Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ge partnern chansen vs man kan bara ändra sig själv?

Hej!

Jag går och funderar på hur jag ska göra med mitt förhållande. Jag ser att många som blivit lämnade är arga och ledsna över att inte ha fått vara med i “processen” och få en chans att försöka göra saker bättre först. Jag försöker ta till mig det, men undrar samtidigt hur konstruktivt det är för partnern alla gånger?

I mitt fall så känns det som att det är några rätt grundläggande saker hos min partner som jag känner att jag har allt svårare att orka med. Jag känner mig avvisad, ointressant och rätt värdelös. Det stora problemet är att min partner inte pratar, då menar jag inte bara om djupa saker och känslor och sånt utan överhuvudtaget. Ofta svarar han inte ens på tilltal, inte för att han är arg eller sur eller nått utan han bara svarar inte. Utöver det så har han bara ett fåtal intressen som han absolut inte vill dela med mig, han vill inte göra något tillsammans med mig, och verkar överlag inte tycka att något med mig eller som han kan göra med mig är intressant eller roligt (förutom att ligga med mig). Han har egentligen alltid varit såhär, men jag är en rätt drivande och kreativ person så ganska länge orkade jag dra allt det där själv, samtal som till 95% bestod av att jag pratade, utflykter och äventyr som planerades och verkställdes 100% av mig med honom som motvillig passagerare etc. Vårt sociala liv är det enbart jag som håller igång, hushållet och familjelivet är det också jag som är projektledare för även om han gör en del delegerade uppgifter. Nu är jag trött.

Uppenbarligen så har jag på olika sätt påpekat dessa, som jag upplever det, problem, på olika sätt. Det som har hänt är väl att han inte uttrycker sin motvilja mot att göra saker med mig eller barnen lika tydligt längre utan nu följer med utan sura miner, men även utan att visa något nöje (eller initiativ givetvis) så min slutsats är väl att han accepterat att hänga med ibland, eller kolla på en film med mig någon gång, som ett nödvändigt ont.

Nu undrar jag, blir det rättvist av mig att efterfråga en förändring med hot om separation? Det här beteendet hos honom gäller ju inte bara mig, han är sån mot alla så vitt jag kan se. Det känns lite som att kräva att han skulle bli någon annan. Dessutom ser jag ju en stor risk att han skulle pressa sig själv att verkligen försöka och ändå göra viss förändring, men att det ändå skulle bli “för lite, för sent” för mig, och det känns ju då oerhört orättvist mot honom.

Dessutom vet jag inte om jag vill att han ska prata med mig eller umgås med mig som en konsekvens av att jag hotar med separation. Jag är ju ledsen för att han inte VILL prata med mig eller umgås med mig, om han gör det som en jobbig och hemsk plikt han måste stå ut med känns det inte så värdefullt för mig.

Hur tänker ni som ofta är inne på att partnern borde ge en chans att jobba på relationen först kring detta? Och hur tänker ni ev andra som finns?

4 gillningar

@Nimue alka normalfuntade blir ledsna över en separation.

Det går inte att komma runt.
Men svikna, bedragna lurade och all annan skit behöver man inte bli om man tar tag i saken.

Du har helt rätt i att kritik av ens väsen knappast för något gott med sig.

Men det är dags att ta snacket.
Jag funderar på att vi borde skilja oss.
Lägg fram argumenten hur du upplever relationen och var beredd att diskutera och vara öppen.

Antingen väljer han själv att förändra vissa bitar och du vissa som säkerligen kommer fram i samtalet.

Eller så kommer ni såsmåningom fram till att dela på er?

Så skulle nog jag vilja göra i ditt läge.

Kramar!

1 gillning

Jag vill bara säga att jag förstår precis vad du menar. Man vill inte hota fram ett umgänge (”Du måste börja prata med mig/umgås med mig annars vill jag skiljas!”), man vill att det ska komma naturligt.

