Ett steg framåt och två steg bakåt

Börja med kyrkans samtalsstöd asap, som ett första steg. Prova på och försök vara öppen inför möjligheten så att du kan ge det en uppriktig chans… för egentligen, vad har du att förlora i det här läget?!

Sedan det där med att du inte har ekonomi för att gå privat?! Visst är ni fortfarande gifta och har gemensam ekonomi… har du vänt på alla stenar i er gemensamma ekonomi för att hitta utrymme för denna närmast livsviktiga prioritering av dig själv?
För det här kan mycket väl vara resten av ditt återstående livs viktigaste investering… och sett i ljuset av det så kanske någon annan av familjens samlade utgiftsposter kan prioriteras ner, eller helt tvingas stryka på foten just i detta nu :muscle:

:hugging:

Jo visst är vi det. Men vår gemensamma ekonomi är väldigt låg av olika anledningar som jag inte vil outa. Går precis runt. Sjuhundra för mig är en jävla förmögenhet. Jag har gått hos kyrkan. De som vi har här. Det var ok men jag kom inte nånstans. Hon bad mest för mig och det var väl fint och omtänksamt med det gjorde inte att jag kände nån direkt hjälp mer än akut typ. Om ni fattar. Svårt att förklara i text. Jag har skrivit en utförlig egenremiss så jag hoppas på hjälp. Jag vet inte var mer jag kan dra in. Det är svårt mär man redan vänder på allt. Jag ska kolla med företagshälsovård med. Kanske de kan hjälpa till.

1 gillning

“Bad för dig” :astonished:… det låter oerhört oproffsigt och inte alls likt de samtalsstöd som olika församlingar brukar erbjuda. Vanligtvis brukar kyrkans samtalsstöd vara välutbildade och ha hyggligt gott renommé men såklart så finns det ruttna ägg i alla korgar, tyvärr.

Men är det på det viset det fungerar i din hemförsamling så tar jag direkt tillbaka min rekommendation att gå till henne.

Kan du istället prova på vad grannförsamlingen har att erbjuda? Säg att du redan testat “hemma” och att personkemin inte alls fungerade med den person som finns i din hemförsamling och säg något stil med att “du har blivit informerad om att det är oerhört viktigt att personkemin fungerar så att du kan känna förtroende, för att samtalen ska ha önskad effekt… bla.bla.” och be att få träffa/boka tid hos deras utbildade samtalsstöd. Fråga också vilken utbildning deras samtalsstöd har, att inte kunna erbjuda mer än att be för den som söker samtalsstöd är ju bara så obegåvat, oprofessionellt och personen måste ju sakna all form av utbildning inom området.

Sedan ska du såklart kolla företagshälsovården. Har du provat din kommuns familjerådgivning (går lika bra att komma ensam för sin egen skull)?

Jag har varit på FR och det var sådär. De jag har träffat säger mest ”mmm” och nickar och frågar vad jag vill och sen mer ”mmm”. Har varit hos en person senaste åren och han är inte kvar tyvärr. Jag ska ta och kolla med grannförsamlingen och höra vad som finns. Tack för tipset. Jag har en ”onlinekurator” men det är inte riktigt samma sak. Hon jag gick till var inte utbildad på samtal. Det sa hon.

Näääe, det var ju uppenbart :see_no_evil:

Sedan bara en liten sak… om den terapeut du går till har psykodynamisk inriktning (dvs. inte KBT) så känns det som väldigt mycket tystnad, väntan, hummanden osv. Från början var det stressande tyckte jag med, men filosofin är att det är DU som pratar om det som ditt hjärta är fullt av. Och terapeuten anpassar sig efter det och låter tiden (dvs. du) få ha sin gång…

Det är definitivt något sympatiskt, uppbyggligt och inte minst läkande på djupet i det förhållningssättet. Men tid tar det…

