Skrev du. Då undrar @Wihoo vad.
Men det låter mest som att det mesta kommer emellan dvs hon vill egentligen inte….
Men ev depression kan ju påverka ALLT i detta så kanske det inte går att säga varför, men frågan är väl om du orkar stötta och hur länge om hon inte jobbar med sig själv, öppnar sig och ni når varandra……
1 gillning
Jaha, ja. Jo, det kommer nåt annat emellan, trots att vi inte har barn. Mycket jobb mm. Men, andemeningen är nog också att det upplevs från mitt perspektiv som att frun säger vi ska göra nåt, sen uppstår nåt hinder så det inte blir av. Kan vara hennes humör eller mående också. Hon har myclet stress på jobbet just nu. Men… det kan lika gärna kännas som att hon kommer med undanflykter ibland.
Ja. Du sätter kanske fingret på nåt. Vi har såklart problem i grunden, som nu kommer upp till ytan när otroheten kom fram. Inget som överhuvudtaget ursäktar otroheten, måste jag säga! Men jag kan förstå orsakssamband bakom absolut. Att jag var hennes första har jag ibland tänkt skulle kunna bli ett problem, vilket det nog också blev. Vår start tillsammans var så fin, när vi tillsammans överkom en del spärrar.
Och, hennes depression i omgångar har slitit på mig. Med ett svek som detta, och krisen vi är i så blir det lite väl tufft. Och oklart hur länge jag orkar, utan att känna jag får tillräckligt tillbaka snart för att vara värt allt jobbigt.
Och ja… gällande frågan hur länge jag orkar är det väldigt oklart. Inte så länge… eftersom jag redan orkat så länge som det är nu.
Börjar hon inte jobba med sig själv, och vi kan nå fram till varandra så mår jag för dåligt av att fortsätta.
Jag gillar inte den jag blivit av allt det här. Så knäckt… beroende av min fru, och hennes bekräftelse. Vilken jag är svältfödd på. Sexuellt frustrerad, känner mig bortvald, och känner inte att jag litar på henne när hon säger att hon älskar mig, och vill vara med mig.
Såhär ska man inte må i ett förhållande. Jag är ibland förvånad att jag inte bara beslutade att det är slut, när otroheten kom fram.
3 gillningar
Ursäkta men varför vill hon “hänga i”? Brukar väl vara rent ekonomiskt kanske.
Är väl lite bitter själv men nä se till att du har en exit strategi snacka med advokat o säkerställ att du har ryggen fri o kommer loss med så mycket cash som möjligt. Sen dra, ta bort från alla sociala medier. Bered dej på att må skit i minst 1 år.
annars kan du kolla t.ex. Esther Perel på youtube om “rethinking infidelity.” det är väl lite mer åt det ljusa hållet, kanske.
2 gillningar
… tro mig. Esther Perel har kollats. 
Och, ja. Jag har säkrat mig så gott som möjligt ekonomiskt, med äktenskapsförord och kompletterande juridiska dokument, låtit huset värderas osv… Det gör i alla fall att jag inte behöver må dåligt och bli lika stressad kring det.
Klart tanken slagit mig i mörkare stunder att det bara är av ekonomiska skäl hon vill rädda äktenskapet.
Det är svårt att veta vad jag verkligen vill, och svårt att veta vad hon egentligen känner.
1 gillning
Det där är svåra frågor. Mitt bästa tips är att sätta mentala deadlines, t ex i påsk vill jag känna att vi kommit längre fram, att vi har börjat skapa en fysisk och psykisk relation som jag trivs i osv. Skriv ner vad du behöver och vilka skillnader du behöver känna för att se utveckling. I påsk svarar du på dina frågor och utifrån dina svar bestämmer om ni behöver mer tid, om du behöver göra ngt på annat vis osv. Det viktiga är att du ser tiden som din vän och därmed äger den. Det positiva med deadlines är också att du om du väljer att avsluta i framtiden kan känna att du verkligen gett ALLT du kunnat.
3 gillningar
Tack för tipset! Jag har tänkt en deadline för mig själv, men lite längre bort.
Jag ska försöka göra som du föreslår, och sätta tydligare delmål, och vad jag känner att jag behöver uppleva förbättras i min situation för att orka fortsätta. Påsk var bra förslag
1 gillning
Nåt jag funderar på, kring att sätta deadline för sig själv, är hur öppen man ska vara med de tankarna för sin fru?
Att jag behöver kommunicera mina behov, det ser jag som självklart. Hur ska hon annars veta vad jag vill? Men… att det spelar in så mycket att jag satt en deadline för att omvärdera mitt beslut. Det känns konstigt. Kanske mest ska vara för mig själv, tänker jag.
1 gillning
Hej @LedsenMake
Jag tycker att du ska öppet tala om för henne att du har en deadline, det måste bli en press på henne så att hon går hos " pratdoktorn " och gör sin läxa.
