Ett chockartat uppvaknande

[Martor]

Jag vet inte riktigt vart man skall börja, hittade precis detta forum och läst några trådar.
Jag inser att det finns många i min situation, med känslor av förtvivlan, panik och ångest. Jag ser också att andra har funnit sätt att övervinna dessa känslor.

Någon skrev levande död och detta speglar nog mitt tillstånd riktigt bra.
Jag vet inte riktigt vart man skall börja då allt sker i en otrolig hastighet, en hastighet som gör mig paralyserad.
Jag har varit tillsammans med min fru i 19år, med start på 20 nästa år, gifta sedan 2006. Vi har en fantastisk son på 9år, och ett härligt liv. Eller så trodde jag.
Relationen och äktenskapet har böljat av toppar och dalar vilket jag anser vara naturligt, vi har aldrig somnat osams alltid kunna säga förlåt.

Mitt jobb som officer har gjort att jag många gånger varit borta på övningar, även en utlandstjänst, vilket har varit tufft och satt sina spår. Men sådant som vi har lyckats lösa, trodde jag.

För 5 veckor sedan tog min älskade fru upp att hon ville skiljas, detta kom för mig som smäll rakt från höger. Jag minns knappt händelsen, jag vet att vi pratade om varför och hur hon kommit fram till sitt beslut. Där kom det upp att hon inte kände något för mig längre och inte älskade mig.
Jag har aldrig gråtit under mina 37 levnadsår, men de senaste veckorna har jag gråtit som ett barn. Finns ingen möjlighet att stoppa gråten, till viss del är befriande samtidigt som det är förlamande.

Efter att vi satt ner och pratade insåg vi att våran kommunikation var sämre än vad vi både trodde, mycket kom fram vilket kändes skönt. Det kom fram vad hon ville att jag behövde förändra, även jag berättade vad hon behövde tänka på.
Det är väl klassiskt, ena parten vill ha ordning och reda medan andra vill ha kärlek och värme. Värme i detta fallet handlade inte om sex utan, hålla om varandra, kramas, pussas, hålla hand etc.
Saker som alltid funnits i våran relation, som blossat upp då och då mensom alltid retts ut “trodde jag”.

Hon ville därefter fundera över sitt beslut.
Efter några dagar kom vi fram till att vi skulle försöka reparera vårat förhållande och försöka hitta tillbaka.
Under två veckor kändes det kanon även om rädslan alltid fanns runt dörren, jag gjorde och gör fortfarande de saker som hon klagat på. Upplever det ej heller som betungande nu, men heller aldrig uppfattat att hon ansett det vara ett så stort problem. Kände verkligen att vi var på gång, och det var ett annat flyt i förhållandet, vi fortsatta ha bra konversationer och diskussioner.

När två veckor hade passerat fick jag inte en liten smäll utan en högerkrok utan dess like.
Av en händelse kom ett meddelande upp på familjens iPad och nyfiken som man var så kollade man det. Det visade sig att min fru hade ställt sig i bostadskö med inflyttningsdag samma dag.
Dagen gick som ett töcken, jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då.
Den kvällen frågade jag om meddelandet och berättade hon inte trodde att det skulle fungera, att hon trodde att hon skulle ha börjat få känslor för mig igen men att dessa inte infunnit sig utan ville fortgå med skilsmässa.
Jag som kände att vi var pågång bröt bokstavligen ihop. Försökte förklara att man inte får tillbaka känslorna på två veckor utan att dessa sannolikt växer med tiden igen.
Förslag om parterapi mm kom upp men hon visste inte om hon kunde få känslor igen för mig eller om hon ville försöka få känslor.
Dagen därpå fortsatt vi att prata och efter den nattens “sömn” vill hon återigen tänka igenom.
Hon skulle iväg några dagar med jobbet och skulle då fundera lite.
Två dagar senare pratade vi igen och då hade hon beslutat sig för skilsmässa.
Vår son följde med min mamma som hade kommit och hälsat på under tiden för att stötta mig medan min fru var borta.
Jag och min fru satte oss ner när hon kom hem och började gå igenom procedurerna kring en skilsmässa när hon kände att hon ville åka till sina föräldrar och diskutera/bolla tankar med dem.
Sagt och gjort jag körde hem henne och lade mig i min fars tomma hus till dagen därpå, då jag skulle hämta henne.
På morgonen kom det slutgiltiga beslutet om fortsättning på skilsmässan och det var nu för snart två veckor sedan.
Dagen därpå skrev hon på ett lägenhetskontrakt, med inflytt 1 november.
Även jag lyckades i panik få tag i en lägenhet, efter att hon skrev på.
Så här står vi nu 5 veckor efter att jag fick reda på hennes vilja till skilsmässa, 2st lägenhet, ett hus som precis gick ut för försäljning, hon flyttar ut om ca 5 veckor, jag om ca 10 veckor från det hus jag älskar och som vi planerade vår framtid runt.

