Tack för tips, kanske ska kolla in den! Min psykolog tipsade om det där med att försöka sätta en tid, det som du skriver om “gnällkvarten” men mitt problem är att när känslorna sköljer över mig är de så starka att det inte går att tänka att jag kan vänta med dem. Jag behöver snarare hitta sätt att distrahera mig själv och leda in positiva tankar i min hjärna. Men det är så svårt!
2 gillningar
Har också av min terapeut blivit ombedd att läsa Lyckofällan men håller med om att när känslorna sköljer över en så är det omöjligt att senarelägga de.
Snarare så att jag får panik och känslan att hela livet håller på att kantra. Sen några dagar så mår jag bra och sover bra, hoppas det blir lite stabilare nu och framöver så man kan anamma boken och terapeutens tips.
3 gillningar
Vad skönt, hoppas att det får fortsätta så för dig!
1 gillning
27/4
Arbetsdagen är slut och jag funderar på hur jag ska tillbringa kvällen? En bok? En film? Ett pussel? Det som jag längtade efter förut när kvällarna var fyllda av matlagning, plockande och nattande känns nu plötsligt så tomt. Har ingen alls lust att sätta på tv:n, pussla eller öppna min bok. Önskar att jag var en alla personligheter jag ser här på forumet som kanaliserar sin sorg, ångest och ilska i träning. Då kunde jag i alla fall bli lite vältränad på kuppen. Tyvärr är jag mer av en slösurfare.
Vad gör ni andra ikväll?
2 gillningar
Planterar om mina tomatplantor och hänger här🙂
1 gillning
Plantera om tomatplantor låter bra. Jag brukar alltid odla på min balkong men i år har jag inte orkat planera eller förså, får väl bli sånt sen som kan sättas direkt i krukor.
1 gillning
Hänger här, gör läxor med barnen som därefter får gejma, och våndas över att jag inte är en sportig typ med eget liv + sörjer huset och att jag nu så här års hade påtat 2 h i trädgården & njutit av mitt arbete.
4 gillningar
28/4
Tuff morgon som vanligt men hade en inbokad morgonpromenad så tog mig ut på den och blev ändå en bra start på dagen. Inser att jag ska försöka boka in fler sådana, kanske finns det kompisar eller kollegor som gärna har lite sällskap i telefonen över en promenad. Nyckeln för mig ligger nämligen att boka in med någon annan, är det bara mig det hänger på blir det annars alldeles för lätt så att jag bara drar täcket över huvudet.
Läste här på forumet igår om ett par som med mycket jobb lyckats börja om med varandra efter en otrohet, och det satte igång många tankar hos mig. I min process är jag så att halva jag ser framåt mot en ny framtid där vi samarbetar fint kring barnen och är mer “vänner” (så mycket man nu kan vara det med ett ex), bygger upp oss själva och kanske träffar nya och bildar någon slags härlig stjärnfamilj med nya relationer, ev bonusbarn etc. Men halva jag funderar mycket på om vi skulle kunna börja om. Vi har ju ändå 15 år och två barn i bagaget. Jag ser våra problem i två delar. Den första delen handlar om det praktiska, om den tuffa vardagen med npf-barn där vi inte jobbade som ett team och där jag kände att jag tog ett större ansvar vilket till slut knäckte mig. Den delen tror jag på ett sätt att det skulle kunna vara möjlig för oss att lösa om vi fick de rätta verktygen och om vi bägge var villiga att verkligen satsa. Den andra delen handlar om det känslomässiga och det är där jag står och vacklar. Jag vet inte längre vad jag känner för min (ex)man. På ett sätt älskar jag ju honom fortfarande, men frågan är om det är mer som jag älskar andra familjemedlemmar eller vänner? Jag funderar också på det här med attraktion. Det jag föll för hos min man var snarare det intelektuella än det fysiska och det känner jag har varit ett hinder i relationen. Jag tycker fortfarande att han är snygg och sådär, men jag har liksom haft svårt att känna det där riktiga suget i magen när jag sett på honom. Vi har alltid haft bra sex, men för mig har lusten handlat om andra saker än att jag tycker att han är “sexig”. Fast hur viktigt är det egentligen?
