Hej @Haspen jag lider något oerhört med dig. Jag känner dina känslor och din förtvivlan som om den vore min, som du säger historierna speglar varandra ganska väl och jag kan till fullo relatera.
Ligger just nu en tom dubbelsäng, min fru 6 meter bort i gästsängen. Jag kan se hennes minsta rörelse, höra hennes andetag. Jag saknar henne och hatar ensamheten. Sorgen och paniken kramar mitt hjärta och stundtals vet jag inte vart jag skall ta vägen.
För några veckor sedan var den känslan konstant, nu kommer och går den när man minst är beredd på den. Jag ser kanske inte ljuset men jag nu åtminstone andas.
Mycket av detta är:
För det första pga av detta forumet, få ventilera tankar, känslor och funderingar. Skrika ut sin fasa, ångest och panik.
Det andra är att prata med mina vänner och kollegor, inte dölja några av mina känslor för dem som står mig nära. Våga visa min sårbarhet. Jag har under mina 37 år och större delen av mitt yrkessamma liv jobbet inom försvarsmakten, levt i en bild hur man skall vara och stängt in mina känslor. Nu rämnade allt och många av de närmsta har slutit upp på ett fantastiskt sätt, låtit mig gråta, prata osammanhängande lyssnat tålmodigt på mitt ältande. Jag är fortfarande där men som sagt jag kan nu andas mellan varven.
Det tredje var att tidigt söka psykolog, då jag insåg att jag både bildligt och fysiskt låg på golvet i fosterställning och grät som ett barn. Jag var oförmögen att sova, äta och fungera som människa. Jag åkte under flera nätter bil till klockan var 3 på morgonen, gick upp mellan 5 och 6.
Jag rasade under 3 veckor 10kg då jag inte åt något.
Jag vet genom mitt förra jobb hur kroppen reagera på trauma och kris samt hur kroppen stänger ner när den saknar sömn och näring. Jag kan allt det, varit med om allt det under kontrollerade former. Nu stod/låg man i och är fortfarande i en situation som står utanför min kontroll och att då göra det man vet är inte alltid så lätt.
Jag var ett vrak, när den lokala samordnaren hade träffat mig fick jag en akuttid till en psykolog, jag kom till henne 2 dagar efter att jag hade varit hos samordnaren.
Jag talade osammanhängande, grät och talade om min situation allt i en salig röra. Men det var det bästa jag gjort.
Jag kan varm rekommendera att ta proffesionellt hjälp, jag har varit tveksam och tvivlat tidigare, men inte längre.
Jag kan bara säga att jag har aldrig känt sådan smärta, on ät i hjärtat fysiskt, andnöd, panik, vånda, ångest allt ackompanjerat av gråt till och med skrik av smärta.
Först näst intill konstant, nu hamnar man ner där men fungerar ändå i huvudsak som människa. Mitt älskade barn var en avanledningarana till att jag tidigt sökte hjälp då jag inte var kapabel till att ta hand om honom på ett bra sätt.
Smärtan finns konstant i bakgrunden, men jag försöker att dämpa den genom samtal, genom träning och genom jobb, samt genom att försöka titta på de praktiska sakerna, naturligtvis vara på detta forum med alla underbara och fantastiska människor.
De praktiska sakerna gjorde jag pga att mentalt förbereda mig samt för att skapa en helhetsbild över situationen.
Jag är lyckligt lottad att jag och min fru nu har en fantastisk dialog och vi kan diskutera dom praktiska sakerna på ett samordnat och vänskapligt sätt. Naturligtvis måste jag ibland avbryta för att gråta, ta luft och för att överleva. Men vi gör det ändå gemensamt.
Förbered dig på en fortsatt obeskrivlig smärta, saknad och känsla av ensamhet. Men det viktiga enligt mig släpp ut det, tillåt dig att vara ledsen, det är ett sätt att reagera och att bearbeta.
Men som många skriver det initiala är att sätta dig i fokus, för att alla bas saker skall fungera som sömn och mat. Sök läkare för hjälp mot sömn problemenen, gjorde det direkt efter att jag träffade den lokala samordnaren, tar tabletterna sällan men vetskapen att de finns är en trygghet. När detta funkar så kommer du att börja kunna tänka mer logiskt och rationellt iallafall stundtals.
Som sagt jag själv har långt kvar och ser tyvärr att jag bara är i början på min resa, tidsinjalen för hösten är späckade av datum som jag stålsätter mig för där jag vet att jag kommer att kastas ner i kolgruvan på ett brutalt och omänskligt sätt. Datum som av bara tanken på dem gör att jag börjar gråta. Samtidigt måste jag leva för mig själv och framför allt för min son.
Stora styrkekramar till dig @Haspen, som alla andra finns jag bara en knapptryckning bort.
jag blev godkänd…
såg förhoppningsvis behovet och såg potentialen till läkning!
.Efter 37 år 4 barn tillsammans så var valde mitt ex att flytta ihop med en 23 år yngre tjej.Och jag läste allt skrev allt för att överleva dygnet runt.Jag fick även en deppression av allt som hände.Så var inte rädd att ta hjälp av sjukvården ./kram
️