemensamma beslut kring dem.
Det är normalt att du reagerar som du gör. Även att du blir svartsjuk.
Sedan är barnen ett känsligt ämne och jag kan förstå att du ogillar att hon låtit era barn träffa honom utan att du vetat om det. Speciellt då ni inte berättat för barnen om er separation än? Då förstår jag heller inte varför hon hade så bråttom med att presentera sin nya man för barnen utan att de vet om att ni två ska separera först.
Men ja, en annan människa kan man inte styra. Så det är bara att släppa det som har med henne att göra och ha fokus på barnen och dig själv. Nu börjar din resa:)
Har försökt att analysera lite nu när det mest chockerande lagt sig. Tror det är två delar. Dels svartsjukan/avundsjukan. Trots att jag själv inte längre är intresserad av en relation med henne känns det så surt/ledset/taskigt att hon redan hittat en ny när jag inte tycker att vi städat klart i det gamla. Men det kan jag inte göra något åt. Är detta hennes sätt att komma vidare så är det.
Det som irriterade var att hon tog med barnen dit. Visst, det skulle bara vara en lekplatsdejt med två barn var och knappast något romantiskt. Men när hon blev tillfrågad om de ville följa med och äta kvällsmat gick hon med på det. Och nej, vi har fortfarande inte berättat för barnen, så det kändes i min värld helt fel sak att göra.
Ikväll åkte hon hem till honom igen för att sova över. Var hemma en kort stund efter jobbet och kramade om barnen och körde sedan. Inte glad över hur hon hanterar detta, men bättre att hon kommer fram till vad vill ha ut av den relationen ordentligt innan hon blandar in barnen igen.
Blev först ledsen när hon så snabbt på att hon berättat att hon vill sova över där två gånger till den här veckan. Men försöker verkligen fokusera på det som är positivt. Jag slipper gå och ha henne och hennes negativa attityd under samma tak. Jag får mer egentid med barnen och vi kan göra roliga saker tillsammans.
Det kanske låter småaktigt och larvigt, men jag försöker se det hela som ett långdistanslopp. Blir lättare när man är tävlingsmänniska. Jag vill vara så bra pappa som möjligt, och alltid finnas där för barnen och sätta dem i första rummet. Och det självklart utan att svartmåla barnens mamma. Och den dag som de själva får bestämma om de vill bo mer hos den ena av oss så har förhoppningsvis mitt agerande varit till fördel. Småaktigt jag vet, och det kanske bara är en undermedveten taktik för att ta mig igenom den här jobbiga tiden. Jag hoppas att de tankarna så småningom släpper taget.
Ena dagen bra, nästa i källaren igen. Jag vill vara glad över att hon hittat någon som ger henne energi, men där är jag inte än. Kanske kommer den dagen, men just nu finns den bara som ett abstrakt mål.
Även om jag är färdig med vår relation och egentligen inte bryr mig om vad hon gör med någon annan är det som en tagg som skaver. Har nu ikväll försökt att inte vara i samma rum som henne, för mår bara dåligt. Får se om jag lägger mig på soffan istället för i vår säng. Gjorde det natten efter hon berättat, men var mer i balans natten därpå. Och den gångna natten var hon ju inte hemma.
Hon hade lagt sin telefon i köket tidigare och var i ett annat rum. En liten del av mig ville kolla hennes meddelanden. Men det skulle bara göra att jag mådde dåligt, bara varit självdestruktivt. Jag vill inte veta vad han heter, vill inte veta var han bor, vill inte veta vad de skriver till varandra och hur de avslutar sina meddelanden. Blev snarare rädd att det skulle komma ett meddelande när jag stod där och att blicken skulle dras till skärmen som lystes upp, och att jag då skulle se. Men jag slapp.
Tre veckor kvar av den här månaden. Sedan ytterligare någon dag innan vi flyttar, även om jag kan ta en del lådor och smågrejer när jag ändå ska köra till jobbet. Kommer blir skönt när jag känner att flytten påbörjats.
Förstår hon hur jag känner över hela situationen? Bryr hon sig ens? Jag tror att hon hade förstått om hon orkat bry sig. Men för hennes del är det viktigare att hon får energi än att vi försöker avsluta allt med båda i någorlunda helt skick.
Men jag är starkare. Jag tar mig igenom det här. Det som inte dödar, osv.
En dag i taget. Timme för timme, minut för minut. Andetag för andetag.
Hade ett långt snack ikväll igen, i vettig lugn ton. Hon lyssnade när jag berättade hur jag känner. Kändes okej. Hon berättade att den resa hon sagt att hon ska åka på med en vän i slitet av juni i själva verket är med honom. Blev faktiskt inte speciellt förvånad när hon sa det. Knappt ens speciellt ledsen. Vilket förvånade mig själv.
Ska se om jag kan få nycklarna till min lägenhet några dagar föremånadsskiftet. Tidigare hyresgästen skulle flytta redan 1 april. Hade varit skönt att ha en dag att räkna ner till. Om inte för den huvudsakliga flytten den 4 maj så till en dag då jag kan börja ställa in grejer. Det hade varit en bra repstege att ha när svackorna kommer.
Började skriva lista på allt vi har som ska delas upp också. Vi har tidigare börjat dela möbler och andra stora grejer, men nu gav jag mig på köksskåpen. Vill ha något konkret att göra som leder mot separationen, inte bara vänta på att tiden gör att vi kommer dit.
Vet akkurat hvordan du har det med nedtelling av dager, gikk igjennom det i fjor sommer og kjenner at det fortsatt sitter i kroppen. Litt etter litt blir jeg mer lik meg selv igjen, det blir du også. Ønkser deg lykke til, hold ut!
Verkar som att jag kan få lägenheten lite tidigare. Tidigare hyresgästen har redan flyttat ut, så jag kan nog börja flytta in saker och kanske övernatta där någon natt innan den ”riktiga” flytten.
I morgon ska vår bostad fotograferas och läggas ut till försäljning. Både vi och mäklaren tror att det kommer gå rätt snabbt till försäljning. Hoppas det stämmer.
Bockar av alla måsten ett efter ett. Känns bra. Men också tungt när jag tänker på våra barn. I det kortsiktiga perspektivet raserar vi deras värld, men i det långsiktiga hoppas vi det blir bra.
Va med om liknade ! Jag ville inte skiljas o bad exet med vänta med dejting mm på grund jag mådde så dåligt ! Hjälpte inte så jag tog mitt o flyttade in oss en go vän som bodde i staden som tur va ! Aldrig kul att bli lämnad o sorgen tar vid ! Nu 3 år senare är allt bättre o lever bra nu o börjat dejta själv en del så livet är inte slut
24 april, då får jag nycklarna till min nya lägenhet. 13 dagar. Eller snarare 12,5. Tar mer lite grejer när jag ändå ska till jobbet och lastar in, mäter alla utrymmen för säkerhets skull. Tänker att jag övernattar där ett par tre gånger innan den riktiga flytten en och en halv vecka senare. Vill inte försvinna helt från barnen, bara få tid ifrån henne, och inte på sättet att hon träffar honom medan jag tar hand om barnen.
Vet inte hur länge ni orkar läsa mina långa inlägg. Försöker hålla mig kort, men det går emot min natur. Men att bara skriva av sig hjälper en hel del.
Skriv så långt och mycket som du känner för det. Det kan vara skönt att rensa tankarna skriftligt. Det blir som en dagbok som andra människor kan ta del av. Sedan är det även fint att läsa medlemmars resor utifrån deras inlägg. Man ser hur mycket man faktiskt utvecklas med tiden och hur långt man kommit.
