Hej, tack för ett fint och tänkvärt svar.
Ja, hon är känslomässigt lite passiv, särskilt i motgång. Jag upplever inte att hon vågat vara tillräckligt öppen och rak med mig kring vad hon kännt fattats i vår relation, och vårt liv ihop. Jag hade velat ha chansen att på allvar ta tag i saker tidigare. Även för mitt eget mående. Men, hennes familj funkar så att man sällan kan prata om känslor. Jag har ett lite annat förhållningssätt med min från min Mamma, tex. Som var väldigt känslomässigt närvarande, och empatisk.
Du beskriver också ganska väl mina känslor kring att känna mig avvisad och bortvald. Klart jag har behov också. Men främst är det just att inte få känna mig vald av henne, efter bomben briserade, som tär på mig.
Jag ska verkligen försöka ta fasta på vad jag och hon ska jobba på att skapa. Att det inte ska vara fokus på själva sexet, utan allt runtomkring, som brukar kunna leda till lust för sex i ett fungerande förhållande.
Litegrann har jag iofs märkt att hon ser på mig med lite andra ögon sen jag börjat ta tag i saker jag brukade lägga mycket fritid på förr. Träning, och även umgänge med andra. Samt att ta kontakt, och återknyta med gamla vänner som dragit sig undan, tex.
Vad gäller resan så vill jag inte gå in för mycket på avslöjande detaljer. Men det är ett föreningssammanhang som sätter upp föreställningar en period om året, hon är med i. Alla i föreningen åker på en studieresa några månader efter föreställningarna är klara. Hon är oerhört duktig, och det här sammanhanget är viktigt för henne, och har gett henne möjlighet att ägna sig mer åt musik och underhållning som ett jobb vid sidan av. Att neka henne det sammanhanget vore lite som att neka mig mitt absolut största intresse. Inte rätt, eller rimligt, i mina ögon. Och skulle förmodligen skapa en massa bitterhet från henne. Resan är den upplevelse, eller ersättning, de får då det är en ideell förening.
Men… med det sagt är det klart att tankarna är många kring denna resa. Och hurvida han tänker vara med eller ej. Om han är det ser jag förstås att det är en riktigt dålig idé på många sätt, att hon åker.
Vi har med familjerådgivning diskuterat detta, och fått hjälp med förslag på hur vi skulle kunna försöka anpassa, och trygga detta. Jag känner inte oro i andra sammanhang, utan just där denne man är med. Och för mig har just det där sammanhanget (föreningen) blivit ett laddat ämne, såklart.
Vår rådgivare tycker inte heller hon nödvändigtvis måste avstå helt, men däremot ta flera stora tydliga steg för att trygga detta så gott det går. Helt trygg kommer jag inte kunna känna mig (om inte han avstår resan tex) och det måste vi båda kunna acceptera. Men det är hennes chans att visa hur mycket hon är beredd att försöka.
