Jag är väldigt kluven till familjeterapin. Å ena sidan känner jag att vi bara gått två gånger, det känns inte som att det är tillräckligt för att säga att jag har gett det en chans. Min egna psykolog har också rått mig att jag ska försöka gå emot mina egna impulser och försöka stanna kvar i jobbiga känslor för att komma igenom dem, snarare än att försöka fly från dem. Utifrån det borde jag gå de ytterligare gångerna. Samtidigt är det ju tufft och svårt. Jag velar fortfarande fram och tillbaka kring om vi skulle ha någoon chans, jag lutar åt nej, men har samdigt inte gett upp hoppet.
1 gillning
12/5
Fin morgon och jag kom ut på en morgonpromenad med en vän. Tog till och med av jackan och gick i t-shirt, härligt!
Samtidigt känner jag att lite ledsamhet smyger sig på. Tror det är långhelgen som stundar som påverkar. Alla som ska göra utflykter och andra saker med sina familjer. Jag får visserligen barnen till helgen, men på grund av corona så kan vi inte åka iväg till barnens mormor som vi brukar. Försökte få till att barnen skulle få träffa kompisar i helgen för att hitta lite sysselsättning, men många är bortresta.
Känner just nu att jag kämpar för att hålla mig sysselsatt. Jag prioriterar att träffa kompisar som är det som ger energi, men som samtidigt inte är så vilsamt. Igår var jag både på morgonpromenad med en vän och sedan aw på kvällen med en annan. Idag igen morgonpromenad plus ska träffa en annan vän på eftermiddagen. Jag känner det lite som att jag försöker att springa ifrån mitt dåliga mående, att springer jag bara tillräckligt snabbt och inte stannar så hinner jag liksom inte känna efter. Vill verkligen inte må dåligt igen!
2 gillningar
En får peppa sig själv med att det inte spelar någon roll att det är långhelg, det är bara vilken helg som helst. Riktigt trist att en fortfarande inte kan fira långhelger “som vanligt”, men jag och mina barn (tonåringar) har peppat oss med att göra saker vi tidigare inte gjort. Mera äventyrliga utflykter (tänk grottor, trädklättring och annat lite mer fysiskt utmanande), ta med ved och tända brasa och grilla mat i skogen. På att-göra-listan finns en höghöjdsbana i närheten, en badplatsturné i regionen till sommaren och en tur till Escape Room. Och så vidare, med lite lagom fart och fläkt! På det här sättet tänker jag att vi skapar nya positiva minnen tillsammans, och bygger vårt eget starka lilla team. (X hittar aldrig på något med barnen på sina helger)
Minnena av det som varit har vi alltid med oss, men mitt liv stannade inte där. Med bra planer framåt klarar jag av att se andra sidan på de dippar som uppstår. Jag låter dem komma… och gå.
5 gillningar
Jag försöker att tänka så också, men har inte riktigt fått den orken än att göra lite roligare utflykter. Om jag inte får med mig någon annan familj som kan dra lite. På påsklovet umgicks vi en del med barnens kusiner och gjorde utflykter med dem och det var så himla fint. Men på grund av sjukdom kan vi inte träffa dem i helgen som vi ursprungligen tänkt. Jag tycker också att det underlättar att ha saker inplanerade för att kunna se framåt och ta mig igenom dipparna. Det svåraste är bara när det inte finns något planerat. Jag hoppas att allt eftersom tiden går framåt ska jag hitta orken och motivationen att göra de där sakerna.
1 gillning
Jag funderar också lite på betydelsen av dem jag träffar i koppling till mitt mående. I söndags och måndags träffade jag vänner som själva separerat och som alla kommit mer eller mindre långt i processen. Men igår träffade jag en vän som vi även umgåtts med som familj. Även om det var fint att ses oavsett så var det något i det som också strök min ledsamma sida. En tanke om det som varit och det som hade kunnat vara.
Hm, borde jag nu alltså bara träffa vänner som inte är i kärnfamiljer för att behålla mitt mående?
1 gillning
Jag tror att du är på något viktigt. Se dina mönster och välj medvetet, tills du fått distans och blivit starkare, längre mellan dippar.
Sätt ditt mående först. Det andra får vänta.
Försök få barnen engagerade och delaktiga i vad ni kan hitta på, då tvingas du förhoppningsvis driva er till att genomföra saker på egen hand. Då kanske du får tvinga dig för barnens skull, positivt tvång så att säga. 
