Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Ett steg framåt och ett steg tillbaka - hur komma vidare?

Min skilsmässa är av typen som vuxit fram under många år. Vi har så mycket tufft i bagaget – vi har kämpat med barnlöshet (fick till slut två barn med hjälp av ivf), haft föräldrar som gått bort väldigt hastigt samtidigt som vi kämpade på med småbarnsåren, barn med npf-diagnoser. Vi har haft ganska svårt att få avlastning i form av barnvakt och liknande och inte heller haft möjlighet att bara släppa barnen över till kompisar och liknande då vi bor i ett storstadsområde. Jag kände det också som att ju tuffare det blev för barnen i deras diagnoser, ju mer ansvar tog jag och ju mer backade min man vilket jag blev mer och mer irriterad på. Ganska ofta åkte jag i väg på egna utflykter med barnen för att aktivera dem, min man orkade inte följa med. Samma sak när vi skulle spela spel eller se på film, det gjorde jag själv med barnen medan min man satt vid datorn och spelade datorspel eller kollade på något eget. Men ganska länge kändes det som att det var mer bra tid än dålig ändå, och när vi väl fick barnvakt hade vi det jättemysigt tillsammans. Så då kunde jag liksom se att vardagen var tuff men att vi som par ändå ”fanns kvar”. Eftersom vardagen var som den var behövde vi bägge pauser och vi var bra på att ge varandra det i form av egentid så som träning, aktiviteter eller att träffa kompisar.

Tyvärr känner jag att det var på bekostnad av vår tid tillsammans som familj, och samtidigt kändes det som att vi mer och mer gled ifrån varandra. Jag önskade så att vi kunde vara ett team men i stället tjafsade vi mycket om barnen. Min man har fått en auktoritär uppfostran och jag är uppfostrad i ett mer ”nära” föräldraskap så vi krockade ganska ofta i synen på barnuppfostran där jag kände det som att det var jag och barnen mot min man. Det kändes som att vi ofta hamnade i att jag ville alltid säga ja och min man alltid säga nej. Och det ena tjafset ledde till det andra, som en ond spiral. Till slut kändes det som att vi tjafsade om det mesta och det kändes som att min man irriterade mig vad han än gjorde. Vi åkte på en resa tillsammans utan barnen men den där fina känslan av att vi som par ”blommade upp” när vi fick egen tid för oss själva fanns inte kvar längre. Vi tjafsade inte särskilt mycket under själva resan, men glädjen tillsammans fanns inte längre där. Det kändes som att vi inte hade något att prata om längre.

Till slut kände jag att den tuffa vardagen hade ätit upp all vår kärlek. Jag orkade inte mer. Inget var roligt längre. Jag kände mig ledsen, bitter och besviken på livet. Vi hade fortsatt att ha väldigt regelbundet sex under hela tiden, men plötsligt tappade jag lusten totalt. Från en dag till en annan. Här kändes det som att snöbollen började rulla otroligt snabbt. Från att i början av sommaren känna att vi har det tufft i relationen men det är nog ändå inte så att jag vill skilja mig, till att vi satt i slutet av augusti och diskuterade om vi inte skulle skilja oss. Sen gick det snabbt. Vi skickade in papper i november, i december köpte han en lägenhet och i februari flyttade han ut.

Plötsligt hade det nya livet börjat. Det som jag egentligen hela hösten sett fram emot när det varit tufft. Att få slippa tjafset och allt som jag irriterat mig på med min man, att få styra livet helt själv och fokusera på det jag tyckte var viktigt, att få tid att vila upp mig från allt ansvar över barnen för att orka vara aktiv med dem varannan vecka. Att jag från att ha gjort minst 75% av barn och hem skulle få gå ner till 50% i ansvar medan min man skulle vara tvungen att steppa upp och faktiskt ta ansvar och göra saker med barnen. Men nu, två månader senare känner jag mig fortfarande som en urblåst ballong. Som bara försöker ta dag för dag och klara alla vardagens måsten. Jag växlar mellan att vilja spola tiden tillbaka och att tänka att vi kanske kan börja om tillsammans om vi verkligen jobbar med alla våra problem, och att tänka att det var nödvändigt det som skedde och att jag måste ta mig framåt. Saknar på ett sätt min man och på ett sätt inte. Känns som att jag inte kommer framåt, att jag tar ett steg framåt men sen ett steg tillbaka hela tiden. Som ramlar ner i ett svart hål titt som tätt, kravlar mig upp och sen ramlar jag ner igen. Som skilda föräldrar funkar vi bra, vi samarbetar bra kring barnen, är respektfulla mot varandra och kan även umgås lite grann. Min man har också steppat upp i ansvar som jag trodde att han skulle när han faktiskt var tvungen. Det får mig både att känna att varför kunde vi inte ha det bra tillsammans, och känna att det kanske är så här som är det bästa för oss när det nu funakr så pass bra kring barnen. Känslorna går hela tiden upp och ner.

