Nej, planen är att vi ska ha dem 50/50, nu skulle jag haft dem ett par dagar extra, som blev fler, för att han skulle jobba, han ska ha dem lite mer senare i augusti när jag ska ut och resa med jobbet.
Och nej, man bör väl inte vara förvånad över att han fortsätter att vara som han är, men det blir ju lite gamla problem i ny skepnad. För några veckor sen skickade jag t.ex ett mail om hur vi ska dela upp utgifterna samt om önskemål för schema de närmsta månaderna och det har han inte svarat på än. Varje gång jag frågar han glömt bort det. Liksom han hade glömt att han skulle ta dottern på inskolning på fritids, glömt ett av barnens tandläkartid och glömt vilken dag de skulle komma. Trots att det sitter papper på kylen (som jag antar att han besöker ibland) med alla dessa uppgifter. Nu påminde jag ju honom så det verkar som att det kommer att skötas av honom, men det känns ju lite segt att man kommer ha kvar arbetsuppgiften att påminna honom allt väsentligt X10 gånger om det ska finnas ngn chans att det ska fungera för barnen.
Jag vet inte om jag har landat, hur vet man det? Det känns mest lite tomt och ihåligt liksom. Som att hela livet hade organiserats kring något som visserligen var lite trevligt men mest jobbigt och smärtsamt, och nu är det där i mitten borta, på gott och ont, och det känns ganska konstigt. Jag hade nog trott att jag skulle känt mig “fri och ledig” i bemärkelsen att man kunde börja fundera på nya äventyr nu, men så känns det inte alls.
Stor igenkänning på hela din post tyvärr, trots att jag kommit lite längre i processen. Vi har gemensam mobilkalender där barnens aktiviteter och annat viktigt sätts upp med påminnelser, jag brukar ändå meddela och påminna om ex läkarbesök och sånt men trots det så blir det många fakturor för uteblivna besök och andra missar.
Ja du, det är en utmärkt fråga. Jag undrar varför jag egentligen ställde den när jag själv inte vet svaret. Jag hoppar fram och tillbaka i min sorgeprocess, nu har det hoppat tillbaka. Blev värre efter semestern. Jag funkar bra när barnen är hos mig men sen kraschar jag mentalt när de åkt. Jag har några få vänner som är singlar och jag kan ringa men just de är de jag har minst gemensamt med och därför tycker det är lite ansträngande att umgås med. Alla andra lever familjeliv och även om jag ibland hoppar in på en familjemiddag så känns det inte helt optimalt. Ensamheten är det som känns värst för min del nu. Hoppas det ska bli lite bättre nu när sommarlovet lider mot sitt slut och vardagen återkommer.
Så där var det precis för mig. När vi bestämt oss men innan själva flytten skedde såg jag fram emot det där nya tjafsfria livet där jag äntligen skulle kunna andas och inte behövde känna det som att jag knappt hade näsan över vattenytan. Nu är jag där och det känns på ett sätt bra att slippa det där som var så tufft innan men det känns också otroligt tomt. Och istället för att bara se framåt så pendlar jag mellan det och att se tillbaka. Jag hade aldrig trott att jag, som själv varit med och fattat beslutet, som har en vettig pappa till barnen där det inte är massa tjafs, skulle hamna i det här ångestpendlandet som jag befunnit mig i det senaste halvåret. Nu har jag landat i att det är så här det och nog kommer att vara en tid framöver. För min del tror jag nog att det kan stämma det här med att det talas om ett “sorgeår” där alla säsonger måste igenom för att kunna ställa om till den nya tillvaron. Sen tror jag att pandemin också spelar in, för att även om det lättat lite nu över sommaren så är det inte “som vanligt” och mycket som jag velat göra (och kanske behövt för att må bättre) har inte gått, framför allt kopplat till sociala evenemang.