Ja det är stressande. Men det är väl för att jag vill ha svar. Av andra. Inte behöva leta i mej själv. Att undvika konflikter, att vara den starka den som lyssnar den som alltid finns där den som alltid viker ner sig och gör avkall på min egen vilja är vad jag har hittat att jag måste jobba med. Och ta kontakt med min ilska sorg och ångest över Ks jävla svek etc.
men det är svårt. Svårt nu när masken är på plats inför hela världen och alla tror på mig igen. Och sanningen är ju att jag själv valt honom. Igen och igen. Och då behöver jag förstå mitt val. Hur kommer det sig? Är det så att det som är bra med K överträffar det som inte är bra? Hm. Ibland tycker jag det. Och ibland inte.
Jag har hittat en annan form av terapi. Outside the box sas. Får se om den kan ge mig en språngbräda mot att förstå mig själv och ge mig kraft. För så känns det. Jag behöver kraft.
Tack Noomi.

[quote=“Glas, post:26, topic:6623, full:true”]
Och sanningen är ju att jag själv valt honom. Igen och igen. Och då behöver jag förstå mitt val. Hur kommer det sig?[/quote]

DÄR, exakt där har du nog knäckstenen!

Varför har du gjort de val som du gjort, vad är anledningarna och var härstammar dessa anledningar ifrån…

1 gillning

Tack Noomi. Det är nog så. Och då blir det nog en lista på det. Och på varför jag skjuter undan påhopp och kränkningar och låtsas som om de inte finns. Det är en egenskap jag behöver jobba med. Och har börjat jobba med. Tack

1 gillning

Bli inte förvånad om det så småningom framstår även för dig att det du gjort/valt har handlat (och handlar) så mycket mer om DIG och dina behov, än om honom och hans (bristande) ‘kvalitéer’.

All Styrka till Dig :muscle:

1 gillning

Oj Noomi. Du är bra. Jo såklart. Jag väljer som jag gör för andra val gör för ont och är för jobbiga känslomässigt. Plus att jag har svårt att hitta inom mig att vara utan honom. Och i nästa tanke tänker jag ”skäms på dig för du är en mesig svag individ som inte klarar ens att gå från nån som behandlar dig som piss och skiter i hur du mår”. Och sen tänker jag ”nu har jag målat in mig i ett hörn igen och hur fan ska jag göra nu”?
Rädslan för att verkligen släppa in nån (typ psykolog) och visa hur jag egentligen mår är enorm. Släppa kontrollen. Försöka förklara. Det är enklare just nu stt knuffa ner känslorna och inbilla mig själv ovh andra att allt är bra jag är stark no problems.
Så är det.
Men jag HAR gått framåt. Det känner jag. Men det tar väl tid antar jag att bli en person med ryggrad för mig skälv och våga.

1 gillning

Jag har läst en del på ”utforska sinnet” online. Där får jag många ögonöppnare som jag vänder och vrider på. Det är en väg som jag använder för att hitta vägen till min egen läkningspprocess och för att kunna förändra mitt mönster. Jag tar en liten lite bit i sänder. Och sen ni alla här inne. Ni är så bra på att hjälpa.

2 gillningar

Mindre roligt idag. Blä. Humörsvängningar från helvetet. Ena stunden är jsg bäst och han är hur gullig och kärleksfull som helst. I nästa stund är jag inte vatten värd och han är så ärg över att jsg inte bara drar. Vaddå? Från min bostad med ungarna? För de vill inte vara med dig fattar väl du som du är elak. Får men hormonstörande beteende eller? Jag är lugn. Han tuggar fan fragda. Sen efter en jävla urladdning med fula ord och kränkande sätt så var allt enl honom frid och fröjd. För han ja. Alltså friends. Jag bli så ledsen att jag gråter på toa för hag vill inte att han ser mig gråta för då kommer väl en jävls kommentar. Kram