Min tanke här är att skriva om min process för att försöka må bättre, en dag och ett steg i taget. vet att jag mår bättre av att skriva av mig och känner att jag behöver något mer än att rapportera till min vänner hur jag mår och hur mina funderingar går. De är fina och stöttande men få är skilda själva och så har de sina egna liv.

5 gillningar

Det har ju inte gått lång tid alls så sitt still i båten och låt bara tiden gå, tillåt dig att vara ledsen och deppig. Ni har alla förutsättningar att bli ett bra team som skilda föräldrar, kanske t.o.m. bättre än som gifta. Det är sorgligt och ledsamt att skiljas men det kan komma goda tider när det såriga och själva uppbrottet lagt sig.
Jag har ett superbra förhållande med mina barns pappa vi är skilda sen många år och vi har inte alltid vart överens men våra numera vuxna barn har vi alltid kunnat samarbeta kring och de har världens bästa pappa, han är numera som en bror som jag alltid kan räkna med.
I mitt andra äktenskap så var min fd man otrogen och jag har inga barn med honom, något som jag är glad för då jag känner att jag inte under några omständigheter vill ha med honom att göra igen.
Vad jag menar är att det du går igenom är jobbigt och ledsamt men det kommer bli bra. Ni har en jättebra ”kärna” att hålla i och det är att ni samarbetar bra kring barnen för det betyder allt i en skilsmässa tycker jag. Det andra löser sig men det tar bara lite tid.

2 gillningar

Tack för ditt svar. Försöker också tänka att det har ju inte gått så lång tid, samtidigt känns dagarna så väldigt långa och många i det här måendet.

Fint att höra att du idag har en sån bra relation till dina barns pappa, jag hoppas också att jag ska komma vidare dit. Älskar när de som redan gått igenom detta säger att “Det kommer att bli bra” för lite lättare att tro på det när det kommer från någon som själv kommit ut från andra sidan.

3 gillningar

Jag känner igen mig själv i mycket av det du skriver. Det känns bra att läsa att fler än mig kan vissa dar känna att allt blivit jättebra till nästa dag undra om man verkligen gör rätt.
Att gå från glad med många idéer ena dan till totalt orkes- och idélös nästa dag.
Jag hoppas vi får det bättre och jag både ser fram emot och bävar inför semestern i år. Vi har några projekt kvar på huset som måste göras och det har vi bestämt att vi ska göra tillsammans som familj. Vi brukar också alltid åka till vårt fritidshus (eller mannens) och dit ska inte jag i år. Det kommer kännas konstigt.
Jag ser ändå fram emot att kunna göra nåt eget i sommar.

Ta en dag i taget, det tror jag är bästa rådet för oss som vankar fram och tillbaks. Ta hand om dig, följer din resa.

1 gillning

Hej @Endagitaget, välkommen hit där många lättar sitt hjärta. Jag känner igen mig i dina tankar och reaktioner. Trodde att energin till att göra uppbrottet skulle vara kvar som en kraft som drev mig framåt i livet. Men bakslaget av att jag saknar min livskamrat, mannen där under som älskade oss och det faktum att vi ville göra allt för vår familj, har jag ännu inte accepterat eller lärt mig att hantera. Det gör ont helt enkelt. Men smärtan behöver vi leva med. Den får inte slå ner oss eller göra oss apatiska. Gör små scheman, delmål, enkla rutiner så som promenader, vackra platser du går till för reflektion. Var ute och titta på folk, umgås när du kan. Fortsätt skriv och ta en dag i taget. Du är inte ensam i att gå igenom detta. :heart:

1 gillning

Tack för din kommentar, precis så känns det.

1 gillning

Förstår att det känns konstigt både att jobba på huset tillsammans och att inte åka till fritdshuset som ni brukar.

Jag har inte ens orkat tänka så långt som till semestern. Stället vi brukar åka till kommer ingen att kunna ta sig till i år oavsett på grund av corona-restriktionerna, men det bir ju oavsett en annorlunda sommar där jag ska ha semester själv med barnen. Som tur var kommer min mamma att ha blivit vaccinerad till semestern så vi kommer att kunna åka hälsa på henne och i alla fall vara en del av semestern där. Hon bor i ett hus ute på landet med badmöjligheter nära.

1 gillning

Tack för din kommentar, det värmer att få uppmuntran från andra i samma sits. Alltså jag trodde inte att det skulle vara så här tufft när det ändå var ett gemensamt beslut men det sitter liksom i kroppen och gör så ont.

