Om jag vänder på det hela och skriver till dig, @Glas att du i teorin värdesätter “trofasthet, trygghet och tillit” men i praktiken så värdesätter du precis tvärtom… vad tänker du då om det?
För genom att stanna kvar, blunda (mer eller mindre iaf) och välja att vilja “tro” på honom om och om igen så “belönar” och värdesätter du ju i praktiken K och alla hans trolösa och allmänt degenererade beteenden.
Absolut inte meningen att låta hård mot dig, @Glas… men jag tror att det är viktigt att man successivt börjar skilja på teori och praktik, i synnerhet inom sig själv. Det är enda vägen mot en ökad självkännedom tror jag.
Ja @Noomi. Det är ju detta jag börjar förstå. Men fy fan vad det är svårt. Jag har fått en jättebra psykolog. Och på de besöken har jag ändå kännt att jag kommit liten bit. Och jag känner inte samma panik. Hon hjälper mig med konflikträdslan och separationsångest och försöker ge mig verktyg att inse att jorden inte exploderar om jag står upp för mig själv. Typ. Ja. Jag blundar. Jag nästan fysiskt trycker bort det som är jobbigt. Men nu ska jag ta idet. Min ”läxa” till nästa ggn är att läsa mina dagböcker och anteckningar om allt som varit. (Kommer en bok till hösten på åttahundra sidor:joy:). Så då måste jag se det i ögat igen. Det är nog bra. Men jobbigt. Tack @Noomi för din raka stil
Fick mig en rejäl tankeställare ikväll. K sa att han inte tror på att jag nånsin kommer lämna hur han än beter sig. Och det är ju sant hittils. Jsg är ju kvar trots hans sätt och beteende. Jsg kommer kanske aldrig lösa att gå. Historien säger ju allt.
Jodå @Glas, du kommer att kunna gå. Historia är just historia. Det är den vi lär oss av för att kunna ta nya vägar. Du behöver bara ta ett steg i taget. Och du har tagit ett jättekliv genom att du insett att du lever i ett destruktivt förhållande och har skaffat hjälp. Och tänk dig bara vilken lång näsa K kommer att få den dagen du tar klivet bort ur hans liv…
Tänkte precis så @Stillstanding men ändå kommer tvekandet. Klarar jsg detta? Eller är jag en rädd viljelös amöba som bara snackar utan att det nånsin händer nått? Så känns det nu. Jag hsr ju fått läxa av min psykolog att läsa allt jag skrivit i dagboken. Bävar för det. Tack
Läs nu dagboken @Glas. Vad kan egentligen hända om du GÖR istället för att snacka? Du kommer att klara det här fint även om du är förskräckligt rädd. Och för varje steg du tar i den riktning som du vet att du måste ta så kommer du att öka din självkänsla och självförtroende. Lite, lite i taget. Till slut växer din stolthet och då märker du att du också har ett värde och K kan stå där med sin långa näsa.
Fy fasiken vilket gidiget jobb med mig själv jag hsr framför mig. Steg ett är att börja läsa Dagboken på måndag. Får ångest av att tänks tanken av att gå genom allt jag tillåtit mig att trampas på. Framför allt fastnade Ks ord om att han inte tror på att jsg kommer lämna vad han än gör. Hjälp säger jag. Vad det säger mkt om mig. Jag som vill stt folk står för sitt ord. Men jag då? Jsg står ju inte för vad jsg säger. Så kass alltså. Men nu. Upp med ssklvförtroendet pch kämpa på.
Självförtroendet kommer när du gör det du föresatt dig, dvs läsa dagboken. När din vilja, ord och handling hänger ihop så ska du se att du växer med stormsteg, hur jobbigt och hur rädd du än är. Du är på väg, för du har en plan.
Har inatt fått hämta dottern som var så berusad stt jag blev jätte rädd. K blev med det såklart. Hon har druckit då mkt och nån har löpt till henne alkohol. Vem? K är fast besluten att få tag på den som köpt ut. Han sa stt han nog ska få ut det ur tösen när hon vaknar. Jag har inte sovit en blund. Så rädd att hon inte ska kvävas av att hon kräks eller nått. Och rädd. Så rädd. Inför morgondagen. Nu kommer min konflikträdsla fram. Jag klarar inte det. Tagit en lugnande tablett för en stund sen för att få lite ro från ångest. Jag fick säga stt k inte får bli fysisk mot tösen. Han måste prata. Åh mon lilla tjej.
