Nu kan jag också se att jag var besviken på honom… Inget annat. Men oxå på mig själv.
Besviken på mig för att jag inte gick tidigare.
Besviken på honom för att han är så svag… Han hotade med skilsmässa i många år (för petitesser) och när jag tog initiativet (när han skällde ut mig för sista gången), drev igenom och flyttade tog han NOLL ansvar för den skilsmässa han hotat med i alla år utan lämnade mig ensam med all sorg, ensamhet och avsaknad av familjeliv.
Besviken på honom för att han försökt “grooma” mig och anklagat mig för att ha träffat någon samtidigt som han raggat på både Tinder och Instagram.
Min besvikelse har nu övergått till handlingskraftighet och i skrivande stund har jag tagit kommandot över mitt känsloliv - mycket genom att jag blockat honom nästan överallt.
Vad fint skrivet Jag hatar inte heller längre. Det har blivit så mycket bättre än tidigare. Vi har också en vänskapsrelation där vi hjälper varandra, jag fixade hennes säng, hon skjutsar mig när det behövs i bilen, kan åka tillsammans på semester med barnen, och känner inte dragning längre som jag gjorde förr. Det enda som finns kvar är rädsla än att hon förändras, det har inte hänt på ett helt år, men då finns det ändå en trygghet att jag är själv och har ett eget boende.
Men en sorg finns kvar ibland med tanken på “hur skulle det varit om det hade funkat mellan oss”.
Jag vill faktiskt att mitt ex hellre ska vilja hänga med mig och barnen än med sin nya… Familjerätten har dessutom rekommenderat mig att vara mer tillmötesgående…och då vill inte jag ha någon bonusmorsa att ta hänsyn till. Jag vill inte leva med honom eller ha en kärleksrelation med honom och med facit i hand så var han inte speciellt snäll mot mig. Idag kan jag dock se att jag var ganska arrogant tillbaka, men bara det att han hotat med fysiskt våld en gång… Det tog död på all samarbetsvillighet hos mig och gjorde mig rädd - så hotet fungerade.
Jag hatar mitt x! Känner för att ge honom en fet smäll. Hoppas att han ska råka ut för en olycka, men att den inte är så allvarlig så att han inte kan umgås med barnen, men gärna att han känner en stark smärta varje dag. Och att han blir rörelsehindrad.
Det går upp och ned… men just nu, just idag när han hämtade barnen känner jag sån enorm ilska. Sånt hat och förakt mot vad han gjort att han har splittrat vår familj och istället för att prata med mig, anförtrott sig till henne (perfekt för att få någon att lita på honom för att få henne i säng) och pratat om att vi “hade problem” och sedan planerat vår skilsmässa med henne det falska lilla fanskapet.
Jag hatar dem båda just nu.
Han är ett fegt jävla gubbsjukt äckel
Längtar sååå tills jag är över honom och likgiltig…
Minns inte ens om jag svarat på den här tråden, men just nu känner jag att jag har kommit så pass långt så jag önskar dem ett bra liv precis som med alla andra människor. Det är väldigt skönt att inte känna hat eller ilska mot dem. Tar massa onödig energi som man kan använda till något vettigare som t ex att skapa ett bra liv till sig själv. Däremot kan jag aldrig förlåta att hon var otrogen mot mig på slutet. Finns inga ursäkter för det beteendet.
Jag har länge varit ganska neutral, faktiskt inte hatat. Men nu har det uppstått ytterligare problem, och jag inser att jag känner en avsky mot honom. Han har inte släppt taget om huset och det som finns kvar här, ser det på något skruvat sätt som delvis sitt. Och det är så sjukt så jag är så jäkla arg på honom, det börjar bli mer än ilska. Tidigare har jag inte tagit hans agerande personligt och då heller inte hatat. Hans agerande har inte med mig som person att göra. Egentligen. Men nu har jag inte riktigt kraften att hålla fast i logiken.
Alltså det handlar om att han ”tipsar” dottern om saker som finns i förråd och skåp. Ett par grejer som han tyckte att hon kunde ta och ha hos honom. Bl a en sån där kudde för nackmassage som jag fått en gång. Det är inte själva prylen i sig utan att han liksom får dottern att smussla med sig den och lite annat. Som inte heller verkar vara till henne, utan till deras hem/nya partnern. Jag har vant mig vid att han tydligen pratar om häckklippning och gud vet vad där han har åsikter om hur huset borde skötas och framför dessa till sonen. Men detta går under huden på mig. Det som är i huset är mitt! Och det här smygandet, oärligheten. Han hade kunnat sms:a mig och höra om det var ok, men smygandet… nu är det jag som utsätts för hans småfifflarstil, inte så kul. Och jag som får ta samtalet med dottern om rätt och fel, vem som äger vad… vilket hon naturligtvis vet egentligen. Det är han som träffat en ny och lämnat mig, men vad fasen, släpp mig och huset då! Bodelningen är klar sedan länge! (Ja, jag är fortfarande arg en vecka senare…)
Tja, hon hoppade i säng med bästa kompisen efter några månader, andra bästa kompisen kan inte förstå att jag är förbannad på honom. Så de tog hennes parti, som merparten av våra gemensamma vänner.
