Exakt, man får hålla fast i det som är stabilt. Berätta på jobbet så man kan vara sig själv där. Träna -extremt effektiv ångestlindring- och försöka sova. Sömnen är ju jättesvårt. Första nätterna fick jag hämta ett av barnen och lägga bredvid mig i sängen, det hjälpte lite. Jag går upp kl 05 och springer, lite knäppt men då försvinner värsta nattankarna och så blir man rätt trött och kan somna på kvällen. Och med nyorientering menar jag ungefär så här, de första veckorna glömde jag liksom bort det här hela tiden. Det hade gått så snabbt att det liksom satt i kroppen att vi skulle kramas, att han skulle smeka mig när han gick förbi mm mm, och varje gång jag plötsligt kom på att så var det ju inte längre, kom allt över mig igen som en kalldusch. Men nu finns det i mitt medvetande hela tiden. Det är inte vi längre. Det är snart varannan vecka som gäller. Jag pratar med min schemaläggare och anpassar jobbet. Inser att det faktiskt finns vissa fördelar. Tänker på hur jag kan lägga upp jobb och träning så jag får träffa barnen maximalt. Ja, min karta har faktiskt ritats om på två månader.
Du verkar ha många tillgångar i livet- jobb, kollegor, barn, träning. Håll fast vid det! Berätta vad som händer för omgivningen. Du kommer att ta dig igenom det här.
Förstår vad du menar, kände mig dock och fortfarande känner mig trängd in i ett hörn. Annonsen har nu legat ute snart en vecka och husvisning sker på måndag. Ytterligare en dag som kommer kännas väldigt tung.
Har börjat titta på de möjligheter som finns att fortfarande kunna göra sådant jag älskade, där grillning i trädgården var en stående favorit (genomfördes året runt). Inser känslan kommer vara annorlunda i en lägenhet men att man utan problem får en gasolgrill på balkongen 
, kanske inte likvärdigt, men ändå någonting.
Har som sagt skrivit på ett kontrakt på en lägenhet, ganska hög kostnad men den kändes ändå bra, det viktigaste var att det kändes som att sonen kunde tänkas att trivas där.
Min fru flyttar in i en lägenhet ca 1km därifrån vilket känns kluvet, bra för grabben som får nära samtidigt som distansen mellan oss är nära samtidigt som det känns otroligt långt bort. Eftersom jag fortfarande älskar henne av hela mitt hjärta hoppas en del av mig att separationen kanske kan föra något gått med sig, i att man börjar sakna varandra (hon).
Jag vet att det förmodligen är en utopi, men det sägs att hoppet är det sista som lämnar en, framtiden får utvisa vare sig jag vill eller inte…
hmmm på tredje visningen med paret som köpte huset, var jag tvungen att vara med och berätta för dem och deras snickare vad och hur vi renoverat fram tills nu. Det var bland det jobbigaste jag gjort - stå och sälja huset jag inte ville sälja och älskade. Där jag lagt så mycket tid och kärlek och att se det unga paret med drömmar i ögonen. Det enda som slår det är när jag lämnade bort min hund, när han började följa efter oss bort mot bilen - när han satt och tittade efter mig och sonen när vi körde iväg.
Tack, ja i detta fallet är jag lyckligt lottad. Jag pratar mycket med många, blir en slags debriefing för mig.
Har alltid tränat mycket, framför allt på gym vilket gör att man får ett bra adrenalinpåslag och kan fokusar. Passen har senaste tiden varit riktigt dåliga med dålig fokus och ingen ork, idag var första gången på 5 veckor som träningspasset kändes riktigt bra och det får jag nog tillskriva detta forum i mångt och mycket.
Att kunna ta del av alla livsöden och kämpa glöden hos alla är inspirerande, det gör att man kan skymta en ljusning i allt det svart.
Förstår vad du menar med sömnen, vaknar väldigt tidigt trots att jag är en kvällsmänniska som älskar att sova på morgonen. Senaste två veckorna har jag sovit i gästrummet vilket har känts fruktansvärt, detta har resulterat i att jag sovit i min sons säng, vilket han även bett mig att göra.
Han är som jag i otroligt behov av att få kramas och hålla om någon. Detta är också otroligt svårt som du själv beskriver med avsaknaden av kramar, beröring och smek.
Shit, sitter faktiskt och får tårar i ögonen, du beskriver känslan väldigt väl.
Jag har just nu svårt att gå på stan och se par gå hand i hand, lyckliga över sin tvåsamhet.
Jag som aldrig gråtit i hela mitt liv får av sådana scener en klump i halsen och ett hjärta som håller på att stanna, av avund då detta skulle varit vi som nu blev jag.