Det skall ju inte va så att du ska påminna/tjata om detta, hon måste visa upp lite resultat och återvinna din tillit.
Jag har i ett tidigare förhållande tillsammans jobbat med relationen på det viset, då var vi båda måna om att få det att fungera. Samtidigt kan det bli lite stressigt kring datumen, upplevde att mitt ex kände mer press än jag. Kanske för att det var han som mådde dåligt (depression och annat).
Just nu är jag i en relativt ny relation och har börjat jobba med vissa saker. Har för mig själv satt ett delmål just till påsken och jag för dagbok över mina tankar och personlig utveckling. Jag vill också se hur våra dialoger kring svåra samtal blir, dvs kan han behålla lugnet/säga att han behöver utrymme el tid för att lugna ner sig.
Så min ytterst personliga reflektion på din fråga är att du visst kan behålla det för dig själv. Det är ju inte så att du per automatik ska göra slut i påsk utan rättare sagt följer upp hur ni och du känner 
Det är förstås du som avgör vad som är rätt för dig.
Ja, när det gäller tidspress på saker brukar det inte falla i god jord hos henne. Men samtidigt… jag känner ju att jag på något sätt bör ge henne en chans att faktiskt förstå allvaret, veta vad jag behöver för att kunna klara det här. Hon kanske tror hon har lyckats rädda det här på nåt sätt redan. Att jag behöver henne för mycket för att kunna ta jobbigt beslut…
Balansen i förhållandet har tippat över alldeles för mycket åt hennes håll senaste åren. Det har gjort mig till någon jag inte vill vara, och inte riktigt känner igen. Och jag behöver hitta en balans jag mår bättre i.
Hon måste kanske få veta lite av mina tankar, och hur jag ser på vår framtid, vad jag skulle önska, och behöva för att rädda upp det här.
Hörru @LedsenMake
.
Nu får jag intrycket att du tror att din fru tycker att hon gjort jobbet för att rädda ert äktenskap.
Va ?
Japp!
1 gillning
Hon tycker att hon anstränger sig, ja.
Men, vi pratade ut, oplanerat nu ikväll… fick bekräftat att hon känner sig nere, kanske deprimerad, så hon tycker det blir svårare, då hon säger sig inte känna så mycket lust till nåt alls just nu, pga det.
Så… om hon inte kan ta hjälp med det, och ha ork att jobba på vår relation blir det här väldigt tufft.
Hon tycker jag har bråttom… och jag känner att det är lite bråttom
2 gillningar
En uppdatering över min situation:
Många tankar som snurrar, och det går upp och ner. Vi ska väldigt snart få gå i parterapi igen, väldigt välbehövligt!
Vi fick ett bakslag under helgen. Det började mysigt. Vi har pratat om mitt behov av att försöka starta om vår närhet & intimitet. Som en del av de uppgifter vi fått i terapin skulle jag formulera vad jag känner att jag behöver av henne, för att börja “betala av skulden” (terapeutens ord) som sveket inneburit.
Bland dessa punkter finns att våga börja prata öppet om lust & attraktion. Att hon hjälper till att ta ansvar för att försöka återfå lust för varandra, och är beredd att ta faktiska steg mot detta, samt vara den som tar initiativ till detta. Tex ta hjälp av sexolog, eller andra sätt att våga prata mer öppet, och släppa in mig kring hennes behov. Hon har kommit med ett förslag, redan för några veckor sedan, om en form av spel för att skapa lust. Jag har väntat på att hon ska ta initiativ till att det blir av, och i början av veckan sa hon att hon tänkte vi kunde prova det i helgen.
Helgen gick, och inget initiativ kom förrän sent söndag eftermiddag. Till slut då skulle spelet testas… men då var det ont om tid… vi fick avbryta mitt i för det var dags att laga kvällsmat. Hon sa att vi kan ju pausa, och fortsätta sen. Vi pausade. Jag lagade mat, och vi åt. Sen… …hände ingenting. Inget initiativ kom, och klockan blev mycket. Jag börjar dessutom jobba tidigt måndag morgon.
Jag låste mig, kunde inte med att ta initiativet, att säga: ska vi spela färdigt det mysiga spelet? Jag väntade… och ingenting hände. Hon kände väl att jag blev ledsen och besviken… och jag förberedde mig för kvällen, kom till sängs där hon låg och kollade mobilen.
Hon kramade mig, och frågade hur det var, att hon märkte att nåt var fel. Så då fick jag säga att jag hade hoppats vi skulle spelat vidare, men att jag väntade utan att nån ansats till detta gjordes.
Det här föranledde ett långt jobbigt samtal sent inpå natten… vi båda har nu sovit dåligt och nu känns allt så jobbigt. Det var en liten löjlig sak som ledde till det stora samtalet. Men för mig symboliserade det där spelet så mycket mer… hennes vilja att hjälpa till att försöka komma nära igen. Och när viljan och initiativet uteblir, och en massa annat prioriterades före, blir jag besviken.
