Går det att förlåta otrohet och oönskad graviditet?

Janne58 · 25 Maj 2021 11:50

Hej,

Jag lever med en ca 20 år yngre fru, vi har levt tillsammans i 15 år. Jag är runt 60 idag. Vårat förhållande var stormigt från början och vi missförstod varandra.

Vi har två barn, 13 och 10 år.

Min fru har under hela vårt förhållande haft svårt för närhet och hon har svårt att ge sex, för några år sedan ville hon inte kramas och pussas så mycket hellre.

För ca sex år sedan när våra barn var unga, så fick jag en känsla att hon bedragit mig, hon var väldigt hemlig, men jag hade ände möjlighet att förstå att hon hade tät kontakt med en yngre man (yngre än henne). Jag fick reda på att hon varit i hans omgivning, jag konfronterade henne, men hon nekade, till slut erkände hon att de var kompisar men bara fikat tillsammans. Jag köpte inte detta. Efter jag konfronterade henne fick våra då små barn sota för det och blev lite slagna när jag gick på en promenad för att samla tankarna. Jag klarade inte av lögner och han hon slog våra barn, så jag gick och pratade med en terapeut som gjorde en orosanmälan till kommunen, som agerade direkt. Det är dock en annan historia. Jag svalde och försökte tänka att de var nog bara kompisar.

Vi har levt i stort sett utan sex sedan dess, ibland har hon “ställt upp” men utan inlevelse, så det har inte gett något då det bara är avtändande.

Jag ingår i riskgrupp för covid-19 så vi har försökt att hålla oss isolerade och barnen studerade hemifrån våren 2020 med läkares godkännande, då de kunde också tillhöra riskgrupp.

I förra veckan fick jag från säkra källor reda på att hon gjort en abort i september. Detta satte mig i en chock. Jag konfronterade detta i helgen, hon erkände rakt av att hon varit otrogen med en tio år yngre man i två år som hon träffat på ett kort jobb, de hade fast haft kontakt i ett år, sen började de ha sex, både skyddad och oskyddat. Hon erkände också att den andra jag hade kommit på för sex år sedan var också otrohet. Den första var hon otrogen med två gånger, den senare vet hon inte men kanske varannan vecka i två år. Samtidigt vet hon att jag vill ha närhet och sex, men hon valde en annan. Hon åkte tunnelbana och träffade honom hemma hos honom, utsatte sig och mig för risk att smittas av covid-19.

Hon säger att han inte ser bra ut, han är blyg och hon hade någon makt och kunde bestämma. Hon säger att hon velat berätta men inte klarat, när hon blev gravid, var det en chock och hon ville inte behålla barnet, hon ville leva med oss, men ändå ha kontakt med honom. Hon har lyckas smyga med detta även om jag jobbat hemma och hon inte jobbat.

De har träffats på lunch och sedan sex. Hon säger att sexet inte var bättre än med mig, men han lyssnade på henne och fanns för henne. Hon kände sig sedd. Jag har ju med flit hålt tillbaks på hennes begäran.

Hon säger att hon förväntar sig att förlora mig och barnen, men jag vill förlåta och då har hon lovat att vara mig trogen och ge mig det jag behöver. Vi har varit nära, hon ska göra HIV test, hon har brutit kontakten med honom.

Samtidigt kan jag ju inte fullt lita på henne, bara hon följer med barnen eller hämtar från skolan får jag hjärtklappning. Hon säger att jag älskar henne för mycket. När jag säger att jag älskar dig säger hon att hon vet. Hon säger aldrig att hon älskar mig. Hon säger, kan jag förlåta kommer hon aldrig gör något svek igen, men hon vill mer eller mindre inte prata om sex, hon vill inte känna krav på det. Men sex med honom var viktigt och hon hade möjlighet att träffa honom i onsdags då han var ledig, men hon kände sig trött. Hon säger att de inte haft sex/träffas på två månader. Men hon tror inte jag kan förlåta och kommer jämföra mig med honom.

Jag känner mig så bedragen, men vill förlåta henne för våra barn skull och för att jag älskar henne. Men bedrar hon mig igen, kommer jag klara det, kommer jag kunna lita på henne (jag orkar inte försöka ens att leta bevis, met kommer ta död på mig), kommer hon kunna ge mig sex, är det viktigt eller måste jag fortsätta tillfredsställa mig själv resten av livet?