2 gillningar
29/4
Så har nästan en dag till gått. Idag besök hos psykologen. Kan inte riktigt bestämma mig vad jag tycker om att gå dit. Om det hjälper eller inte. Hon frågar varje gång vad jag vill ha hjälp med, vad jag vill prata om. Känner inte riktigt att jag är där än att jag kan styra samtalet, jag vill bara ha hjälp att må bättre. Sedan har hon flaggat för att nästa gång är sista gången, tydligen “får man” bara fem besök via vårdcentralen. Men sen då? Betvivlar att jag kommer att känna att jag mår bra om tre veckor när sista besöket är inbokat. Hon pratar om vikten av rutiner, att äta fast det tar emot, att det bra att träna etc. Sånt som jag vet men som ändå är svårt att genomföra när ork, lust och motivation tryter.
Just nu känns det bara som att det ligger en grå tjock filt över livet. Senast jag kände att jag hade sån där riktig ångest var i helgen men jag har heller inte känt mig glad sen den gick över. Mer bara jämngrått. Längtar till jag kan känna igen att livet är roligt.
Tänker att nån gång kommer jag förhoppningsvis dit igen. Frågan är hur lång tid det kommer att ta. Försöker att frammana positiva framtidsbilder av mig själv kanske ett år fram i tiden, nästa sommar kanske, men är liksom en omöjlig bild för mig att se.
Och hela tiden kikar små bilder fram som får mig att bli ledsen. Gick förbi disken med grillade kycklingar idag på butiken och plötsligt kom jag ihåg när vi var nyinflyttade här och köpte grillad kyckling när vi inte orkade laga middag. Hur vi planerade vårt nya liv här i området och hade det fint tillsammans. Hade glömt bort det minnet, men plötsligt dök det upp. Känns som sånt poppar upp hela tiden nu. Fina minnen som liksom ätits upp av det som varit.
5 gillningar
Japp. Detta är en del av sorgearbetet. Ett tungt, mentalt arbete. Som kräver sin tid och energi. Minnen och upplevelser struktureras om. Från era gemensamma till dina egna. Och ges ny dimension. Se till att röra på dig ofta. Ut och gå, cykla eller träna. Det behövs för att rensa ut. Allt kommer ta tid. Det kommer kännas bättre och emellanåt trillar du ner i hål igen. Men på sikt blir det bättre. 
2 gillningar
Idag kom barnen hit och det fick den tuffa och deppiga veckan att blekna. Plötsligt kände jag mig som mig själv igen och livslusten och energin återvände. Mina fina barn!
Träffade också (ex)maken som lämnade av barnen. Egentligen gör vi så att överlämningarna går via skolan men har varit ganska många undantag pga vabb, lov och annat, så att den ena fått lämna hos den andra ändå. Eftersom vi samarbetar bra så har det varit helt ok att göra så och idag kändes det extra bra. Jag har ju ägnat en hel del av veckan åt nostalgi och kanske lite idealiserat vår tid tillsammans. När jag nu träffade honom var han mitt uppe i en konflikt med ena barnet där han blivit arg och dragit in den utlovade glassen för ena barnet medan det andra barnet fått. Inte okej tycker jag som anammar ett nära föräldraskap och inte tror på straff. Särskilt med tanke på att vi har barn med nfp-diagnoser. De gör så gott de kan och kanske inte alltid KAN göra som förväntat och då ger det liksom inget att straffa förutom att det leder till en sämre relation med barnet. Det här var ofta en källa till konflikt, där barnens pappa alltid tyckte att jag var för snäll och jag tyckte att han var för hård.
Inte så kul med konflikt såklart men bra för mig med en påminnelse om det som inte varit så bra. Kändes också så skönt att slippa ge mig in i konflikten och försöka medla i relationen pappa/barn. Vi vinkade bara av honom och jag tröstade barnet. Kände inte alls någon längtan efter honom, bara skönt att han gick. Sen vet jag att det kommer komma dagar då jag igen saknar det vi hade och tänker tankar om att vi gjorde fel som skiljde oss. Men just idag tänker jag inte så och det är himla skönt.
7 gillningar
3/5
Hoppas varje gång jag känner mig glad och “vanlig” igen att det nu ska ha vänt, att känslan är här för att stanna. Men vet ju att jag ligger där och pendlar, det är hela tiden nära till dippen på något sätt.
Har haft en jättefin helg med barnen. Inte gjort något särskilt alls, men haft det mysigt tillsammans. Fick också in en träff med en kompis och hennes barn så jag fick till att träffa en annan vuxen också.
Men nu är det måndag igen och trots att barnen är här och allt är fint så känner jag mig lite deppig. Orkar inte riktigt ta mig för saker så hamnar här istället för att jobba. Vet inte riktigt vad det är, förutom såklart att det inte är som vanligt här hemma. Men inget som jag kan sätta fingret på som skapar känslan.
