Bra att få perspektiv, eller hur?.
Detta är ju kopplat till jämställdhet och samhällsutveckling. Gå några generationer bakåt även i Sverige så kunde inte kvinnor bara skilja sig, ensamstående mödrar var skamligt, leva ogifta osv osv. Man gifte sig av olika skäl, ”ett bra parti” var säkerligen ett skäl också, säkra trygghet.
Alla har sin vardag och referenser.
Kan bara hålla med dig.
Min fru inser att hon kan inte jämför det otrogna förhållandet med vårt förhållande, träffas man max en gång per vecka så får han se de bästa bitarna och jag får skiten när hon är stressad och mår dåligt men hon kan inte tala om varför utan skapar en lögn till.
Så den relationen tog det bästa och lämna skiten till vårt förhållande, det är ju inte konstigt att hon såg sig som en prinsessa, men att inleda ett förhållande med honom hade lett till massa med konflikter. Det förstår hon och vill inte jämföra.
Otrohet är väl ofta just det, verklighetsflykt och bekräftelse. Istället för att tag i de problem man har.
Hm.
Älskar hon dig eller den ekonomiska och siciala trygghet du ger?
Hon säger att pengarna gör henne trygg, men hade hon inte älskat mig hade hon inte levt 14 år med mig och velat stanna, hon hade gått om hon så inte fick ta med sig något.
Jag kan ju bara tro att det är sant.
Jo fast jag tror inte hon själv förstod det, men nu har jag fått henne att inse. Man vart det leder vet ju ingen.
Mina känslor går ju upp och ner, är jag trygg en minut är jag otrygg nästa … Ha tålamod med mig, alla ni som läser.
Fast jag vet inte om hälften av de nuvarande tillgångarna är nog i ett sådant här fall, beroende på hur stora de är givetvis. Den största tillgången familjen har är väl TS inkomst och framtida pension - som han kunnat lägga 14 timmar om dagen på att jobba upp medan hon skött markservicen hemma. Den tar han väl, i svensk lagstiftning, med sig vid en skilsmässa. Vilket jag tycker är fullt rimligt i “normala” svenska förhållanden där bägge har möjlighet att jobba, bygga karriär och om de inte gör det, väljer bort det frivilligt.
Men hon kom alltså hit med en utbildningsnivå (och kunskapsnivå vad det verkar) som gör att hon är helt omöjlig på den svenska arbetsmarkanden, och sen har hon varit hemma och skött barn och hushåll medan TS satsat på karriären i 15 år. När hon kom hit var hon ung och kunde kanske slagit sig in ändå, nu är hon medelålders och hennes chanser att få ett rimligt jobb och lön i Sverige förefaller mkt dåliga, det blir många många år dit med komvux etc och då är hon i övre medelåldern när hon är klar, utan arbetslivserfarenhet.
Om man ser det ur perspektivet att de hade en deal om barn mot försörjning så tycker jag att det blir lite oschysst att rycka mattan lagom tills hon levererat och uppfostrat barnen och nu är på väg ut ur barnafödande ålder, men fortfarande med många, många år kvar att leva. (Förhoppningsvis). Men det är klart att det är möjligt att TS faktiskt är så pass rik att hälften av de befintliga tillgångarna räcker för henne att leva gott på för resten av livet. Isf är det ju inget problem.
Jag tycker nog du ör lite orättvis nu. Ett min plan var att vi skulle leva tillsammans hela livet och mina pengar ska räcka för båda… Som jag skrev har hon läst upp grundskolan och komvux. Hon har en svensk gymnasium examen idag. Det har kanske inte jag gett men hon har fått den. Jag har pushat henne för att skapa sig en riktig utbildning. Hennes vänner från samma land säger att de önskar att de hade män som kunde göra samma sak.
Jag förstår dig att det är viktigt, men detta tycker jag var för mycket för mig, jag har pushat så mycket på henne för att kunna stå på egna ben, jag har även sagt att jag kan starta ett bolag som jag kan hjälpa henne med och hon kan få äga det. Jag har gett henne möjligheter. Det låter som vissa av er fått bilden av att jag är en skitstövel, det kanske jag är men det tycker inte någon, inte ens min fru.
Sanna ord
Jag menar inte alls att du är en skitstövel. Jag menar bara att förutsättningarna för henne att klara sig själv är sämre än de varit för en kvinna som var uppväxt i Sverige eller åtminstone under liknande villkor, och att man får räkna in det när man funderar på hur en skilsmässa skulle se ut. Men jag ska ju inte sticka under stol med att jag tycker att förhållanden som ingås på dessa grunder inte är en jättebra grej, framförallt av dessa anledningar. Såhär hade vi ju det i Sverige också för 100 år sen, men lyckligtvis inte längre. (Att kvinnan egentligen var körd ekonomiskt för livet vid en skilssmässa i hennes ålder).
Men som sagt, jag tycker inte att det är rimligt att du ska kasta bort resten av ditt liv på att ta hand om henne för det. Dock tycker jag ditt ansvar för att trygga hennes försörjning sträcker sig längre än det gjort om hon varit svensk eller etablerad i det svenska samhället.
