Jag har inget bra svar. Jag vet bara att hatet inte leder någonstans. Jag vill inte hata men en människa förstörde mitt liv och jag vill veta hur man går vidare.
Jag tycker du är stark. Jag tycker du är modig. Du är så jäkla bra som skriver. Sätt ord på det du känner. Och försök komma vidare. Du är inte värd mitt helvete.
Du hatar inte, du är bara arg. Det hör till, dessa jävla skeden man ska igenom. Du kommer ut, starkare än någonsin. Det tar bara ett år eller två. Kram
Hatar inte. Älskar fortfarande den man jag valde att gifta mig med. Tyvärr är han inte kvar, efter 22 fina år tillsammans förändrades han till någon som jag dagligen undrar vem det är.
Känner stor sorg över all skada som främlingen ställt till med, skada som inte går att göra ogjord.
Jag känner likadant för min.
Älskar den jag gifte mig med, men den han blivit är någon annan.
Konstigt att efter 24 år inte ha en aning om vem det är som man pratar med.
Och vad småpratar man om när man vet att den tid som han inte är hemma tillbringas med en häxa som sabbat allt.
Henne hatar jag, som glad i hågen förstörde allt.
Nej, och har nog aldrig gjort det.
Däremot var man ju skitarg och förlorade all min respekt för henne och hennes förmåga att ta bra beslut i något sammanhang.
Det gjorde jag klart för henne tydligt.
Berättade även hur det fick mig att känna inför faktumet att hon var mina barns mor.
Det bet.
Hon har under 1,5 års tid jobbat hårt och faktiskt lagt om delar av sitt liv.
Hon tar fortfarande skitdåliga beslut men det får man ju kära sig acceptera (så länge det inte får allvarliga konsekvenser för barnen).
Jag är dock fortfarande den som ser till de långsiktiga planerna/behoven för barnen samt ser till att de har en lugn, trygg och fast hemmiljö, rutiner, mediciner, bra kost mm.
X har fortfarande ”yolo” högst på prio-listan…
Hur mår du nu?
Exakt så, som du skriver, kände jag för någon månad sen men nu har det faktiskt klingat av.
Då kunde jag se honom död och blotta tanken på hans kropp fick mig att kväljas. Nu är han mer ett neutrum och ingen värd att ens bry sig om.
Vi har två fantastiska barn som är 50% av honom… Det har hjälpt mig lite i processen. De älskar jag ju!
Har förhoppningsvis klippt bandet mellan oss för varje gång jag rasar kommer jag snabbare upp igen och när jag ser honom på bild ser jag “bara” en man. Faktiskt!
För en månad sen trodde jag inte detta var möjligt - alls.
Kram! 
Ja jag hatar honom. Den mannen jag älskade och respekterade visade sig vara en riktig ynkrygg.
Jag älskar mitt blivande x, han är mitt livs kärlek, men jag hatar, verkligen HATAR vad han gör och vad han sätter mig och barnen genom.
Jo känslorna har avtagit massor men vetskapen om att jag älskade och älskar är fortfarande kvar.
Jag känner fortfarande likadant… 
Nej, hatar inte. Älskar inte men tycker om.
För mig är det tvärtom. Jag älskar fortfarande, men tycker absolut inte om.
Hmmm… jaa… så kan man väl också säga det🤔
Jag har hatat. Jag har önskat livet ur honom. Jag har velat döda karln med mina bara händer.
Nu känner jag mer likgiltighet inför honom. Typ - vad såg jag i den där halvtjocka, impulsiva och gränslösa människan som tvättar bilen iförd fina mockaskor och vita tubstrumpor?! 
Har sen Paolo Roberto-sexköpet dragit mig till minnes massor med läskiga åsikter om kvinnor, sex och manlighet (mitt ex har ett alkohol-, shopping- och sexberoende) som jag förkastat och bråkat med honom om i åratal.
Jag vill inte hata honom och när jag kom på det så försvann hatet. Vi har barn ihop. Att jag sen inte vill vara honom nära är en annan sak! 
Det har gått snart 3 månader sen det tog slut. Jag hatar inte mitt ex, det är för starkt ord. Det är känsla av besvikelse och irritation när hon dyker upp.
Hatar inte.
Älskar honom men gillar honom inte!
Hm, nyttig reflektionsfråga!
Ett år sedan chocken, bara ett halvår sedan jag förstod att han hade en annan och att så mycket var kallt beräknande från hans sida. Mycket stark ilska har jag bara känt stundtals de första månaderna. Sedan förstås dippar av starka negativa känslor, allt kortare.
Jag känner mig likgiltig för honom som romantisk partner, som @Nyskild2019 skrev: Vad såg jag i honom? Han känns som en avlägsen släkting som är ganska irriterande att umgås med men inte värre än att man klarar att vara artig under middagen. Tycker inte om honom, inte som vän, ingenting.