1 gillning

25/4
Söndag morgon. Solen kikar in genom sovrumsfönstret när jag vaknar och det skulle kunna vara en härlig känsla att veta att dagen ligger framför mig och att jag faktiskt kan bestämma helt själv vad jag vill göra. Istället vaknar jag med ångesttryck över bröstet och känslan av att hela dagen ligger framför mig blir totalt ångestladdad. Måste jag ta mig igenom ännu en dag? Glad att jag i alla fall drömt hyfsat neutrala drömmar. En period drömde jag om min man nästan varje natt och då var det ännu värre att vakna. Drömmar att vi lyckas lösa att problem och börja om tillsammans. Och sen vakna till den bistra verkligheten.

Jag trodde inte att det skulle vara så här tufft. Har läst mångas historier här på forumet av människor som blivit lämnade plötsligt (ofta där det funnits en annan med i bilden) eller som lämnat orimliga förhållanden där det efteråt inte gått att samarmbeta med den andra föräldern om barnen. Det förstår jag är orimligt tufft. Men min situation? Där vi var överens om att skiljas och där vi samarbetar fint kring barnen. Hur kan det göra så ont? Hur kan jag vakna med ångest var och varannan dag? När jag mår bättre tänker jag att nu har det vänt, nu kan det bara gå framåt, men sen plötsligt är jag där igen. I det svarta hålet där jag inte vet hur jag ska ta mig upp igen.

Idag har jag i alla fall en promenad med en kompis inbokad, det hoppas jag ska få mig att få lite bättre. Sedan skulle jag behöva läsa lite (läs: ganska mycket). Jag är halvtidsstudent just nu viket är både bra och dåligt i den sits jag är i nu. Bra eftersom det distraherar och jag tycker att det är ganska roligt att få göra något nytt. Det får mig också lättare ur ångestbubblan att få vara i ett annat sammanhang. Men det kräver också att jag presterar och det är tufft när orken inte finns.

Hoppas ni som läser här få en fin dag!

3 gillningar

Vad du beskriver allt bra. Jag funderar på om du kan ha hamnat i en depression…

Jag tror du ska vara försiktig med att längta tillbaka, jag tror du vet varför du lämnade, men det är en sorg ändå. Det måste man få sörja.

Tiden kommer att hjälpa dig, men under tiden kanske du ska söka samtalsstöd eller liknande?

Önskar dig att gott! Jag tycker du verkar stark även om du inte känner så :heart:

1 gillning

Du beskriver det väldigt fint.
Det man (och jag) nog inte tänker på innan är att även om man är hyfsat överens är det både en kraftig omställning och förändring av alla förutsättningar - och vi vet ju hur lätt vi som människor tar till oss och hanterar förändringar… :flushed:
Men - det är också en sorg över förhållandet som inte höll, livet som inte blir som vi tänkt, människan vi mist i vårt liv. Vi måste tillåta oss att sörja. :heart:

Vad skönt att du kan komma hem till mor, barnen får träffa henne och ni kan prata. Ha det skönt tillsammans, bada och kanske också bli lite irriterade på varann, det hör ju till när man hälsar på hemma! :sweat_smile:

Lycka till, fortsätt skriva av dig - det hjälper. :smiling_face_with_three_hearts:

1 gillning

Jag har ett psykolog som jag går till via vårdcentralen varannan vecka, men känner att det inte ger så mycket. Pratar liksom av mig om hur dåligt jag mår men känner inte riktigt att jag kommer vidare. Har gått tre gånger och “får gå” fem så snart är de tillfällena slut också. Sedan går vi också tillsammans till en familjeterapi mer för att reda ut vad som egentligen hände och hur det kunde bli som det blev.

Tack, du har så rätt. Det är både en sorg över hur det blev och att jag tror att jag reagerar starkt på själva förändringen. Försöker också tänka att jag måste tillåta sorgen, men så svårt när den tar över helt och gör att jag liksom får svårt att fungera.

1 gillning

De dagarna kommer och vi får lära oss att då gör vi bara det som måste göras. Barnen ska få mat, komma till skolan i kläder (glöm hela och rena), jobbet ska klaras av (vi behöver inte ge 110 % där heller), middag på bordet (finns färdiglagat på affären), mys med barnen framför Bolibompa, lässtund (om vi orkar annars myser vi), på med egen pyjamas och duscha, gråt, ät, sov (det som känns bra för stunden duger). Nästa dag blir bättre. Eller inte men då vet vi hur vi ska göra.
Vi får också bli ledsna framför barnen, vi kan också bli trötta och ledsna - det förstår barnen om vi säger det och inte gömmer oss.

Usch nu lät det här lite predikande… ta det för vad det är - jag kämpar med att leva utan att alltid försöka vara bra eller hela tiden vara ”lyckad” men inte är det lätt att jobba mot bilden av hur vi ska vara, eller rättare som jag tror att jag måste vara.
Här sitter vi alla i samma båt och det är skönt att veta.