@Johan40 - hunden… det gör mej så ont om dej.
Jag har ju ena hunden o han har fasen räddat mitt liv. Den andra hunden kan jag inte ens tänka på längre.
Ja, nu började jag grina lite. Han var i alla fall med mig det sista ensamma halvåret i huset. Då hjälpte han mig igenom många mörka kvällar och nätter - och var en anledning att gå upp på morgonen. Men jag hör att han har det bra nu - det är det enda viktiga.
Grät oxå nu… mitt råd till alla som har djur är att kämpa för att få behålla dessa.
Det är nåt på utsidan av djur som gör gott på insidan av människor 
️
Seriöst, det är helt STÖRT!
Sitter och ringer runt till alla företag som vi har på autogiro inför räkningsbetalningar, för att kontroller så att räkningarna skickas till rätt konton nu när vi har separerade konton.
Flyttar och ändrar abonnemang då nya lägenhetsförsäkringar måste tecknas, grabbensförsäkring skall flyttas så han finns under min försäkring.
Lägga upp spreadsheets och bryta ner alla räkningar vilken räkning som tillhör vem, vilka som är gemensamma och vilka som betalas var för sig.
Då separerandet av konton genomfördes nyligen fungerar inte allt utan huvuddelen av samtliga räkningar dras från mitt konto.
Fördela hur mycket pengar hon skall skicka över, hur många procent mer jag skall betala kontra henne, säkerställa att det finns tillräckligt med pengar på mitt konto inför dragningar.
Allt var ju så jävla enkelt förut, ett konto där allt gick in, ett konto som betalade allt…
Känns så onödigt, snålt och hemskt att sitta så här.
Jag ville ju erövra världen med min älskade, möta alla motgångar och skratta åt dem, det var vi mot världen.
Nu sitter man här som en snål jävel för att få allt lika. Det var inte detta jag såg framför mig…
Ja du, nån ska göra det. Jag fick räkna på allt åt oss vid skilsmässan. Frågade X, ska vi ta det budet på gården och göra avslut. Ja, sa hon utan att veta om det var med vinst eller förlust - brydde sig inte, ville bara rusa framåt. Jag fick skriva bodelning etc - ja det är sjukt som så mycket annat!
Men…
fy fasiken va jobbigt…
Det måste ha varit fruktansvärt att lämna hunden som är en familjemedlem…
Dagen som började så jäkla bra, ett grymt träningspass där rygg och armar verkligen fick bekänna färg. Har inte haft ett bra träningspass sedan allt började, trött, saknat motivation och tappat fokus. Men idag då gick allt på gymmet.
Jobbet gick kanon, fick en hel del gjort inklusive privatekonomin på rast och under lunchen.
Sedan tog det stopp, började när vi åt middag. Min fru ville diskutera kring hennes utflytt vilket sammanfaller med höstlovet då grabben skall vara ledig.
Den enda jag vet att jag skall vara så långt borta som möjligt när hon flyttar ut, jag gråter så fort jag tänker på det, se hur den man älskar tar de saker man gemensamt införskaffat inför framtiden, se henne stänga dörren när hon går, dörren till vårt gemensamma liv.
Jag tårarna började rinna, vilket jag snabbt döljd och gick ut på en promenad för att skingra mina tankar.
När man kom tillbaka så hade grabben lagt sig och man kramade om den andra personen som betyder allt i mitt liv.
Vi satte oss i soffan och kollade på Sofias änglar. Frågade om hon ville ha massage då jag såg hur spänd och stel hon var, naturligtvis ville hon inte det. Dumt kanske men jag frågade om hon kunde massera mig. Till min förvåning gick hon med på det.
Så jag längtat efter hennes beröring, 6 veckor utan beröring något som har plågat mig något otroligt.
Kändes hennes händer massera mina stela axlar och det var himmelsk, balsam för själen. Tårarna rann nerför mina kinder, av saknad. Efter en stund slutade hon och jag frågade igen om hon ville att jag skulle massera. Den här gången ville hon det, mina fingrar fick äntligen nudda den jag älskar över allt annat. Massera axlarna, upp över nacken och sedan huvudet.
Känslorna blossade återigen upp och jag grät tyst , tårarna rann igen utan ett ljud, hon märkte förmodligen inget. Saknaden över att inte få sitta på detta viset och göra dessa ting för varandra känns så jävla fel. Att inte få beröra eller känna beröring är plågsamt och jag vet inte riktigt hur man ska kunna klara detta.