Tänker jag på vad han har ställt till med i mitt och barnens liv så är mina känslor betydligt starkare. Förakt, avsky för en människa som så dåligt kan hantera livets upp- och nedgångar, som lägger alla sina bekymmer på andra och är så oärlig i relationer. Som blåser upp sitt ego på bekostnad av andra. Som inte tar ansvar för sina beslut, som hellre trampar på andra människor än är ärlig och säger som det är.
Jag tänker ändå att det är ganska många steg kvar till hat. Jag tänker mig hat som en känsla som upptar ens tankar väldigt mycket, att den är ilska och förakt som liksom slår ut andra känslor och kanske också påverkar ens handlingar. I så fall känner jag inte hat. Jag har önskat honom död, men det har handlat om att få sörja. Relationen är borta, men att jag dessutom måste hantera sveket. Hade han dött så hade jag sluppit oroa mig för att inte känna tillit. Jag har också varit tacksam för att han INTE tog livet av sig. Tänk vad det hade gjort med barnen - och mig!
Hatar honom och föraktar honom.
Hatar för att han gör barnens och mitt liv sämre - vi får flytta från huset vi alla älskar, sämre boende och sämre ekonomi. Barnen behöver flytta fram och tillbaka, de får bara halva tiden med oss och jag missar massor av mina barns uppväxt.
Föraktar för att han inte har tagit tag i sina problem. Föraktar för att han har utnyttjat mig och gjort extremt lite hemma de senaste fem åren eller kanske ännu längre. Gäller allt som städ, laga mat, diska, men även sånt som barnens aktiviteter och kompisar.
Det ska bli så skönt att inte bo med honom. Jag kommer ha ett så mycket fräschare hem med mycket mindre städinsats etc. Jag hoppas verkligen att han kommer tycka att det är skitjobbigt att ta hand om ett hem.
Min hämnd blir att ha ett bra liv framöver, jag ska sätta mig över det här. Behöver inte vara elak, bara ha ett bra liv med mindre stress.
Hatar inte . Starkt ord .
Känner absolut inget . För mig är han bara mitt barns far - INGET annat.
Jag saknar honom inte . Äcklas över honom gör jag.
Vill inte ens ta i tång i hnm .
För mig har det gått långt tid sedan separationen, fem år sen jag flyttade. Jag hatar inte, har nog aldrig gjort. I början var det skönt med viss distans, för när vi hade kontakt kunde jag inte låta bli att att ställa alla dessa frågor om hans otroheten. Ja, dessa frågor som många andra här också skriver om. De frågorna jag inte fick svar på, och fick jag svar så trodde jag inte på svaret ändå. För mig var det svåra att tilliten var borta, det gjorde mest ont.
Idag har vi en god relation. Jag kan säga att han är min vän, och jag menar det. Mitt eget liv blev så mycket lättare och ljusare när jag kunde släppa taget om honom. Det tog tid, men det liksom bara bleknade. Vi umgås idag, vi hittar stöd i varandra ifall någon av oss behöver. Jag är inflyttad och har ingen familj nära, därför är det en trygghet att ha honom, han känner mig väl.
Däremot, vet jag att hans flickvän inte gillar att vi träffas. Där agerar jag nog lite annorlunda än vad jag skulle göra i annat fall, jag skiter i vilket helt enkelt. Varken min sambo eller hon tänkte mycket på mig innan så jag känner inte jag behöver ta hänsyn till det. Så visst, någonstans inom mig finns nån tagg kvar men den gör inte ont längre, skaver ibland men det är allt. Det har blivit en del av min livshistoria.
Jag har försökt jobba mycket med mig själv, och det är inte alltid lätt. Jag har analyserat hur jag är, vad som driver mig, vad som påverkar mig både positivt och negativt helt enkelt. På så sätt har jag till viss del kunnat skilja på vad som är en effekt av otrohet/separation och vad som är mera sättet jag har. Det har hjälpt mig väldigt mycket att tänka så. Jag är fortfarande inte den mest glada jämt, men så har det ju alltid varit. Jag är väldigt svart-vit, uppåt-nedåt som en bergodalbana. Att jag är sån har ju inget med nån separation att göra utan det är helt enkelt jag. Ja, ni fattar… men det är skönt för mig att tänka så här. Jag tar helt enkelt ansvar för mig och mitt agerande utan inblandning av något ex whatsoever och det känns toppen.
Asså… både ja och nej.
Jag kan hata henne för det hon gjorde mot familjen. Men jag kan inte hata henne nu. För jag har inte en aning om vem tjejen är!
Det gör det hela lite enklare liksom? Bruden jag va gift med är loooong gone. Och den hon är nu är inte en person jag alls skulle beblanda mig med överhuvudtaget. Nu blir man ju tvungen med tanke på barn. Men utöver det… nej tack.
Märkligt hur endel kan förändras…