Åh, det kommer bli bra för dig och barnen @Nimue🤗
Grattis till att ha löst boendet, låter ju som en väldigt bra lösning.
Säger som Slasken20, att visst ska du hålla fester, det blir bara en lite annan form.
Tack!
Ja, den senaste helgen bjöd verkligen på allt det bästa som huset och kärnfamiljslivet där haft att erbjuda. Barnen kunde vara ute och springa och leka i den stora, insynsfria trädgården med blommande träd och buskar överallt, vi promenerade ner till vår lilla strand och de tog årets första dopp på söndagen sen. Onekligen svårt att inte känna att det svider att lämna det bakom sig, jag kommer inte rimligtvis få uppleva det igen, visst kanske jag kan få tag på ett sådant drömboende igen längre fram, men inte medan barnen är små nog att springa runt och leka där.
Jo, jag får väl ta åren i detta lilla hus för att fundera på om jag mest varit en tragisk Gatsby-karaktär som bjudit in folk till fester och sociala aktiviteter i tron att man skaffar sig vänner på det sättet och sen blivit besviken när relationerna inte alltid blivit så ömsesidiga som jag tänkt mig, eller om det är för att jag redan haft en megatung fripassagerare på släp hela tiden som jag varit överdrivet känslig för sådant och det inte kommer att kännas på samma sätt när jag inte längre får källan till fördragsamhet med sådant totaldränerad konstant.
6 gillningar
Jag känner igen så mycket i det du beskriver, både kring den sociala biten och sorgen över vad som kommer gå förlorat.
Tiden mellan husförsäljning och flytt var de jobbigaste, då kunde jag inte tänka på annat än sorgen över de praktiska och materiella förluster det skulle innebära. Men så snart flytten var klar så släppte det. Nu när sommaren är här och jag inser att jag inte får plats med både stor studsmatta och pool, som vi lätt fick plats med i gamla trädgården som också var helt insynsskyddad, så känns det faktiskt helt ok. Den där saknaden och sorgen över gamla trädgården har mildrats av de positiva aspekterna av att få bo i ett tryggt hem.
När det gäller den sociala biten så tror jag för egen del att mitt ex agerade bojsänke så jag inbillar mig åtminstone att förutsättningarna, så snart den förbannade pandemin är över, är bättre nu trots mindre hus med mindre sociala ytor. Jag märker det att i området jag nu bor i så är grannarna i samma ålder med barn i samma åldrar och man umgås tillsammans på ett jättehärligt sätt.
Så jag förstår att det är tungt nu, det är nog helt naturligt, men tänk på att det är en fas som snart kommer gå över!
1 gillning
Tack Slasken! Jag hoppas att jag snart får komma vidare. Fick besked att registreringen av dödsboet var klart nu, men mäklaren har fortfarande inte hört av sig med en tid så nu är jag orolig att han inte lyckas boka en tid med banken i tid (han påstod att han skulle kunna lösa det, banken själva sa att de behöver fyra veckor). Vore verkligen extremt knäckande om jag inte kunde komma iväg nu ändå, börjar kännas väldigt jobbigt och fel att bo här. Men hoppas att jag oroar mig i onödan.
Snart två veckor sen jag fick komma in i nya huset. Nu har jag börjat få till någon sorts hem här, även om många Ikeamöbler fortfarande ligger i kartonger och måste skruvas ihop. Barnen har varit med mig en vecka här men är nu hos pappa sen igår. Just nu känns det faktiskt helt underbart och fantastiskt. Har varit glad de senaste veckorna på ett sätt som jag inte ens kunde minnas att jag kan vara. Känns som jag hela tiden haft berg framför mig att flytta de senaste åren, och nu är de borta, eller åtminstone känns det så för tillfället. Kommer säkert kännas sorgligt ibland men just nu känns det i alla fall mycket bättre än det gjort på väldigt länge.
11 gillningar
Då jag läser det här, så tänker jag att jaaa är det såhär mitt x kände. Som en lättnad att vi inte längre bodde ihop.
Sorlig tanke för mig.
Jag längtadr och saknade ihjäl mig efter min familj och han kanske kände just precis som du.
Två olika världar man kan leva i, inom samma ”familj”.
Och trots att det är snart 1år sen jag flyttade, så kommer tårarna att läsa hur den andra kan uppleva samma situation.
3 gillningar
Tja, det är tråkigt att mitt inlägg gjorde dig ledsen. Men jag har gråtit och tidvis mått så dåligt att jag inte velat leva längre de senaste åren, så jag tänker nog unna mig själv att vara glad när jag kan, även om det skulle vara så att han samtidigt är ledsen. Jag hoppas att min lycka över att äntligen vara fri kan inspirera andra att det faktiskt kan bli bra och att man kan få må bra igen om man lämnar en dålig relation. Med reservation för att det kanske kommer dagar när jag känner annorlunda.
8 gillningar
Mitt inlägg var ingen kritik mot dig eller på något sätt att du skulle känna fel/göra fel.