Varför skulle jag leva mitt liv med en person som uppenbarligen inte VILL vara med mig?!

Jag har inga svar tyvärr. Kanske du kan prata om dina känslor utan att lägga fram hotet om separation/skilsmässa? Fast då kanske han i efterhand säger att han inte förstod att du menade allvar… :frowning:

Jag önskar dig lycka till hur som helst. Kram!

1 gillning

Jag förstår ju hur du menar men samtidigt får jag inte riktigt ihop det. Om jag lägger fram argumenten för varför jag inte är säker på att vi ska fortsätta så blir väl det en kritik mot hans väsen?

Det skulle göra mig väldigt överraskad om han skulle komma fram med saker han vill att jag ska förändra under “samtalet”. Inte för att jag är perfekt för det är säkert massor han är missnöjd med, utan för att han liksom inte pratar i bemärkelsen… han gör typ inga ljud med munnen.

Tack!

Ja alltså, jag har ju försökt genom åren, med många olika strategier och planer att ta upp eller komma åt problemen. Det är inte som att jag aldrig nämnt det förut. Och det är ju liksom intrycket jag fått av att läsa runt här i många trådar att trots att ett problem tagits upp många gånger genom årens lopp så har motparten aldrig fattat att det är allvar förrän man hotar med separation, och då är det “en blixt från klar himmel” och “förstod aldrig att det var allvarligt” etc. Själv hatar jag folk som kommer med tomma hot så säger jag “annars går jag” så känner jag att jag måste vara beredd att packa väskorna liksom, och för att vara beredd att göra det måste jag ju först ha nått den punkten i min process att jag faktiskt skulle göra det.

Sen känns det lite bittert det här med vad som är barnens bästa. Man läser ju ofta att det är barnens bästa att separera om man bråkar mycket. Men vi bråkar inte, inte längre, för jag har slutat försöka ta upp saker och sväljer bara allt som gör mig arg och ledsen och besviken. Det känns som definitionen av vansinne att fortsätta att försöka ta upp problemen när inget ändå ändras och jag starkt tvivlar på att han KAN ändra dem. Så då är det kanske bättre för barnen att jag stannar eftersom vi ändå inte bråkar? (Eller pratar med varandra).

1 gillning

Min högst personliga åsikt: nej.

Mina föräldrar bråkar inte. Dom ogillar varandra men har varit gifta hela livet ändå. Nu närmar dom sig 80 år och min mamma, som har velat skilja sig sedan hon var runt 30, ångrar sig bittert.

Alla vi tre barn i familjen har vuxit upp med föräldrar som visserligen inte bråkat men man har sett att det inte har funnits någon kärlek. Dom har gått om varandra, pappa har åkt till sin stuga, när han har kommit hem har mamma åkt någonstans. Dom delar inga intressen, om något har min pappa hånat min mamma för hennes olika intressen och hobbys genom åren.
Jag och mina syskon har ofta pratat om det här och vår samstämmiga åsikt är: varför i hela friden har dom hållit ihop?! Dom borde ha lämnat varandra för ca 40 år sedan.

1 gillning

Jag är en som lämnat, orsaken var att jag inte längre stod ut med vissa sidor hos honom.

Vi hade diskuterat och försökt förändra flera gånger men det blev aldrig någon verklig förändring.

När jag väl satte ner foten för sista gången så var det med orden: “Jag orkar inte mer.”

Du behöver inte ställa något ultimatum, du behöver inte hota med skilsmässa. Du behöver bara säga att du orkar inte ratta runt ert förhållande, du känner dig inte uppskattad, du tycker inte att ni har något gemensamt. Därför tycker du att det är bäst att ni delar på er. Om han verkligen vill att ni ska hålla ihop så ligger nu bollen hos honom. Om han inte gör något så laddar du hem skilsmässohandlingarna och presenterar för honom en vecka senare.

