Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Hatar ni era Ex?

Som rubriken lyder. Hur känner ni för Exet nu och hur länge sen är det ni skildes?

1 gillning

Nu är det alldeles snart två år sedan vi bröt upp, och 1,5 år sedan jag kunde flytta.
Kan inte säga att jag hatar honom trots att han haft ett förhållande bakom min rygg i 3,5 år. Plus att han hade ytterligare nått ligg ytterligare. Han och en väninna till mig inledde ett förhållande innan jag ens hade hunnit flytta. Ibland undrar jag hur länge det egentligen pågått.
Men jag hatar inte. Jag har mest varit ledsen över alla lögner jag hört. Alla misstankar som visat dig stämma. All besvikelse över honom. Sorg över att ha ”misslyckats” med det som varit viktigast för mig.
Men livet går vidare och blir i mycket väldigt mycket bättre

6 gillningar

Ja, på många sätt. Men känslan är tvetydig. Fortfarande starka känslor av annat också.

3 gillningar

Hej!
För mig är hata ett starkt ord, men visst har jag tänkt och även sagt att jag hatar honom. Men nu efter drygt ett år, känner jag inget för honom alls. Han söp, ljög, var otrogen, svek mig och våra barn och alla nära och kära. Idag har jag inga som helst känslor kvar för honom, vill inte se honom, vill inte prata med honom, vill inte ha någon som helst kontakt med honom. Flyttar från “skvallerstaden” och från vårt gemensamma liv till en större stad med min yngsta son (hemmavarande) om några dagar.
Mitt X valde en ny dam som får 150% uppmärksamhet framför hans egna barn, han har inte gjort några som helst försök att reparera relationen till sina barn, inga som helst försök att förklara varför var alkohol och en ny dam viktigare än ett äktenskap på 27 år, en relation på 34 år och två fantastiska barn.
Det här är en väldigt kortfattad version av “min historia” och visst hade det varit enkelt att säga att jag hatar honom, visst kan han röra upp känslor när vi väl måste prata, men nej jag hatar inte honom!
Jag vet att den där bubblan han befinner sig i kommer att spricka en vacker dag. Jag vet att hans nya dam lär så småningom upptäcka vilket “kap” hon raggade upp i baren. Jag vet att han har även ljugit för henne. Jag vet att han har ljugit för våra gemensamma bekanta, så hans framtid ser väldigt ljus ut. När hans rosa bubbla väl spricker lär han landa hårt!
Det ordet jag skulle använda hur jag känner mig är kränkt!

8 gillningar

Nej, jag hatar nog ingen tror jag. Hat är ingen bra känsla, framför allt inte för den som bär på det.

Jag är heller inte längre arg på henne. Samma där, det är bara MIN energi som går åt. Jag hellre vill lägga min energi på vettigare saker än mitt x.

6 gillningar

Vem då? Menar du hon som, vad var det hon som , vad hette hon nu igen??

Lite mer seriöst blir svaret:
Nä. Inte alls. Hatade inte i början heller.

Men var oerhört ledsen, besviken och sviken.

Har snart gått ett år. Alla har landat på fötterna, allt är bra, bättre än på många år faktiskt.

Det går inte att leva med någon som inte vill.
Tänker inte alls mycket på henne.

Har andra mer spännande saker att göra! 

9 gillningar

Hatar verkligen inte. Tar för mkt energi. Bara sorgsen att d blivit som de blivit. Trodde på oss…totalt :pensive::cry:. Men mot nya tider!

Det har gått sex månader och jag har sörjt så mycket. Men nej, hatar inte, har inte gjort det heller. Har varit arg och förtvivlad. Försöker att inte tycka synd om honom idag för det finns inget jag kan göra, jag är den sista i världen som ska fixa honom. Jag försöker glädjas åt det jag själv har och att jag är på väg.

5 gillningar

Jag tror inte jag hatar. Eller, så gör jag faktiskt det. Hatar att han förstörde vår fina familj. Men hatar jag då honom? Jag tänker på något sätt att hat och kärlek är närliggande. Att man går från kärlek till hat. Inte från kärlek till neutral. Samtidigt tror jag inte jag hatar honom. Men många känslor rörs upp.

2 gillningar

Jag hatar mig sj som valde henne henne till mina barns mamma. Lätt att vara efterklok men ibland vill jag vrida tillbaka tiden, fast då hade inte mina barn funnits.

3 gillningar

Ungefär 6 månader för mig.
Hatar inte men besviken på att sonen inte får växa upp i kärnfamiljen.
Trött på hans gigantiska ego…

3 gillningar

Nej jag hatar inte honom, men definitivt det han gjort och gör. Har nog sagt till honom en eller ett par gånger att jag hatar honom, för det har jag nog gjort i stunden. Enormt starka känslor men det är nog mer att jag varit och är arg, ledsen och förtvivlad över att han inte värdesätter vår familj och barnen.

3 gillningar

Hatar inte min ex-man, trots otrohet och lögner. I mina goda stunder tänker jag att han gjorde så gott han kunde. Han förmådde inte mer, vilket känns otroligt sorgligt. Alla känslor finns där, sorg, besvikelse, ilska, men jag önskar faktiskt att jag kunde vara mer arg. Det skulle nog underlätta för mig att gå vidare och glömma. Vill inte ägna så mycket tid åt att tänka på honom och hans nya liv med en ny kvinna. I juni förra året sa han att han vill skiljas. Skilsmässan gick igenom i maj i år.

Intressant fråga. Under åren efter skilsmässan har jag nog hatat då och då men bara korta stunder. Ibland har ilskan och hatet blossat upp. Det var nog under den tiden jag fortfarande älskade honom. Nu är jag mer neutral. Inte alls likgiltig utan neutral. Jag vare sig älskar och/eller hatar honom. Det är väldigt skönt för dessa starka känslor tar en väldig massa energi. Men räkna med att det tar tid innan känslorna släpper taget och vattnas ur!