Slutade sedan och vi började titta på världens tuffaste jobb, la mig i fosterställning i soffan med huvudet vilandes mot hennes ben. Måste ha somnat omgående av utmattning då jag väcktes av min fru. Hade tårar som runnit längs mina kinder så måste gråtit i sömnen.
Ligger nu ännu en gång ensam i gästsängen, känns mörkt och kallt.
Känner mig så jävla ensam, trillar hela tiden tillbaka.
Det enda jag vill är att känna mig älskad, känna beröring och närhet. Jag saknar oss.
Dagen har verkligen varit upp som en sol ner som en pannkaka…
Den där känslan av att det enda man vill är att den man älskar ska vilja krama en, hålla om en när man ska sova ge en spontan kram. Saknar det så jag dör. Det värsta är att jag vet att det kommer aldrig hända med min man. Det är en sådan fruktansvärd känsla när den som man delat halva sitt liv med blir helt kall. Jag måste i mitt fall inse att min man har bara väntat på att jag skulle få nog och säga åt honom att jag inte klarar av att gå och vänta på att han ska bestämma sig för att verkligen jobba på att få tillbaka känslorna för mig.
Jag ringde honom och sa att jag ville skiljas för att jag inte orkar gå i detta och vänta på att han ska meddela om han vill fortsätta sitt liv med mig. Reaktionen var ju ganska odramatisk. Dagen efter fick jag ett sms där han undrade hur jag tänkt lösa allt praktiskt. Han ville att vi skulle prata men han behöver några dagar att smälta det här. Jag håller på att gå sönder, han behöver några dagar för att smälta… Skickade honom ett sms igår kväll och frågade hur det var med honom. ”Under omständigheterna ok. Funderar en del”. Min spontana känsla är att han tycker att det är skönt att jag har tagit beslutet åt honom. Så fruktansvärt sårande. Vem är han??? Betyder hela vår familj så lite.
Går helt i samma känsla, oförstående att hon inte allafall vill försöka är en tärande faktor tillsammans med avsaknaden beröring och avsaknaden av känsloyttringar från hennes sida. Jag förstår att hon stänger inne med sina känslor för att själv hålla sig stark, jag vet då jag själv gjort det under mina 37 levnadsår fram till nu. Men det är oerhört jobbigt att se då jag per automatik tolkar det till att våra 19 år tillsammans betyder intet.
Efter våra samtal förstår jag tillviss del varför hon känner som hon gör, då hon tycker att hon har framfört sådant som inte varit bra genom åren, liksom jag känner att även jag gjort det. Efter vi har pratat inser både hon och jag att kommunikationen inte varit så bra som vi trott, men vi vet NU vad som har gått fel. NU finns det ett noll-läge att utgå från, då jag inte förstått hur hon känt och hon inte hur jag har känt har har vi nu lagt allt på bordet. Egentligen små saker som har blivit stora, och att då inte försöka göra något åt dem känns så otroligt konstigt. jag förstår verkligen INTE. Innebörden: Män från Mars, kvinnor från Venus har för mig fått en helt ny innebörd, och en förstärkning i olikheter.
Det jag reagerar precis som du skriver är att han behöver smälta det, han som har drivit fram ett beslut, som du har tvingats ta ställning till. Sedan ställa frågan hur DU tänker lösa allt praktiskt känns enormt skuldbeläggande, känns som han medvetet sparkar på en person som redan ligger. Ja han tycker nog som du får en känsla av att det var otroligt skönt att någon annan tog beslutet.
Frågorna om familjens betydelse, dyker ständigt upp även för mig i mitt huvud. En fråga som väcker alla möjliga känslor och dyker upp när jag minst vill det.
Styrke kramar till dig @Jejo i dina stunder av sorg. Vet hur mycket det behövs och hur ensamheten greppar tag i en, tyvärr har jag upptäckt genom detta forum många som upplever denna smärta och ensamhet. Vi finns här och jag tror vi alla ägnar en tanke till var och än som delar ens situation.
En ny dag, med mixade känslor, med det är iallafall en ny dag framåt.
Ja det var som sagt bland det jobbigaste jag gjort. Som tur var hade sonen somnat i soffan när vi fikade med nya ägaren - så han slapp det direkta avskedet. Ja, han var en familjemedlem och barnens bästa vän - men för mig också ett verktyg i jakten. Eller rättare sagt han var ju bara två och precis färdig att börja hjälpa till vid jakt, många träningstimmar innan det. Så mycket av den jakt jag planerat kan jag inte utföra nu p.g.a. avsaknad av hund. Men man får skaffa en ny när man har möjlighet senare i livet. Men visst gör det ont när barnen ritar familjen i skolan och han fortfarande finns med på teckningarna.