Tiden går och har snart bott själv i 2 månader. Det känns fortfarande mestadels jävligt bra faktiskt. Kan inte säga att jag någon gång ångrat beslutet, så det var nog ganska färdigtröskat ändå. Känner mig väldigt trygg och lycklig i mitt lilla hus för det mesta. Ibland känns det ensamt, men ingenstans i närheten av så ensam som jag kände mig i relationen. Det är ju liksom skillnad på att gå runt och vara ensam hemma, och att leva ihop med någon där man känner att man borde ha någon sorts gemenskap och utbyte som man inte har, och känna sig pressad av flera skäl att försöka sträcka ut handen till att få en sådan, med konstanta avvisanden som resultat.
Jag tycker ändå att det går ganska bra med barnen också, fast för lilla har det väl lite börjat komma ikapp att det här inte är något tillfälligt äventyr vi gett oss in på och hon börjar uttrycka att hon saknar när vi bodde ihop. Till exempel tyckte hon att hon och storebror kan fortsätta dela rum när jag byggt om klädkammaren, så kan vi ställa in en dator till pappa där istället så han kan sitta där och spela. Har också fortsatt svårt att förhålla mig till hur jag ska hantera min och pappans olika syn på saker till barnen. Hemma hos mig försöker jag ju ha lite restriktioner på skärmtiden och uppmuntra barnen att gå ut och leka istället etc. Men vad svarar man när 6 åringen säger “Men mamma det är ju inte sant att man inte kan sitta och titta på skärmar hela tiden, pappa gör ju det, så det kan väl vi också göra!”?
Jag skulle svara ” Där tycker pappa och jag olika. Och för mig är det viktigt att ni inte sitter framför skärmar så mycket, så det kommer jag att bestämma om här”.
Sen kan det ändå visa sig, som ensamstående förälder, att man inte orkar vara lika ambitiös med skärmtid och annat som när man är två som håller ihop allt praktiskt och all uppfostran, men det är ju troligen inte det som är fallet för dig och er.
Sen tycker jag att du uttryckte det så fint det här med ensamhet för att man är ensam kontra ensamhet inuti en tvåsamhet. Det är värt att tänka på! Och vad härligt att du mår så pass bra! Det förtjänar du efter all tvekan och all planering.
Den här uppdateringen gjorde mig väldigt glad! Vad skönt att du ännu känner dig tillfreds med beslutet, jag tror att har du inte känt något bakslag hittills så lär det inte komma senare mer än kanske något mindre utslag i samband med högtider då barnen kanske reagerar.
Bra svar tycker jag! Inte svara för pappan, bara för hur man själv vill ha det.
Ja det är möjligt att man bara ska klippa samtalet och undvika att prata om det helt enkelt, jag vet inte.
Kanske blev det otydligt men utmaningen är alltså inte att jag och pappan har olika regler för barnen, eller att jag har svårt att driva igenom mina oavsett hur han gör hos sig. Det ser jag inte som något problem. Utan det handlar om att mitt svar på varför de inte ska sitta vid skärmar hela tiden blir en kritik mot pappan. Och då inte mot vilka regler pappan har (eller inte har) för barnen utan hur pappan själv beter sig. Jag tror inte barnen tar upp det för att få mer skärmtid, de känner mig och vet nog att det loppet är rätt kört Men jag känner annars att det är viktigt att motivera mina regler och förklara varför jag tycker det är viktigt, och när jag gör det så blir det ju en kritik mot pappans egen livsstil.
Jämför typ: “Men varför får vi inte knarka hos dig mamma, pappa är ju hög hela tiden, vad är det för fel på det?”. Alltså det blir svårt att svara på den frågan utan att det blir en kritik mot den knarkande föräldern. Men det är kanske bäst att inte svara på frågan alls helt enkelt.
Särskilt lilla tar ju upp detta rätt mycket. En annan grej hon gör är att hon ofta, oombedd och ganska provocerande deklarerar att hon tänker då definitivt inte skaffa några barn, för de bara stör och är i vägen när man vill sitta och spela och titta på youtube. Så hon ska absolut inte ha några barn, för då kan hon ju spela mer. Jag är osäker på hur jag ska ta det samtalet med henne, om det är något hon vill prata om liksom. Eller om det mest är jag som projicerar mina egna känslor på det.
Vad fint att du landat i ditt nya hem/liv. Härligt att det känns så rätt.
