Oh jag vill också ha sådana tips! jag tänker på Ptfia- singel med en flicka på 4 år som hon roddar tillsammans med eget företag. Väldigt inspirerande konto!
Sedan har jag haft ett lite ”av/på- förhållande” till Blondinbella i många år. Men har nyligen börjat följa henne igen då jag på något sätt ändå tycker att hon verkar landa ganska bra i sin senaste relation och att det verkar fungera helt okej med barnens pappa där också.
Niiinis (vet ej exakt stavning) är också ett feel good-konto som jag gillar. Pernilla Wahlgren likaså, faktiskt så gillar jag hela Wahlgrenfamiljen, för mig känns dom genuina trots den lite cirkusaktiga inramningen som dom får till.
Men förutom Ptfia vet jag inget konto där mamman fortfarande är singel så det vore trevligt att få tips om!
Tack för tips! Ska kolla igenom min följarlista och se om jag hittar fler. Verkar dock som att många går vidare hyfsat snabbt och träffar nya. Känns ändå positivt tycker jag eftersom jag helst ser mig själv i en ny relation när jag fått läka och landa i mitt nya liv.
Äntligen har jag börjat må bättre igen! Fy för att vara så sjuk och samtidigt ha barnen att ansvara för. Men är det något positivt jag fick med mig i detta är att jag klarar mer än jag tror. Jag fixade även detta. Jag kan faktiskt klara det mesta!
En annan stark insikt jag fick av att bli så sänkt var något som jag redan tänkt en tid – att jag skulle vilja flytta.
Jag är den som bor kvar i vår ursprungslägenhet, vilket är lyxigt på många sätt och får mig också att få lite dåligt samvete över att jag känner så här. Men ärligt talat har vi inte bott här särskilt länge. Vi bodde tidigare i en annan del av staden, där vi bott länge, barnen gått i förskola etc. Men sedan kom äldsta barnet in på en skola i ett annat område, en ”bra” skola. Det var framför allt barnens pappa som ville att barnen skulle gå där, men jag var inte emot. En tanke för mig var bara att jag inte tyckte att barnen behöva resa över halva stan. Av den anledningen flyttade vi närmare det område där skolan ligger.
Det jag känner nu är så starkt att jag inte trivs här. Efter separationen, och även nu lite extra i och med att jag blev sjuk, blev det så tydligt att hela vårt nätverk finns i det gamla området. Visst har vi kontakter här också, men få och ganska ytliga. Både när jag är själv och när jag har barnen blir det ofta att vi åker till gamla området för att umgås med vänner både till mig och till barnen. Plus att jag tycker också att det området är lite mysigare byggt med mer natur, lägre hus etc. Eftersom barnen går på en väldigt eftertraktad skola så är det många som har valt den trots resväg så även om vi bor hyfsat nära skolan så är det inte många av barnens klasskompisar som gör det. Visst är det smidigt med kort resväg till skola och jobb, men frågan är om det väger upp allt annat.
Det som får mig att tveka är om känslan egentligen kommer ur separationen, att jag kanske mer har en nostalgi kring när vi bodde i det gamla området och ”livet var bra”. Och att Coronasituationen också såklart påverkar i att sociala kontakter dragits ner, men där har det också blivit tydligare vilka sociala kontakter som är viktiga och då är det ju de som vi har mer etablerade. Vill inte ta förhastade beslut men vill samtidigt ta steg för att skapa ett bättre mående och tänker att en flytt kan vara ett sånt steg. Vill gärna ha input från er andra vad ni tror!
Jag vet inte om jag kan komma med kloka insikter i ämnet att flytta men erkänner att jag själv är i valet och kvalet, Vi är fortfarande i processen och har kvar vårt gamla boende + ett annat boende, gemensam ekonomi mm. Det är så svårt särskilt att få ekonomin att gå ihop. Känner med dig.
Jag tror att om du fortfarande åker dit för att träffa vänner eller bara vara i området är det ju inte det förlorade förhållandet du saknar utan umgänget och omgivningarna.
Tack för ditt svar. Det är inte lätt när alla aspekter ska gå ihop kring ekonomi också.
Tycker att det är lite svårt att bena ut mina egna känslor. Särskilt när jag läser om många här som ser det som så positivt att kunna få vara den som bor kvar. Och jag tänker att ja, så är det ju om du trivs med boendet men annars kanske det är bättre ändå att flytta och starta något nytt.
Här regnar det idag men det påverkar faktiskt inte mitt mående vilket jag är så otroligt glad för. Känns som att jag har kommit ett steg upp på “må bra”-skalan. För några veckor sedan hade en sån här regnperiod fått mig att deppa ihop totalt eftersom det betyder att jag behöver ställa in mina planer att umgås med vänner (pga coronanapassat utomhus). Idag känner jag att det faktiskt inte gör så mycket, det kommer fler tillfällen att ses.
