Nu ska jag göra ett försök att orka skriva om min situation, och varför jag är här med funderingar på skilsmässa.
(Många stavfel pga skrivet på mobil. Rättar till senare, hoppas det går att hänga med ändå.)
Jag närmar mig 40, har varit tillsammans med min fru i över 10 år, gift ca 6 år. Vi flyttade från större stad till en småstad i del del av landet min fru kommer ifrån, i samma veva som vi gifte oss.
Mycket hände på en gång. Flytten blev möjlig då jag kunde skaffa ett jobb där, och tack vare att jag hade lägenhet att sälja.
Vi har haft en bra relation, särskilt fram till flytten! Hade gemensamma mål, som jag uppfattade det. Möjlighet att bilda familj, väl bosatta i hus, men ingem brådska.
Sen för några år sedan började det kännas att nåt var fel. Vårt förhållande kanske blivit lite vardag och slentrianmässigt. Men vi har för det mesta haft mycket närhet i form av kramar, pussar, hålla handen osv. Klappa på varandra när man möts i köket eller så… sexet började vara mer sällan, och mer likadant varje gång. Lite oinspirerat, och fantasilöst.
Jag har haft det lure kämpigt sen flytten. Hade en ganska bra karriär med många år hos samma arbetsgivare innan flytten, men med stor utveckling inom företaget. En del av min trygghet och självförtroende fick sig en törn efter föytten, då allt kastades om. Haft chefsroll i många år, och så även på första jobbet på nya orten. Men… det visade sig vara ett företag i kris, och min roll som mellanchef ersattes inom 2 månader med chefstoll över hela verksamheten på orten, inom ett företag i oreda och med dålig ekonomi. Nedskärningar bland personalen, som ny chef, dessutom inflyttad från storstan var ingen rolig upplevelse… inget bra läge att skaffa vänner via jobbet kan man säga…
Jag sökte mig vidare när jag höll på att bli utsliten, och fick gå ner i lön. Den perioden var jobbig, och jag var den som behövde lite stöttning av frun. Vanligtvis hade jag varit den som stöttat mycket då hon haft en utmattningsdepression.
Pandemin drog igång, och vi blev varslade… jag sökte en massa jobb och fick till min glädje fick jag flera erbjudanden, varav ett var betydligt mer lockande. Jag fick till slut det jobbet innan jag hann bli arbetslös. Så, efter en tuff period hade jag nu ett bra jobb med utvecklingsmöjligheter och bättre lön än jag nånsin haft.
Men… under denna period när jag var låg, så började jag känna att något var fel i vårt förhållande. Min fru var mer distanserad, och satt oftare med telefonen med skärmen vänd så jag inte skulle se.
När det känts fel tillräckligt länge såg jag en dag på vår dator, att hon lämnat sin Facebook inloggad. Jag föll för impulsen att kolla, utan att egentligen veta varför just i stunden. Jag fick en chock när jag läste konversationer om en man hon tyckte var spännande. Utifrån allt jag läst så pratade jag med frun, som bara medgav att hon upplevt vi gled ifrån varandra, och att hon hade lite kemi med en man där. Men hon erkände inte att något hänt. Jag snokade en gång till efter våra samtal, då i hennes telefon som låg framme. Där hade hon skrivit med en tjejkompis från det sammanhanget där mannen fanns, och det framgick att de hade hånglat en gång, och att min fru trodde hon fått känslor för honom. Han verkade dra sig undan, då han också var upptagen med sambo och barn.
Jag konfronterade min fru, och vår första kris var ett faktum. Jag oerhört ledsen och besviken, och osäker på hennes känslor för mig. Hon ledsen och arg över att jag snokat. Jag hade dock aldrig fått reda på sanningen utan snokande, det är jag säker på. Jag vet att det är fel, men kände att det till stor del tyvärr var berättigat.
Efter det föreslog jag parterapi, som frun med uppenbar motvillighet sa ja till. Dock svårt att få tider med fysisk träff pga pandemin… och det rann ut i sanden.
Sen passerar ett par år, med en period då vi hade det bättre. Och så, runt jul började jag känna samma gnagande känsla att nåt var fel. Jag tog upp det med frun, som inte medgav nånting. Jag misstänkte att mannen från senaste krisen kanske spökade, fast han hade lämnat det sammanhang där hon lärde känna honom. Jag frågade därför rakt ut om de hade fortsatt kontakt, och om nåt mer hade hänt som jag behövde veta om. Hon nekade kraftigt, men jag kände att nånting utelämnades…
Nån vecka eller två senare… minns inte riktigt… så växte känslan och oron. Jag snokade igen… på en annan mobil enhet. Som visade sig ha samma lösenord som frun hade haft flera år sedan… jag hittade där bland annat en konversation med hennes bästa tjejkompis, och fastnade en bra stund i chock över det jag läste där… det skrevs om en man i detta sammanhang som hon attraherades av, och till slut förstod jag att hon också till slut varit otrogen, vid flera tillfällen under åtminstone ett halvår. Mannen i fråga beskrevs bara med första bokstaven i hans namn… vilket var samma som den man hon hade hånglat med för ett par år sedan… men, till min stora förvåning flrstod jag till sist att det var en annan man, som jag förstått varit kompis med min fru, från detta sammanhang. Med samma bokstav som initial… en man som jag för två år sedan sett att hon anförtrott sig lite till, när hon blev attraherad av den första mannen. Jag trodde alltså den här, man nr 2 endast var en vän.