Mitt inlägg hade inte alls med dig att göra, bara en insikt för min egen del, min egen process.
3 gillningar
Vad härligt att flytten känns så bra!
Jag hade nog för egen del trott att jag skulle känna som du, hade gått och våndats och mått dåligt ett bra tag innan, men när flytten väl gick så gick luften ur mig och jag bröt ihop. Kanske är det skillnad på att vara den som flyttar till något nytt och vara den som bor kvar. Hur som helst, njut av denna känsla!
1 gillning
Så gott att höra 
!
2 gillningar
Vad härligt att höra att du äntligen fått komma vidare och att det känns bra! Ditt inlägg gjorde min dag 
Jag känner igen den lättnaden när man fick flytta in i sitt egna hem och slippa känna sig gisslan i ett dysfunktionellt hem. Hur funkar kommunikationen med exet?
1 gillning
Tack Slasken!
Kommunikationen fungerar väl både bra och dåligt kan man väl säga. Den är helt enkelt i princip lika dan som när vi hade en relation. Det bra är att det inte varit något skuldbeläggande, tjafsande eller liknande från hans sida, han har även förhållit sig neutral mot barn och omgivningen så jag tror knappt någon ens vet att det var mitt beslut att separera. (Kan förstås tänkas att han tycker det känns skönare att alla bara vet att vi separerat, snarare än att han blev dumpad). I tonläge och beteende när vi ses är han vuxen och till och med trevlig och hjälpsam.
Men… de problemen som fanns i relationen finns ju kvar. Han är seg som fan och allt praktiskt måste jag driva till 100% om det ska bli av. Nu är ju de stora bitarna tack och lov lösta men det är ju mindre saker som att dela upp barnens utgifter och en del andra mindre grejer kvar. Har tagit upp det med honom varpå det vanliga “mmm” “vet inte” som svar på hur han tycker vi ska lösa det etc. För närvarande har jag inte orkat ta fighten så nu betalar jag bara alla räkningar för barnen själv, för självklart är det jag som sett till att de fått fritidsplats, försäkringar, abonnemang osv, så givetvis kommer alla räkningar till mig.
Sen klarar han ju fortsatt inte av planering, läsa scheman etc. Alternativt om det nu är att han bara har noll respekt för min tid. Vi har liksom bara hunnit ha två pass var med barnen hittills och tre gånger har han velat ändra schemat p.g.a att han “kommit på” att det inte funkade med hans jobbschema, trots att jag la det efter hur han sa att han skulle jobba från början. Jag har inget i princip emot att vara flexibel med schemat men det kräver ju framförhållning eftersom jag är allt annat än en implusiv, laid-back person. Jag har ju omsorgsfullt lagt upp planer för både barnfria dagar och de dagar jag ska ha barnen för att slippa sitta hemma och deppa. Sista gången körde jag bara över honom när han ringde med en dags varsel och tyckte att jag fick ta barnen tre veckor i streck för att han kommit på att de tre dagar (redan ändrat, skulle varit fem) han skulle haft dem på mitten skulle han visst jobba ändå. Åkte dit och lämnade av ungarna. Kändes ändå skönt, hoppas han lär sig att han själv får kolla sitt schema lite tidigare än en dag innan om han vill att jag ska vara flexibel med ändringar.
5 gillningar
Ha ha, underbart! Allt det här jamsandet som man läser om här på forumet, om scheman som inte hålls, x-partner som krånglar, barn som inte vill, nya partners som vill ditten eller datten. Du bara kör över ungarna och så får han lösa sitt. Föredömligt!
3 gillningar
Verkar som det ändå går väldigt bra framåt. Att han fortsätter vara som han varit kan man ju inte göra något åt och var väl knappast oväntat även det är lika frustrerande för det.
Så du har barnen mer procentuellt än vad han har? Är det även planen framåt?
Hur mår du nu i det stadie du är i nu? Har du hunnit landa eller är det ännu fokus på att lösa allt praktiskt?
Haha tack. Fast man får ju ändå lov att säga att anledningen till att det går är att exet ändå inte är en riktig idiot. Skulle han börja bråka och därmed låta barnen få veta att de var ovälkomna när jag kom dit med dem hade man ju inte kunnat göra så. Eller om jag trott att han skulle överge dem och åka och jobba ändå. Men trots allt är han inte så illa, när ungarna väl glatt kommer skuttande så håller han ju god min, även om jag blev informerad om hur oerhört synd det nu blev om honom när barnen inte hörde.
Nej, planen är att vi ska ha dem 50/50, nu skulle jag haft dem ett par dagar extra, som blev fler, för att han skulle jobba, han ska ha dem lite mer senare i augusti när jag ska ut och resa med jobbet.
