@Nimue vad skönt att ha det bakom sig, att berätta för föräldrarna. Jag har förstått att det var ett enormt steg för dig så det var riktigt starkt gjort och även om det var jobbigt hoppas jag att det nu känns lättare att ha det gjort.
Varje steg på vägen kommer kännas lättare men det är bara med minnet av det man lagt bakom sig som man kan uppskatta lättheten, allt är ju liksom relativt. Så när det känns tungt, minns hur långt du kommit!
Jag hejar på dig! Det kommer vara en kämpig första tid men successivt kommer livet förenklas och förbättras.
Så efter en del om och men så verkar det som att sambon får igenom lånet så att jag snart kan vara utköpt. Det känns jätteskönt. Vi planerar att prata med barnen nu i helgen i och med att vi nu vet lite mer hur det kommer bli och kan ha några svar till dem. Känns som en oerhörd lättnad att inte behöva slita upp dem från deras hem utan kunna försäkra dem om att de kommer att kunna bo kvar.
En tid tillbaka kontaktade några vänner till oss sambon om att ses med familjerna, han bokade då in en tid med dem, som han sa till mig var långt senare så jag trodde vi hade tid att komma lite mer i ordning med saker, men det är tydligen nästa vecka. Känner mig lite osäker på hur man ska göra med sånt här. Sambon misstänker jag inte tänkte säga något alls om separationen, eller egentligen vet jag inte vad han tänker öht. Men i och med att umgänget (par i samma ålder med liknande hus i barn i ungefär samma ålder med) brukar bli mycket att man pratar om planer för hus och trädgård, semesterplaner med barnen etc så ser jag inget sätt att umgås med dem utan att berätta om separationen och utan att totalt blåljuga hela tiden. Så det blir ju jättekonstigt att inte säga något. Men jag tänker att det också kan bli lite knepig stämning att umgås tillsammans med detta ute? Samtidigt vill jag ju inte bara vägra vara med och därmed skicka signalen att jag inte vill vara vän med dem längre, eller för den delen att det är otänkbart för oss att umgås mer. Att umgås bara vi fyra som ett gäng kommer väl kännas lite knas för mig framöver, men i större sällskap hade jag inte haft ngt emot det. Och nu bor vi ju fortfarande ihop och ses varje dag liksom. Hur brukar folk göra med sådant? Vi har ju inte råkat ut för det så mycket än p.g.a Corona.
Då det är hans bästa vän så tänker jag väl i första hand ge honom chansen. Men det är inte riktigt det som jag upplever som problemet utan mer hur man löser umgänget. Att vi meddelar dem före ser jag som helt givet och kommer inte ses och låtsas något annat. Men hur gör man, ska vi umgås här ihop, ska jag åka härifrån, ska vi ställa in, ska vi höra om han kan åka dit istället, med eller utan barnen etc. Mer så jag tänker, hur folk brukar göra, särskilt när man ändå fortfarande bor ihop och har ett gemensamt umgänge som båda vill behålla
Vad skönt att knutarna om boendet börjar lösas upp, förstår att det varit tungt och ovisst. Allt eftersom saker och ting klarnar, så får man ny kraft att ta sig framåt.
Hoppas att det blir ett så bra samtal som möjligt med barnen.
Vad folk brukar göra varierar nog väldigt.
Det finns ett facit och det är vad som känns mest rätt för dig.
Följ din magkänsla och bry dig inte om så mycket vad andra tycker och tänker.
Jag har nog svårt för det här med magkänsla alltså . Är inte direkt en känslomänniska.
Jag oroar mig för att det ska bli obekvämt, för oss eller för dem eller för alla. Å andra sidan har jag en tendens att oroa mig för mycket över sådant och övertänka. Jag vill väldigt gärna träffa dem och framförallt vill jag inte skicka signalen som jag tror att det gör om jag väljer att inte vara med eller ställa in, det vill säga att jag inte bara dumpar sambon utan även dem som vänner. Även om man säger lite ditt och datt om att fortsätta att ses så talar väl handlingar högre än ord i sådana sammanhang tänker jag. Det hade också varit bra för barnen att träffa lite folk på påsklovet, som kommer bli svårt att hålla dem stimulerade under ändå, med tanke på att allt är stängt och omöjligt.
Att följa min “magkänsla” att jag är orolig för att umgås med folk ifall det blir obekvämt känns som att det riskerar att vara att lägga i en extra växel på motorvägen mot total ensamhet.