Vad gäller svaret till barnen så känner jag igen det där då vi hade samma problematik hemma där vi hade skärmregler hemma men då pappan bröt mot dessa (han tyckte ju att de bara gällde barnen) så var det svårt för mig att argumentera emot när barnen protesterade med “men pappa får ju”.
Jag tänker att ett sätt är att komma runt det är att istället för att motivera varför de inte ska sitta så mycket framför sina skärmar, istället argumentera för vad du vill att de/ni gör istället när de är hos dig. Typ att “jag vill hellre att vi är mer i parken, så att ni kan få frisk luft/starka ben/att vi gör något tillsammans”.
Hm ja, fast det här samtalet var ju när jag tagit ut barnen i skogen för att plocka blåbär på pappans vecka, för att få träffa dem lite. Dottern tyckte det var tråkigt efter en stund och ville gå hem och spela. Varpå jag sa något i stil med “Men jag tycker det är härligt att komma ut i naturen och röra på sig och umgås lite, man kan ju inte titta på skärmar hela tiden” varpå hon då svarade att det kan man visst för det gör ju pappa och pappa har inget behov av att gå ut. Jag svarade att jag tycker pappa tittar på skärmar för mycket, men att han ju gör som han vill. Men det kanske var fel, jag blir så osäker på hur jag ska förhålla mig till det.
Dottern (6 år) är ju väldigt intresserad av socialt samspel, relationer och kärlek. Hon lägger mycket tid på analysera och prata om sådana saker. Men hon har inte alls frågat varför vi separerat (till skillnad från storebror som är helt ointresserad av sånt annars men ändå har frågat några gånger). Så jag tänker att nu går alla cylindrar i hennes lilla söta men så begåvade huvud på högvarv kring den frågan och hon har listat ut från början att hon inte kommer få något användbart svar genom att bara fråga. Men det är möjligt att jag övertolkar, jag vet inte.
Förlåt, men jag skrattade lite när jag läste detta. Vilket roligt charmtroll! Smart.
Hennes uttalande är ett bevis på att barn lägger märke till hur de vuxna beter sig, mer än vi tror.
Det enda du kan göra, egentligen, är att själv försöka vara en bra förebild. Pappan är ju som han är.
Jag har märkt att mina barn klagat över saker deras pappa gör på ett sätt som får mig att tro att de testar min reaktion. Jag tror som du att deras begåvade huvuden går på högvarv för att försöka förstå den nya situationen, varför den uppstått och hur de ska förhålla sig till den. Under den processen kommer det dyka upp en hel del spännande frågor, kommentarers och ageranden som man kommer vara mer eller mindre förberedd på. Jag har varit med om ett par som jag efteråt kom på att jag nog borde hanterat annorlunda. Men så förlåter jag mig själv när jag inser att det kunde dyka upp den sortens situationer även innan separationen, bara att då var jag inte lika känslig för dem.
Jag förstår vad du menar med att det kan bli svårt att inte nedvärdera den andre föräldern i sitt svar men det låter som du lyckats bra med att inte göra det hittills. Det går ju inte att undvika att man tycker olika i vissa frågor, det är ju inget skadligt med det. Mina barn fick för mig att det var för att pappa var så dålig på att städa som vi skilt oss och hade olika kommentarer och frågor på temat städning den första månaden, tills jag upptäckte mönstret och hittade ett tillfälle att klara ut att det inte var därför, även om det var det de mindes från vår tid ihop (mycket tjafs om städning) och att det är okej att man kan ha olika syn på hur städat det ska vara, inget är rätt eller fel bara att man kan tycka olika om det - och frågade barnen vad de själva tyckte, hur städat de vill ha det i sina rum. Det är ju svårt att undvika att de i den processen kommer på att det de själva tycker avviker från vad en av föräldrarna tycker men det är ju en naturlig utveckling när man växer upp oavsett kärnfamilj eller inte.
Men jag känner annars att det är viktigt att motivera mina regler och förklara varför jag tycker det är viktigt, och när jag gör det så blir det ju en kritik mot pappans egen livsstil.