Sen är det väl också det gamla vanliga, att trots känslan jag fick i fredags när jag liksom kände mig nöjd över att inte leva ihop med barnens pappa, så ältar jag relationen om och om igen. Allt jag kunde gjort annorlunda. Egentligen tänker jag innerst inne att det nog ändå var det bästa att separera, men det är så svårt att släppa tankarna på om det inte skulle vara möjligt att börja om. Det vore lättare om jag bara kunde se framåt, se fördelarna med att leva isär. Men det är så svårt!
2 gillningar
Åh, känner igen dina loopar. Har försökt att klura ut nödvändigheten i dessa processer, det tycks ju vara så vanligt, allt jag läst om här. Det är en omstrukturering av den mentala livskaran. Vem som betyder vad bland alla våra relationer. Jag hade t ex glömt bort hur stark min önskan var att min partner skulle vara min kärlek och livskamrat mitt bland allt bråk. Jag var övertygad om att vad som helst var bättre än det vi hade. När vår relation löstes upp försvann det negativa, men jag ville hålla fast ändå. För någonstans trodde jag att det gamla fina bra skulle dyka upp ur röken. Men det gjorde det inte. Relationen blev till intet. Det vi kunde skapa fanns inte längre där! Men min önskan och längtan kvarstår. Och nu behöver jag förklara för mig att livet nu är utan allt det där. Jag behöver landa i det. Finna trygghet. Bygga styrka för att finna en ny livskamrat som vill bygga upp en fin gemenskap med mig.
6 gillningar
Vad fint du formulerar det. Det är tufft att landa och kunna bygga ny trygghet och styrka. Men vi fixar det! <3
1 gillning
7/5
Några dagar sedan jag skrev här nu. Har haft en fin vecka med barnen men ändå inte kunnat känna mig 100 procent glad. Ångesten ligger där under huden hela tiden även om den inte bryter upp till ytan. Känslan av “hur hamnade jag här?” Dels skilsmässan men också att ha två barn med extra behov som gör att vardagen och livet ser annorlunda ut än vad jag kanske trodde och drömde om.
Försöker att göra sånt jag mår bra av. Bokar upp så många kompisträffar som jag bara kan, men här är det kallt nu och svårare då att få till. Kör en del häng via zoom men märker att det gör mycker mer för mitt mående att ses irl. Längtar så tills denna Corona-tid är över för det som får mig att må allra bäst är att umgås med andra. Märker också att jag tyr mig extra till dem som själva genomgått en separation, de har en helt annat förståelse och för som det gått ett tag och de har kommit vidare så ger det också hopp och pepp om att jag också kan göra det. Funderar en del kring hur jag skulle kunna utöka mitt nätverk och knyta fler av den sortens kontakter. Har ju mina vänner men ser ett behov av att hänga med fler enstamstående som kanske vill ses på andra sätt, både med barnen och utan.
4 gillningar
10/5
Måndag morgon. Kändes faktiskt okej att vakna även om jag inte kände “hurra” för måndag och ny arbetsdag. Har mycket att göra just nu på jobbet vilket på ett sätt är bra för det distraherar, men på ett sätt stressar det för jag vet inte när jag kommer att dippa och kanske inte orka med att hålla ett högt tempo.
Var ett tag sen jag drömde jobbiga drömmar i alla fall vilket påverkar morgonkänslan. Även om exmannen ofta dyker upp i drömmarna ändå så kan det kännas helt ok om drömmen egentligen handlat om något annat och han bara är med i bakgrunden. Förstår ju att drömmarna är ett sätt att bearbeta och konstigt om de femton år vi haft tillsammans inte satt sina spår, men så tufft att han liksom alltid är med i mina drömmar.
Helgen har varit fin och jag har faktiskt varit glad alla dagar! Tror nyckeln är att jag bokat in kompisträffar varje dag, både zoom-varianter och irl. Det ger också en god spiral för jag blir också extra glad bara av att få vara glad. Hoppas verkligen att det kan hålla i sig länge nu, men förstår ju att jag inte är igenom detta än och att jag kommer att dippa igen. Hoppas bara att den här glad-perioden kan få vara så länge som möjligt.
4 gillningar
Ja just det där med drömmarna kan vara riktigt jobbiga, och beroende på vad det är kan det påverka nästan hela dagen då de sätter igång en massa tankar. Det är inte lika ofta jag drömmer om honom nu, det är mest om vi har haft någon kontakt eller om något annat dykt upp. Som nu när bonusdottern lagt upp bilder på en fotobok och gjort till sin son på Insta. Bilden på exet är hans nya och hennes son med och det tar så mycket att de nu ska vara del av deras familj.