Och nej, man bör väl inte vara förvånad över att han fortsätter att vara som han är, men det blir ju lite gamla problem i ny skepnad. För några veckor sen skickade jag t.ex ett mail om hur vi ska dela upp utgifterna samt om önskemål för schema de närmsta månaderna och det har han inte svarat på än. Varje gång jag frågar han glömt bort det. Liksom han hade glömt att han skulle ta dottern på inskolning på fritids, glömt ett av barnens tandläkartid och glömt vilken dag de skulle komma. Trots att det sitter papper på kylen (som jag antar att han besöker ibland) med alla dessa uppgifter. Nu påminde jag ju honom så det verkar som att det kommer att skötas av honom, men det känns ju lite segt att man kommer ha kvar arbetsuppgiften att påminna honom allt väsentligt X10 gånger om det ska finnas ngn chans att det ska fungera för barnen.
Jag vet inte om jag har landat, hur vet man det? Det känns mest lite tomt och ihåligt liksom. Som att hela livet hade organiserats kring något som visserligen var lite trevligt men mest jobbigt och smärtsamt, och nu är det där i mitten borta, på gott och ont, och det känns ganska konstigt. Jag hade nog trott att jag skulle känt mig “fri och ledig” i bemärkelsen att man kunde börja fundera på nya äventyr nu, men så känns det inte alls.
2 gillningar
Stor igenkänning på hela din post tyvärr, trots att jag kommit lite längre i processen. Vi har gemensam mobilkalender där barnens aktiviteter och annat viktigt sätts upp med påminnelser, jag brukar ändå meddela och påminna om ex läkarbesök och sånt men trots det så blir det många fakturor för uteblivna besök och andra missar.
Ja du, det är en utmärkt fråga. Jag undrar varför jag egentligen ställde den när jag själv inte vet svaret. Jag hoppar fram och tillbaka i min sorgeprocess, nu har det hoppat tillbaka. Blev värre efter semestern. Jag funkar bra när barnen är hos mig men sen kraschar jag mentalt när de åkt. Jag har några få vänner som är singlar och jag kan ringa men just de är de jag har minst gemensamt med och därför tycker det är lite ansträngande att umgås med. Alla andra lever familjeliv och även om jag ibland hoppar in på en familjemiddag så känns det inte helt optimalt. Ensamheten är det som känns värst för min del nu. Hoppas det ska bli lite bättre nu när sommarlovet lider mot sitt slut och vardagen återkommer.
1 gillning
Så där var det precis för mig. När vi bestämt oss men innan själva flytten skedde såg jag fram emot det där nya tjafsfria livet där jag äntligen skulle kunna andas och inte behövde känna det som att jag knappt hade näsan över vattenytan. Nu är jag där och det känns på ett sätt bra att slippa det där som var så tufft innan men det känns också otroligt tomt. Och istället för att bara se framåt så pendlar jag mellan det och att se tillbaka. Jag hade aldrig trott att jag, som själv varit med och fattat beslutet, som har en vettig pappa till barnen där det inte är massa tjafs, skulle hamna i det här ångestpendlandet som jag befunnit mig i det senaste halvåret. Nu har jag landat i att det är så här det och nog kommer att vara en tid framöver. För min del tror jag nog att det kan stämma det här med att det talas om ett “sorgeår” där alla säsonger måste igenom för att kunna ställa om till den nya tillvaron. Sen tror jag att pandemin också spelar in, för att även om det lättat lite nu över sommaren så är det inte “som vanligt” och mycket som jag velat göra (och kanske behövt för att må bättre) har inte gått, framför allt kopplat till sociala evenemang.
2 gillningar
Tiden går och har snart bott själv i 2 månader. Det känns fortfarande mestadels jävligt bra faktiskt. Kan inte säga att jag någon gång ångrat beslutet, så det var nog ganska färdigtröskat ändå. Känner mig väldigt trygg och lycklig i mitt lilla hus för det mesta. Ibland känns det ensamt, men ingenstans i närheten av så ensam som jag kände mig i relationen. Det är ju liksom skillnad på att gå runt och vara ensam hemma, och att leva ihop med någon där man känner att man borde ha någon sorts gemenskap och utbyte som man inte har, och känna sig pressad av flera skäl att försöka sträcka ut handen till att få en sådan, med konstanta avvisanden som resultat.
Jag tycker ändå att det går ganska bra med barnen också, fast för lilla har det väl lite börjat komma ikapp att det här inte är något tillfälligt äventyr vi gett oss in på och hon börjar uttrycka att hon saknar när vi bodde ihop. Till exempel tyckte hon att hon och storebror kan fortsätta dela rum när jag byggt om klädkammaren, så kan vi ställa in en dator till pappa där istället så han kan sitta där och spela. Har också fortsatt svårt att förhålla mig till hur jag ska hantera min och pappans olika syn på saker till barnen. Hemma hos mig försöker jag ju ha lite restriktioner på skärmtiden och uppmuntra barnen att gå ut och leka istället etc. Men vad svarar man när 6 åringen säger “Men mamma det är ju inte sant att man inte kan sitta och titta på skärmar hela tiden, pappa gör ju det, så det kan väl vi också göra!”?
6 gillningar