Hon polisanmälde mig för att jag bad henne fara åt helvete när bodelningen och skilsmässan var över. Rättegång någon gång i nästa år. Detta efter jag gått henne till mötes med att frånsäga mig betänketiden, skött bodelningen, betalat hennes hyra, fått stå ut med att hon spridit lögner om mig att hon “fruktat för sitt liv”, kallat mig för psykiskt sjuk inför vänner och föräldrar, accepterat att hon och gemensamma vänner bar ut saker ur mitt hem när jag var bortrest innan bodelningen var påbörjad (en bodelning hon inte lyfte ett finger för att hjälpa till med).
Under samma år har båda mina föräldrar blivit sjuka, tre vänner har tagit livet av sig, en nära väns fru är diagnosticerad obotlig cancer. En annan god väns pappa dog för två veckor sen.
Själv sitter jag sitter permitterad sen ett halvår.
Sammantaget: jag mår sådär. Det som håller mig igång är mitt till synes outsinliga hat till skithögen jag sa “ja” till för närmare en halv livstid sen.
Den människan jag slösade bort närmare 20 år av mitt liv med var en lögn. Hon lider av en grav empatistörning på gränsen till att vara psykopat. Hon är manipulativ, lögnaktig och ryggradslös och skyller alla sina fel på andra.
De vänner jag trodde jag hade högg mig i ryggen. Hade fanskapet blivit påkörd av en buss hade jag korkat upp champagnen.
Jag är fri från henne. Men mycket är kvar att städa upp.
Är inte skild än själv men kan säga att jag i perioder känt ’hat’ ’ mot min man men arbetat med mig själv och insett att det ju som vanligt handlat om andra saker egentligen. Känner inget hat nu.
Men min mor är fortfarande avigt inställd mot min far som hon skilde sig från för 30 år sen. Det tog nog 15-20 år innan hon kunde bete sig civiliserat mot honom vid familjetillställningar.
Har svarat här förrut men känner att jag behöver fylla i.
Jag har känt enormt hat mot mitt ex!
Idag kan jag ibland känna irritation, men inte hat. Jag ser hur hon bygger ett nytt liv med hjälp av fasader och lögner. Så jag sitter lugnt i båten och faktiskt njuter! Att hata tar massor av energi. Så det tänker jag inte göra.
Jag är nån helt annanstans i livet och trivs sjukt bra. Jag behöver inga fasader eller lögner för att komma vidare. Så jag vann… Igen
Hat är så svårt att hantera, tycker jag, då jag egentligen är en ganska snäll person. Inte dumsnäll men ödmjuk och för konsensus.
Du har definitivt haft det tuffare än jag men jag kan känna igen mycket av det du skriver - trots att det faktiskt var jag som lämnade till slut (efter år av bråk, hot och vansinnigt mycket ångest…).
Det där är jättedåligt beteende. Jag förstår att du inte gillar detta. Så lågt av honom att göra så via dottern.
Konstig känsla när man varit i samma “lag” under så många år och helt plötsligt så är det som om man är i “motståndarlaget”. Lite så det kan kännas. Inte så varm o gulligt längre.
Ja tyvärr hatar jag honom, han lägger sig i mitt liv och vill kontrollera mig och vad jag gör, vilka tider jag får träna, hur jag ska aktivera sonen, hur mycket jag ska betala.
Exet är så j*#*a dum att jag mår illa .
Jag hatar inte heller längre. Det har blivit så mycket bättre än tidigare. Vi har också en vänskapsrelation där vi hjälper varandra, jag fixade hennes säng, hon skjutsar mig när det behövs i bilen, kan åka tillsammans på semester med barnen, och känner inte dragning längre som jag gjorde förr. Det enda som finns kvar är rädsla än att hon förändras, det har inte hänt på ett helt år, men då finns det ändå en trygghet att jag är själv och har ett eget boende.
Familjerätten har dessutom rekommenderat mig att vara mer tillmötesgående…och då vill inte jag ha någon bonusmorsa att ta hänsyn till. Jag vill inte leva med honom eller ha en kärleksrelation med honom och med facit i hand så var han inte speciellt snäll mot mig. Idag kan jag dock se att jag var ganska arrogant tillbaka, men bara det att han hotat med fysiskt våld en gång… Det tog död på all samarbetsvillighet hos mig och gjorde mig rädd - så hotet fungerade.
)
.