Jag vill tydliggöra, att orsaken till att hon är betydligt yngre än mig, beror på att min första fru fick en cancerdiagnos strax efter vi gift oss, vi var jämngamla, vi kämpande med hennes cancer i tio år innan hon fick somna in. Jag ville ha barn och en frisk familj, jag var då nästan 45 och var tvungen att söka upp en betydligt yngre kvinna. Vi träffades strax efter min förra fru dog och hon blev gravid mindre än ett år efter jag förlorat min första fru. Kanske gick det för fort?

Tack för att ni orkade läsa, finns nog mer att skriva.

onedaymore · 25 Maj 2021 13:00

Huruvida man kan förlåta en otrohet eller ej kan bara du svara på. Väldigt många gör faktiskt det, men det är nog inte så ovanligt att tilliten i dessa fall kanske aldrig helt komme tillbaka.

Och därför undrar jag ändå lite smått vad det är du egentligen vill rädda? Kan du själv bli helt lycklig I ett äktenskap där tillit inte finns? Och vad blir det för äktenskap om ingen av er är lycklig I det? (För jag tycker mig ändå kunna utläsa att hon inte verkar trivas i det heller)

För vems skull kämpar ni?

Jag hoppas att detta inte lät för hårt, för jag förstår ändå att du måste må fruktansvärt i det här. Det kan många gånger vada hedervärt att kämpa i ett förhållande och försöka gå igenom tuffa perioder tillsammans. Men I andra fall leder det ofta bara till än mer smärta för alla inblandade

November · 25 Maj 2021 14:25

Jag håller med onedaymore här, vad är det du försöker rädda? Ni har näst intill ingen intimitet och har inte haft på många fler år än de senaste två då hon sökt sig annat. Du skriver att hon lovat hålla sig trogen och ge vad du behöver. Sex och närhet då? Ska hon bara ge det helt plötsligt efter att inte ha haft förmågan på flera år? Jag skulle säga att om ni två ska fortsätta så behöver ni nog hjälp och terapi.

Du undrar om det går att förlåta otrohet. Jag gjorde det för många år sedan då barnen var små. Det är en individuell process för alla men för mig tog det många många år (skulle nog säga mellan 6-8) innan jag vågade lita på honom igen. Under den tiden vill man gärna kolla telefon, ifrågasätta mm. Men det får man inte, det ska man inte. Orkar du det? För det är något man måste om man ska fortsätta med sådant i bagaget.

Janne58 · 25 Maj 2021 14:34

Tack för ditt svar onedaymore. Bra fråga, men vi är nog lyckliga på ett sätt. Våra barn är underbara och de vill bo i en kärnfamilj, speciellt dottern. Men det är ju inte endast för barnens skulle, jag hoppas vi kan få en omstart och leva för varandra.

Det finns ju mycket att berätta då vi levt i 14 år tillsammans, men jag har ett toppjobb på ett av Sveriges största arbetsgivare med hög lön och mycket jobb. Jag jobbar kanske 14 timmar per dag, men oftast jobbar jag bara mina åtta timmar på kontoret och resten när barnen lagt sig. Nu med hemarbete flyter allt mer ihop.

Min fru vill och vill inte jobba, vi klarar oss utan att hon jobbar, så hon får bestämma själv, så det har blivit mest att hon inte jobbar. Detta gör ju att hon tar hand om hushållet mest och barnen. Detta leder ju mer till att jag är fokuserad och varken ser eller hör henne.

Hon bad att vi skulle äta middag tillsammans nu om vi ska börja om, gick bra de två första dagarna, idag satt hon med hörlurar och kollade på video och jag satt bredvid. Hon undrade vad jag tittade på. Inget sa jag.

Jag är planerade och vill ha koll på allt, hon följer aldrig långsiktiga planer, följer bara sin känsla. Jag gillar hennes sprallighet, men det blir ju en stor konflikt i att jag vill ha en plan. Hon är en riktig humörmänniska som har starka homonsvängningar, kan svänga från en sekund till en annan. Jag har lärt mig att då gå därifrån, det går ju senare över och hon kanske ber om förlåtelse.

Hon vill ju satsa på oss, och jag inser ju att jag kunde betet mig annorlunda, men ser inte om jag skulle kunna undvika detta. Hon vet mycket väl att jag längtade efter det hon gav till den andra.

Janne58 · 25 Maj 2021 14:45

Tack November. Jag tror jag kan klara att inte kolla telefon eller sociala medier, men jag vill ju att hon hjälper till. Hon säger att hon förstår hur mycket hon sårar mig. Jag har nog inte gråtit på 20 år, men senaste dagarna dagligen, jag gråter i själen normalt men inte med tårar som nu.