Men jag var mest nyfiken på om andra hade berättelser om hur de gjort eller tänkt kring det och hur deras val fungerat för dem. Såklart fattar jag att vi får bestämma något själva i slutändan hur vi ska göra.
Nu har vi berättat för barnen iaf. Får väl erkänna att jag delvis medvetet valde det dramatiska datumet, men tanken är väl mest att de ska vara påsklediga med mig nu från skolan men även pappa kommer vara hemma åtminstone påskhelgen så att de får se att allt inte blir helt annorlunda direkt.
Jag vet inte riktigt hur det gick. Äldsta förstod snabbt och blev helt tröstlöst förtvivlad, grät och grät. Mestadels dessutom tyvärr över helt rimliga skäl som var svåra att säga emot, som att han ville att vi alla skulle bo ihop, åka på resor ihop, att livet inte skulle bli som vanligt som han ville och allmänt att han trodde att det “absolut inte alls kommer att bli något bra” som svar på försök att trösta i stil med att “både jag och pappa ska försöka göra det så bra som det går för er”.
Men egentligen är jag mer oroad för lilla, som inte alls gav någon sådan stark reaktion utan istället snabbt klargjorde att hon redan visste precis hur det fungerar att bo varannan vecka och att hon är nyfiken på att hon ska få ett nytt rum med nya saker och hur det kommer att se ut där. Sen gick hon runt (medan storebror grät hysteriskt) och såg fundersam ut samtidigt som hon på ytan pillade lite med olika leksaker “som vanligt”. Jag vet ju från tidigare att det är precis så hon betett sig förut när hon blivit riktigt sårad och ledsen. Att hon på ytan beter sig precis som vanligt men samtidigt skärmar av och inte riktigt ger gensvar.
Ja, det blev jobbigare än jag hade trott. Det känns väl tungt, jag förstår ju verkligen deras önskan om att vi alla levt ihop och att de håller fast vid fina minnen om grejer vi gjort ihop som de inte vill ska försvinna.
Samtidigt har jag ju verkligen, verkligen tänkt över valet, och tänker att det på olika plan är för deras bästa med. Dels för att jag mått så pass dåligt av relationen att jag inte kan vara den mamman eller förebilden jag vill vara för dem, och dels att jag mer långsiktigt vill lära dem att man inte behöver ställa upp och stå ut på vilka villkor som helst. Att de lärdomar de tagit med sig för livet om jag stannat med deras pappa inte varit sådana jag vill att de ska ta med sig. Men det känns ändå tungt när jag tänker på vad de konkret kommer berövas här och nu (eller iaf när jag flyttar)
Ja, det är klart att barnen vill att föräldrarna ska bo ihop - det är ju det dom känner till. Vi berättade ju för våra barn för två veckor sen och båda blev väldigt ledsna. Sen pratade jag om semestern med dem för en vecka sen, och då har dom ju inte förstått att vi inte ska hänga tillsammans alla fyra och det gör ju så ont i mig. Deras drömmar och önskemål som inte kommer uppfyllas - jag tänker att det är samma för din äldsta.
Det måste ju ändå på ett sätt vara skönt att du tänkt, vänt och funderat på detta länge och kommit fram till att det är det bästa för dig (och förlängningen dina barn). Även om det är tungt såklart när man måste ge sådana här besked.
Oj, det gör ont i mig att läsa om hur barnen reagerade… Det är föräldraskapets värsta sida - när man upplever att man själv är den som gör barnen illa!
Men du har fattat ett genomtänkt beslut och kan åtminstone vara trygg i det. Även om det är klart att barnen inte kan se det så. Inte än i alla fall. Det är ju utanför deras synhåll.
Du resonerar så klokt angående vilka signaler du ger barnen på sikt. Nästan inga barn vill ju att föräldrarna ska skiljas utan tycker att det är den värsta katastrof som kan drabba dem, men tänk på att alla barn idag har massor av kompisar med skilda föräldrar. De har garanterat många exempel på vänner som mår prima trots detta, och så småningom kommer de ju börja se att livet fortsätter och t o m kan bli bättre på många sätt.
Bästa @Nimue,
Förstår att det blev smärtsamt att ha det här samtalet, bland det jobbigaste i processen förstås.
Samtidigt har ni nu kunnat vara öppna och ärliga inför barnen, och inte längre behöva gömma eller låtsas som om allt är bra. Jag minns att jag tyckte det var skönt att kunna vara ärlig t mina barn, mitt i allt annat jobbigt.
Dina barns reaktioner är helt naturliga, både den som visar tydligt att hon blev ledsen, och den som håller det mer inom sig och funderar och begrundar.
