Efter 3 år är saknaden efter dem fortfarande outhärdlig när de är hos X. Detta va inget jag var med på när jag valde att skaffa barn. Min dröm var att vara en närvarande pappa och finnas där för dem i deras vardag under deras uppväxt. Räknar inte med att det kommer gå över. Jag har heller inget behov att på min ensamma vecka reclaima mina år, mellan 20-30 som X verkar ha. Jag byter inte roll/skepnad den veckan, jag är fortfarande pappa.
Om du har förskolebarn och ni precis börjat skulle jag föreslå 2-2-3 eller nått istället för varannan vecka.
Vi är precis i början av att dela och än så länge bor barnen kvar i huset medan vi växelbor. Vi bor 2-2-3 just nu. Det stillar något att det inte är så många dagar som man är ifrån varandra. Men imorse när jag åkte till jobbet och nu vet att jag inte ska se dem på ett par dagar så kändes det återigen väldigt jobbigt. Att inte ha barnen hela tiden är mitt värsta med separationen, big time. Att vi inte kommer ha familjen, att jag kommer vara ensam, att han var otrogen och fortfarande träffade henne fast vi precis lämnat in papperna, det kommer jag lära mig att leva med. Men barnen, mina bästa, de kommer jag alltid att sakna.
Nu har jag barn som går på mellanstadiet och de är inte alltid hemma även om jag är med dem. Men det är känslan, att finnas för dem när de behöver en osv. Det gör jag såklart även när jag inte bor med dem, men då väljer de såklart oftare att höra av sig till pappan först.
När vi väl har egna boende jag och X så kommer vi gå över till vecka för att det inte ska bli så slängigt för barnen att flytta hela tiden. Och i sommar kommer vi också ha veckor. Det blir en prövoperiod för det som komma skall.
Den här kvällen blev ju inte vad jag hade tänkt. Barnen är hos exet, och jag skulle köra och packa det sista i huset ikväll för att flytta det i morgon. Men istället för att jobba 8-17 blev det 8-21. Delvis behövdes det, delvis orkade jag inte ta tag i att komma iväg och packa. Så nu måste jag upp tidigt i morgon och göra det…
Körde och handlade istället. Var tvungen att hålla tillbaka tårarna eftersom jag kände mig miserabel och ensam. Köpte en påse godis, om än inte så stor, och kände mig förutsägbar och patetisk.
Kom på att jag inte köpt någon morsdagpresent till min mamma eftersom det varit så mycket att tänka på. Höll på att börja böla över det. Men lyckades låta bli, och hitta något att köpa.
Kom hem till en tom lägenhet. Har mycket jag behöver göra, men orkar inte göra något förutom att sitta i soffan, titta på tv och snaska godis.
Precis efter vi separerat och började ha barnen varannan vecka så minns jag hur jag rycktes ner i det mörka hålet med jämna mellanrum. Det där mörka hålet man rycks ner i precis när det står klart för en att det inte finns någon framtid tillsammans. Ibland tog det dagar att ta sig tillbaka till någon slags nollnivå, ibland var det bättre redan dagen efter, oftast faktiskt det senare. Så gräm dig inte över skitdagarna utan försök att bara genomlida dem genom att göra precis så mycket du orkar. Imorgon är en ny dag. Och med tiden insåg jag att vissa stunder var jag till och med glad, på riktigt. Jag som inte trodde att jag skulle bli det igen. De mörka stunderna kommer, men inte riktigt lika tätt och lika länge. Men jag accepterar dem bara. Imorgon känns det kanske bättre, brukar jag tänka.