Hur menar du då? Om det vore en ung svensk kvinna hade ju förutsättningar varit totalt annorlunda?
Tack för ditt förtydligande, men jag håller inte med. Men jag vill inte förstöra tråden med detta.
Jag tror inte att du är en skitstövel. Det gör jag verkligen inte.
Men när du berättade er tidigare historia var det som om mycket föll på plats.
För saken är den att jag inte tycker att det är schysst att förvänta sig att er situation går att jämföra med en “vanlig” situation. Det är heller inte rimligt att prata om kärlek eller sex (eller ens otrohet) på samma sätt som man skulle kunna göra i en “vanlig” relation.
Hennes liv har haft helt andra villkor än ett vanligt liv, ur våra ögon mätt. Hon kom hit i en beroendeställning till dig. Kan man älska någon som man har en sådan ställning till? Nja, möjligtvis som ett slags Stockholmssyndrom.
Det spelar alltså inte ens någon roll huruvida du är en bra eller dålig make. Pudelns kärna är att ni inte är jämspelta. Det är med den utgångspunkten som du kan börja fundera över er relation och vad du kan förvänta dig från henne. Och det du kan förvänta dig i så fall är inte samma sak som du hade kunnat förvänta dig från ett förhållande med en kvinna som levt under andra livsvillkor
Jag förstår inte heller vad du menar? Du får gärna förklara lite närmare.
Jag förstår men ändå inte. Jag tycker jag gjort allt för att det ska bli jämställt. Visst vi har olika bakgrund men det köper jag inte att det inte kan fungera. Så klart andra utmaningar och jag har verkligen läst på, pluggat hennes språk, försökt förstå och även som jag skrev gett henne alla möjligheter att lyckats i Sverige. Jag tycker hon levt på ala sätt på rätt villkor. Jag har kämpat för hennes rättigheter, lärt henne systemet i Sverige, sett till att hon röstar i val, sett till att hon har kompisar. Jag känner mycket hamnade på mig i början.
Hon säger att hon är glad att hon har mig och hon har det bra i Sverige att hon har det bättre än alla andra hon känner, mycket bättre man. Tror bara det är hon som inte skilt sig i hennes bekantskapskrets. Hon har inte heller inte berättat detta mer än för en kompis, hennes kompis sa, vilken man han är som inte kastar ut dig, tänk den som hade en sån man.
Men jag förstår och många behandlar ju inte sina kvinnor bra. Min fru varit otrogen med män från andra världsdelar som bor i Sverige. Den senaste var en muslim från ett asiatiskt land. Jag kan inte säga att muslimer inte förtrycker kvinnor.
Jag tror dig. Det gör jag verkligen. Jag tror att du är schysst och att du försökt ditt bästa.
Men jag tror att olika bakgrund och olika villkor ändå följer med, som ett spöke, och har troligen även format henne och hennes sätt att agera och tänka. På samma sätt som vi alla formas av våra liv. Och det kan vara en nyckel till er situation.
Sen känner inte jag er. Det kan finnas mycket annat som jag inte vet och förstår. Och det kanske inte ens är den mest troliga förklaringen i hennes fall.
Oavsett vad tycker jag att det är väldigt bra att du går i familjeterapi, för det tror jag kan vara en hjälp på vägen, oavsett hur situationen ser ut. Om inte annat kan det ge en lite fler insikter och verktyg för sin egen skull också.
Och sen tycker jag fortfarande inte att otrohet är rätt, och det är inget jag brukar kunna försvara i något sammanhang. Men jag vet ju att jag uttalar mig utifrån min egen ståndpunkt och mina egna livsvillkor. Hade jag själv varit otrogen i något av mina tidigare förhållanden (vilket jag inte var) så hade det inte funnits någon ursäkt, något försvar eller någon förmildrande omständighet, trots att mina ex verkligen lämnade mer att önska i egenskap av partners. Det skulle inte vara förvånande ifall du var schysstare mot henne än vad mina ex var mot mig.
Men jag är trots det i en annan position än din fru, och kan därför inte “döma” henne efter samma måttstock som jag kan döma mig själv.
Ja du, jag vet varken ut eller in. Det jag inte kan ta är det ekonomiska eller möjligheterna jag gett henne där känner jag att jag skulle inte kunna gjort något mer, det skulle hon aldrig kunna anklaga mig för. Jag tycker inte staten ska gå in och täcka upp heller. Hon har det mycket bättre nu än hon skulle haft. Jag har även sett till att hon har ett pensionssparande.
Det jag måste ge en henne en eloge för är hennes tålamod att svara på mina frågor, hon visar att hon bryr sig, jag tror det är ärligt, men det kan jag inte veta. Jag måste ju lita på det hon säger nu är korrekt och hon inte spelar ett spel. Hon sa i morse, jag vet att du skulle klara barnen själv om jag försvann eller du kastade ut mig, de skulle nog sakna mig med de skulle få det bra med dig, det vet jag, sa hon.