3 gillningar

[quote=“Nimue, post:5, topic:11521”]
Och det är ju liksom intrycket jag fått av att läsa runt här i många trådar att trots att ett problem tagits upp många gånger genom årens lopp så har motparten aldrig fattat att det är allvar förrän man hotar med separation, och då är det “en blixt från klar himmel” och “förstod aldrig att det var allvarligt” etc.
[/quote] Nej det är sant, den som blir lämnad hamnar ofta i en stor kris, kanske den första stora man någonsin har haft, chock och förnekelse ÄR en del av krishanteringen. Sen så vet ni ju faktiskt inte alls vad som hänt, för en hel del så är det en blixt från klar himmel för att våra ex ljuger oss rakt upp i ansiktet att allt är bra mycket på jobbet etc etc. Många har ju hamnat i slentrian och vardag med barn där allt bara rullar på.

Till skillnad från dig så verkar din man alltid varit sån, det är en del av hans personlighet. Det kanske inte handlar om att han inte vill utan det är sån han är. Det är ju du som tagit rollen som projektledare för att det är så du vill ha det. Det handlar inte om att ge honom en chans att ändra sig utan anpassa sig till hur du tycker att han ska vara.

Genom att ändra sig själv så kan man ändra hur andra bemöter en, Testa på jobbet att vara lagom grining och tjata och gnälla på dina kollegor t.ex.

För att ge partnern en ärlig chans så måste man inse sina egna “fel” och kanske vara beredd att ändra och jobba på saker. Att ge någon en chans där man bara tycker att hen måste ändra på sig… nja.

Säg som det är helt enkelt och utgå från dig själv. Jag känner, jag tycker och om vi inte får till en förändring så kommer jag att gå. Se till att han förstår allvaret genom att få ett slags kvitto på att han faktiskt förstått. Bollen ligger inte bara hos honom utan hos ER och det kommer ta tid och du vill ha en förändring.

1 gillning

Tack för input från det perspektivet, det är värdefullt för mig. Att han och jag ska hänga ihop efter att barnen vuxit upp känns rätt otänkbart för att jag kan inte se vad relationen konkret skulle bestå i då, men nu handlar det mer om ifall jag kan få det att funka medan de bor hemma.

Tack! Jag har väl tyvärr svårt att känna att det är “good enough” att lägga bollen hos honom då jag inte upplever att han någonsin kunnat hantera att jag lagt en boll hos honom förut, och det trots allt är två barn som påverkas av utfallet liksom.

1 gillning

Min poäng är väl mer att jag vill bespara honom så mycket lidande som möjligt och frågan är då, å ena sidan kommer han att känna att det “var en blixt från klar himmel” och därmed må jättedåligt trots att jag påtalat problemet många gånger förut, å andra sidan kommer han bara att må mer dåligt av att jag försöker kräva saker av honom som han faktiskt är helt oförmögen till, dvs om jag ger honom en chans att “jobba på det”.

Men jag känner inte att det är riktigt rättvist att säga att jag är projektledaren för att jag vill ha det så. Jag upplever att jag har kämpat emot med näbbar och klor i många år och redan från början för att slippa den rollen. På alla sätt försökt inkludera, involvera, väntat ut, försöka få honom att fatta beslut, ta initiativ. Men han gör inget, vill inget, förutom att sitta och spela datorspel och då absolut inte med mig fast det är ett delat intresse. Det enda sättet det är rimligt att säga att det är “för att jag vill ha det så” är i bemärkelsen att jag alls stannat i förhållandet.

Det kan absolut vara så att jag måste ändra mig på något sätt för att det ska förändras, men jag har försökt från så många olika vinklar, att vara på olika sätt, lägga upp saker på olika sätt, och det har inte gett några resultat. Då måste han helt enkelt tala om för mig hur jag ska vara för att det ska bli annorlunda och åtminstone baserat på erfarenheten hittills har jag så svårt att se det hända. Mer troligt är väl att han inte tycker att det är intressant att vara med mig eller prata med mig helt enkelt och inte vill göra något överhuvudtaget och vad kan jag egentligen göra för förändring för att ändra på det?