Jag har inte läst hennes sms eller konversationer på flera flera år, jag har bett henne vara mer öppen och inte alltid dölja allt och alltid ha samtalsljud av. När de ringt från förskola/skola att vi måste hämta våra barn har det flera gånger varit svårt att nå henne, så jag har fått åka och hon har varit hemma med ljudlös telefon.

Att skilja sig är lätt att föreslå, men är ett stort steg. Att dela vårdnaden om barnen, eller om jag ska ta den själv, hon inser att hon svikit barnen också och kan låta mig ta hand om dem för att de ska ha det tryggt. Hon säger, utan hot, att hon inte är värd att leva vidare att om jag skulle be att hon dog skulle hon göra det.

Jag tror om man inte själv blivit sviken har man svårt att förstå att man inte lämnar, men det är ju så mycket man byggt upp under lång tid, jag har bra kontakt med hennes familj och de gillar ju mig och våra barn.

Noomi · 25 Maj 2021 17:46

Jag tror att du behöver ställa dig åtminstone en fråga… och du bör vara brutalt ärlig med dig själv när du svarar och du ska bara svara dig själv, inte mig eller någon annan här.

- VAD är det egentligen du skulle sakna om du inte var gift med den kvinna du nu är?

Du har ett tungt bagage mtp det som hände med din första fru, du är tjugo år äldre än din nuvarande. Du har unga barn som på mkt få sätt är självgående ännu. Du är tydligen en väldigt betydelsefull person med förmodligen hög lön. För det förväntas du jobba 14 timmar per dygn. Din fru får välja om hon vill eller inte vill jobba, vilket hon mestadels inte vill. Hon har mao. som uppgift att se till hemmet och barnen (men är trots det omöjlig att nå när förskola/skola oplanerat behöver få tag på en förälder) så att du kan dra in stålarna…

Hur skulle det fungera för dig om du hade 50/50 vårdnad om era barn, med din arbetstider osv. Hur skulle du “orka” börja om med en ny relation. Eller skulle du då leva ensam resten av livet. Vilken typ/ålder på en partner vill du ha och vad innebär din nuvarande frus relativa ungdom för dig och din “position” (på alla plan, både inför dig själv och din omgivning) och inte minst för din egen självbild?

Jag vill egentligen mest ruska om dig lite här och kastar därför ut dessa hypotetiska frågeställningar. Jag efterfrågar absolut inga svar av dig, det är DU som behöver fundera på vad det är du värderar (och varför) och hur högt du värderar det.

Sällan och aldrig kan någon av oss människor få allt tyvärr, oavsett hur mycket vi alla än skulle önska oss det…

Janne58 · 26 Maj 2021 05:55

Tack Noomi för ditt inlägg. Tack för att du ruskar om, det är inte så att jag ställt mig dessa frågor tidigare och under senare tiden, men gillar att fler ställer samma frågor. Känns som jag tänker i rätt banor och inte gör något förkastat. Jag tror kanske inte otroheten i sig i det jobbigaste, utan hennes parallella liv och planering att bedra mig (vet inte om ni förstår).

Jag svarar här, men bara för att sätt ord på det och att försöka förstå själv. Många bra frågor där jag tror jag har svar, och många av dessa frågor har ju redan passerat min hjärna de senaste dagarna.

Till att börja med, så har jag inga planer att träffa någon ny, det kanske skulle kunna hända senare men inget jag planerar, visst jag vill leva i ett förhållande, men om det inte är med min fru får det vänta, jag är inte mogen för något nytt, inte ens ha en älskarinna. Nu är det min hela eller delar av min familj som är mitt fokus.

Jag har svårt att förstå hur 50/50 förhållande skulle se ut då jag hjälper dem med läxor, min fru hänger inte med. Det var en utmaning under de månader de jobbade hemma, min fru försökte hjälpa dottern som då gick i tvåan, men det var svårt för henne så jag fick förbereda och svara. Samtidigt jobbade jag och min fru ville väl bara åka till den andra och slippa känna kraven (förlåt för min bitterhet).

OM vi skiljer oss, måste jag jobba mindre, kanske byta jobb, eller hitta en annan lösning. Jag är snart 60 så jobbet känns inte jätteviktigt, familjen är viktig.