Jag bryter ihop dagligen, och fungerar knappt som människa, oförståendes till att man inte vill försöka hitta tillbaka efter 19 år är obegripligt. Hon har satt på sig en mask för att inte visa sina känslor, men jag ser dem i hennes ögon. Men den masken gör det bara än svårare för mig. När jag ligger och gråter, tittar hon bara på mig eller går därifrån, för varje gång så dör jag inombords igen och igen.

Vi satt och delade upp saker, saker som vi införskaffat med ett syfte, något som vi gemensamt valt för att ha i framtiden. Jag kan gråta över ett foto, ett glas, ett minne.
Jag vaknar up på natten skrikandes och gråtandes av ångest över en situation som jag varken valt eller behärskar. Min älskade son tröstar mig, det skall ju vara tvärtom. Jag har inte kunnat sova under de senaste veckorna ej heller ätit. För engångsskull lyckas man gå ner i vikt (9kg) kanske dock av fel anledning.
Jag känner mig så otroligt ensam och svag. Jag har alltid sett mig som en stark person, men just nu klarar jag inget.
En vecka sedan jag flyttade ut i gästrummet. Varje kväll är en plåga att gå och lägga sig, jag ser in i sovrummet, vårat sovrum med våran säng som vi nyligen införskaffade. Jag hör hur hon andas när hon sover, jag ser siluetterna av henne i rummet.
Det enda jag vill är att hålla henne, krama henne få somna vid hennes sida. I 15 år har vi somnat in tillsammans, vaknat upp tillsammans. Att lägga sig ensam gör ont, så otroligt ont.

Vetskapen att man snart skall lägga sig i en lägenhet själv känns hemskt, att få ha sonen hos sig varannan vecka känns outhärdligt, att inte få säga god morgon och god natt till den man älskar känns som en dödsstöt.

Gå i affärerna och titta på saker till nya lägenheten är outhärdligt, var tvungen att gå ut från HEMTEX då tårarna började strömma nerför mina kinder. Detta gjorde vi ju tillsammans!

Närtiden är smärtsam, husvisning av vårat älskade hem sker om en vecka, min fru flyttar ut om 5 veckor. Om 8 veckor är skall vi på en resa som min far bjuder på som varit planerad länge, en resa som jag och min fru sett fram emot otroligt mycket tillsammans, men som nu kommer kännas otroligt jobbig. Om 10 veckor flyttar jag ut sedan är det julafton och nyår strax därpå. Två högtider som alltid förknippats med skratt och kärlek, men som känns blytunga fyllda med sorg och gråt.

Många av mina vänner och även föräldrar samt syskon säger att det finns en ljusning, men allt jag ser är mörker.

Allt går så fort, jag hinner inte med varken kroppsligt eller mentalt. Jag vet bara inte hur jag skall fixa detta, min kropp och hjärna skriker: för din älskade son!
Jag vet bara inte hur, jag älskar ju henne av hela mitt hjärta, min själ till mitt sisa andetag.

[Mascot06]

Det gör så ont det vi blir tvingade att gå igenom.
En smärta som inte går att sätta ord på.
Jag befinner mig i samma tidsperiod som du, fast jag har inte hittat ett nytt hem. Livet känns som det är en mardröm och jag väntar på att vakna…
Efter 18 år går det inte att ta in denna förändring.
Jag hoppas att du orkar ta tillvara på tiden du är tillsammans med ditt barn, att ni hittar ert liv ihop.
Jag har min hund som nu blir min bästa vän.
Styrkekramar till dig

[namnlos]

Åh jag känner så för dig!
Det är ett rent elände och det finns ingen flyktväg.
Tillåt dig att känna vad du känner, älta och prata. Skriv här om du vill, här finns mycket fint stöd att få.
Kolla upp möjligheten att gå o prata med någon via jobbet alternativt vc.
Välj ut några få som du kan prata med och har förtroende för.