Det kommer under samtalet fram att hon mår dåligt över andra saker, utöver förhållandet… Och att hon är rädd utmattningsdepressionen kan vara på väg tillbaka. Att det gör att hon har svårt till lust för någonting alls, inte bara sånt som har med vår relation att göra.
Så… nu är det kanske så att hon brottas med ev. depression… vilket gör att hon har svårare jobba på sånt som jag behöver för att återuppbygga min självkänsla, och kunna må bra i vår relation igen. Och… jag känner inte riktigt den ork och det tålamod jag tidigare år haft kring detta… hennes psykiska mående. Otroheten har bestulit mig på en hel del av den orken… och den viljan att vara till lags & kämpa för henne, när hennes mående & en massa andra saker överskuggar mitt mående, och vår relation ofta.
Det finns såklart mycket jag behöver jobba på, för vårt förhållande också. Men jag känner att även då hon tidigare varit låg och deppig i perioder, så har ingenting jag gör hjälpt henne att må bättre. Så det skapar en uppgivenhet och känsla av hopplöshet hos mig.
Det är så svårt… Jag vet inte om jag orkar kämpa igenom det här. Mina drömmar och mål för vårt äktenskap skulle jag få vara beredd att släppa. Kanske inklusive ev. önskemål om att bli förälder nån gång. Tiden går… jag är visserligen äldre, men även hennes klocka tickar absolut. Och… med allt som hänt känns det inte heller som en stabil situation att sätta barn till världen.
Om hon är deppad så är det ännu viktigare att man ligger. Naturligt läkemedel.
Nu kommer säkert nån hoppa på mig för det kraftigt förenklade påståendet.
Jag har aldrig varit deprimerad. Så jag vet inte hur det känns eller vad man orkar. Men om man tittar utifrån så upplever jag att det lätt blir en ond spiral. Skulle vara intressant att få höra ifrån någon som varit där hur det faktiskt fungerar rent kroppsligt.
Hej @LedsenMake
.
Nu är jag inte kunning inom detta " med att prata ", finns säkert en å annan här på Forumet som kan klä detta i ord bättre än mig.
.
Jag reagerar på att hon anger sin egen deppighet som broms för ert eget pratande och uppgifter.
Får intrycket av att hon vill glida bort från sin del i otroheten med att ge dessa själ till dig, hon vet inte vad hon vill/vad hon kan och orkar.
.
Tycker nog att dessa handlingar borde ge dig dåliga vibbar, vete fan om hon vill jobba hårt emot dig hörru.
3 gillningar
Nä stopp nu!! Jag förstår att du har det jobbigt nu. Men om ni på något vis ska hitta tillbaka till varandra så tar det tid. Och nej det är inget bra sätt att som några skriver att det är viktigt att hitta tillbaka till sexet. Hon behöver lugn och ro! Visst hon var otrogen men det är man inye om man är lycklig. Hon har en hel del inom sig själv att brottas med. Och är det nu så att hon är deprimerad så är det sista hon behöver något tjat om att ni ska ja gud vet vad allt ni försökt med! Nä låt henne vara och få känna att du finns där för henne oavsett. Det enda som kommer att hjälpa om det finns några känslor kvar hos henne är att få känna en mental närhet och stöttniing.
Om du inte känner att du kan ge henne det så får du släpps taget och låta tiden ha sin gång. Var i från varandra ett tag. Låt er båda andas och känna. Saknar ni varandra så hittar ni tillbaka men om inte så får ni släppa varandra helt!
Det finns inget som är så avtändande som att känna sig pressad på sexbiten! Att hon var otrogen är nog ett uttryck för att hon mer eller mindre känner sig fångad av sin situation.
Så mitt råd: låt henne andas och var ifrån varandra. Jag är kvinna och jag kan nog känna att jag ändå förstår henne. Det här är antagligen inte det du vill höra men jag lovar att det nog är det enda rätta. Tex, du säger att hon alltid får saker som kommer i mellan osv… men hon vill inte ha den närheten med dig nu! Ge henne tid eller gå vidare. Lycka till
2 gillningar
Jag lovar att sex är absolut det sista man önskar sig när man är i en depression… tro mig.
1 gillning
Hur går det för dig? Precis som du skriver så ska vi själva ta ansvar över vårt mående. Du kan stötta och finnas där för henne men det är alltid hon själv som bär ansvaret.
Får en känsla att du gör väldigt mycket i denna situation. Hur tar hon hand om sig själv och sitt mående? Vill hon hitta tillbaka till ert gemensamma liv?
Jag har levt med en bipolär partner och har en pappa med depressiva perioder så jag vet hur det är att leva med ngn som inte mår bra.
Glöm inte bort dig själv!
1 gillning