Idag var jag duktig och såg till barnens bästa. Utan att gnälla eller ifrågasätta eller kommentera. Men ont gjorde det.
Exet var igår och köpte badkläder till barnen, berättade att de skulle till badhus och bada i helgen. Eftersom barnen är små och inte simkunniga (de gånger vi varit och badat med dem i sjö har vi varit två vuxna) frågade jag om det skulle med någon vuxen mer. Inte om han skulle med. Bara om det var någon mer vuxen. Hon svarade ja. Jag förstod givetvis att det var honom det handlade om, och känner mig lagom road av att våra barn ska iväg och bada med honom, men knep bara käft. Barnen kommer förmodligen tycka att det är jättekul att bada, och det är ju trots allt huvudsaken.
När jag skulle hämta barnen hos exet efter inskolningen (hon har semester, så vi löste det så för att jag inte ska behöva ta ut föräldraledighet samtidigt - de kommer att vara hos mig lite extra kommande vecka som kompensation) började sonen prata om vem som kunde simma och vem som inte kunde simma. Sa sitt och lillasysters namn, mamma, namnen på hennes nyes barn, samt (tror jag) namnet på honom. Men jag stängde öronen. Vet inte vem han är än, och orkar inte grotta i det. Hemma hos mig började sonen prata om badet igen. Ja sa att jag tror de kommer få jätteroligt när de badar med [barnens namn] och deras pappa. Sedan bytte jag ämne. Och jag tror att de kommer få jätteroligt. Men nog tusan gör det ont i mig bara för det. Jag vill att barnen ska ha roligt, men inte att de ska ha roligt med mammas nya kille. Ren egoism alltså. För nog kommer de inte att definiera mig efter hur roligt de har med mammas nya kille, utan hur roligt de har med mig. Sedan är livet inte bara roligt utan en hel del gränser också, det är jag högst medveten om.
Det enda som oroar är att han ska ta med sina barn också till badet. Det blir alltså två vuxna på fyra barn, där tre inte kan simma. Men de får väl hålla ögonen på barnen och låta bli varandra så att inget dumt händer. Och så pass mycket vett tycker jag ändå att mitt ex fortfarande verkar ha.
Så till dagens mörka stund. Exet hade lagt ut bild på Facebook med barnen i sina nya badkläder och solglasögon. Fruktansvärt söta. Jag hjärtade bilden, och såg då att någon annan också gjort det. Trodde att det var någon släkting eller någon av våra vänner, men klickade och såg ett mansnamn som jag inte hört förr. Blev kall inombords. Helt säker på att detta var mannen. Klickade in på hans Facebook men hittade inget. Sökte på honom på Ratsit - och såg att han var gift med en annan man. Så nej, högst sannolikt var det inte han.
Tyvärr vet jag att det är så jag kommer reagera när jag får reda på hans namn. Jag kommer söka all info jag kan få. Vill veta vem det är mina barn träffar. Hjälper det mig något? Knappast. Jag lär bara bli bitter över att han 1) verkar vara en skitbra kille, eller 2) verkar vara en riktig skitstövel som jag inte vill ska vara i närheten av mina barn. Oavsett vilket kommer inte vad jag tycker hjälpa mig. Så det är bättre att knipa käft. Så länge han inte är uppenbart kriminell.
Vissa saker vet jag dock redan att jag inte uppskattar. Såg en askkopp hemma hos exet, och antar att han röker. Vet att exet, som smårökte lite när vi träffades men sedan slutade (bortsett från någon cigg då och då) börjat röka lite igen - trots att hennes hälsa påverkas negativt tämligen direkt av det. Smart, knappast. Inte för sin egen hälsa och inte som förebild för barnen. Men jag håller käft inför henne och barnen, och skriver av mig här istället. Pyser ut lagom doser frustration, ilska, ångest och tankar här för att hålla lugnet där det verkligen behövs. Är lugn och trevlig, neutral och saklig, fast jag ibland bara hade velat skälla, gnälla och ifrågasätta.
Duktig Falk. Sitt fint och räck vacker tass. Detta är tiden för att landa och komma i ordning, inte tiden till att gräla och förstöra barnens möjlighet till att kunna ha mamma och pappa i samma rum utan att vara rädda för att något/någon ska explodera.