Men nu hade han blivit hennes älskare… det har utbytts snuskiga meddelanden på snapchat, de har varit fysiskt otrogna, fullbordat sex två gånger… och annat som både jag och frun varit överens om är otrohet vid några tillfällen.
Det här var fruktansvärt att läsa…! Jag har inte mått så dåligt sen min mor dog med oss syskon samlade vid hennes sida.
Detta uppdagades samma dag som min fru skulle vara med i ett sammanhang med denne man… som både jag, och hela min frus familj skulle komma och titta på, som publik…! Bara timmar innan hennes familj skulle dyka upp hos mig, i vårt hus.
Jag hade total panik, och var i chocktillstånd i ett par timmar. Ringde ett syskon, och min närmsta vän i panik.
Med stöd lyckades jag samla mig, och jag vägde mellan att lämna allt vind för våg. Låta hennes familj dyka upp utan att jag var hemma… eller att bita ihop och gå igenom denne helvetesdag och lyckas hålla masken. Jag valde det senare… men då mitt syskon hörde hur fruktansvärt jobbigt detta var för mig rådde syskonet mig att jag måste på något sätt meddela min fru att jag fått reda på nåt fruktansvärt, som vi direkt efter detta måste prata allvar kring.
Jag ringde min fru, som durekt frågade vad det gällde. Jag fick efter en stund lov att berätta att jag nu visste om denne man, och deras affär. Hon nekade först, trodde nån skvallrat och spritt rykten… men… jag orkade inte höra hennes lögner utan fick lugnt säga att nej… det ör jag som snokat, jag har läst vad du själv skrivit om det. Då erkände hon, och fick nog panik. Sa att hon ju är helt sjuk i huvudet…
Efter detta genomled jag både huset fullt med hennes familj några timmar, utan att brista totalt… och sen en föreställning. Efter det kunde vi bara prata lite. Och det blev inte mycket sömn… hennes föräldrar skulle dessutom övernatta…
Här tog kaoset alltså sin början, och min värld vändes uppochner.
Jag har sedan dess känt att det nu är slut, men samtidigt att jag älskar henne. Jag har ifrågasatt våra senaste år tillsammans… hennes känslor för mig… om allt varit en lögn.
Hon har varit hemskt ledsen, och försökt ta ansvar… men också ibland gått i försvar och försökt vända på det till att mitt snokande var ett problem. Hon har sagt att hennes attraktion till mig svalnat senaste åren när jag frågade om detta… men att hon älskar mig och inte vill skiljas. Hon har haft panik när jag pratat om skilsmässa…
Jag har ordnat papper på sånt ekonomiskt vi varit överens om tidigare, muntligt. Så den stora summa jag lagt in i vårt hus regleras. Allt ör juridiskt korrekt och underskrivet, registrerat osv. Allt för att försöka skapa mig en sorts trygghet kring den biten att luta mig mot mitt i denna kris, som vänt uppochner på min tillvaro.
Vi har tagit hjälp av parterapi, och min fru har börjat jobbet med att ta ansvar. Hon har brutit kontakt med honom. Hon har avslutat deras affär… Det är väldigt jobbigt… men vi försöker just nu. Jag har kommir fram till att jag inte vill ta ett snabbt beslut om skilsmässa just nu. Jag vill först ge denna process en chans.
I samtalen kommer såklart en del av våra relationsproblem upp, och det framgår att frun tappat gnistan sen några år… älskar mig mycket, säger hon. Men jag är rädd det blivit mer vänskapligt. En bidragande orsak är att hon upplevt att jag tappat mitt driv, och blivit passiv hemmasittande. Vilket stämmer…
Jag har varit nedstämd senaste åren, och tappat sånt jag brukade älska att göra. Träning bland annat, och att socialisera. Jag har blivit ensam sen flytten till ny ort… inte lyckats knyta nya kontakter utanför jobbet.
Därför har jag nu bestämt mig för att göra föera ändringar, och göra sånt jag mår bra av! Måt som faktiskt redan bär lite frukt. Jag mår bättre, tränar och har börjat lära känna en granne med gemensamt intresse, och lär känna nytt folk via träningen bland annat, samt ett stort intresse för matlagning. Nåt jag faktiskt är jäkligt bra på, måste jag säga. Men… utan socialt umgänge på orten har jag inte kunnat bjuda nån på middag och umgås, som jag skulle vilja.
Det börjar nu ändras lite.
Så… det var min histora, så långt jag orkar berätta just nu! Det har bara gått ett par månader sedan stora bomben. Och jag är inte alls säker på om min framtid kommer vara med frun… men jag skulle vilja det. Hursomhelst måste jag nu bygga min självkänsla och tänka på mig. Och frun måste bära en hel del av ansvaret för arbetet med vår relation. Bygga den tillit och kärlek som är möjlig… så får jag se.
Jag måste också fundera på vad som är viktigt för mig… barn tex, som nu visar sig osäkert om hon alls vill ha…