Det stärker och skapar självförtroende. Börja med små saker, det är bättre än inget. Har du singelkompisar, dra med dem. Ändra din självbild, lura dig själv. Jag tror faktiskt att det är möjligt att lura sin hjärna. I depperioder om jag bara ligger och gråter och tycker synd om mig själv och allt jag saknar… ja då fastnar man i det. Då kan det faktiskt räcka att duscha, göra sig i ordning, tvinga sig till att röra sig bland folk, hålla tillbaka tårarna. Om man dessutom tvingar sig till att bli social, träffas några stycken så kan man t o m komma på sig själv med att man åtminstone har känt sig bättre och kanske t o m fått en att le.
Jag tror man behöver stärka känslan av att det faktiskt är ok att vara själv när man levt länge i en parrelation.
Sedan är det kanske att acceptans som behövs att det faktiskt är ok att dippa, man är inte på topp jämt, men att inte fastna i det mörka.
5 gillningar
Tack för din kommentar. Ja, det kanske är positivt att lura sig själv ändå. Jag har varit lite rädd att det är fel att försöka springa ifrån dipparna, att jag borde stanna och möta dem och ta mig igenom. Men ibland tänker jag att tiden kommer att göra att det känns lättare, att jag blivit starkare bara av vanan att vara själv, och då är det kanske positivt att försöka distrahera mig själv tills dess. Jag märker ju att jag trots att jag dippar då och då, så är det inte lika djupa dippar som i början så jag har ju kommit framåt i mående, även om det inte känns så när dipparna kommer.
Jag tror det för tiden kommer förhoppningsvis att göra sitt. Kanske KBT kan hjälpa? Det handlar ju om att ändra tankemönster, hjälpa sig själv.
1 gillning
Hm, kanske. Jag går till en psykolog nu, men det är inte KBT.
Måndag och som vanligt är det ganska tufft. Börjar se mönster här tror jag. Det är nog omställningen, att gå från helg med barnen där jag visserligen försöker aktivera dem, göra läxor, se till att de får mat på rimliga tider, men i övrigt inga ”måsten”, till att ställa klockan och ta oss i väg till skola (och sen hemmajobb för mig).
I morse var en lite extra tuff morgon där jag och stora barnet sovit dåligt, jag vaknade säkert tio gånger pga regnsmatter mot fönstret, barn som snodde täcket och sparkades i sömnen. Drömde dessutom om exmaken igen. Och så ut till en grå himmel och regn i luften hjälpte inte direkt.
Stora hade nog sovit lite dåligt för var så grinig på morgonen och ville inte gå till skolan. Fick ändå iväg hen, men har nu dåligt samvete. Tror att vi bägge egentligen bara ville gå hem igen och dra täcket över huvudet, men nu är hen i skolan och jag startar arbetsdagen med att skriva det här. 
Hoppas på att vi bägge är gladare vid hämtningen. Kanske ska kompensera med att ha med mig något extra gott.
Så inga kloka insikter här idag, mer bara ”skriva av mig”-känslan. Ska försöka vända dagen på något sätt och kanske fyller på med fler tankar under dagen. Vad gör ni andra för att vända humöret när ni är deppiga?
3 gillningar
Det jag gör för att vända humöret är att träna! Träna, träna, träna och kanske prata med en kompis. Lyssna på podden The life coach är också en humörhöjare! Skönt att barnen kom iväg till skolan fastän det kändes motigt, nu kan det bara bli bättre!
1 gillning
Alltså träna är verkligen min utmaning just nu. Kommer liksom inte igång. Ser många som tränar sig ut skilsmässan här och det verkar så härligt.
Jag skulle nog behöva den pepp som andra kan ge, men att inte kunna träna tillsammans gör att tröskeln blir hög. Dels på gym eller andra träningsställen, dels att kunna boka med någon kompis eller träningssgäng. Ett tag tränade jag yoga med en kompis vilket var himla fint. Tänker att jag vill ta upp det igen efter pandemin.
Sedan har jag framför allt haft svårt att hitta någon träningsform som jag faktiskt tycker är kul, och det gör väl lite också att jag har svårt att hålla fast vid träningen. Gillar yoga men kan också känna att jag skulle vilja träna något mer intensivt.
1 gillning
Prova dig fram när pandemin tillåter. Jag har börjat träna i grupp 1-2 gånger i veckan och springer några gånger i veckan, lätt att motivera sig när man mår så mycket bättre efteråt.