Väver in saker jag läser här också, jag drömde att jag hittade brev han skrivit till sin nya om hur glad han var att han äntligen brytit sig loss från äktenskapet med mig, hur han aldrig känt så för varken mig el första frun som han känner för henne och en massa andra saker. Vaknade och var ledsen och känslan sitter i.
Ta vara på glad perioderna och fortsätt skapa tillfällen som du mår bra av
1 gillning
Ja, så svårt att skaka av sig känslan från drömmarna. Också det svåra med att jag kan påverka vad jag gör på dagarna, men jag kan ju inte påverka vad jag drömmer. Fast tänker ibland att om jag fyller på med annat på dagarna så kanske det också kan påverka drömmarna.
1 gillning
11/5
Jag fortsätter att må bra! Så himla skönt. Idag drömde jag till och med om exmaken och lyckades ändå med att inte trilla ner i depphålet. Hade bokat att inleda dagen med att morgonpromenera med en vän så det gjorde nog lite att jag inte hann vara “kvar” i drömmen utan det var bara att ta mig iväg. Sedan träffade jag igår kväll en annan vän, också för att promenera (aka umgänge corona-style).
Att vara social är ju det som ger mer energi och det märks verkligen! Framför allt att träffa min kompis igår fyllde verkligen på mina energidepåer. Vi ses inte ofta men så himla trevligt när det blir av. Hon skilde sig för tre år sedan och har verkligen gått vidare, träffat en ny, bytt jobb och verkar må himla bra. Sånt ger mig hopp om livet.
Några moln på himlen finns dock. I helgen som gick var det sex månader sen vi skickade in skilsmässopappren och jag har varje dag kollat mejlboxen efter info om fullföljande. Får lite ont i magen när jag tänker på det. Vet inte om jag är redo! Jag vill på ett sätt gå vidare, men på ett sätt vet jag inte om jag släppt hoppet om att det skulle kunna bli vi igen. Min hjärna säger en sak och hjärtat en annan. Lite rädd att jag ska dippa rejält när mejlet kommer.
Samma känner jag med den familjeterapi vi gått på. Nu är det snart en månad sen vi var där och jag har dragit mig för att boka in ett nytt tillfälle. Jag blev så himla ledsen av det senaste tillfället och känner lite också att vad ger det att dra upp det som varit. När vi började gå var min tanke att se om det kanske skulle gå att börja om, och då skulle vi ju ha mycket att jobba med, men om vi inte ska det? På ett plan ser jag att det nog kan vara bra oavsett, och att jag lär mig saker om mig själv och mina behov i en relation, men på ett annat plan är jag tveksam. Och jag är så rädd om mitt mående, så rädd för att ramla ner i ångesten igen.
1 gillning
Vi har alla olika lång väg till acceptans för att kunna gå vidare. Du kan tryggt luta dig mot att du faktiskt försökte seriöst med familjeterapin, men känner du nu att det kanske inte ger det du önskat, så är det faktiskt också en insikt som kommer bära dig framåt. Och då är det dags att släppa familjeterapin och gå en annan väg. Du kommer hitta den!
För mig är det nu drygt sex månader sedan jag klippte med familjerådgivningen (samt införde nollkontakt med X). Det var bra och rätt kan jag se nu i efterhand. Sammanfattningsvis gav FRG insikten att X inte vill leva med mig (även om han själv aldrig erkände det högt. Men hans ickehandlingar talar också). Det gjorde ont att tugga i sig, och jag tycker att det räckte att få den insikten och därefter inte pina mig mer med att vi skulle fortsätta terapin (som X ville). Ångesten som följde på insikterna fick jag lära mig hantera i egen terapi.
Prioritera ditt eget mående nu, och gör bara det du mår bra av. Du har antagligen redan lärt dig mer än du behöver veta om dig själv och dina behov i en eventuell framtida relation. Du gör helt rätt i att hitta din energi i umgänget med andra människor.
I början “tröstade” jag mig med att det kanske kunde bli vi igen någon gång i framtiden, men ju längre tiden går ju mer tänker jag att det förmodligen finns en bättre man för mig någonstans, någon som är bra för mig som den jag är nu, när jag gått genom allt detta elände och faktiskt utvecklats massor som människa. Chansen för en lycklig relation ökar antagligen om det inte finns en massa skit och svek i bagaget!
6 gillningar