2 gillningar

Japp, skriver under på ovanstående beskrivning. Jag vallar migsjälv som en hund. Kollar när jag är hängig och ger mig lite sparkar i baken. Berömmer när jag är duktig. Håller koll på deppiga tankar, jag kan inte stoppa dem men åtminstone säga till migsjälv att det är EN av möjliga skivor som kan snurra i huvudet. Det jag tänker är inte hela sanningen. Jag kan fördriva tiden med framtidsdrömmar också, och planera in konkreta saker som jag gör till verklighet. De bitarna, utöver basala grejer för överlevnad, är det som tar mig framåt. Mitt mål på lång, lång sikt är att hitta en kär vän att bygga livsprojekt med. Det vore fint. Något som består efter det att barnen flugit ur boet. Men just nu serveras ångest för dagen, den ska levas igenom också!

2 gillningar

Wow, vad bra du jobbar! Jag märker tyvärr att tankarna, eller snarare känslorna, tar över för mig och att jag då får svårt att komma ur dem. Tänker också att framtidsdrömmar är bra, lyckas jag få till sådana mår jag ofta lite bättre.

1 gillning

Så rätt! Är det också något jag faktiskt lärt mig i detta är det att inte ha så höga krav på mig själv, för när jag nu i mitt dåliga mående skalat av allt som inte är “måsten” eller som tar mer kraft än det ger så märker jag att det går ganska bra att leva på ändå.

2 gillningar

Tack för pepp! Men jag har verkligen inte rört mig mång millimeter åt något håll. Är snarare fullt upptagen av att medvetandegöra migsjälv om allt onödigt mående. Att jag kör någon slags argumentationspingis där jag säger stopp till migsjälv trots rivande ångest i bröstet är ju mest energikrävande. Jag kommer inte riktigt framåt men heller inte så mycket neråt. Det är som den där känslan på gym, ”kom igen, en armhävning till”. Men tyvärr inga endorfiner efteråt när jag slutat. Viktigast att komma upp ur sängen och sluta älta. Så fort jag är i rörelse funkar det mesta ok. Fortsätt framåt, ta en dag i taget och glädja åt de fina stunder som erbjuds dug i möten med andra! :heart:

3 gillningar

26/4

Måndag och vardag. Var lite tufft att vakna imorse igen men sen drog dagen igång och då var det bara att hänga med. Tror att jag ska försöka skapa lite bättre morgonrutiner även för veckorna utan barnen för att se till att jag kommer upp och startar dagen på ett bra sätt. Nu är det direkta känslan att bara snooza lite till tills jag verkligen måste upp, och vi har flextid på jobbet så är liksom ingen fast tid att passa på det sättet.

Gårdagen blev fin till slut trots den tuffa starten. Skulle ju promenerat med en vän men hen var tvungen att ställa in i sista stund. Kände där och då hur tårarna var nära och tanken på att bara åka hem igen kändes överstigligt ledsam. Då ringde jag helt sonika till en annan vän som bor hyfsat nära och sa som det var, att jag behövde få träffa någon för att inte deppa ihop totalt. Det är faktiskt det som varit positivt för mig i den här situationen, att jag vågat visa mig sårbar och sträcka ut handen till mina vänner på ett helt annat sätt än jag gjort förut. Och de tar emot, som ett fint skyddsnät har de funnits där hela tiden. Så igår åkte jag hem till min kompis, fick lunch och prata en stund och sen var jag plötsligt ute ut ångestbubblan.

Märker att jag mår så mycket bättre av sociala kontakter, så försöker att boka in så mycket som möjligt under mina veckor utan barnen. Men inte det lättaste med covid-situationen, när jag dessutom jobbar hemifrån så träffar inga kollegor heller. Ikväll har jag i alla fall lyckats få till både lunchpromenad med en vän och så ska vi ses ett gäng vänner på zoom för lite aw ikväll.

Hoppas att ni andra också har en fin dag, och att ni får en fin kväll.

4 gillningar

Jag håller med @TabulaRasa - när mina tankar går igång konstaterar jag att Radio Jämmer och Elände sänder igen. Jag konstaterar att Radion inte har någon avknapp så då dämpar jag volymen och låter den stå på i bakgrunden. Den säger ändå inget viktigt!

Dåliga dagar går inte det.
Då får jag pröva andra tekniker som Gnällkvarten i Deppfåtöljen - då sparar jag såna tankar på hög tills jag har min tillåtna kvart, sätter mig i lugn och ro med nåt gott och frossar i negativitet i max 15 min. Ställ klockan.
Eller vrida och vända på tanken och fråga mig vad jag kan göra åt det idag?

Riktigt dåliga dagar funkar inget.

Jag hittade många bra tekniker i boken ”Lyckofällan” av Russ Harris som min psykolog tipsade mig om.

Kram på er!

1 gillning