Hej.
Det känns som om det är dags att jag presenterar mig och min situation. Jag har under en rätt så lång tid hängt här och läst och funnit stor tröst i att kunna göra det.
Jag lever i en, vad jag förstår nu efter att ha läst en hel del, beroende relation. Och jag är den som är beroende. Av min partner. Eller hur man nu ska säga.
Från och till under vår relation så har mannen (jag kommer nämna honom som K framöver) haft andra kvinnor. Både engångs och flergångs
3 gillningar
Välkommen hit @Glas!
Det är många här som räknar in sig som medberoende i någon form.
Skriv av dig i din egen takt. Läs gärna andras trådar.
Och otrohet är aldrig okej i ett förhållande där två parter inte kommit överens om annat än ett monogamt förhållande.
Kram,
AII
4 gillningar
Tack 
2 gillningar
Välkommen @Glas
Även om jag beklagar att du är här.
Skriv gärna av dig, brukar vara ett bra sätt att älta, skriva, reflektera för att kunna bearbeta situationen med tillhörande reaktioner.
Du har kommit helt rätt, när och om man känner sig ensam. Forumet är fyllt av varma människor som verkligen ser till individerna trots sitt egna lidande. Vi finns alla bara en knapptryckning bort.
1 gillning
Tack @Martor. Jag har läst dina inlägg och jag beklagar verkligen din sits. 
Det är ett fantastiskt forum det håller jag med om.
Välkommen Glas här är vi som har varit med om hemska saker och försöker att stötta varann i eländet / kram
1 gillning
Det känns skönt. Har ju läst en del och inser att vi är många… tyvärr.
Jag har ju under rätt lång tid levt med K och lever med honom fortfarande. Det är ju det dom är det svåra. Jag vet att jag blir överkörd bedragen osv men jag gör inget. Jag mesar med bara. Jag får panik och ber K stanna. Han säger javisst men bara om du gör då eller så eller så. Har en del ångest över att jsg är en av dessa som inte kan ta beslut om min relation utan väljer att stanna ihop fast K ofta säger att jsg inte är som förut och att det stör han.
Denna hemska ångest. Fast båda vi har sagt att vi ska bygga så känns han så avlägsen nu ändå. Som om han är på nått annat ställe i tankarna. Jag har just nu tvivel på K att han vill. Han säger det men han visar inte alltid det. Han har villkor för att det ska vara vi och det känns inte så bra alltid. Och jag har svårt med allt som har varit med alla andra som han varit med och ska jag bara tränga bort det? Vet inte faktiskt om det är så bra. Väntar på tid hos samtalspersonen. Hoppas det blir tid snart.
1 gillning
Styrke kramar till dig @glas
Jag måste säga att eran relation känns väldigt destruktiv, där du är den som kommer i kläm.
Kanske inte rätt av mig att säga och inte vad du vill höra, men det känns som att du borde ta dig ur din relation.
Du borde bli älskad och respekterad för den du är, att ställa krav för att ni skall vara tillsammans låter för mig helt fel.
Jag skall inte sätta mig till doms över otrohet, men jag personligen har väldigt svårt att se att någon som har varit otrogen vid flertalet tillfällen, både engångs och flergångs som du uttrycker det bara skulle sluta känns inte realistiskt.
Ska man bygga upp något som är trasigt anser jag att man som par måste öppna upp helt för sina känslor och kunna prata ut ordentligt, kommunikationen känns ännu mera viktigt i ett scenario som detta, när otrohet figurerar både i bak- samt förgrunden. Hur skall man annars uppnå tillit igen?
Det är bra att du har sökt profesionell hjälp, jag hoppas verkligen det hjälper och stärker dig.
2 gillningar
Ja @Martor det är skönt att ha sökt proffisionell hjälp. Jag har gått innan men det räcker väl inte såklart. Jag är ju kvar i relationen. Men det är ju med så att jag valde det för att vi skulle försöka ihop K och jag. Nu är det väl ok men jag har ju mkt spöken i huvudet och han känns så frånvarande. Jag tänker på alla svek och undrar mycket över min egen del i dem och hur det kommer sig att jag ändå vill ha K kvar. Det är väl för att det är “enklast” för stunden och för att jag inte riktigt vågar bryta för jag är rädd. Och rädd för att han bara ska ta en annan som ska ta min plats i alla sammanhang och i hemmet. Och för stt se honom sen när jan inte hör ihop med mig mer fadt det är konstiga tankar eftersom han haft så många andra och hittat på saker med och sagt att han är singel. Och de kvinnorna har han ju med lurat och de trodde han bara ville ha dom, men han hade flera på en gång och mig med, och de visste inget och sen blev de ju ledsna med och jag fick reda på det och har haft kontakt med nån och hon blev förbannad och lessen som om han varit otrogen mot henne.
Men det är ett bra tag sen det hände men jag känner att jag ändå inte kan tro på K vad han säger och gör. Så tilliten är jättedålig. Och han sätter upp villkor för vad som ska gälla mellan han och jag.