Lycka till!
2 gillningar
Så har det varit för mig också. Har tidigare tyckt om att springa, men sedan vi flyttade har jag inte funnit motivationen till det. Jag satsade på en ny cykel, för min andra jag hade var gammal och rostig och långsam. Det var det bästa jag kunde göra för mig just nu i träningsväg. Jag kommer lättare ut, kommer iväg en bit, känner mig lite äventyrlig, gör snabbt av med jobbiga känslor och tankar, trampar på i uppförsbackar, känner mig fri i nedförsbackar, och lite träning samtidigt . För mig har det varit väldigt skönt.
Så cykel är ett tips, men försök hitta något som du tror passar just dig, så du blir motiverad till din träning. Så det blir en känsla av kul, istället för ett måste. 
2 gillningar
Ja, jag hoppas verkligen att det ska gå att komma igång med något. Jag har sprungit till och från men tycker tyvärr inte att det är så kul.
Åh vad bra att du hittade cyklingen!
Jag har elcykel idag men har funderat på om jag skulle sälja den och ha en vanlig istället för att få lite “bonusmotion”. Samtidigt har det sina fördelar med el också. Har haft elcykel nu ganska många år och kommer liksom inte riktigt ihåg hur det var att cykla vanligt. Det kanske inte är så tungt även om jag då och då har ett lite större barn som sitter bak. Nu när ett barn cyklar själv tar vi oss sällan långt tillsammans. Hm, funderar nu på om det finns någon som jag skulle kunna låna en cykel av och testa lite “vanligt” cyklande.
Om jag ska klappa mig själv lite grann på axeln är det att jag i alla fall tar promenader, ofta blir det ca 15 000 steg på en dag. Så helt stillasittande är jag inte, men det vore ju fint att komma igång med något som är lite mer riktig träning.
1 gillning
Grymt bra! Hittar man något som man trivs med och tycker är roligt så går det av sig själv! Dessutom finns möjlighet till romans i träningsgrupper 
1 gillning
Bra motivation! Nu promenerar jag oftast själv eller med en kompis irl eller i lurarna. Men verkligen något att kolla upp för att ta steget från promenad till träning. Skulle ju ge det där extra sociala som jag behöver.
Ska erkänna att det komplicerar lite att jag håller på att försöka flytta till ett annat område (där jag bodde tidigare och trivdes väldigt bra), vilket gör att jag inte vill binda upp mig på ett gym baserat på vad som är nära här och tänker lite samma med träningsgrupp. Men kanske skulle kunna försöka hitta något där och åka dit för träningstillfällen tills jag lyckas få till själva flytten.
Det är ju jättebra! Mer än vad jag kommer upp i just nu!
Att låna en cykel är ju en jättebra idé, eller köpa en begagnad, eller använd den du har. Gör det så lätt för dig som möjligt. Men för mig ger just cykling i sig så otroligt mycket, många flugor i en smäll.
Lycka till!
1 gillning
19/5
Avslutade ju med träningspepp här, men så plötsligt fick jag 39 graders feber, ont i halsen och snuva. På min barnvecka. Alltså fy vad sårbart det känns att vara ensam förälder nu. Tur att barnen är hyfsat stora i alla fall så de klarar sig ganska mycket själva. Men att ta sig till skolan själva är de tyvärr inte tillräckligt stora för så de har fint fått vara hemma med sin sjuka mamma.
Själv har jag tillbringat alldeles för mycket tid scrollandes sociala medier för mitt eget bästa. Såg en bild på instagram på en mamma som skulle ut med vännina och skrev en kort text om egentid mm och jag fick bara en så stark flashback till mitt gamla liv och känslan att jag hade det så bra. Det var jag förut! Sen vet jag ju att det såklart inte är helt sant, men känslan som kom var så stark. (Kan tillägga att just nu har jag lite ekonomisk depp vilket jag tror spelar in.) Försöker att följa fler separerade, bonusfamiljer etc men har låtit de andra vara kvar. Frågan är om jag körde rensa? Hur har ni andra gjort? Och några tips på härliga personer att följa som inte lever kärnfamiljsliv?
Mina bästa tips just nu är My Feldt som visserligen är nykär men också skild. Och Emma Hamberg och som också har en relation men inte med sina barns pappa. Två fina konton som visar att det går att ta sig vidare och ha det där härliga livet ändå. Och som ger känslan att det kan finnas någon som väntar på mig också därute.
2 gillningar