Åh @Martor skickar en stor kram till dig!
När en så stor bit av det/den man normalt tänker på och uppfylls av känslomässigt försvinner, blir det ett tomrum. Det kommer att ta tid att fylla tomrummet igen- att utveckla nya delar av sig själv, lära känna nya människor, kanske nya intressen. Ska det vara en långsiktig “utfyllnad” av tomrummet måste det komma inifrån och växa långsamt. Tror jag.
Men det kommer att ske, och det du gjort från början i processen är att se sorgen i vitögat och ta in den. Mycket smärtsamt men en nödvändig grund för att komma vidare.
Du kommer att fylla tomrummet med nya känslor, du kommer att bli lycklig igen, finns få saker här i världen som jag är säkrare på!
4 gillningar
@Martor
Jag förstår din känsla… 4 månader.
Jag sov nästan inget i natt(heller).
Åkte “hem” till huset som står tomt nu.
Skrek ut min sorg och förtvivlan.
Dagen före julafton…
Jag har känt mig ledsen hela dagen, någon fattas mig.
Kram till dig
1 gillning
Lider med dig vännen.
Hur tillbringar du morgondagen?
Du behöver verkligen sova, inte för att det kommer kännas lättare men för att orka.
Varma styrke kramar till dig @Mascot06
Njut av dagen med barn och barnbarn.
Kram
@Martor
Hoppas du har en bra julafton med din fina son.
Det blev tyst nu när jag kom hem till min lilla lägenhet… inget drömläge. Trodde inte det här för 4 månader sedan…
I morgon ska jag förbereda flytt av mina två katter. De bor kvar i huset än så länge… stackare.
Kram
1 gillning
Ja, det är en surrealistisk känsla.
Vi har det trevligt men kan inte riktigt njuta till fullo.
Finns hela tiden en känsla som inte går att skaka av sig.
Kändes jättekonstigt vid julklappsinaslagningen igår att enbart skriva till A från pappa… var en olustkänsla att skriva dessa rader.
Lika konstigt kändes det vid julklappsutdelningen.
Eller när M ringde till A för att se hur det var… gjorde ont i hela kroppen. Eller när M skickade ett god jul sms… kändes så fel, vi skickade ju alltid dessa till andra med gemensam underskrift, nu skickar vi till varandra.
Vad mysigt att få dina katter, är det någon särskild ras? Börjar fundera mer och mer på att skaffa katt igen, men behöver fundera lite till kopplat till arbetstider.
Hoppas din dag ändå var mysig med dina barn och barnbarn.
Kram vännen.
@Martor
Jag väntade till em innan jag skickade God Jul t mannen. Trodde han skulle skicka först men nä.
Det var svårt att slappna av med folk runt omkring trots att det är min familj.
Tack å lov att barnbarnet vill helst vara med mig,: vi sitter i köket där är det inte så mycket folk säger min lilla guldklimp, 4år men å så klok. Så där sitter vi och bygger lego som han fått i paket, medan de övriga tittar på Kalle Anka
Ja, vet iof inte om jag hade skickat ett god jul sms om inte hon hade skickat om jag skall vara ärlig.
Ja jag kan förstå vad du menar trots att det är familjen, har bara min mor här men jag sjunker bort ibland iallafall bland tankarna.
Vilken underbar 4åring! Det är fantastiskt hur barn ändå ser vad andra behöver.
När hämtar du katterna imorgon då?
Nytt år, ny möjligheter heter det ju.
Det har nu gått nästan 4,5 månad sedan allt påbörjade.
De första månaderna med panik, förtvivlan, sorg och desperation.
Många datum med händelser förknippade med känslor och minnen. Allt från:
- Sonens födelsedag
- Bröllopsdag
- Försäljning av hus
- Frun flyttar till lägenhet
- Jag flyttar till lägenhet
- Julafton
- Nyår
- Och allt annat där emellan
Ett mående som har varit lika stormigt som en orkan. En inre resa om mig själv, om insikter och en självbild som ständigt är under förändring.
En nyttig sådan, där man tvingas att titta på egna beslut och handlanden, både sådana som får en att sträcka på sig av stolthet, men även sådana som gör att man helst vill gömma sig och skämmas.
Man inser att allt inte är svart eller vitt, där ofta gråzonen övertar, och rätt många gånger kan vara fel och tvärtom.
Just nu så känns det ganska bra, dippar kommer, vilket jag vet att de kommer att göra.
Jag försöker intala mig och förhålla mig till:
- Dippar kommer att komma, det är naturligt.
- När dipparna kommer, omfamnar jag dem med den smärta, längtan och saknad som den för med sig.
- Jag intalar mig att inte vara rädd för dipparna.