Ringde banken idag. Måste få koll på ekonomin, se om jag kan behålla huset. Lättnaden när min nya bankman var min gamla granne som varit med om samma sak. Det blev en stunds gråtande och kändes så skönt att jag ska träffa henne och få en kalkyl för att se vad som händer om och när det blir en eventuell skilsmässa. Hoppet finns ju kvar…
Skickade honom ett sms och frågade om han verkligen var ok? Mår du bra? Kan du sova och jobba utan problem? Skrev också att jag tyckte att hans sms andades lättnad och endast ett intresse att lösa det praktiska. Att hans tystnad var väldigt kall. Fick ett svar att nej självklart mår han inte bra, många tankar som far runt. Det är skitjobbigt men att hans sms med frågor om hur jag tänkt lösa det praktiskt endast var menat att han fick intrycket av att jag ville ha en förändring snabbt och han då undrade hur jag tänkte lösa det de närmaste dagarna. Han förstår hur jag tänker och känner.
Ja, jag vet inte. Fan vad drygt det här är.
@Jejo
Starkt av dig att ringa banken, och en high-five för din handlingskraft.
Jag är som sagt själv bara i början på denna helvetesresa, så försöker göra allt för att överleva stunden.
Mitt sätt att hitintills för att rädda mig själv från alla demoner har varit att försöka fokusera och strukturera upp de praktiska sakerna. Svårt men egentligen mest för att vara förberedd och stålsätta mig mot det stundande. Jag insett att min fru inte riktigt tänkt igenom allt ännu och förberett sig fullt ut på vad som väntar. Just nu stålsätter hon sig enligt mig genom att stänga in alla känslor.
Även om jag gjort stora delar av det praktiska jobbet och att hon har kunnat åka med känns ändå bra då jag älskar henne av hela mitt hjärta och absolut inte vill henne något ont. Jag hatar situationen men samtidigt kan man visa vem man är och vad man står för och vilka värderingar man följer så vet jag att jag alltid kommer kunna titta tillbaka på den här händelsen vare sig det återigen blir vi två i framtiden eller om allt går åt helvete att jag gjorde min del. Att jag inte behöver skämmas över mitt agerande.
Detta har inneburit att jag har:
-Skrivit ner lista på all mtrl som sedan behöver fördelas, har sedan fyllts på i samband med våra diskussioner. Dock redan suttit och gråtit över den när jag skapade listan, vilket gjorde det lite enklare när vi satt tillsammans.
-Då vi har/hade delad ekonomi, och jag har varit den som betalat räkningarna genom åren på vårt gemensamma konto. Skrev jag ner en schablon för alla räkningar, vilka som tillhör ”mig”, vilka som tillhör ”henne” (ex fackavgifter, hobbies etc) samt sådant som är gemensamt boende mm.
Detta gjorde att man snabbt sedan kunde se hur mkt var och en skulle bidra med till hushållet, men även vad det skulle komma att innebära för oss båda ekonomiskt med respektive lön. Så länge vi bor samman (ytterligare 4,5 veckor) så betalar jag några procent mer på de gemensamma kostnaderna då jag får ut en något högre nettolön. Detta gör en själv lite mer uppmärksam på hur och vad jag kommer att ha råd med när jag lever själv med min son . Även en fingervisning om vad ett boende får kosta om jag vill ha ett fortsatt sparande.
-Började skriva iordning vilka förhållningssätt vi behöver sätta upp gällande ekonomin under tiden vi lever samman, samt när vi flyttat ut och sålt huset. Gällande våran son, avseende storhelger, varannan vecka, inköp av större saker som sonen behöver etc. Förhållningssätt till materielfördelning.
-Ringt runt till företag som vi haft gemensamma saker hos för att se hur och om det går att dela upp eller om man måste säga upp och teckna nytt exempelvis volvofinans för biliakort mm.
Otroligt jobbigt, gråtit otaliga gånger när jag gjort det samtidigt ett sätt att bearbeta som jag tidigare skrev och på något sätt att se behoven som vad som behöver göras då alla datum just nu är ett faktum för mig. Hon blev nog även lite brydd när hon enbart sett mig gråtandes att jag faktiskt har varit väldigt driven och målmedveten i allt detta.
Men det har varit väldigt bra underlag att utgå från, även för mig i mitt eget arbete med mig själv allt från vad jag måste köpa in dagen hon flyttar till vad som betyder något för mig.
Även jag har hoppet kvar, kanske blir det bättre att vi flyttar isär, förhoppningarna är att hon kommer inse och sakna mig och det jag står för.