Ta en dag i taget. Först minut för minut, sedan kvart för kvart,halvtimme för halvtimme osv.

Jag lovar att du tar dig igenom det men det kommer vara ditt livs prövning. Du låter som en klok man.

Glöm inte att äta och motionera.

[christina]

Känner med dig. Din text är ett nödrop. Även om jag var den som drev igenom skilsmässan efter ett liv på 18 år tillsammans, så reagerar jag på just dom sakerna. Hur hitta inspiration att inreda igen? Att höra hans Clash of Clans plinga till på ipaden mitt i natten får mig också att storgråta, det låter som ett ljud i rymden. Som att jag faller fritt där, i rymd och död, och att det där ljudet plingar till som ett minne från det trygga liv vi hade tillsammans nere på jorden, i den där staden, på den där gatan, i det där varma huset, där vi hade äran att leva och sova tillsammans medan vi levde. En enorm slump och en kärlek och värme jag inte förstod vidden av förrän jag såg den såhär långt från utsidan. Är utanför tid och rum i det fallet.

Hoppas min tanke inte gör det värre för dig. Vill bara visa att vi är fler som känner samma. Och nånstans är det faktiskt kärlek. Det är ändå det ljusa.

[Johan40]

Hej! Mycket av det du skriver påminner om vad jag kände och upplevde förra sommaren. Att man inte kan sluta gråta, otryggheten och overklighetskänslorna. Kan bara säga att det blir bättre och det blir sämre men sakta går det åt rätt håll känslomässigt. Det kommer du att överleva även om det inte känns så.

Det jag däremot skulle vilja ge dig som råd av egen erfarenhet, är att inte ta stora beslut så som husförsäljning mitt i värsta krisen. Om du ångar dig som jag gjorde finns ingen väg tillbaka. Ni har ingen möjlighet ekonomiskt att behålla huset ett halvår till? Så du hinner landa och känna vad du vill. I mitt fall hade jag inte råd även om jag ville eftersom vi bara ägt gården i två år och renoverat en hel del som en del i ett långsiktigt projekt.

Det går inte en timme utan att jag ångar mig och längtar tillbaka till livet på landet. Nu sitter jag självvalt i en liten tvåa och vantrivs med livet. Hur som helst, man ska INTE ta stora beslut efter några veckor mitt i chockfasen.

[Mascot06]

Vi är också mitt uppe i en husförsäljning efter bara 5 veckor… jag har inget val. Studerar, noll möjlighet till lån.
Min älskade trädgård, som jag byggt upp under 13 år , kommer jag att sakna enormt mycket. Det är/var mitt stora intresse. Jag blir också tvungen att sätta mig i en tvåa med en hund och två katter.
Xet köpte sig ett radhus 14 dagar efter han släppt bomben. Han har många fula namn i mitt huvud.
Min ångest kommer och går. Den går ju inte att stoppa…

[Johan40]

Ja ibland har man inte möjlighet helt enkelt. Hur löser du hunden i en lägenhet utan hundgård etc.?

[Tellix]

Och hur löser du att plugga?

[Martor]

Tack för era kommentarer.

Kom på mig själv gå in i vårat sovrum i natt, sätta mig på sidan av våran säng och titta och lyssna på min fru när hon sakta andades. Jag kom på mig själv gråta sittandes vid hennes sida och prata med min sovande fru, säga hur mycket jag älskar henne, hur mycket jag saknar henne och hur mycket jag vill vara för henne.
Det enda jag vill är få krypa tätt intill henne, få hålla om henne och veta att det är vi.

Jag har sådant otroligt behov av beröring, är uppvuxen med kramar, att man håller om varandra känna fysisk kontakt.
Avsaknad av detta är förödande för mig, det kryper i hela min kropp, hela jag skriker efter att känna hennes arm runt mig, hennes händer som stryker över min rygg, håller min hand.
För mig är avsaknaden av den fysiska kontakten en tortyr och plåga, vissa drar säkert parallellen till sex. Det är klart att jag saknar och längtar efter det då det för mig blottar ens innersta känslor och väsen. Men det jag saknar mest är att kunna hålla handen, krypa upp i varandras famn i TV-soffan, massera varandra när andan faller på, säga godmorgon och godnatt med tillhörande kram och kyss/puss. Få ligga skeden (den stora) och känna närheten och känslan att man beskyddar henne mot allt ont i världen. Jag saknar det, jag längtar efter det och jag lider för varje minut, varje timme, varje dygn, varje vecka som jag går miste om det.