Tjo!
Jag har nu också läst andra svar och hur du responderat på dessa.

Rent retoriskt är det enkelt, anklaga inte men utgå från dina känslor.
Jagbudskap och vilka konsekvenserna av dina känslor/ upplevelser kan vara.

Jag kan faktiskt inte tänka mig annat än att han också kommer att tycka saker om er relation.
Tycker han inget så ja, då får du förklara att “Exempelvis nu, när du inte svarar mig så blir min känsla att vi inte kommunicerar”
-Hur upplever du samtalet med tanke på att du inte har några svar, knappt ens några ord?
-Tycker du att jag svamlar och därför inte har lust att svara eller vad känner och tänker du?

Det kan faktiskt vara så att han tycker att det är mindre besvär med att ha dig i hemmet än vad han upplever det är att ställa upp då dina olika idéer?
En rätt dålig utgångspunkt för att fördjupa relationen i så fall.

Självklart blir en dialog som kanske utmynnar i att " jag inte vill bo med dig längre" kritik.
Men så länge den är saklig så får man som vuxen tugga i sig den.

Vilken påverkan en separation kan tänkas ha på dig och honom som person är svårt att veta.
På sikt får man facit, hur det blev men hur det kunnat bli om inte om fanns, får man aldrig veta.

Avslutningsvis är min personliga uppfattning att de som fastnar i dataspelande per automatik blir passiva IRL.
Alla de signalstimuli som de eftersöker, alla de kickar som jagas, fås så mycket snabbare där än i IRL.

Paradoxen att de är som mest aktiva när de är som minst deltagande i sin närmaste omgivning är mycket besvärlig att hantera.

Så på sätt och vis är din make beroende. Och det missbruket är sannolikt ert allra största problem?

Gillra en fälla:
Rigga en etta med full fart upp och nerströms, en 32" konkav skärm och 18 plattor Nocco, 120 Billys,
så går han kanske ut självmant?

Hmm, har det funnits någon tid i erat liv då han faktiskt har gett dig den uppmärksamhet som du behöver? Då han faktiskt har tagit initiativet till att utföra saker tillsammans med dig osv? Hur länge har ni varit gifta? Om han alltid har varit sån så är det ett beteende du accepterat från början. Han har sett det som ett okej eftersom det alltid fungerat så för hans del, trots de brister du tagit upp för han så har han vetat att du fortfarande kommer finnas kvar. Det är lätt att vara efterklok såklart men det är viktigt att inte acceptera det man känner kommer trötta ut en i längden.

Har du starka känslor för honom kvar eller har de minskat alltmer utifrån hans beteende genom åren? Jag tycker du ska ta upp det med honom och säga att du vill skiljas. Jag tror inte på en förändring från hans sida, kanske tillfälligt men sedan är det samma gamla visa igen. Gör det DU vill göra, det du kommer må bra av i längden. Hur ser du dig själv om 5 år? Samma liv som du lever just nu med din ointresserade make? Eller ett okänt liv som innebär en förändring till det du lever nu?

1 gillning

Hej Nimue,

Vill börja med att säga att jag lider med dig - ingen lätt situation. Jag har nyligen gått igenom samma sak som du (fast jag är kille 43 år). Jag har levt med min fd fru i 17 år och hon är inte av den känlsomässiga typen utan mer praktiskt lagd. Jag fick i stort sett ingen bekräftelse, kärlek, ömhet, skratta tillsammans, dricka ett glas rött på fredagskväll, samtal om livet, sex m.m.Jag gjorde allt jag var förmögen till (roliga, lite galna ,romantiska saker m.m.) men ingenting lyckades få henne att visa sina känslor för mig. Jag har under dessa år försökt prata om min önskningar men ingenting förändrades (kanske i korta stunder). Tillslut orkade jag inte leva i Sibirien längre så i våras gick vi skilda vägar. Hon ville dock inte skiljas.