- Jag vet att dipparna kommer att gå över.
- Dipparna blir kortare och går fortare att ta sig ur.
Samtidigt har jag haft en otrolig hjälp:
- Nära och kära som stöttar.
- Kollegor, som är förstående.
- Forumet, att få skriva av sig.
- Att själv få försöka stötta någon som är nere. Ett vänligt ord lyfter både en själv och en medmänniska när den uttalas i rätt tid, på rätt plats och med rätt syfte.
- Alla ni fantastiska människor på forumet, som stöttar, utmanar och lyssnar.
- De underbara människor man mött från forumet.
Är det något jag har lärt mig är att våga be om hjälp, och att själv hjälpa när man kan och har möjlighet.
Julen
Ett sådant datum som jag har fasat över, sonen var dock hos mig och även min mor. Allt som allt blev det en lugn och skön kväll. Några tårar letade sig nerför kinderna på kvällen, mycket kopplat till när man tänkte tillbaka på tidigare jular.
Sonen skulle lämnas till M på juldagen vilket kändes tungt. Nu väntade mellandagarna med nyårsafton som slutkläm på året.
I vanlig ordning så var det middag hos min far på annandagen, även min mor var bjuden så hela min familj var på plats. Eller ja hela och hela, min egen familj var ju splittrad och det kändes den dagen. Trots att man är omgiven av den egna familjen och absolut inte ensam så kände jag mig otroligt ensam.
Nyårsafton, var ja som nästan vilken vanlig dag som helst. Satt själv hemma i lägenheten, men det var ganska okej.
Har haft nästan daglig kontakt med vissa från forumet, och detta har hjälpt mig något enormt så även denna veckan. Den vecka som jag fasat över. I slutändan blev det en riktigt bra vecka, en av de bättre på länge faktiskt.
Den saknad efter M som definierade mig i början har börjat mattas ut och förbytts från personbaserat saknande till ett saknande av ett sammanhang och tillhörighet.
Det känns som att myrstegen finns där, backar naturligtvis som alla andra,men just nu bryr jag mig inte.
Jag vet att jag måste och skall sträva framåt.
Även myror trots att de är små är otroligt starka i förhållande till storlek, och tillsammans är de oerhört målmedvetna som strävar framåt och kan flytta berg.
Så myrsteg är bra.
Även om jag nog egentligen inte tror på nyårslöften, och sällan till aldrig ger sådana så har jag bestämt några saker. Saker som jag skall förhålla mig till:
- Skilsmässan skall inte definiera mig
- Jag skapar min egen lycka
- Jag skall vara glad och stolt över den person som jag är
- Jag skall bli världen bästa och närvarande pappa
- Jag vill finna kärleken igen
- Jag skall våga
Jag vet att lyckan finns där ute och det är min uppgift att finna den.
20 gillningar
Härligt att läsa det du skriver. Jag tror du är på god väg mot att bli lycklig igen. Någon gång… Det gäller bara att hålla ut.
1 gillning
Tack för bra beskrivning och konstruktivt tänkande. Är själv i en riktig svacka och behövde lite positiv input. Jag tycker du verkar hantera situationerna med familjen, svackor mm på ett väldigt bra sätt!
2 gillningar
Hej dagbok!
Tråden har väl blivit lite av just det för mig, även om jag nu inte skriver lika frekvent. Men är ofta inne, läser tillbaka och inser att man faktiskt gör framsteg i den egna inre resan.
Tiden rusar så oerhört fort, dagar, veckor passerar likt ett höghastighetståg genom landskapet. Där landskapet är händelser och känslor.
Ibland vill jag så gärna stanna upp, och se mig omkring, men sveps iväg av tåget igen.
Tittar jag tillbaka till mitt förra inlägg så förhåller jag mig ganska väl till hur jag hanterar mina dippar som kommer allt mer sällan. Men finns där som en avlägsen släkting. Ofta gör den sig påmind vid ganska naturliga tillfällen, som nu inför stundande alla hjärtans dag. En dag som går i kommersialiseringenstecken men ändå har en betydelse. Även om man varje dag skall hylla kärleken och bekräfta varandra tycker jag ändock att tanken med dagen är trevlig. Men naturligtvis så visar den och gör sig påmind om det jag saknar.
Även när man tittar ut en fredagskväll eller helg genom fönstret, ser in i grannarnas lägenheter, när paret/familjen sitter samman och äter, pratar, har middagsbjudningar. Ofta sjunker hjärtat några snäpp, sätter mig då oftast på balkongen.
Sätter på musik i bakgrunden, tänder lite ljus och sätter mig i soffanmed en filt och en kopp te eller ett glas vin. Låter mig svepas med i minnen, drömmar och låter tårarna rinna fritt.