Jag funderar rätt mycket på hur det kommer sig att judt jag dras till personer som till ex K. När jag ser på honom i olika stunder tex skratt eller samtal hans rygg när han står och grejar ja vad som helst så blir det varmt i mig. Men så kommer det en kommentar eller nått annat skit och då blir jag frusen inom mig.
Hur funkar
Men jag är ju trygghetsnarkoman och det går inte hand i hand med K. Och hans sätt att vara på. Jag behöver trygghet och ärlighet och trohet för att ens funka på riktigt. Och ändå dras jag till K och den osäkra grejen med honom.
Jag ska på första terapin nästa vecka och hoppas den terapeuten kan hjälpa mig. Jag har inte nånsin fixat separationer bra. Jag har inte heller fixat konflikter bra. Jag undviker dom helst och gömmer dom glömmer dom nånstans i minnet. Men jag blir avstängd. Speciellt när K är med så känner jag hur jag stänger av och bara är som ett skal. Men med vänner och på jobbet är jag mer mig själv.
Jag har ingen egentligen som jag kan prata med om hur jag mår. Inte sådär om allt och vara bara mig. Jag är bara mig själv när jag är själv. Jag gråter aldrig så nån ser, jag tar på masken och rycker på axlarna och säger att det är lugnt jag fixar det inga problem. Jag har nog så länge jag kan komna ihåg bara begravt allt långt in. Med vissa är jag mer mig själv men med de flesta så har jag en mask. Vad kommer det sig då att jag som vill ha trygghet mest av allt ändå är kvar i en sån otrygg relation?
Jag måste verkligen jobba hårt för att förstå mig själv här alltså.

1 gillning

Det låter på din beskrivning som att K har borderline. De är omvittnat charmiga när de är på det humöret, bättre älskling kan man inte tänka sig. Då. Sedan är det som att vända på en hand och då är det tvärt om.

Jag kan rekommendera dig att bli vän med någon som inte har med ditt liv i verkligheten att göra, som t.ex. om det klickar med någon här. Jag har hittat två bra vänner som jag kan vara öppnare med än många andra, just för att de inte känner någon annan i mitt liv, den ena träffade jag i en facebookgrupp grundat på att vi heter samma och den andra träffade jag på tåget som vi jobbpendlade på.

Nu när jag skriver det här så får jag lite dåligt samvete för hur jag svarat en annan person som var i ett dåligt förhållande och vände sig till mig för att få stöd. Jag lyssnade mycket och svarade inkännande och med tips, men när det hade gått ett halvår och det är exakt samma tugg fortfarande så svarade jag med att lägga ansvar på henne för sitt eget liv, sedan dess har hon inte hört av sig. Det är dock något jag tror på, det egna ansvaret för sin situation, ansvaret att ta sig därifrån om det är dåligt. Ingen annan kan göra det.

1 gillning

Tack för ditt svar Restenavlivet. Jag tror jag alltid skannar av hur Ks humör eller sätt är innan jag säger nått kommenterar nått och innan jag vet vilket humör jag ska visa eller vara på. Det är lite jobbigt. Men som det är nu så har ju jag valt detta. Och ska jag klaga då? Iallafall är det vad vänner och så säger och tycker. Skyll dig själv det är ju ditt val, lite så. I min familj är det inte accepterat med medberoende i relationer eller problem av psykisk karaktär. Det är svaghet och eget val och ta ansvar för fan istället som gäller för dom. Så som pratar jag inte med om nått. Nä. Till som säger jag ”bara bra” och ”det är ju mitt val vi får se”. Just idag är jag inne på den linjen jag med. Separationsångest som ledde till beslutet att stanna i en störd relation. i desperat ångest över att slita upp mitt liv som jag känner det så tryckte jag undan allt dåligt och slätade över ljög och bedrog mig själv och nu sitter jag i ”vad var det jag sa”- hålet. Hur jag än gör så blir det svaret. Åh vad jag svamlar idag. Sorry. Men tankarna inne i mig kommer ut lite som dom vill och jag skriver bara ner dom här. Tack för att ni orkar läsa. :cherry_blossom::cherry_blossom::cherry_blossom:

1 gillning

Jag är ledsen över att behöva skriva detta. Du måste lämna honom. För din skull och för barnens. Hans beteende, oavsett vad det beror på (personlighetsstörning eller liknande) bryter ner dig : ( Han kommer sannolikt inte att ändra sitt beteende. Det kan till och med vara så illa av att han njuter av att ha kontroll över ditt välmående och gör saker med flit för att skada dig. Oavsett så måste du se till ditt eget bästa. Jag var i en relation med en man som var otrogen över ett år. Han ljög in i det sista. Försökte lägga skulden till sitt beteende på mig. Jag hade blivit så tråkig etc osv. Det var dessutom jag som tog steget och gjorde slut. Eftersom han inte slutade träffa henne. Sedan följde ett cirkusartat halvår med en långdragen separation pga att jag inte fick direkt tillgång till min nya bostad. Ett långt och smärtsamt inre arbete följde på det, ett arbete som inte är helt avslutat än idag. Svek av den kalibern gör stora skador. Vissa skador har jag märkt först flera år senare. Stå på dig! Du har dina barn, du har såvitt jag kan utläsa ett arbete. Du kommer klara dig själv och du kommer må bättre så småningom. Ett sådant beteende som din sambo uppvisar är inte okej. Han är inte värd ditt engagemang och du kommer inte att kunna ändra honom. Kram <3

1 gillning

Hej och tack för ditt svar @Andromeda. Det är vad jag inser med förnuftsmässigt men känslomässigt har jag lite svårare att förstå vad som är bra för mig. Jag jobbar med mitt inre och mina gamla saker som är som äckliga mögelhögar i mig. Har kommit fram till en sak och det är min konflikträdsla är nog en stor bov i detta. Hela mitt liv så har alla konflikter grävts ner eller slätats över. Jag har undvikit dem och istället anpassat mig och mitt sätt för att slippa dom. Nu försöker jag ta dom på ett avstängt vis. Sagt att ”när du är på ditt retliga vis och bara muckar så tänker jag inte prata”. Men K ger sig inte. Han tjafsar och stör sig och tillslut när jag inte svarar så går han till personangrepp. Jag har ingen ekonomi eller nånting och håller fasaden uppe hela tiden med ”det är inga problem, jag mår fint”- attityden. Här kan jag iallafall få vara bara mej själv. Tack :cherry_blossom:

Jag känner delvis igen det du beskriver om din konflikträdsla. I mitt fall handlar det oxå om problem med gränssättning, särskilt i nära relationer, som jag fortfarande jobbar med. Jag förstår att allt inte är så svart-vitt och att det är svårt att välja bort en person som du känner mycket för. Jag har själv gått igenom alla möjliga faser av chock, förnekelse, ilska, hat, äckel och sorg i samband med exets otrohet. Det är allt annat än lätt. Jag hoppas att du får fått i en bra terapeut som kan stötta dig. Ett råd jag kan ge är att det kan vara svårt att bli hel och må bättre så länge man lever kvar i den destruktiva relationen. För mig krävdes det i alla fall både avstånd och distans för att få lite perspektiv. Ta hand om dig! :heart:

1 gillning

Jo, det stämmer ju att det blir kanske svårt att helt läka i relationen. Vad jag kämpar med nu är mer att komma till en nivå där jag klarar av att känslomässigt bli mer säker och stabil. Och jobba bort skulden jag känner så fort jag ”inte är rätt”.

Min erfarenhet av att den här känslan av att inte duga, att inte vara “rätt” fanns hos mig långt innan jag träffade min ex. Sedan förstorade hans beteende min känsla. I efterhand kunde jag konstatera att han gjort så i väldigt många kärleksrelationer. Först “lovebombat”, höjt kvinnan till skyarna o idealiserad henne för att sedan efter en tid putta ner henne där ifrån o fått henne att typ kräla i smutsen. Vet inte om det beteendet stämmer in på din sambo? I alla fall: det är inte dig det är fel på. Att du har svagheter o rädslor för att duga är inget fel. I en annan typ av relation med någon som inte beter sig som din sambo skulle du kanske få möjlighet att läka i lugn o ro. Min ex brukade säga när jag frågade om varför det tagit slut med tidigare kvinnor att dom plockade fram det sämsta i varandra. Till slut gällde det mig oxå. O det är väl tyvärr ofta det som händer om man inte tar tag i sina inre demoner. I min värld ligger ändå största skulden på den part som bedrar, förnedrar o ljuger. Kram :heart:

3 gillningar