Behöver skriva av mig bara. K har gått all in med konsekvenser för dottern. Han blir då väldigt hård i ton och är retlig. Jag håller med honom i konsekvenserna men känner inte att man riktigt måste bli så hård i tonen och så. Jag vet att jsg är mkt mesigare och inte ger så mkt straff och så till barnen och stt detts var allvarligt och jag blev rädd för tösens liv. Nu står jag liksom mellan dem och försöker tillfredställa båda två så ingen ska må dåligt. Tösen säger att hon vill flytta och k säger stt hon bara ska lyda och att ingen får gör nått utan hans typ tillåtelse. Hur kan jag försöka medla? Eller ska tösen få ta konsekvenserna och jag ska stå tillbaka? Här blir jag kluven. Hjälp
För mig som förälder har jag aldrig inbillat mig själv eller mina barn att det är den som köpt ut är ansvarig.
Det är barnen som är ansvariga för sina handlingar och jag är ansvarig för barnen.
Ansvaret för att barnen dricker är mitt med andra ord.
Det är däremot ett bra tillfälle att verkligen prata med dottern om alkohol och de oönskade konsekvenser som kan komma med att vara redlös?
Du håller med om konsekvenserna skriver du högre upp. Hur gammal är hon?
Så då blir frågan om du menar allvar med det du skriver på så vis att du tycker att de konsekvenser som han delat ut är rimliga mtp det som hänt, eller tycker du inte det??
Ja, då måste du nog spotta upp dig lite… eller hur har du annars tänkt göra? Ska du ingå en pakt med din dotter gentemot den förälder (för nu diskuterar vi K som förälder inte som partner till dig) som faktiskt orkar med att var konsekvent?
Du måste nog börja inse att allt inte handlar om dig och dina rädslor och issues, nu måste du höja blicken från dig själv ett tag, kliva utanför dig själv, axla baksidan av föräldrarollen och orka både se och agera till förmån för din dotters bästa. Att du är rädd för K och vad en konflikt med honom kan föra med sig för dig (att han lämnar dig exempelvis) är ju en sak, men du är väl inte rädd för dina barn?
M E N… något som man också måste minnas att oavsett hur j-a förbannad man än blir över sådana här händelser så är det en Guds nåd att de hör av sig så att man har en chans att hitta dem och få hem dem innan något ännu värre hänt. Så det man absolut inte vill åstadkomma är ju att de slutar höra av sig när de behöver hjälp. Men det innebär inte att man ska ge upp för man får ju oxå minnas att föräldrarollen innebär inte att lägga sig platt som en blöt fläck och kapitulera inför sina barn. Kärlek är att våga definiera gränserna och sedan orka stå fast och hålla emot, men ändå på ett sätt som gör att de vet att man alltid oavsett vad finns där för dem om eller när det skiter sig.
Vi hsr sagt hur glada vi är för stt hon kom hem. Och K är bra med detta. Det är jsg dom är problemet här. Och det vet jag. Men jag kan inte synka med hans sätt att läggs fram konsekvenser på. Men det som är bestämt är jag också med på. Däremot hade nog inte jag själv varit så bestämd. Jsg är en väldigt konflikträdd och duckande person.
Nååå, men då tog han ju beslutet så att du slapp det obehaget. Men du blandar ihop saker här som jag ser det för först skrev du att “du inte kunde stå för de konsekvenser du sympatiserade med” och nu skriver du att du själv inte hade kunnat ta samma beslut, eller inte hade kunnat vara så bestämd som han.
Men du behöver ju inte ta besluten för K har redan tagit dem, så frågan är ju bara om du kan förmå dig följa samma linje som honom i ert gemensamma föräldraskap? Eller om du kommer att gå emot honom genom att liera dig med dottern och mörka och låta henne komma undan konsekvenserna?
Men isf så börjar ju detta handla om något annat än konflikträdsla som jag ser det…
Nä Noomi. Jag håller samma linje. Jag är inte oense pm konsekvenserna. Vad jag är fullt medveten om är att jag har svårare att sätta gränserna från början. Det är väl mitt dilemma all over. Kanske. Tack