Det är en jobbig situation du befinner dig. Jag tror tyvärr att det inte kommer bära någon frukt att prata med honom och berätta hur du känner (men kan vara värt ett försök till). Möjligtvis kommer han anstränga sig ett tag och sedan faller man tillbaks i samma gamla mönster. Problemet jag ser är att han inte kommer ändra sig särskilt mycket eftersom han är som han är. Det är hans personlighet och han tänker annorlunda än du. Visst det kan gå att ändra sig men det är mycket jobb (typ terapi m.m) om han ska kunna förändra sig. Tror du han har viljan till det? Jag antar att du ältat och försökt förstå dig på honom men du förstår honom fortfarande inte för han är som han är och tänker och känner på att annat sätt än du. Du kommer troligen få söka svar på den frågan i resten av ditt liv.

Jag tror tyvärr du bara har 2 möjlighet. Antingen så accepterar du honom som han är och tuggar i dig, försöker se de bra sakerna ni har tillsammans och försöka tala om vad du önskar dig och hoppas att han kan möta dig på några av dina punkter.
det andra är alternativt att gå skilda väger.

Det är ingen rolig historia att skiljas men det är inte heller roligt att stanna kvar i ett pissförhållande. Just nu känner du att det blir fel hur du än gör, stannar du får du ångest, går du får du ångest. Just nu känns det som att du gör fel vilket alternativ du än väljer, stämmer det?

Som sagt, jag har gått igenom det där och är mitt uppe i sorgearbetet och det är tungt vissa dagar men befriande andra dagar. Det kommer ta tid men man kommer tillslut ut ur mörket förhoppningsvis starkare än tidigare.

Det var några ord om det nu kan göra någon nytta för dig.

Hur du än gör står alla på forumet bakom dig.

Heders

D

5 gillningar

Jag kan inte låta bli att skratta åt ditt “han gör typ inga ljud med munnen”!
Så var mitt X rätt ofta, han svarade inte när jag pratade med honom, inte ens på direkta frågor.
När han väl svarade var svaret ofta “Jag vet inte”. SÅ frustrerande, som att dra en katt i svansen över en heltäckningsmatta.
Det här tillsammans med en himla massa annat (bl a alkoholmissbruk), gjorde att jag till slut lämnade honom.

Jag håller med dig om att man inte kan ändra en annan människa. Men man kan ju säga hur man ser på det så får de en chans att ta ställning till själva om det är något de skulle vilja ändra.

1 gillning

Hej tack för ditt svar!

Jo du har säkert rätt i att jag borde ta ett sådant samtal, nu vet jag inte om jag vill hota med separation som sagt men jag antar att jag kan ta upp det angående att barnen börjar bli större och hur vi vill ha det i förhållandet nu och så. Men självklart har jag provat med den sortens formuleringar tidigare, som att jag känner att det inte blir ett samtal när han inte säger något eller att jag verkligen vill höra vad han tycker istället för att bara jag pratar osv. Det brukar bemötas med tystnad, eller ibland om han känner sig extra pratsam “vet inte”. Fortsätter jag att trycka på då brukar han somna, eller iaf låtsas göra det, han stänger liksom av totalt. (Såhär knasig är han inte till vardags även om han alltid är rätt tystlåten, de här extremt konstiga beteendena är reserverade för allvarliga eller försök till djupa samtal och är förstås en anledning att jag drar mig för att försöka mig på dem då det är rätt frustrerande för mig)

Det är väl iofs möjligt att han skulle säga att han vill ha mer sex, för det vet jag ju att han vill, men vi gör det redan några gånger i veckan och jag känner väl redan att det inte ger mig så mycket och att jag känner mig rätt utnyttjad, så jag vet inte om jag känner att jag klarar av att bjuda till något mer på det planet. Det är väl egentligen på det sättet han vill uppleva någon form av närhet eller connection i relationen, men det funkar inte riktigt för mig när jag känner mig så pass avvisad och totalt ointressant i övrigt.