Min frus “ungdom” (hon måste visa leg om hon ska köpa trisslott för de tror inte hon är 18, men hon är ju dubbelt upp och lite till), är för mig en nackdel. Jag älskar henne men mycket utmaningar när man inte är mer jämngamla. Jag skäms många gånger för hon är så ung och tror det är samma sak för henne. I Sverige är det inte accepterat att man kan älska folk som är betydligt äldre eller yngre. Jag vill ha henne så jag kunde få egna barn. Nästa gång, om det kommer, vet jag inte, åldern är inte viktig.

Sen till den stora frågan VAD jag skulle sakna. Och jag antar vad JAG kommer sakna för även barnen kommer ju sakna, sonen vet om vad mamma ha gjort, jag berättade för honom först att vi ska skiljas, då jag hade bestämt mig för det efter pratat med en vän. Han blev jätteledsen för det mamma gjort och han sa hur ska vi kunna berätta detta för lillasyster? Sen har jag pratat med honom efteråt och när jag sa att mamma vill stanna om jag kan förlåta henne och ni kan, sa han direkt, jag kommer kunna förlåta. Han sa dock, mamma du får aldrig göra så igen.

Men vad JAG kommer sakna, är min livskamrat, allt vi gör tillsammans, från att finnas för varandra, vakna tillsammans, har ansvar för barnen tillsammans, skratta tillsammans, det finns så mycket. Även om vi inte haft närhet kommer jag sakna närhet och sen allt praktiskt som jag blivit bortskämd att hon gör som matlagning, städning, tvättning, ta fram kläder till barnen etc.

Vi har unnat prat mycket senaste dagarna och hon säger att hon vill få ett straff, och tycker ett rättvist straff är att hon måste lämna oss. Men hon vill ge oss sitt liv och leva med oss. Det är svårt att ta in. Hon säger att hon kommer nog alltid vara ledsen då hon tror att jag blir ledsen att se henne, jag sa det är tvärtom, jag är glad av att se dig. Hon sa att om jag skiljer mig kommer hon bli ledsen, men känner att det är rätt val av mig, hon sa hur kan jag säga från mitt hjärta att jag älskar dig när jag sårat dig så mycket? Hon sa jag älskar ju er, men vill inte säga det nu för det känns oärligt att jag gått bakom ryggen och sen säger jag att jag älskar dig. Jag sa det måste komma ärligt från dig, det får ta sin tid.

Jag känner att sex är viktigt, men inte viktigast, dock vill jag inte hon ger sex till någon annan, det stannar inom förhållandet. Men älska är så mycket större.

Jag vet inte om ni som läser förstod vad jag skriver och hur jag tänker.

Dock är min stora fråga, gör jag rätt som vill satsa och sopa under matten, jag vet att jag kommer tvivla på att hon inte gör det igen, hennes ord kan aldrig (som det känns nu) övertyga mig, kan jag låta bli att vara misstänksam? Idag är det ju lätt att sopa bort spår, se snapchat som rensar automatisk. Jag kan inte, vill inte leva i ett förhållande utan respekt och ärlighet. Kommer detta fungera.

Vi kan kramas och pussas nu, men gör hon det för att vinna tid och spelar ett spel, det känns som det är ärligt men varje tvekan från henne gör att jag tvivlar. Samtidigt måste det vara naturligt.

Lisa0987 · 26 Maj 2021 06:57

Det är svårt att ta in hela din situation och då sitter jag ändå bredvid, så jag kan förstå att situationen är mycket omskakande för dig.

Många här vittnar om det du beskriver att lögner, svek och den utstuderade planeringen är svårare än själva sexet.

Vi är alla olika så därför blir det jättesvårt att ge råd men jag tycker situationen låter ohållbar. Kanske också för att jag har annorlunda krav på vad jag vill ha ut av en relation.

Jag reagerar på flera saker, ni lever helt olika liv, du är framgångsrik och lägger mycket tid på jobbet. Du är garanterat mycket effektiv, du pratar mest om de praktiska arrangemanget, det ytliga, hur du står dig i konkurrensen med älskaren (hans utseende) och mindre om känslorna, men det kan vara att det rationella tar över i din krissituation. Man blir ju lite knäpp i en sådan här situationen så fokus kan definitivt hamna fel. Du beskriver att hon inte kan hjälpa barnen med läxorna ens i lägre årskurser… för mig är min mans intellektuella kapacitet den största attraktionen, jag behöver ett bollplank, en jämlike på alla plan, fysiskt och psykologiskt. För mig är det viktigt att vi båda kan ha en karriär (inte nödvändigtvis status, utan göra det man gillar) och har ett driv, även hemma, och inte i städningen/matlagningen då utan i ambitionen om vårt gemensamma liv, projekt osv. För mig är detta väldigt viktigt.

Jag får känslan av att du har en ”trofé-hustru”, läste lite om ”sugar daddys” häromdagen och vad båda får ut av sådana arrangemang. Förlåt om jag sårar dig.

Om du lägger 14 tim om dagen på jobbet så har du ju inte direkt fokus på familjen och ser din fru. Hon har säkerligen saknat bekräftelse osv från dig, men vill hon ens ha det?

Jag tror åldersskillnaden kommer att bli tydligare med åren. En stor åldersskillnad, >10 år (?) ger en större risk för separation tror jag. Även 35-åriga och 40-åriga kvinnor kan få barn men du blev kär i en ännu yngre kvinna och du kan erbjuda trygghet och ett bra liv. Läste förresten om Bathina och Aje Philipsson och vad hon föll för…

Jag tror också att vi alla är sexuella varelser och att det är en naturlig del av en hälsosam relation. Det behöver dock inte vara viktigast. Men om din fru alltid har haft svårt med närhet och att ge sex (som du uttrycker det) så blir man konfunderad. Hon har ju trots allt varit otrogen åtminstone med två olika män och regelbundet(?). Din fru är alltså inte asexuell, få människor är det, men hon vill uppenbarligen inte ha närhet och sex med dig. Det är det mest oroväckande, är det bara tryggheten och ert liv hon vill ha men inte dig?

Dessutom vill hon bli straffad, att hon ska ”tvingas” lämna. Det låter också otroligt märkligt, snarare att hon inte vill ta steget till en separation som hennes beteende medvetet eller omedvetet är orsaken till. Att hon förstår att detta kan bli ett resultat är självklart men att hon vill det eller tycker det låter väldigt väldigt konstigt, nästan en undermedveten vilja.

Jag skulle säga att få äro de otrogna som har önskat att de blir utslängda om de verkligen har velat stanna och ångrar sig bittert. Alla reagerar kanske olika men det enda man läser här och hur jag hade reagerat själv och vad jag ser i min omgivning är att man bönar och ber att kunna få fortsätta tillsammans, straff kan ju liksom inte väga upp det inträffade och ett önskat straff är inte att tvingas lämna om man vill motsatsen. Det är bot och bättring och en total förändring som är enda vägen fram om man ska kunna fortsätta tillsammans. Om man ska lyckas skapa en bättre framtid så tror jag att krisen måste bli ett uppvaknande, väcka viljan att förändra, utlösa en ny närhet (då alla känslor kommit upp till ytan) och fördjupning av relationen men det är en tuff resa och alla lyckas inte.

Jag tycker inte det låter som ni är där, men detta är färskt och otroligt komplext. Forumet här är bra men du måste välja själv och vem du vill lyssna på, vi är ju ofta en aning bittra här… Och ibland kategoriska baserat på egna erfarenheter…
Detvär så lätt att tycka och vara rationell när man står vid sidan av eller vet utkomsten av sin egen kris/separation.

nuggen · 26 Maj 2021 07:15

Hej

Jag håller med @Lisa0987, lite rörigt och sen kommer några klara besked i din story @Janne58,
Får oxå en känsla av " trofefru ", självklart tråkigt för dig att vi andra känner så.

Men detta med att hon knulla runt med 2 snubbar och att du inte får något intimt från henne är för jävligt, sen vill hon ! att du skall ta beslut om hur straffet för henne skall vara, rätt besynnerligt hörru.

Trott · 26 Maj 2021 08:20

Rent spontant så känner jag att hon vill skilja sig, men vill att det är du som ska säga det och ta beslutet.
För då kan hon säga till alla att det var du som ville skiljas. Då är hon inte “skurken” som var otrogen och bröt upp familjen vare sig för vänner eller som nu era barn som nu tyvärr är inblandade.
Från en som gått vidare och försökt efter upprepad otrohet, så när hon väl träffar på rätt som kan ge henne mer, så kommer hon att lämna. Just nu tror jag att hon är kvar pga det ekonomiska där hon verkar ha en del bekvämligheter som försvinner om hon lämnar dig.

Hon har ingen respekt kvar för dig, för hon har ingen respekt kvar för sig själv. Ju fler gånger de är otrogna desto lättare blir det för dem. Jag skulle inte vara så säker på att hon sagt upp kontakten med sin älskare. Skulle inte heller lita på något hon säger om honom. Tänk också på att om hon berättar för dig hur sexet varit med honom, så berättar hon sannolikt vad hon anser om dig i sängen. Om hon nu ens säger sanningen om det.

Noomi · 26 Maj 2021 08:43

Det kan med all sannolikhet ingen utomstående svara på.

Men tillåts man gissa så vill hon både äta kakan och ha den kvar. Kanske är det samma sak för dig?

Som jag avslutade mitt första svar till Dig så kan ingen få allt. Du är snart 60, framgångsrik, intelligent och med hög lön som gör att din fru mer eller mindre kan lulla runt utan att behöva ta ansvar för något egentligen.

Hon är 40 och behöver visa leg på systemet, vilket gör att bevekelsegrunderna för er båda är relativt lätta att ana sig till (rätt eller fel vet man såklart inte med någon säkerhet, men “jag är människa och inget mänskligt är mig främmande” så alldeles så långsökt är det ju inte) och i stycket där du försöker beskriva vad du skulle sakna med henne så är det ju egentligen bara sista punkten som jag i din text har kunnat läsa mig till att det faktiskt fungerar iaf hyggligt.

Allt det andra låter det inte när du beskriver ert liv tillsammans som att ni har i nuet, eller ens har haft på relativt lång tid.

Så vad som återstår är en strikt cost/benefit-beräkning från din sida, hon verkar redan ha gjort sin. Men betänk att en kvinna som du beskriver din fru som tom. blivit gravid och i lönndom gjort abort knappast lär vara mer trogen i framtiden, iaf inte inom de närmaste ett eller två årtiondena. Inte osannolikt så håller hon garden uppe till dess du hämtat dig från den senaste (jag skriver medvetet inte sista) historien men om några år är du pensionär och hon är fortfarande ung… och kanske fortfarande måste visa leg på systemet.

Vad händer då tror du, när era barn börjar klara sig själva och det bara blir hon själv som hon behöver ta hänsyn till?!

Skulle jag ge dig ett enda råd (gott eller dåligt får du själv avgöra) så är det att sluta behandla henne som en porslinsdocka som svävar runt som ett frö för vinden dit andan faller på. Se till att hon skaffar sig ett jobb och börjar ta ansvar som en vuxen människa och inte agerar som en au-pair i ert hem. Ställ krav på att ert förhållande ska bli mer jämbördigt och att hon börjar ta ansvar för att bidra till (sin egen pension inte minst) och delta till fullo i både egen och familjens ekonomi och familjelivet i stort (inte bara hushållsssysslor).

Då lär du se hur intresserad hon är av att leva med dig, du får helt enkelt strypa kranen ett tag och se hur hon reagerar och ffa agerar. Era barn är så stora så det behövs ingen hemmamamma (som inte ens är kontaktbar när skolan behöver det) längre utan ffa er dotter behöver lära sig att det är inte så där vuxna kvinnor hanterar sin jämställdhet.

MEN… det förutsätter såklart att DU både vill ha och kan hantera en mer jämställd relation och partner

nuggen · 26 Maj 2021 08:57

Bra skrivet @Noomi…

Rulle · 26 Maj 2021 09:32

…som alltid…

Janne58 · 26 Maj 2021 10:13

Jag tror detta är lite kärnfrågan i mina funderingar också. Du skrev massa bra saker och saker jag så klart har och bör fundera på. Stort tack!

Det finns mycket jag inte berättat både om min frus bakgrund och om det som hänt mellan oss, skulle bli en bok i flera band.

Jag förstår er att ni inte kan förstå och att det är svårt att då ge råd.

Jag tror inte det är fel att säga “Suger Daddys” men trofé-hustru tror jag inte. Jag tycker hon ser bra ut, många tycker det också men definitivt inte alla. Jag är ingen 10 poängare, långt därifrån. Men jag kan ge henne trygghet (ekonomiskt och hjälp med det hon inte klarar).

Min fru blev kär när hon var 19 (tror jag) i en kille som hon riktigt älskade, hon blev gravid, men ingen av dem hade jobb och hon kände inte att hon kunde behålla barnen. Detta tror jag sitter djupt i henne och hon hade länge känslor för honom och kunde inte släppa aborten. Detta gjorde att hon levde ett riktigt svart live tills vi träffades, hon hade inte kontakt med sina föräldrar som trodde hon var död (hon är inte från Sverige). När jag träffade henne, så hade hon redan tagit kontakt med sin familj och saknade dem men var skickad ut för att arbeta. Hon saknade dem. Jag skickade hem henne, betalade henne motsvarande den lön hon gick miste om. Hennes föräldrar blev glada och senare fixade ett jättebröllop åt oss. Fler är 350 gäster i hennes dåvarande hemland. Hennes pappa var så glad. Min fru var glad för att han var glad. MEN gifte hon sig för kärlek till mig eller för att göra sin pappa glad?

Vårt första år var vi inte på samma plan, då var hon nog en trofé. Jag väntade inte på hennes känslor, vi pratade och ja hon sa ge mig tid, det blir snart bra, men jag har inte samma bakgrund som dig, är i nytt land. Men nu efteråt ser jag att jag inte gav henne den tiden. Hon säger att det gör henne blockerad resten av våra år.

Hon är van att hennes pappa eller mamma eller syskon (hon är yngst) tillrättavisar, därför vill hon att jag ska ge henne ett straff. Jag sa till henne idag, om du vill stanna med oss, starta om, glömma allt som varit och se framåt, varför vill du ha ett straff? Vad vill du att jag ska straffa dig med? Ska jag som älskar dig straffa dig? Hon sa att hon vet inte men hon vill ha ett straff för att känna att hon tagit det. Hon sa häromkvällen att jag kunde vara otrogen, jag sa nej sluta nu, då sårar vi varandra än mer. Hon förstod.

Jag frågade hur hon skulle känt sig om jag sparkade ut henne förra veckan, hon sa jag skulle sitta i min kompis lägenhet och gråta och tänka på er. Skulle kanske känna mig fri men förstå vad jag förlorat. Jag är glad att du försöker, men vet inte vad jag kan ge dig. Ska jag krama dig hela tiden. Jag svarade nej det du ska ge ska komma från hjärtat, ingen påklistrat, jag vill inte ha något annat.

Jag kanske är orättvis mot mig själv när jag skriver här. Jag jobbar inte konstant 14 timmar per dag, har en flexibilitet ofta i mitt jobb och 14 timmar per dag är peak och många gånger bara 8 timmar. Men visst har ju åsidosatt min fru, men vet kanske inte hur jag kunde se henne mer om hon inte vill. Jag har bett om att vi ska sitta tillsammans och äta men hon tyckte det var onödigt, nu har hon ändrat sig. Jag äter frukost vid 7, hon äter vid 9, så svårt att få ihop allt. På helger äter vi tillsammans.

I början i vårt förhållande ifrågasatte hon varför man ska äta och lägga sig samtidigt. I hennes hemland äter männen först sen kvinnor i bakgrunden, när jag är där har jag sagt, nej vi ska alla äta tillsammans. Att lägga sig samtidigt var nog att hon kände press att ha sex, vilket inte jag har haft någon baktanke med, jag har sagt att sex behöver man inte ha bara när man gå och lägger sig, så tänk inte så, men det hände väl då i början och sen har det låst sig vid det.

Jag trodde tidigare att åldersskillnaden skulle växa bort, men inser nu att det är ju fel och snarare tvärtom, speciellt tror jag när barnen blir äldre och jag gått i pension, vad händer då. Hon har sagt, de senaste dagarna, att jag kommer aldrig lämna, jag kommer även torka din bajs när du blir gammal Jag sa det är inte det jag vill, men gärna följa med mig om jag behöver vård och prata för mig, som jag gör för dig.

Så jag förstår att hon tyckte, efter våra barn var födda att hon inte ville bli sedd som ett sexobjekt och ville undvika sex, sen kände hon att hon då inte fick någon uppmärksamhet och det ena ledde till det andra. Jag kanske har svårt att visa uppskattning, jag är bra på att lyssna men jag kan inte dra ut ord ur människor som inte vill.

Jag minns för några år sedan, jag gick hem lite tidigare från jobbet. Jag skickade sms och sa att jag är på väg och frågade vad hon gjorde och vad hon gjort under dagen. Hon blev as-förbannad, ska du ha kontroll på mig svarade hon, jag blev helt chockad och ledsen, ingen tanke, bara glad att komma hem tidigare. Det var ju då hon var otrogen första gången. Kanske att hennes förbannelse vad, varför frågar du nu, om du inte brytt dig innan?

Visst vi lever olika liv, men jag har aldrig valt kärlek efter lön, jobb eller dylikt. Djupa diskussioner kan man ha ändå. Just att hon är uppväxt utomlands gör att hon inte fick bra skolgång. Hon har läst in upp till gymnasium i Sverige, hennes kompisar sa, vilken snäll man som låter dig få utbildning. Men bara för att hon har fått godkänt betyder inte det att man kan lära ut, eller har förståelsen hur viktigt kunskap är.

Janne58 · 26 Maj 2021 10:18

Jag gick på terapi efter förstå misstänkta otroheten. Terapeuten fick mig att inse att så kunde vara fallet. Så visst det bubblar också inom mig. Sen kan det vara så att hon vill bo med oss tills barnen är äldre eller ekonomin i ett nytt förhållande är bättre.

Kan ju vara så att hon frågar sin älskare om råd, kan jag ha sex med min man, kommer du älska mig tills den dagen det blir bara vi. Svårt att vet. Men tanken fins där …

Janne58 · 26 Maj 2021 10:22

Bra skrivit, ska svara senare. Just nu inser jag att det är mycket rätt i det du skriver.

ensamistan · 26 Maj 2021 10:27

Nu när du beskrivit hennes bakgrund och att hon kommer från ett annat land förstår man bättre att det finns kulturella skillnader mellan er som kan vara svåra att hantera. Lättare också att förstå varför hon har svårt att hjälpa barnen med skolarbetet.

Stark1 · 26 Maj 2021 11:38

Nej, man förstår inte kulturella skillnader bara för att man skriver att någon kommer från ett annat land. Det finns väldigt många länder och kultur skillnaderna skiljer sig ofantligt mycket från ett land till ett annat.
Det man vet är att frun kommer från ett land där kvinnor lever i mäns skugga och inte får utbilda sig.

onedaymore · 26 Maj 2021 11:43

Du har rätt i att det är jättesvårt att ge råd när man vet så lite om er situation och relation.

Men pudelns kärna är ändå någonstans att ert äktenskap faktiskt låter lite som ett resonemangsäktenskap? Du ville ha ung kvinna för att få barn. Hon ville ha ekonomiskt trygghet.

Och ni fick ju båda det ni ville.

Ingen av er verkade ha satt kärlek först, och det är en myt att kärlek alltid växer fram bara man ger det tid. Däremot kan jag tycka att man trots det borde visa en viss respekt för varandra, och det innebär i min värld att otrohet inte är acceptabelt ändå.
Och skulle jag gissa utifrån sin berättelse skulle jag gissa att otrohet mycket väl i detta fall kommer att upprepa sig. För hon verkar inte ha varit otrogen för att hon blev hjälplöst förälskad i männen, eller för att det var en oemotståndlig passion.
Det du beskriver är ju en otrohet baserad på att hon kände att någon lyssnade på henne, och att hon kände att hon fick ha makt i en situation. Det är just detta som får mig att misstänka att själva orsaken till otroheten fortfarande finns kvar, och om hon inte är beredd att ta professionell hjälp för att förstå sig själv och sina motiv är det en överhängande risk att hon kommer att fortsätta självmedicinera på detta sätt.

Sen detta med sex och närhet.
För mig innebär en bra relation en önskan om sex och närhet, även om de flesta naturligtvis har perioder i livet då lusten och åtrån går upp och ned.
Men för att hålla den önskan vid liv krävs en daglig känsla av att bli sedd och lyssnad på, samt en känsla av samhörighet i vardagen. För mig hade det alltså också varit näst intill omöjligt att känna en sexuell lust till någon som jobbar väldigt mycket eller på andra sätt inte är närvarande.
Jag har till och med blivit irriterad på män som jag dejtat tidigare, om de vill ha sex på kvällen efter att ha ägnat sig åt allt annat än mig under dagen. “I helvete heller”, känner jag då, "för duger jag bara när du är kåt så kan du dra åt ******* "

Visst har ni utmaningar framför er. Statistiskt sett har förhållande där parterna är hyfsat jämngamla och har liknande ekonomi störst chans att leva ett långt och lyckligt liv tillsammans. Men allting i livet är inte statistik, och om ni båda verkligen tror på detta och vill detta (av rätt anledningar) brukar parterapi kunna vara en hjälp på vägen.

Nimue · 26 Maj 2021 11:44

Måste erkänna att jag tappade allt fokus och intresse för otrohetsfrågan efter att jag läser att hon slog era barn när de var små för att hämnas på dig. För mig är den saken så otroligt mycket större och värre än all otrohet, och nej, jag kan nog inte förstå att man vill ha en relation med en sådan person annat än möjligtvis om man måste för att skydda barnen från mer misshandel.