4 gillningar

Nope.
Hatar inte.
Tycker mest att han är patetisk.
O är rätt förundrad över att han blev sån.
Han kanske alltid har varit det men jag såg det inte?

Älskade honom oerhört.

Är ff rasande över alla relationer han tog sig rätten att krossa.

Men jag hatar inte honom.

6 gillningar

Snart tio månader sedan skilsmässobesked och fem månader sedan flytt och tillika besked om att det redan fanns en ny kvinna.

Jag hatar definitivt hans handlingar. Så mycket fega lögner. Olika typer av svek. Dock inte just otrohet.

I korta stunder hatar jag även honom. Trots vetskapen om att han inte bryr sig om det och att det inte gagnar mig heller. Dränerar energi men känns som att jag har mycket undanträngd ilska som måste få komma fram. Åratal av allt för mycket anpassning och förståelse från min sida. Nog nu.

Hoppas med tiden att hatet ska bytas ut mot likgiltighet. Det finns hopp om det för jag ser ju att det går åt rätt håll. Men jag är beredd på lång tid.

2 gillningar

Eftersom det var jag som lämnade och valde att vara otrogen kan jag inte gärna hata henne. Däremot är jag besviken på mig själv som mot bättre vetande och min magkänsla gick in i en relation som inte kändes ok från början. Nu fick vi en son men jag är inte och har inte varit en bra far. Jag har stora svårigheter att hinna ta hand om hem, trädgård och jobb. Mäktar inte med så det klokaste hade varit att vara solo.

1 gillning

10 månader sen han ville skiljas… och ja jag hatar honom, nu är vi fortfarande gifta på pappret av olika anledningar, dels för att vi gemensamt står på huslån på 2 hus och HAN inte kommer att få ta över lånet på ena huset eftersom han inte har fast inkomst, (ja jag är snäll där) nåväl han var stöddig och skulle minsann skaffa ett nytt jobb och skaffa en segelbåt. Något fast jobb har han inte lyckats få och någon segelbåt har han inte råd med eftersom han får leva på besparingarna och ett halvtidsjobb JAG fixat åt honom :zipper_mouth_face: och jag njuter över att han inte lyckats få ett sånt jobb han vill och njuter av att han får leva upp sina besparingar, skäms ibland över att jag gillar situationen men men…:innocent:

Känns hoppfullt! :blush:

1 gillning

Nej! Nu hatar jag inte alls! Det är länge sedan jag hatade! Det har gått flera år sedan jag fick veta att det funnits en annan i kulissen ett tag. Blir lite påmind av ”mina minnen” på fb där jag är så uppenbart naiv och ovetande…där jag visar att jag är stolt över, glad över och berömmer mitt ex, trots att han var rätt svekfull…men sån är jag. Ser till människors bästa i första hand. ”Mina minnen” har varit avstängda några år, men nu när det inte alls känns längre är det ganska spännande att betrakta. I dessa minnen syns även en lång plågsam tid efter…jag har tack och lov värnat min integritet på sociala medier mitt i krisen, men jag kan skönja smärtan…

Mitt ex: Har hatat! Förvånansvärt korta inslag under de 1,5-2 år han vägrade att släppa taget om mig. När jag väl reste mig och gick en gång för alla och han krisade över det genom att vara elak och hämndlysten så hatade jag äntligen lite mer intensivt. Men idag…nä! Inte alls! Jag har länge fattat att han inte kunde bättre än så här! Jag är glad att han lämnade mig! Till och med på det skitiga och hänsynslösa sätt det gick till, för hellre så än inte alls! Jag är glad att jag slipper leva vidare med honom! Jag är glad att han fortsatte strula med ”henne” samtidigt som han ville vinna tillbaka/hålla kvar mig. För hade han ”valt” mig hade jag varit förloraren idag. Han gjorde så att jag inte fullt ut valde tillbaka honom utan höll undan och ställde nåt slags krav som han inte ville/kunde leva upp till.
Idag vill jag honom faktiskt väl! Han är mina vuxna barns pappa och han ställer upp i väldigt hög utsträckning för dem. För mina barns skull vill jag att han får det bra! Men JAG vill aldrig ha med honom att göra, på något sätt. Vi kan inte samarbeta alls, om något. Den gränsen blev jag till slut tvungen att sätta när hämnd och elakheter haglade som värst i över ett år.

Henne: Nä, inte alls! Längre!
Herre Gud, vad jag har hatat henne! Henne hatade jag mest, i några år. Men nu ser jag henne som ett offer för mitt ex alla lögner. De verkar klamra sig fast vid varandra, mycket på grund av de oförmågor och rädslor de båda verkar ha. För de verkar inte tycka så jättemycket om varandra, även om ytan som presenteras ska verka så… Det krävs inte en Einstein för att uppfatta sprickorna. Jag kan tycka att det är lite synd! Men men, det är inget jag kan göra något åt.

Mig själv: Jag har hatat mig själv för att jag lät honom bli mina barns pappa. Har verkligen fått ångra det. Effekterna är för alltid! :frowning: Det jobbar jag fortfarande på att försöka förlåta mig själv för!
Jag har även hatat mig själv för att ha varit så patetisk som inte satte ner fotot långt tidigare när han så uppenbart utnyttjade situationen. Men det tjänar inget till att gå runt och känna så. Jag har idag förstått varför jag inte kunde slita mig. Det har varit en mycket bra och utvecklande resa i mitt eget inre som har tagit mig en bra bit! Det är jag glad för!

5 gillningar