En stor kram till dig @Jejo
Du om någon är handlingskraftig. Själv kan jag sitta och gråta över en gutjärnspanna som tillhör min man. Efter mötet med banken i morgon vet jag lite mer om vad som behövs. Vi ska ju även ut och gå, jag och min man i morgon. Då måste jag ta upp att jag egentligen inte vill det här. Att han har tvingat fram detta beslut med sitt agerande. Att det enda jag egentligen vill är att vi ska hitta tillbaka till varandra. Han känns bara som att han inte har några känslor över huvud taget.
Känns ungefär som:
Ok, nu vill hon skiljas. Då gör vi det, jag förstår att det är jobbigt för dig. Då gör vi det. Jag vill bara skrika MEN VAD VILL DUUUUUUU??? Har du inga tankar eller känslor. Fan han känns helt känslokall och varför har jag ändå så svårt att släppa honom. Den man han är nu är ju ingen jag vill vara gift med, jag älskar inte honom som han är nu. Den man jag älskar är ju den han var innan detta.
Igår såg jag ett sms han skickat till vår son: God natt! Jag älskar dig! Började gråta, tänk om jag hade kunnat få ett sådant sms av honom.
Stolpar man upp det på det sättet ser det nog gärna ut så, förmodar att huvuddelen av mitt liv som officer och chef, kanske hjälpt lite att hålla huvudet över ytan när det gäller den delen. Tittar man på den känslomässiga biten så är jag långt under isen, gråter flera gånger om dagen även om man försöker dämpa det något.
Hon är borta ikväll med kollegorna och skulle sova över hos en gemensam vän då det är en bit bort från oss. Unnar henne verkligen det och hoppas att hon får det roligt. Samtidigt känns ensamheten än mer påträngande och vetskapen om hennes stundande utflytt än mer panikartad.
Precis som du skulle jag bara vilja skrika av mina lungors fulla kraft: VARFÖR VILL DU INTE FÖRSÖKA? VI VET BÅDA VAD SOM GÅTT FEL, BÅDE DU OCH JAG VET NU VAD DEN ANDRA KÄNNER OCH VAD SOM BEHÖVER FÖRÄNDRAS!
Känner för dig @Jejo, du speglar alla mina innersta känslor just nu, där sorg och gråt är min ledsagare just nu.
På min sons skola har de fyra värdeord:
1.Mod
2.Handlingskraft
3.Medkänsla
4.Ärlighet
Har alltid beundrat dessa ord som beskriver på ett enkelt sätt hur man skall vara som människa.
Har försökt genom pågående situation att sätta in dessa fyra ord i det jag gör och agerar på. Det jag lyckas bäst med är nr 4, är jag bara ärlig i allt jag gör så är jag iallafall sann mot mig själv. Då jag älskar min fru och tvingats in i en mardrömslik situation sär det enkelt att vara ärlig.
3an funkar hyfsat, då jag älskar henne har jag verkligen lyssnat på vad hon sagt när vi pratat och jag kan förstå hur hon tänker, kan till viss del förstå hur hon agerar. Men jag kan inte förstå att man vill ge upp utan att ge det en chans när vi äntligen båda kunnat prata så vi båda förstår varandra.
1 är desto svårare, jag har inte modet att se på framtiden, för mig är den mörk och kall. 2:an, ja vissa saker funkar de gånger man lyckas nollställa hjärnan, kastas alltid tillbaka så allt tar lång tid.
Jag har insett att detta forumet hjälper mig otroligt mycket och ger mig energi pga alla er underbara människor som sammansluter för att hjälpa varandra, det är kärlek på riktigt.
Behöver du eller någon annan prata, avreagera sig finns jag bara en knapptryckning bort.
Du är väldigt duktig på att uttrycka dig i skrift, @Martor 
och i dina texter så framkommer (för mig iaf) en sak väldigt tydligt, som även illustreras med anekdoten om värdeorden i sonens skola… nämligen ditt eget behov av att vara en enormt stor och god person(lighet)!?
De där två korta styckena av din text som jag citerat, ser du själv att de står i rak opposition till varandra?!
Du kämpar som en gnu med dina egna personliga önskningar, förhoppningar och (undertryckta/dolda?) behov… samtidigt som du ställer väldigt höga krav på dig själv att bete dig på ett visst sätt. Ett sätt som du antingen är van vid (familjärt/uppväxt) eller som du lärt dig att högakta/se upp till. Storsint, högtstående, generöst, vidsynt etc. etc. etc.
M E N, hur är det inom dig… är allt det där altruistiska verkligen DU?
Har du någonsin ens övervägt att IRL göra som i ditt andra stycke? Vad tror du skulle hända?