Dessutom känner jag att jag plötstligt har fått lite mer ork. Från att ha varit “äh, jag tar en macka och te på kvällen om det inte finns rester” så har jag börjat laga mat även när jag är själv. För mig är matlagning något jag tycker är roligt så att jag inte orkat/haft lust med det har varit lite av ett kvitto på mitt mående. Känns så himla skönt att mitt jag börjar komma tillbaka lite och att jag kan hitta tillbaka till det som ger mig energi och som jag tycker är roligt.
Sen ser jag att det inte är en raksträcka det här, utan att det kommer komma svängar och grupp. Men just nu känner jag att jag är på väg framåt!
Igår kom barnen och det var otroligt mysigt att få sitta i soffan med dem, äta popcorn och kolla på familjetv. Och sen få krypa ihop i sängen och högläsa bok. Min favoritstund på dagen!
Samtidigt vaknade jag imorse första gången på länge med den där klumpen i magen. Jag försöker analysera mitt mående och tror att det beror på att jag känner otillräcklighet när barnen är här. Jag har en bild av hur jag vill att vår samvaro ska vara, men sen orkar jag inte riktigt med. Så får de istället alldeles för mycket skärmtid och så får jag dåligt samvete för det. Jag lyckads helt enkelt inte vara den mamma jag vill vara.
En del tror jag också handlar om umgänget med andra. Eftersom vi tyvärr bor så att barnen inte bara kan gå ut och leka med kompisar så krävs det att jag styr upp kompislek och familjehäng. Och där blir det så tydligt att så många andra umgås i sina familjer under helgerna och inte har tid att ses. Det blir liksom dubbelt deppigt, både att vi inte hittar sällskap och sen avundsjukan över de “lyckliga familjerna”.
Samtidigt är detta inget nytt. Vi var inte en av de där lyckliga familjerna som hittade på saker tillsammans på helgerna utan jag var ofta iväg själv med barnen och hade samma känsla då också. Men det kanske blir extra tydlig nu när jag känner att min egen ork dippar.
Nu ska jag ta tag i att göra lunch till barnen, sen ska ett av dem iväg och träffa en kompis och jag och det andra gör en eget utflykt. Imorgon blir det tvärtom. Så visst blir de sysselsätta ändå. Det handlar nog mer om känslan av ensamhet i mig själv.
Jag är med om/har varit i den känslan väldigt länge. Det tycks lätta med tiden, jämförandet mellan idealbilden och min verklighet. Om du har någon aktivitet barnen gillar att göra ute med dig ihop, gör det. Spela boll, cykla, picnic. Sedan kan skärmtid med dig ihopkrupen bredvid vara känslomässigt mysigt uppfyllande för dem också. Eller att bara höra dig skrota runt i hemmet, städa, baka bullar eller fixa tvätt. De märker din närvaro och omvårdnad. Det är kärlek och tillräckligt.
Fint skrivet @TabulaRasa precis så tänker jag också!
En bra mamma är inte definierad i antal aktiviteter per dag eller huruvida hon rullar egna köttbullar eller värmer på halvfabrikat. En bra mamma är en som älskar sina barn och som kan lära barnen om många sidor av livet, både ups and downs.
Vill passa på att önska grattis till alla fantastiska mammor på mors dag! Vi är grymma!
Tack för era fina ord @TabulaRasa och @Mirah. Det värmer efter denna helg som inte alls blev som jag har önskat. Men tror att barnen märker att de är älskade och att jag gör vad jag kan. Och det finns också fina stunder varje dag och jag hoppas att de är de som barnen ska minnas.
Alltså denna helg. När skrev sist att jag kände mig lite deppig hade jag ingen aning om vad som väntade. Förutom att helgen blev totalt kaosig när det visat sig att jag förväxlat datumen för barnen aktiviteter, så hände dessutom en sak som absolut inte var kopplad till separationen men som fick mig att falla totalt ner i det svarta hålet. Jag kände mig så liten och ensam när jag plötsligt skulle styra upp en väldigt jobbig grej på egen hand. Samtidigt försöker jag tänka att det hade inte hjälpt för mig att vara kvar i min relation. Min man var inte den typen som tröstade och hjälpte till, snarare hade han pikat mig för att jag ställt till det för mig och så hade jag fått fixa det själv ändå. Nu blev det så att jag fick “kasta lite pengar på problemet” och så löste det sig inom ett dygn, men det var det jobbigaste dygn jag haft sen veckorna efter separationen. Ångesten kom som ett brev på posten och jag kunde plötsligt varken äta eller sova och är fortfarande helt skakis.
Den stora lärdomen i det här är att även om mitt mående går framåt, så är jag ändå otroligt skör. En motgång eller ett problem som dyker upp blir mer än jag han hantera. Så väldigt viktigt för mig att inte försätta mig i situationer som har lite oviss utgång. Jag får absolut inte försöka göra saker som jag inte är hundra på att jag fixar. Är så tacksam för att vi inte ska göra någon resa i sommar utan bara åka till lantstället där jag har min mamma som stödvuxen och där allt går på rutin. Rutin är hundra procent vad jag behövde.