Jag vet inte om jag tycker att hans datorspelande är det största problemet. Jag hade nog stört mig betydligt mycket mindre på det om han bara hade kunnat tänka sig att dela det med mig och släppa in mig i den världen. Det är väl en sån sak som skaver, hans gamingkompisar säger ofta att han har sån tur som har hittat en tjej som också är spelintresserad och att de är avundsjuka på det, men spela med mig är alltså inget han kan tänka sig.

Och det är liksom inte bara när han spelar han inte är intresserad och inte pratar. Det gäller även när vi sitter och äter tillsammans eller reser bort eller nått. Så det är nog att han inte är intresserad av mig i bemärkelsen att förstå mig eller få veta vad jag tycker och tänker eller uppleva saker ihop med mig som jag känner är det största problemet.

Haha fällan var väl listig, synd bara att han har ett helt källarplan för sig självt fullt med skärmar och energidrycksflak. Tror inte han skulle se ettan som en uppgradering, där skulle han ju även riskera att behöva tvätta sina kalsonger själv. Sen skulle det väl inte vara så lyckat sett till att jag vill att han och barnen ska ha en bra och nära relation heller. Men innan vi fick barn och flyttade till hus hade det helt klart varit en smart plan!

Nej, han har aldrig någonsin tagit initiativ till att ses eller hitta på något tillsammans, inte ens när vi var nykära och pippade som kaniner. Och ja, jag förstår förstås att jag får skylla mig själv och att jag så att säga valde dessa egenskaper från början, även om det inte var så solklart för mig hur saker skulle utveckla sig eller vilka trådar i våra respektive personligheter som skulle leda vart, då när vi träffades och bägge var runt 20. Vi är inte gifta, men vi har varit ett par i 15 år och bott tillsammans i 13 av dem.

Till mitt försvar får jag väl säga att valet av honom nog var just ett val att försöka att välja bort saker som jag inte orkar med i längden. Då, när jag träffade honom, hade jag kommit ur mitt första långa förhållande för ett knappt år sen och det hade varit med en väldigt känslomässig person som jag upplevt som klängig och kvävande och där det hela slutade väldigt dåligt. Min nuvarande sambo är ju verkligen motsatsen till svartsjuk, kontrollerande, klängig och dramatisk om man säger så, och en del av mitt val av honom handlade såklart om att slippa de sakerna, som jag visste att jag inte orkade med efter tidigare erfarenheter. Men i efterhand känner jag väl lite att jag lät pendeln slå för långt åt andra hållet så att säga.

Nu var det väl inte därför jag valde honom till att börja med. Trots hans tystlåtenhet så händer det ibland att han kläcker ur sig något. Och detta något är ibland helt knivskarpa iakttagelser, fantastiska reflektioner. Det där, i kombination med massor av sex och en stark fysisk attraktion (han är en väldigt vacker man) höll mig trollbunden rätt länge. Lite som att titta ner i en mörk, djup och tyst tjärn, och ibland se en skatt av guld och diamanter glittra till på botten. Jag hoppades väl att jag skulle kunna få tillgång till den där skatten om jag bara vann hans förtroende eller något.

Jag tror inte jag har några romantiska känslor kvar, även om det ju är svårt att säga i vilken mån “du vet inte vad du har…” gäller. Däremot älskar jag ju honom som en livspartner och pappa till mina barn, och finner honom fortfarande fysiskt attraktiv. Jag har väl svårt att se mig själv som skild om fem år också, jag har svårt att se hur jag ska kunna lösa det på ett sätt som blir bra för honom och barnen. Det känns som en överhängande risk att barnen kommer att uppleva skilsmässan som katastrofen som ledde till att allt blev förstört. Men däremot ser jag absolut ingen framtid för oss om 15 år när barnen är vuxna, som det ser ut nu iaf, och därmed undrar jag ju lite om jag kastar bort bägges våran tid genom att vänta ut att barnen ska växa upp.