Det är svårt att vänja sig vid varannan vecka-livet. Värst tycker jag att första kvällen utan dem är. Varje vecka. Sedan går liksom livet in i någon slags rutin. Sorgligt nog vänjer man sig. Och vissa veckor har det faktiskt kunnat kännas skönt att planera in saker med vänner eller kollegor på kvällstid utan att man behöver ha dåligt samvete för att lämna den andre ensam med barnen. Det tog tid att erkänna, men vissa saker är faktiskt lättare utan barnen. Klart att barnveckorna också blir tuffare (mina barn är lite äldre än dina så säkert värre för dig) och du kommer säkert behöva ensamveckorna för lite återhämtning. Men det kommer gå bra. Och vet du, på sikt, kommer det bemötande du nu ger ditt ex att ”betala sig”. Ett bra samarbete är helt ovärderligt och det värsta mina barn vet är när vi bråkar. Jag var inte lika bra som du på att hantera situationen och det ledde till att våra barn mådde dåligt (givetvis inte bara mitt fel). När jag tillslut insåg detta gav jag upp stoltheten och försökte göra mitt yttersta för att vi som föräldrar skulle vara ett team. Och då blev det mycket mycket bättre. Förstår att det här sliter på dig (själv klarade jag inte av att hålla tyst som du gör). Men du gör rätt. Du kan inte göra något annat. Ditt ex:s nye är förhoppningsvis en bra man som kan finnas där som en extra vuxen för dina barn. Jag har svårt att tro att han ens skulle vilja ta din pappa-plats. Och det kan han aldrig göra, du är deras pappa.
Det börjar närma sig avslut för vårt gamla boende. Jag var där och röjde hela lördagen, och exet fixade sitt sista under söndagen eller idag. Nu återstår i princip bara flyttstädning som är beställd till i morgon, och sedan nyckelöverlämning på fredag. Sedan återstår nybygget som vi måste fixa lite med innan det är färdigt och kan lämnas till nya ägarna, men också det flyter på.
Tycker att min och exets kommunikation blivit så mycket bättre efter separationen. Nu räcker det att vi pratar om de viktiga sakerna - barnen och husen - och vi kan göra det via sms eller mejl.
Dagens gnäll: hämtade barnen hos exet i går. Hennes nye hade varit där och hjälpt henne sätta upp en hylla så att barnen kan hänga sina jackor på mer lagom höjd. Samt skrivit en lapp och satt på hängaren, ”pussar över hela dig” eller något liknande. Exet måste fattat att jag såg den, eller åtminstone misstänkt att jag kunde gjort det. Var det en miss att hon inte tagit ner den? Hade hon inte upptäckt den själv? Brydde hon sig inte om jag såg den? Ville hon att jag skulle se den? Jag såg den, fick en snabb flash av mörka tankar, men lyckades sedan slå bort dem skapligt. Hade jag inte känt att det var helt rätt att bryta upp hade jag förmodligen brutit ihop över den lappen. Men nu, tja jag blev ju inte glad över att se lappen, men eftersom det var hämtning av barnen gick det lättare att fokusera på dem och vad för roligt vi skulle hitta på. Hade nog varit värre om det varit lämning av barnen.
Exet fick förresten provsvaren och kunde konstatera att hon inte var allvarligt sjuk. Vilket jag tyckte var väldigt skönt, ffa för barnen skull och för hennes. Får
se om läkarna kommer fram till vad det var istället.
Tack för all respons jag får. Gör det lättare att kriga på i vardagen. Dessutom är det lättare att leva nu när allt är tömt ur gamla huset och ligger i lådor i vindsförrådet i lägenheten. När allt lagt sig i sommar ska jag ta en låda varje dag utan barnen och beta av. Men först behöver jag några dagar utan måsten för att ladda batterierna. När det nu blir tid till batteriladdning
I morgon börjar helvetet. Jag lämnar barnen på förskolan på morgonen och får inte se dem igen förrän nästa måndag eftermiddag.
Fy fan.
Mitt längsta utan barnen har tidigare varit tre dygn.
Enda trösten är att jag jobbar alla kommande dagar tills jag träffar dem igen.
Givetvis gick nattningen skit ikväll. Båda barnen for runt som skållade råttor. Och jag lyckades inte behålla lugnet så som jag velat. Så nu känner jag mig som en dålig pappa för det.
En dålig pappa som inte får träffa sin barn på en vecka.
Ska försöka boka massagetid, gå och se en film, kanske ut och ta en öl efter jobbet på fredag. Saker som jag inte kan göra med barnen. Försöka ta hand om mig själv. Städa allt från flytten som inte hunnit städas än. Inte tänka på hur ensam jag är utan barnen.
Har en halv kladdkaka i frysen, men den lär inte räcka länge för tröstätning.
Fysiskt och psykiskt sammanbrott, hej här kommer jag.
Å kjære deg, du kommer deg gjennom den uka også
Ikke få dårlig samvittighet for at du er menneskelig; det er ikke skadelig for barn å få kjeft, det som er skadelig er at de får kjeft uten å vite hvorfor eller at man er langsint.
Måtte flire godt da jeg leste om kaken du har i fryseren, been there
Du skal ikke gjennom et sammenbrudd, du skal være snill med deg selv denne uken og tenke at du får se dem igjen, de er ikke borte for deg. Mager trøst, men dog allikevel trøst.
Stell pent med deg selv, og ha nedtelling til barna kommer. Du er ikke ensom, send melding, skriv her, få ut frustrasjon og vi får tiden til å gå sammen
Och så var plötsligt vårt sexveckorsschema krångligt igen tycket exet. Fyra av veckorna är mer eller mindre mån-mån med överlämning på förskolan. De två sista är mer upphackade med 2-4 dagar i stöten per förälder. Detta för att vi skulle få lika många dagar trots att jag jobbar varannan fredag kväll samt var tredje helg.
Idag försökte hon ändra tiderna hon ska hämta och lämna på förskolan, antar att det tog längre tid att köra till jobbet än hon räknat med. Men av någon anledning slog systemet bakut och sa att hennes nya schema krockade med det jag registrerat. Så nu måste hon kontakta förskolan igen.
Resultatet? Ett sms med texten ”det här sexveckorsschemat känns inte riktigt hållbart ”.
Nej inte om man inte orkar anstränga sig. Dessutom kan man ju låta det gå sex veckor innan man sågar upplägget. Nu har vi liksom haft två inskolningsveckor, en vecka som vi krånglade till mer på hennes initiativ, en av schemats veckor med tätare byten, och så två dagar i denna vecka som är den första av fyra helt utan krångel.
Men det är lätt för henne att gnälla. För hon drabbad inte om vi skulle dela veckorna rakt av. Hon får barnen halva tiden, och jag får lösa mina kvällar och helger bäst jag kan. Antingen genom att mina föräldrar passar barnen och att jag får köra dig för att träffa dem, eller att exet får ha dem och att jag för betala underhåll för dessa extradagar. Alltså sämsta möjliga lösning. Jag får träffa dem mindre och måste samtidigt betala för det…
Skickad ett sansat sms om att vi väl åtminstone kunde låta schemat rulla sex veckor innan vi sågade det, och konstaterade (som ovan) att det ju dessutom varit extra krångliga inledande veckor i samband med att vi flyttade isär. Dessutom väntar mer krångel under semestern. Så som jag ser det är det först efter semestrarna, när schemat rullar som det ska, som vi kan utvärdera om det är hållbart eller inte.
Hade gärna lagt till ett ”för helvete” i smset till henne. Men höll fingrarna i styr. Inte för att ett ”för helvete” inte var på sin plats, utan att jag vet att det knappast hade gjort min situation något gott.
Lurigt det där. Man har separerat, men måste ändå väga vissa uttalanden och ageranden på guldvåg för att inte få ett surt ex som försvårar livet mer än nödvändigt…
Det kommer bara att bli värre ju längre tiden går. Mitt råd till dig är att du söker ett annat jobb. Ditt x kommer inte att acceptera att ha ett krångligt schema för alltid. När barnen blir större kommer de också att tycka att det är jobbigt.
Din variant där dina föräldrar tar större del när du jobbar obekväma arbetstider är inget dåligt alternativ. Det kan ge barnen extra tryggghet med nära relationer med farföräldrarna.
Att byta jobb är lättare sagt än gjort. I branschen ingår i stort sett viss kvälls- och helgtjänstgöring för alla. Och det är inom detta jobb jag har min utbildning. Alternativet är då att byta till ett jobb där det inte krävs högskoleutbildning, och då kan jag sannolikt förvänta mig några tusenlappar färre i lönekuvertet. Vilket gör att jag måste se över boende och liknande.
Om några år kan barnen i viss utsträcknig ta hand om sig själva mer än nu. Kanske att farmor eller farfar kan komma på kvällen om jag jobbar, och se till att de kommer i säng. Men jag kan inte lägga var sjätte fredag-söndag på mina föräldrar. Jag tycker inte att det är sjysst, och dessutom kommer de inte att leva för alltid.
Jag skulle dessutom ha lättare att ta om barnen (när de blir något äldre än 2 och 3,5) säger att de tycker att det är krångligt med bytena och vill bo hela veckor rakt av. Men när ens 30-åriga fd fru, en månad efter separationen, tycker att det är för krångligt med ett schema som rullar på sex veckor - där fyra av dessa är rena ”en vecka i taget” och övriga två innehåller två byten istället för ett - då tycker jag att det är egoistiskt gnäll som inte gynnar någon annan än henne och hennes bekvämlighet. Skaffa en kalender, liksom. Så avancerat är det inte.
Fine om hon kommit med klagomålet i höst när vi kört schemat ett tag. Men nu, innan vi ens haft chans att skaffa några rutiner kring det… i mina ögonen rör det sig om ren lathet/bekvämlighet. Samt nonchalans mot mig, samt indirekt mot våra barn eftersom det är de som drabbas om vi inte kan kompromissa.
Vilken skabbhöna , hon får väl anstränga sig lite och testa schemat ni kommit överens om. Och iom att hon troligtvis spelat dubbelt innan skilsmässan, tycker jag att hon helt förlorat sin rätt till att ha synpunkter på schemat. Stå på dig
Jag tycker du verkar agera både klokt och storsint gentemot din fd fru, tror det är bra och lägger grunden för att det ska bli bra på sikt. Man tycker att det borde vara självklart att schemat funkar för er båda och att hon måste ta hänsyn till dina arbetstider. Jobbar själv helger och nätter på oregelbunden bas och självklart måste barnschemat anpassas till det. Precis som vi ändrar när min fd man har tjänsteresor el dyl. Stå på dig i denna fråga!
Och angående om man vänjer sig vid att vara utan barnen-jag trodde inte att det var möjligt, har vantrivts enormt med varannan veckas livet. Men faktiskt har jag märkt att det inte är lika hemskt längre nu efter två år. När jag är utan barnen river jag av mina nattjourer och jobbar undan och så är jag ledig en dag när de är hos mig istället. Det är fortfarande jobbigt men faktiskt uthärdligt. Det trodde jag aldrig att jag skulle skrivit tidigare. Jag vill bara skicka med att det kommer att bli bättre!
Har än så länge inte brutit ihop. Men inser samtidigt att det bara gått halva tiden tills jag får träffa dem igen. Visserligen ska jag lämna en klänning till dottern i morgon efter jobbet, men undrar om det inte är bäst att bara lämna klänningen till exet utan att barnen ser mig. Så att de inte får för sig att jag ska vara där, och sedan köra direkt igen. Men vet inte.
Har lyxen att jobba alla dagar utan barnen. Så kan fokusera tankarna på jobbet. I går jobbade jag 9-22, istället för 9-18, och idag 8-2330, istället för 8-17. Och körde sedan hem en kollega som missat sista tåget.
Men vad skulle jag gjort hemma? Hade väl fastnat k soffa framför tvn.
Om drygt sju timmar börjar nästa arbetsdag. Och jag slipper gärna känna efter hur jag mår. Den här veckan arbetar jag hellre ihjäl mig. Nästa vecka utan barnen ska jag se om jag orkar känna efter mer.
Förstår dig och vet hur du känner dig, men tänk på att du måste ha ork att ta hand om barnen när du ska ha dem. De har bara en far och de behöver dig som förebild, men även känna sig trygga.
Nu är ju inte mina barn små utan de är i ålder 31 resp 27, men jag har barnbarn och jag kan se på dem hur de är och känner. Så jag kan känna och tänka hur dina barn mår.
Visst jag jobbar också hellre mycket och längre, men jag klarar vardagarna men det är helgerna som jag tycker är värst. Då kommer ensamheten, tomheten och tankarna, men jag försöker så gott det går att ta en dag i taget.
Sedan att ditt ex inte klarar av erat schema, det tycker jag är skamligt av henne. Vad är hon rädd för? Det ni har kommit överens om tycker jag låter rimligt, förstår inte hur hon tänker.
Nästan tre veckor sedan jag skrev senast. Tänkte att jag kunde uppdatera.
Mår oförskämt bra. Särskilt om jag jämför med flera användare i andra trådar här inne.
Har några intensiva veckor just nu eftersom jag precis gått på semester. Först tre veckor när jag har barnen nästan hela tiden. Sedan en då jag är helt själv. Ser fram emot bådadera. Innan var jag rädd för de första veckorna, att jag inte skulle klara av att ständigt ha barnen, inte ha någon avlastning från förskolan, men det var självklart bara obefogad noja.
Just nu är exet iväg med sin nye på utlandssemester. Den resa som hon först påstod var med en vän jag också känner, men som hon, när hon började vara ärlig, erkände var med honom. När jag hämtade barnen hos henne i fredags önskade jag dem en mysig resa. Och menade det faktiskt. Jag och barnen har det fantastiskt på hemmaplan, hittar på roligheter och träffar kusinerna. Att träffa släkten var något som exet aldrig gillade, men som jag nu i efterhand ser hur mycket jag saknat.
Vår kommunikation är nästan bara via sms/messenger, och den funkar bäst då. När vi ses för att lämna över barnen är det alltsomoftast något som kärvar i kommunikationen. Det vi kommunicerar kring är i stort sett uteslutande praktiska saker kring barnen. Samt lite kring huset som vi bygger och som skulle vara till oss, men som vi sålt.
Jag saknar henne inte. Vill definitivt inte ha henne tillbaka. Kanske kände jag (undermedvetet) hur dåligt vår förhållande fungerande, men hade inte kraften att bryta upp. Så på ett sätt är jag faktiskt tacksam mot henne. Också kring det faktum att hon träffat någon ny. Vissa dagar gör det det lättare för mig att se framåt istället för att se bakåt och hoppas på återförening.
Somliga dagar känns det dock skit att hon har en ny partner medan jag är singel. Ibland känner jag att jag vill hitta någon ny att dela livet med, ibland vill jag det inte, för att slippa behöva kompromissa med någon annans vilja.
Men på det stora hela mår jag bra. Mycket bättre än jag gjort under de senaste åren.
Så märkligt det är ändå. För jag känner igen mig så i det du skriver. Hur jag också tillät mig själv känna efter hur jag egentligen hade mått. Så befriande det är när insikten och acceptansen kommer. Lycka till Falk! Jag är ute på samma resa nu, mot något bättre.
”.
, hon får väl anstränga sig lite och testa schemat ni kommit överens om. Och iom att hon troligtvis spelat dubbelt innan skilsmässan, tycker jag att hon helt förlorat sin rätt till att ha synpunkter på schemat. Stå på dig 