Men så är min verkligheten, jag känner mig, sviken ledsen och lurad. Jag försöket känna ilska och ursinne över situationen men jag kan inte. Det enda jag känner är obegriplig sorg, panik och rädsla. Över en ensamhet utan den jag älskar, en ensamhet som jag SJÄLV INTE VALT, något som jag aldrig kunde ana skulle drabba mig.

Idag skall hon åka till ett par vi har umgåtts en hel del med, förvisso från början hennes vänner men vänner som jag har kommit att uppskatta och trivas med.
Våran son skall följa med, inte en antydan att vilja få med mig. Dom skulle gå tipspromenad, fika och bara umgås, sådant som för några veckor sedan hade varit naturligt för oss att göra som familj…
Ensamhetskänslorna innan de åkte var grymma att känna, att sedan se dem åka skar i mitt hjärta medan jag satt kvar ensam vid köksbordet.
Ångesten och våndan gör att man bara vill lägga sig på golvet och gråta.

Man känner sig så otroligt liten och sårbar, jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om att jag kunde känna så här för någonting.

Skall livet vara så här, skall känslor som dessa alltid dyka upp? I min enfald så har jag hävdat att smärta är träningsvärk som lämnar kroppen (skitsnack, jag vet det nu), men ack så fel jag har levt. Jag har aldrig upplevt riktig smärta förrän nu.
Mitt hjärta briserar och jag dör inombords flera gånger om dagen.
Det gör ont att se den man älskar le åt något och i nästa ögonblick när våra ögon möts eller när vi nuddar varandra stelna till eller bli uttryckslös. Jag vill ju få henne att le med ögonen, få henne att darra av min beröring av välbehag.
Det gör ont att höra planer göras där jag är exkluderad.
Allt gör nu bara så otroligt ont.

Jag sökte hjälp hos en psykolog för två veckor sedan som har varit fantastik, också något jag aldrig trodde skulle hända. Har varit där två gånger, första gången var jag ett vrak helt i chock och är nog det fortfarande, andra gången kändes bättre. Nu idag hade jag verkligen behövt att träffa henne, men det dröjer en och en halv vecka innan dess då hon var borta.

Jag kastas mellan beslutsamhet för vad som behöver göras till den avgrund som äter upp mig inifrån. Tempot mellan dessa tillstånd går otroligt fort, paniken väller upp inom mig utan att jag har en chans att försöka tygla den och därefter kommer tårarna.

Har skrivit detta inlägg i etapper då jag inte visste om, restriktionen med antal inlägg och väntar på att kunna skicka in detta.

Hon kom precis tillbaka från dagens aktivitet med våran son och det andra paret. En aktivitet som skulle ta 3h, men som tog 6h utan att höra av sig. När hon kom hem så åkte hon direkt ut till stallet till hästen och kommer nu vara där i 3h.
Jag trodde i min enfald att man hörde av sig om man blev borta länge, igen så revs såren upp.
Till på köpet hade det varit ett stort sällskap med ytterligare personer som vi har umgåtts med, förvisso hennes kollegor men där även jag har varit delaktig.
Fattar inte att det kan göra så jävla ont. Jag känner mig så jävla ensam och lite värd. Jag vet att vi resonerar på olika sätt men jag känner mig totalt värdelös helt utan värde. Till råga på allt fann jag att hennes vigselring och förlovningsring låg kvar kvar på byrån. Jag vet att det har hänt förr och att hon glömt dem förut, men var åsynen av dem som ett knytnävsslag rakt i magen som fick mig att tappa andan. Jag blev likblek och tårarna började återigen rinna, kände inte igen mig själv i spegeln framför mig, ett darrande vrak som hysteriskt stod och hulkade.
Ringde henne senare och frågade om dem där hon bekräftade vad jag hade misstänkt att hon glömt dem, men i mitt tillstånd så var det en syn värre än döden.