Men ja, du sätter ju lite fingret på mitt dilemma. Det går väl inte att komma och säga att “Du, det här sättet som du är på och alltid har varit. Det måste du ändra på, annars gör jag slut!”. Så kan man väl inte göra eller?

1 gillning

Nej, det kan man ju inte göra. Även om man hade sagt så och han tagit till sig dina ord så tror jag att samma mönster skulle komma tillbaka igen för det är bara så han fungerar liksom.

Jag hade också ett ex som inte riktigt tog initiativ till saker osv. Vi höll dock bara i 5 år så går inte riktigt att jämföra. Men jag förstår ändå din position då det faktiskt är väldigt psykiskt påfrestande.

Hej!

Det stämmer absolut att det känns som att det blir fel vilket alternativ jag än väljer, vilket jag antar är ett ganska vanligt sätt att känna när man funderar på att separera från ett långvarigt förhållande med barn. Lite tänkte jag väl egentligen försöka få tips på hur jag ska göra för att göra det så smärtfritt för honom, även om jag förstår att det inte kan bli helt utan smärta, och har läst runt på forumet för att försöka förstå hur de som blir lämnade känner sig och vad man kan göra etc.

Saken är väl lite den att även om jag i förhållande till min sambo är den mer kommunikativa, känslosamma och mer närhetstörstande så är det bara för att han är så extremt sluten och avståndstagande. Ute i verkligheten, jämförd med vanliga människor, är jag nog också en ganska rationell och introvert person som har rätt svårt för att släppa andra nära. Det är förstås av den anledningen jag ändå stått ut med det här så pass länge. Men jag har väl med åren mer och mer börjat känna att jag egentligen skulle vilja utmana mig själv och utvecklas på den fronten, att träna mig på att öppna upp mer och ha större fördragsamhet med andras behov av närhet. Så jag hoppas ju att det är möjligt att ändra sig, åtminstone till viss del, men jag har ju som du säger svårt att se att det ska gå utan att man faktiskt själv verkligen vill det.

Egentligen tror jag väl att det var det jag sökte på något sätt redan i det här förhållandet, jag tänkte nog att det skulle bli lättare för mig att öppna mig och släppa in någon som inte var för krävande och påträngande. Men ja, den planen sket sig ju rätt brutalt eftersom han då i gengäld inte är intresserad.

Eftersom jag själv drar åt samma håll tror jag egentligen att jag kan förstå hur han tänker, sätter jag mina egna känslor av att bli avvisad och sårad åt sidan och försöker se objektivt tycker jag faktiskt inte det är jättesvårt att förstå att han helt enkelt inte vill umgås eller prata. Men det hjälper inte så mycket, för om han genuint inte alls vill ha något utbyte med mig (förutom sex), vad är det för förhållande liksom? Det finns ju inte.

Jag hade nog rätt länge tänkt att jag skulle stå ut med förhållandet som det är, dvs inte är, för att det blir så mycket enklare med barnen och allt då. Men på sista tiden har jag börjat känna mig så arg och trött ofta. Jag känner mig arg och trött när det känns som att jag drar ett lass och gör saker som vi egentligen borde dela på och göra tillsammans. Jag kommer ju såklart få göra allt även om jag separerar, men jag hoppas att jag kanske då skulle slippa känna mig så arg och besviken över det hela tiden.

Tack så mycket för stödet, det värmer!

@Nimue Jag vet inte, men när jag läser dina lugna och kloka tankar på er och ert förhållande så inbillar jag mig att det finns nog med allt för att kunna utveckla er relation istället för att avsluta den.

Ska det verkligen inte gå att nå fram till den snygga men något introverta karln?

I mina öron, ögon, förefaller ni ändå har rätt mycket gemensamt, ni har många sidor som du uppskattar och han säkerligen uppskattar hos dig i lika stor utsträckning.

Jag får i alla fall lite feelgoodfeeling för er, sådetså! :-:heart: