Jag tycker du har gjort så gott/det du kan, givet de förutsättningar som fanns/finns. Ett av problemen kan möjligen vara att du inte insåg konsekvenserna av att skicka pengar och ta henne till Sverige. Förutsättningarna för en jämställd relation enligt svenska mått var skrala redan från start. Men du är sannerligen inte den ende äldre svenske man som inte förstått vidden.
Hon lever med all sannolikhet det liv hon vill ha och hon verkar inte ha någon som helst ambition att försörja sig själv hädanefter heller. Alltså måste hon ju stanna i äktenskapet och givet det som framkommit i tråden så vore det inte förvånande om du faktiskt (iaf teoretiskt) har åtagit dig en livsvarig försörjningsbörda och därmed kommer att ha henne kvar.
Om hon stannar av den anledningen, eller för att hon verkligen älskar dig står skrivet i stjärnorna. Men krasst sagt så är det inte ju inte mycket av hennes agerande som tyder på det sistnämnda och ord är ju som bekant gratis.
Din fru skulle jag själv säga är faktiskt den minst viktiga i hela den här soppan… barnen däremot skulle jag (om jag var i din situation) säga är det enskilt (och enda) viktiga som öht existerar.
SÅ… för deras skull kanske det kan vara värt att fortsätta det du åtagit dig, hålla ihop familjen och försöka ge dem en så bra och trygg uppväxt och tonårstid som möjligt utan att förvänta dig några underverk av den fru du har. Uppmuntra dina barn till studier, skolarbete och att de läser vidare och gör det allra bästa av de förutsättningar de fått, får ett yrke de känner glädje och tillfredsställelse med, blir självförsörjande (flickan allra viktigast att uppmuntra) och aldrig hamnar i sin mammas situation där hon varken kan eller ens vill vara ekonomiskt självförsörjande så att inte dina barn/dotter blir beroende av en man för att ha tak över huvudet och mat på bordet.
Gör DET för dina barn och du är värd all heder, du kan ju försöka få din fru att åtminstone agera som en vuxen kvinna och mamma och därmed kunna vara ett gott föredöme för sina barn.
Men som sagt, allt kommer du med all sannolikhet aldrig att få från din fru… men gör vad du/ni kan för att trygga för era barn och hjälpa dem att nå det maximala av sin egen kapacitet och förmåga. DET är ett mycket hedervärt uppdrag och faktiskt så kan det kompensera för mycket annat som inte blev som du tänkte dig. Även om jag i ärlighetens namn tycker att du var både naiv och korttänkt. Men det är för sent att ångra spilld mjölk idag, nu är det som det är och alltså återstår bara att göra det bästa av situationen… för barnens skull 
tänkvärt.