Men hon sa jag vill vara med ert liv också, jag vet att jag gjort allt fel. Hon storgråter när jag frågar hur det känns att bedra sin man. Men hur ska jag kunna visa glädje nu även om du förlåter dig när jag ser dig ledsen och att du tänker hela tiden. Du sover inte heller bra. Jag är då inte glad. Jag önskar jag kunde ha gjort detta ogjort.
Men som många sagt, detta händer inte mig, det händer andra, Jag vill gå vidare, släppa se framåt, men, som någon skrev, jag kanske aldrig kommer bli trygg med henne igen, kanske aldrig kommer kunna lite på någon mer än mina barn.
Min dotter såg mig gråta i natten mellan lördags och söndag, hon vet inget, hon såg att min fru kramade mig. Då hade hon sagt till sin mamma på morgon, mamma har du börjat älska pappa, om det är så är jag glad.
Nej, och jag vill inte skuldbelägga dig eller anklaga dig för något heller.
Jag tänker mer att era olika positioner spelar en roll i hur man skulle kunna förstå situationen, och att det spelar i en roll i vad man kan förvänta sig.
Men om ni känner att in kan gå vidare och få ett bra och respektfullt liv tillsammans är det så klart bra.
Jag är envis och ger aldrig upp något så länge det finns någon vettig möjlighet. Vad hon innerst inne känner kan jag inte svara på, jag vet ju vad hon säger och jag tror det är äkta.
I hennes hemland bär man bara vigselringar etc vid fester, så hon brukar inte använda dessa i vardagen och knappast annars heller. Jag har satt min i halsbandet. Samtidigt tyckte jag det var konstigt i början, och tror det hade med otroheten att göra, eller planer på den eller för att få komplimanger etc. Jag vet inte till 100% varför hon slutade bära. Jag sa idag att jag kommer uppskatta om du vill bära dessa dagligen igen för att visa samhörighet, men bara om du känner att du är stolt för att bära dem. Hon lovade, så det är ju något jag kan ha koll på för att se när hon känner att hon är tillbaks. Jag vet inte om jag plågar mig, men vill ha bevis. Hon kan ju ändå ta av sig dessa när hon lämnar hemmet, så det betyder ju egentligen inget, lurar kanske mig själv.
Minns en gång från många år sedan, hon gick ut med kompisar, kom hem asfull och utan ringarna på fingret, jag frågade varför. Man har inte kul om man har ringar på sig, ingen vill prata …
Det är den här typen av kommentarer och några andra i dina inlägg som gör att man undrar… asfull och utan ringar, vad är det för kul man då söker?
När jag går ut med vänner eller gick ut tidigare så har vi haft superkul, vi tjejer, och det involverar inte andra parter som på något sätt skulle bry sig om jag har ring eller inte. Jag förväntar mig samma från min partner.
Även om alla kan ändra sig och det var länge sedan så var hon ju vuxen då, är det inte nödvändigt att man delar dessa grundvärderingar? Detta har inget med nationalitet att göra.
Jag tycker detta är ytterligare en punkt som skulle avskräcka mig. Man kan var omogen och barnslig, sprallig som du skriver, men att inte ta ansvar… nje, det är ytterligare en grundvärdering som jag tror är bra/lättare om man delar.
Funderade också på att du stöttat henne med utbildning osv, jättebra, men väljer man att inte jobba så sätter man sig i en beroendeställning, det gynnar sällan relationen. Jag tror man kan känna sig fast i sin situation och därmed vill fly ibland, om man lever så. Men det är min åsikt och speglar mina värderingar och vad som är viktigt för mig.
Kanske hjälper inläggen dig också, då du ibland (ofta?) tar din frus parti 
och det kan vara bra att du känner så, att det är värt att kämpa för.
Rubriken frågar om man kan förlåta, det kan bara du avgöra och du vill ju uppenbarligen det.
Om ni båda vill och är beredda att förändra er relation så kan det kanske fungera, men ingen av er får känna att det är en uppoffring att stanna eller att man då begränsas, om du förstår vad jag menar. Att man stannar av ”fel” skäl, tacksamhet, skuld, vad det nu må vara. Skäl som inte håller över tid.
Jag tror det inte är helt lätt om ni inte får en ny närhet mellan er, att hon känner sig kontrollerad om du ringer o frågar vad hon gör eller komma hem tidigt. I en relation borde man väl då bli glad att få spendera mer tid ihop, speciellt om du vanligtvis jobbar mycket.
Sedan tror jag att intimitet är viktigt, två vuxna friska människor i en relation utan sex och närhet, hur länge håller det? Och inte då att någon av parterna ska uppoffra sig, utan faktiskt vilja ha sex, att inte initiativ alltid bara kommer från den ena parten… även om du säger att det inte är så viktigt för dig så har din fru visat sig vilja ha sex…
Jag tror att man måste dela vissa grundvärderingar, men det är ju min åsikt. Det är svårt att avgöra om ni gör det… kan det hålla på sikt då? Eller det kanske inte är viktigt för dig att se det så. Utan det kanske är ok att tiden får utvisa.
Hetaste tipsen: kommunikation och familjerådgivning.