Känner precis igen den känslan av att vara såå skör! Även jag har råkat ut för ”tråkigheter” av olika anledningar som mest beror på att jag inte har hundra koll på tillvaron fortfarande (missar vissa räkningar, glömmer byta däck på bilen osv). Precis som du beskriver tar man dessa motgångar orimligt hårt för att grundstabiliteten är ruggad. Men det blir bättre med tiden, och precis som det var för dig när du var i en relation hade jag det också, skillnaden nu är att jag slipper skäll när jag gör tabbar…
Alltså det är verkligen något jag önskar mig i en ny relation. Att få vara svag och kunna få göra fel och ändå få stöttning och bli lite uppbackad.
Jag behöver inte ha någon som kan allt det där som jag själv inte fixar, det är inte det. Mer att det handlar om inställningen till ens partner. Precis som jag inte säger till barnen när det blir fel för dem att “du skulle ha tänkt efter före” utan bara ger dem en kram och säger att nu hjälper jag dig att lösa det här. Så vill jag ha det med en partner. Känslan att det blev fel, men nu fixar vi det - tillsammans.
Känner igen det där så mycket. Du är grym som klarade detta!!! Du kommer få ett antal sådana ”självständighetskriser” ett tag framöver, klara dem men vara skärrad och krisa efteråt. Kom ihåg: DU klarade det. Och till slut blir det en vana. När jag mådde som sämst i höstas, då jag inte tyckte mig se en utväg ur rondellen, var jag tvungen att skriva punktlistor för att klara av att göra min morgonrutin. Jag hade sådant enormt tunnelseende och stresspåslag och ifrågasatte mitt tänkande konstant. Hade en inre röst som skällde och sa att jag gjorde fel. Hjärnan tänkte i staccatto och det var som om att varje motgång vände allt uppochner och jag tappade helt fattningen om vem jag var och vad jag skulle prioritera, känna och göra just då. Jag ser det nu som en del av urtrasslandet ur konflikthärden, där mitt jag sköljde igenom väldigt många obehagliga känslor. Dina dalar, hål och fall kommer att mildras med tiden. En dag i taget.
Amen to that! En sådan partner kan jag också tänka mig!
Apropå självständighetskriser. I somras räckte det med ett stenskott på bilen för att jag skulle dippa och kraftigt ifrågasätta mig själv, min kompetens och mitt värde här på jorden. Hur lätt som helst att lösa det men då var jag fortfarande skärrad eftersom jag bara under loppet av några veckor varit hos mäklaren och (ensam!) skrivit kontrakt för husköp för ett antal miljoner, planerat och genomdrivit renovering av och flytt till samma hus. (Allt sådant som vi tidigare varit två om). I efterhand sträcker jag på mig och tänker att det gjorde jag bra! Jag löste det ju! Visserligen var jag dränerad på energi länge efteråt, men jag löste det.
Med det sagt så all styrka till er, till mig, till oss allihop - vi klarar det vi måste klara, även om vi inte är hundra innan på att vi kommer klara det. Det blir som det blir och vi klarar det tillräckligt bra!
Tack för pepp. Försöker att tänka så också. Allt som jag nu måste fixa själv, och som jag faktiskt klarar när jag måste. Det är ju verkligen något bra som kommer ur det jobbiga - känslan av att jag faktiskt är rätt bra ändå. Heja oss mammor som fixar det mesta!
Några dagar senare och det jobbiga har lagt sig. Jag är uppe ur hålet igen och går fortfarande framåt, ett steg i taget.
Ska strax göra mig i ordning för att gå till psyskologen. Har lite kluvna känslor. När jag mådde som sämst så kände jag att jag bara behövde hjälp att hantera ångesten, men nu när jag mår lite bättre så känner jag mer att jag skulle vilja ha hjälp med självutveckling. Att förstå varför jag hamnar i vissa mönster och hur jag ska göra för att komma ur dem. Det känns dock inte som att jag kan få hjälp med det hos “vårdcentralenpsykologen” utan inriktningen verkar mer vara kristerapi. Samt att det “ges” bara fem tillfällen, sen vet jag inte vad som händer. Och jag tänker att utvecklas, det gör sig inte på de få gångerna. Vet dock inte om jag orkar börja om och leta rätt på någon annan.
Vad tycker ni andra som gått hos psykolog att största behållningen varit? Vad har ni fått hjälp med och hur har ni formulerat vad ni vill ha hjälp med?
Om du har råd att betala själv skulle jag rekommendera att söka upp en privat terapeut med psykodynamisk inriktning. Då kan du gå hur mycket eller lite som du vill och du behöver inte veta i förväg vart du vill komma. Vid första mötet berättar du om ditt läge och så tar ni det därifrån. Och viktigt också att känna om terapeuten känns som rätt personlighet för dig. Om inte så är det helt acceptabelt att bara mejla/ringa och avbryta fortsatt kontakt och sen söka efter en ny.
De allra flesta är duktiga och kunniga, men det kan ändå handla lite om personkemi. Med rätt person kan du få ut otroligt mycket! Jag tycker att min terapi har varit helt ovärderlig för min personliga utveckling.
Lycka till!
jag tänker på Ptfia- singel med en flicka på 4 år som hon roddar tillsammans med eget företag. Väldigt inspirerande konto!