Jag har läst många av era historier det känns skönt att det finns många som delar och har liknande upplevelser. Sorgligt att det är så många, samtidigt en tröst i att man inte är ensam. Även att se att det är så många som har tagit sig tillbaka eller är påväg.
Själv har man otroligt svårt att se ett ljus men det kanske kommer. Jag är innerligt glad att jag hittade detta forum, tack för att ni finns och delar med er av era känslor och öden.

@Johan40 Är väldigt kluven gällande huset, en del av mig älskar huset och det som det står för, en del av mig skriker av vånda gällande huset då detta är/var en del av den framtid jag såg för mig och den jag älskar. Ekonomiskt skulle jag säkert klara det men emotionellt har jag svårt att se att jag skulle kunna trivas där, känns som om huset och minnena har blivit besudlade. Men jag förstår vad du menar med snabba beslut, är normalt en person som vill analysera och reflektera över saker, men känner mig trängd och intvingad i en situation jag inte har kontroll över.

@Mascot06 Förstår fullt dina känslor och din ångest, känner dagligen panik över situationen, en situation som snurrar allt fortare utan att man hinner landa. Ja 19 år som vi haft är långtid precis som du säger och förstår dig. För mig innebär 19 år hela mitt vuxna liv, vilket jag läser mellan raderna även gäller för dig. Styrkekramar.

@christina Tanken gör det absolut inte värre, snarare en tröst i form av som du skrev att det finns många typer och dimensioner av kärlek.

@namnlos tack, jag försöker så gott det går men avgrunden känns otroligt djup, om jag förstått det rätt kallar man det här kolgruvan. Har tagit hjälp av en psykolog för att fixa vardagen, samt vänner att gråta ut hos, hjälper i mångt och mycket, men känslorna gör sig ständigt påminda.

[Mascot06]

Det är väldigt svårt att plugga nu… jag har väldigt förstående studiekamrater som stöttar mig. Det är jag så tacksam för…

[Mascot06]

Vi får se… katterna blir värst, för de har varit utekatter och är nu 14 år.

[Mascot06]

Åh… allt du skriver skulle kunna vara mina ord…
Att det kunde vara så hemskt att gå igenom detta är en chock i sig.
Att inte få den där kramen innan han åker till jobbet på morgonen. Att hålla handen när vi ska sova.
Vi tog alltid i varandra. Å plötsligt på några minuter är allt ett enda kaos. Om han hade börjat dra sig undan så hade jag märkt något , men inte då…
Jag hoppas att vi om ett år har tagit oss igenom detta och mår lite bättre då. Vi får kämpa på så mycket vi nu orkar och klarar.
Kramar till Dig

[Martor]

@Mascot06
Jag är grymt imponerad över att du fixar att plugga, försöker hanka mig fram på arbetet, iof så är det ibland en tröst då man kan fokusera på det… och inte det andra…
Ta hjälp av dina studiekamrater, jag själv lutar mig tungt mot mina kollegor, samtidigt så gör den gemenskapen att man under veckorna känner sig lite lättare. Försöker finna tröst i det, att de finns där måste ju innebära att jag inte är en allt för hemsk människa?

Vi har själva en katt på 13år, hon är van att vara ute. Men i och med kommande flytt skall vi försöka få henne till att bli en innekatt, känns sådär. Möblerna lär ryka när hon inte längre kan gå i trädgården och vässa klorna mot träden.
Frågan är väl vart hon kommer att vara, hon är en dyrbar familjemedlem för oss båda, och jag tror kommer att bli en stor tröst när det känns ensamt och tomt i lägenheten.

[Mascot06]

Djur har en läkande kraft på oss trasiga människor tror jag. De visar tillgivenhet och är oss trogna.
Se till att du får vårdnaden om kisse…
Min blivande xman vill inte ta något ansvar för något djur. Han vill bara rå sig själv. Ingen djurmänniska alls.