Och vi pratar inte om det alls för han vill inte och då går det inte.
Usch vad jag gnäller sorry. Men så är det i huvudet just nu.
Jsg känner inget glädje eller nånting. Allt är som en rak linje typ. Men några små ryck upp eller ner. Vad händer? Är det typ depression?
Dagarna går. Jag försöker känna glädja i det som jag gör, men det är svårt. Hoppas på svar snart från psykologen. Jag tänker mycket på mitt liv och allt som varit. Går det att gå vidare? Jag har en konstant tyngd i bröstet. Det är mindre och större men är där hels tiden. Och jag inser att jag mår olika beroende på hur K mår mitt humör svänger och jag försöker förutse han så jag hindrar utbrott och sura saker. Inte så bra väl? Fy vad livet är svårt ibland.
Låter inte alls bra, särskilt inte att anpassa sig kopplat till hur en annan person reagerar gällande humör.
Låter för mig ganska destruktivt.
Får verkligen hoppas att du snart får en tid.
Ja du @Glas tror inte någon av oss förväntade sig detta av livet, känns allmänt surt att livet går i gråtonig skala och inte i en färgglad nyans.
Sänder över ett knippe varma kramar
1 gillning
Nu är det snart ett år sen som vi sa att vi skulle skiljas till barnen.
Det är det hemskaste jag gjort mot dom verkligen. Fy fan. Tänker mycket på vad som de får för syn på relationer när de ser mej och K ihop ännu och att jag inte stod på mig utan bönade och bad och stt vi lever ihop ännu men att det inte alltid e så bra utan K har ju olika svängningar och så vi behöver anpassa oss efter dom. Jag tror mina barn förstår att jag vill verkligen försöka leva ihop och kämpa med detta men att de tycker ibland att jag gör det i en dum situation när det e som det e. Men jag jobbar med mej och mina spöken och det tar lite tid att få ordning på detta.
Jag fick ingen tid för de tycker jag ska prata med vårdcentralen istället så det får jag göra nu.
Vet inte om detta är applicerbart på din situation men jag tycker mig känns igen en del från min barndom. Min pappa var ganska aggressiv och svängde i humöret. Resten av familjen trippade på tå för att inte trigga honom att få ett av sina arga utbrott. Det var hemskt att leva med en sån förälder och jag flyttade hemifrån så snabbt jag bara kunde. När jag var barn fattade jag inte varför mamma inte skilde sig från honom, jag VILLE att de skulle skiljas. Att växa upp med en pappa som får sådana utbrott har definitivt satt sina spår hos mig. Du har inte bara dig själv att skydda utan även dina barn. Hoppas du hittar kraften att ta dig ifrån denna destruktiva situation.
2 gillningar
Tack @villintevillinte. Jag har tänkt i dessa banorna. Har du nångång frågat din mamma? Jag har fått frågan av mina barn och ärligt sagt som det är. Det är svårt för jag känner så starkt och jag vet att det är jobbigt för dem med Ks humörsvängningar. Jag märker ju att de skannar av honom och väljer bort att vara hemma så mycket. Visst rent logiskt borde jag ju gå. Men hur funkar min hjärna då som gör att jag väljer bort att gå? Knäpp e vad jag e.
Men här är du brutalt ärlig i att du faktiskt sätter dig själv före dina barns nuvarande (och framtida) välmående och trivsel, även om det måste svida och det är ju en steg på rätt väg 
Men som sagt… inget kommer ju gratis trots att du klarar av att tänka rätt och sedan slår på dig själv och kallar dig knäpp för att du inte gör det du vet att du borde 
Insikt är ju iof första förutsättningen, men därefter så slipper du ändå inte undan din egen ansträngning och även den smärta, vånda, plåga som följer med att du även gör rätt och inte nöjer dig med att bara tänka rätt och sedan ursäktar dig med att du är “knäpp”. Du är inte knäpp och för att komma vidare så behöver du en professionell kontakt för att hantera din rädsla. Du tänker redan rätt och du inser det tokiga resultatet av din egen oförmåga… men du klarar ändå inte att göra det som är rätt. Varken för dig själv, men än värre inte heller för dina barn, inte ännu!
Livet är verkligen inte lätt, tyvärr. Men mindre prat och mer verkstad är krasst sagt vad som krävs, så fortsätt att K Ä M P A 
1 gillning
Tack. Du har så rätt. Fick nej på min sökta kontakt om samtal så jag får hitta nån annan instans som har inom högkostnadsskyddet.
Jag har faktiskt tagit små steg mot mindre snack och mer verkstad om jag ser på hur jag var för ett år sedan. Men bra med din ögonöppnare och raka ärliga feedback. 
1 gillning
Sökt ny samtalskontakt via vc denna gång och får kyrkans samtalsterapi som svar. Sökt via egenremiss men den kommer bara tillbaka med svar att jag måste söka via vc. Har inte ekonomi till att gå privat. Vad fan gör man? Blä.