Tack @Noomi uppskattar dina kommentarer både i min egen tråd och andras som jag har läst.
Jag har nog alltid varit en person som tycker om att reflektera, och analysera saker. Har nog alltid skrivit ner saker då och då för reflektion men även för att bearbeta olika saker och ting.
Jag har nog alltid varit lojal av mig och går in i allt med hjärtat och med fullt fokus. Har alltid varit så genom livet från barndom till 16 år inom försvarsmakten (mitt gamla arbete som officer). Gäller även familjen och vänner.
Jag kan ibland vara avvaktande i det sociala men de vänner jag skaffar ställer jag alltid upp för i vått och torr.
Jag har nog alltid varit en romantiker förmodligen från alla böcker jag läste som yngre, det i kombination med ovanstående har helt klart format mig till vem jag är idag. Jag är ett skilsmässobarn så jag vet hur det känns som barn när föräldrarna går isär, där någonstans tror jag att jag lovade för mig själv att den tjej/kvinna som jag blev kär i och älskade var den jag skulle vara trogen och ömsint mot. Har alltid sett framför mig hur jag och min fru går hand i hand när vi är gamla och njuter av livet tillsammans. Det har alltid varit en målbild som etsat sig fast i mitt inre.
Jag kan absolut vara hård och kall, men jag mår dåligt inombords när jag ser de jag älskar far illa. Min far är en person som jag älskar och beundrar men han är logisk och visar sällan känslor. Min mor däremot är en känslomänniska med ett fantastiskt stor och varmt hjärta. Under mitt liv har jag oftast stängt in mina känslor, och tröstat de jag älskar när de mår dåligt. Att se de jag älskar bli sårade eller vara ledsna är det värsta som finns för mig.
Det är nog här som motsatsförhållandet kommer in som du pekar på. Under våra diskussioner har jag absolut sagt saker som har sårat som hon anser vara anklagade.
Att beslutet är taget av henne, att jag inte anser att hon ger oss en chans nu när vi har lagt alla korten på bordet etc.
Problemet är att så fort jag ser henne gråta så brister mitt hjärta min enda reaktion blir att jag går fram och håller om henne för att trösta henne, beskydda henne mot allt ont.
Orden i kyrkan: I nöd och lust, i medgång och i motgång, dessa fyra ord klingar väl med den livsåskådning som jag försöker efterleva.
Jag vet som sagt att det kan ta slut, mina föräldrar är ett bevis för det, men den historiken definierar inte mig. Jag vill kämpa, jag vill tro att tillsammans kan man övervinna allt.
Så ja jag skulle vilja skrika orden, jag har sagt orden första gången genom en ström av tårar och hulkande, andra gången mer sakligt och återhållsamt. Varje gång har jag möts av orden:
Jag älskar inte dig, jag känner inget för dig längre. Det har gått för långt.
Varje gång dör jag inombords, och frågan varför vi inte har kunnat prata om dessa ting som vi gjort nu. Då hade vi ju kunnat stävja saker i tid.
Som de flesta andra så har vi satt familjen i främsta rum, vilket är naturligt och absolut inte fel. Dock längsvägen så glömde vi bort oss skälva och att även sätta paret (oss) i fokus.
Ridderligheten och gentlemans attityden kanske är försvunnen i samhället men samtidigt ett ideal som man tagit med sig från yngre år, där för mig ingår inte att medvetet såra något utan mer att trösta någon.
Som sagt hantera andras sorg kan jag, hantera min egen har jag alltid löst genom att stänga in, min styrka och tröst för att klara det har varit min förlovningsring samt min vigselring och hämtat styrka i alla svåra stunder från våran kärlek, gemenskap och samhörighet. Utifrån min reflektion till varför jag reagerar och bryter ihop totalt som jag gör är att, nu när min trygghet och källa till styrka rycks bort från mig och den jag litade på skulle finnas vid min sida så har jag blivit vilsen i mig själv.
Som du säkert ser i mina texter så är mitt inre helt i uppror, därav att jag sökte psykologhjälp vilket har varit fantastiskt. Min världsbild har förändrats, jag känner mig inombords tom och ensam. Ljusglimten är mitt barn, vårat barn som jag naturligtvis älskar otroligt mycket. Samtidigt är det två olika typer av kärlekar för mig, och jag behöver båda för att vara hel.