[kattis]

Lider med dig, känner igen så mycket av det du beskriver. Men det har gått mycket snabbt, måste ni fatta stora beslut om boende, husförsäljning så snabbt? Det känns omänskligt att pressas till dessa beslut mitt i chockfas.
Eftetsom jag ännu inte själv kommit ut på andra sidan av min egen sorg kan jag inte skriva av egen erfarenhet men jag är ändå helt säker på detta: Det blir bättre. Du kommer inte alltid att må så här. Att du sörjer nu är bra, då bearbetar du detta. Och av egen erfarenhet kan jag säga att man faktiskt kan nyorientera och anpassa sig rätt snabbt efter ny karta i livet.
För mig blir det extra plågsamt när jag har ett “helikopterperspektiv” och ser hur familjen plötsligt inte är hel, hur det jag tyckte var fint inte var det etc. Däremot hjälper det mig när jag byter perspektiv, när jag påminner mig själv om vad livet är och vad som ger glädje- det är ju de där vardagarna med barnen, någon utflykt, skratt på jobbet etc. Det finns kvar. Svårt att beskriva kanske men jag försöker tänka på detta och det hjälper mig.

[Martor]

@kattis
Tack, jag har inte landat i detta ännu utan bearbetar samtidigt som jag är i genomförandefasen.
Som du säger virvlar det på otroligt fort och förmodligen också därför jag inte hinner med mig själv.
Försöker hitta det du kallar helikopterperspektiv och kunna byta perspektiv, men man kastas snabbt tillbaka till det onda.
Tidigt idag jag vet men redan slängts tillbaka två gånger med ett hjärta som värker, första när jag såg min frus vacka nakna uppenbarelse och jag insåg hur längesedan jag höll henne i mina armar, andra när jag nu betalade räkningarna och delade upp hur mycket hon respektive jag skulle betala till månadens räkningar.
Sistnämnda kändes tidigt och konstigt att göra men ett nödvändigt ont för att ockupera mina tankar från annat.
Glädjer mig när du skriver att det gick förvånansvärt fort att nyorientera och jag hoppas innerligt att så blir fallet.
Som du säger barn är en strålkastare som lyser upp värmer världen som annars känns väldigt kall och mörk. Försöker ta fasta på det ljuset, jobbet och träningen, vänner och kollegor.
Jag är knäckt och bruten fortfarande, men hoppas på att läkas genom dessa saker i livet.

[Johan40]

De första att få en smäll är djuren - sen kommer barnen.

[Martor]

@Mascot06
Ja, jag är inne på att ha katten hos mig, samtidigt är det den katten vi kallar min frus katt, då katten är otroligt social och alltid tytt sig till min fru.
Den andra katten som tyvärr nu är död var ”min” katt, hon var en skrämd liten sak när vi skaffade henne som alltid gömde sig på katthemmet, när vi var där så kom hon självmant fram till mig och sedan dess fanns det ett speciellt band mellan oss.
Så jag är lite kluven till att vilja ta katten då min fru och hon har ett särskilt band mellan sig som jag kan förstå.
Vi får se om inte annat så kanske man får skaffa en ny katt. Dock kommer man bli väldigt låst med en innekatt…

[Mascot06]

Ja så är det… min hund ( så är det) har mått jättedåligt. Nu börjar han bli som vanligt när den första chocken lagt sig. Han fick problem med magen,typ magkatarr. Fick ligga på djursjukhus med dropp. Ena katten håller sig borta mer just nu, de märker ju av stämningen i huset.

[Johan40]

Är väldigt kluven gällande huset, en del av mig älskar huset och det som det står för, en del av mig skriker av vånda gällande huset då detta är/var en del av den framtid jag såg för mig och den jag älskar. Ekonomiskt skulle jag säkert klara det men emotionellt har jag svårt att se att jag skulle kunna trivas där, känns som om huset och minnena har blivit besudlade.

Jag kände precis som du, ska jag gå runt där i ett museum över det jag förlorat liksom. Det var nog det som gjorde att jag inte slogs för att på något sätt kunna behålla det (hade inte gått, men jag försökte inte ens). Nu 18 mån senare när jag i stort sätt slutat älska mitt X och kommit längre i min process, hade jag helt klart kunnat bo där och sett det som är och var bra med huset, vad JAG älskade. Jag skulle hugga av min ena arm för det. Säger bara att (och det skulle nog alla hålla med om) det inte är klokt att ta såna beslut så tidigt mitt i värsta krisen. Om du kan vänta, det är ändå bättre att sälja på våren och nu har ni ju ändå gjort allt jobb och skaffat mäklare - så det är ju bara att trycka på knappen lite längre fram om du känner lika då.