Barn är olika, alla vi människor är olika. Alla mina tre barn är tre väldigt olika personligheter.
Och att du noterar detta mitt i allt, tyder på att du känner dina barn väl och skapar de bästa förutsättningar för att du också kan möta deras behov i detta.
Det var ett väl grundat och genomtänkt beslut, där du vägt in allt ifrån alla möjliga vinklar. När man får reaktioner på ett beslut man tagit, är det klart att man tänker igenom det igen, var det verkligen det bästa, det är helt naturligt. Men du har svaret inom dig, och med tiden kommer det att landa, även för barnen. Ni kommer få en ny vardag, och ni kommer fixa detta bra tillsammans. Du håller dem i handen och går längs med dem i denna resa, som du alltid gjort.
Åh @Nimue … barnens reaktioner är de svåraste men jättebra att du i det har kvar varför du gör detta, riktigt starkt! Och en tydlig signal om att du fattat rätt beslut hur motigt det än är. Ja, min äldsta reagerade som din yngsta och det tog fram till den fysiska separationen innan hennes känslor kom ikapp henne och de kom ut. Det har varit kämpigt sen dess, jag ska inte ljuga för dig, men samtidigt märker jag att hon på sina bra dagar har det bättre nu än på sina bra dagar innan beskedet. Nu minns jag inte hur gamla dina barn är men det är ju så att barn i vissa åldrar rent statistiskt verkar ha lättare att hantera föräldrars separation. Mina småttingar har hanterat det utan omsvep men stora tjejen har haft det jättetufft - och jag hade redan på förhand hört att det skulle bli precis så givet deras åldrar. Men oavsett så kommer även den som krisar att komma ur sin kris sålänge hen får stöd att processa sorgen.
Lilla är 6, stora 10. Det känns ändå bättre nu. Vi har gjort klart bodelningen och han har köpt ut mig. Nu har jag fått lånelöfte och vet vad jag har att röra mig med, håller på och letar för fullt. Lite jobbigt eftersom det ofta blir budgivningar så det är så svårt att veta var det landar, samt frågan när det blir tillträde, men med det jag har fått kan jag nog ändå känna mig trygg att jag kommer få tag på någon sorts bostad i alla fall. Känns också skönt att åtminstone närmaste familjen och vännerna vet om det nu. Får ändå säga att sambon/exet sköter sig väldigt fint och ridderligt så långt, vad han har för baktankar med det vet jag inte riktigt men det är ju positivt för mig i vilket fall, och väldigt bra för barnen.
Kontakta en auktionsfirma eller någon typ av second hand - i många fall kan de ta hand om allt och du kanske t o m får en slant för det.
Rensa ut det som är ditt - resten är hans ansvar.
Nu vet jag att jag är sen på bollen men om det inte löst sig så…
Ser att jag var väldigt sen på bollen…
Nu har jag läst hela tråden och den har berört mig på många plan. Jag kan känna igen mig på många sätt med en delvis “frånvarande” respektive. Vi har levt separata liv känns det som.
Vi är fortfarande i separationsmode, växelbor och barnen bor kvar i vårt hus. Vi har ju i och för sig stora barn (varav ett vuxet) men tonåren är också en känslig tid. Jag känner också igen mig i dina funderingar om boendet. Vi bor i mitt drömboende på landet, stoooor tomt, uthus, växthus, strandtomt. Inget jag med min ekonomi har möjlighet att behålla.
Jag hoppas ni har landat mera i detta nu, att du hittat boende och att barnen börjar förstå att ni fortfarande alltid kommer att vara deras mamma och pappa oavsett hur ni bor. Kram.
Jo, nu verkar det som att det håller på att lösa sig. Exet har ju köpt ut mig och efter att ha förlorat en rad budgivningar verkar det som att jag kommer att kunna köpa ett litet parhus. Det är lite mindre än jag hoppats, 3 rum o kök, men har många andra fördelar så som nära till skolan, trevligt barnvänligt område och fin trädgård och jag fick det under budget och får en hel del pengar kvar. Dessutom har det en stor klädkammare så jag tror att på lite sikt kan det gå att flytta en vägg, ta upp ett fönster och få en liten fyra istället för en stor trea. Förhoppningsvis ska jag skriva kontrakt på söndag så håller tummarna att det inte skiter sig på något sätt nu!
. Är inte direkt en känslomänniska.
Hur mår du nu? Du verkar ju ändå ha tänkt på det här ett tag om jag läst rätt.
Det är föräldraskapets värsta sida - när man upplever att man själv är den som gör barnen illa!
.