Känner mig överlag ganska glad, känner mig stark och känns som jag vet vad jag vill.
Färgerna som tidigare omgav mig i livet och världen som sedan blev en gråskala, har börjat få tillbaka sin färg. Dock dämpade färger men färgen runtomkring mig börjar komma tillbaka, solen som har gömt sig bakom de mörka molnen tittar fram mer ofta. Känner inte av värmen från strålarna men ljuset börjar komma fram och ger ändå hopp om framtiden.
En framtid som tidigare inte fanns.
Men ju mer acceptansen lägger sig och insikten sjunker in desto lättare kan jag röra mig framåt.
Har lovat mig själv att inte låsa in mitt hjärta, att våga känna.
Att våga känna tillit den dagen någon vill lära sig flyga med mig. Vandra längs livets stigar tillsammans hand i hand och möta våra rädslor, förhoppningar och drömmar tillsammans.
Jag hoppas att någon, någon dag önskar utforska vad livet har att erbjuda tillsammans med mig, men fram till dess så hoppas jag att de dämpade färgerna på himmelen och i natur blir några nyanser skarpare omkring mig.
Ensamheten känns inte lika skrämmande, den fysiska ensamheten fungerar utan är den mentala ensamheten som är det svåra och jobbiga. Jag lever, men jag är inte hel. Jag inser att jag känner mig hel genom att få känna samhörighet, med någon jag tycker om, få känna och framför allt ge bekräftelse till en annan människa som delar mina värderingar, mina förhoppningar. En vilja att ta sig an livet tillsammans.
Sonen somnade gråtandes in i min famn igår natt, han saknade familjen, att alltid kunna träffa sina föräldrar som han uttryckte det. Att få vakna upp på morgonen med både mamma och pappa, gå och lägga sig där både mamma och pappa kramade om och pussade godnatt.
Stunder som dessa känns oerhört svåra att se sitt barn lida och gråta. När han hade somnat så lade jag mig bakom honom och höll om honom, lät mina egna tårar rinna, för honom, för mig, för M, för familjen som inte längre är en familj och heller aldrig kommer bli så som min son önskar.
Jag sörjer inte M, även om hon är en fantastiskt mamma, men jag sörjer det som var, drömmen om en kärnfamilj.
Men vi hade ett bra samtal, även på morgonen idag.
Vi kom in på den dagen mamma och pappa kanske träffade någon ny, och oavsett så betyder sonen allt i hela världen både för mig och M. Mitt i det tittade han upp på mig och sa att han hoppades att om inte M och jag blev tillsammans igen att jag träffade någon som gjorde mig glad och som tyckte om att kramas efter som jag saknade det så mycket.
Kramade honom extra hårt och pussade honom, att ett underbart barn trots sin egen sorg ser andra i allt detta gör mig djupt rörd. Känns extra hårt att han skall behöva tänka på sådana här saker men jag är så tacksam över våran fantastiska son.
Men allt som allt mår jag ganska bra, känns som om det var lång tid sedan allt hände men jag kan krasst konstatera att allt fortfarande är i närtid. Men för mig så har acceptansen varit central, acceptans på alla nivåer.
Samt att tillåta mig att bearbeta, reflektera, sörja, låta känslorna spela fritt inom mig.
En jobbig och hemsk upplevelse men samtidigt en lärorik inre resa som hela tiden fortsätter. Där det blivit klarare kopplat till vad jag vill, vad som är viktigt för mig, hur jag ser på en relation. Hoppas bara att någon vill dela drömmen med mig, men det får tiden utvisa.
Ta hand om er därute, mina tankar går till er alla vare sig ni precis hittat hit, eller er som hängt här ett tag. Ni är fantastiska människor som lyfter, stöttar och hjälper era medmänniskor som söker sig hit. Fortsätt med erat fantastiska engagemang.
13 gillningar
Har precis läst igenom hela tråden. Vilken resa du har gjort! Det känns som att du har lyckats skapa lite distans till händelsen och att du nu vet vad du själv vill.
Hoppas jag själv hittar dit så småningom 
1 gillning
Hej @sleepwalker
Hoppas allt är bra med dig, även jag har läst din tråd. Känner igen många elementen, framför känslor som virvlar inom en.
Ja resan är minst sagt omtumlande, och jag tror heller inte att den någonsin kommer ta slut. Iallafall för egen del, dock så kommer den ta mer eller mindre plats, dämpas eller lägga sig i bakgrunden. För mig handlar det nog då om att förhålla sig till det och acceptera att det är en del av mig, lika väl som det näst intill slog ut mig (kändes det som) så har det även styrkt mig, och gör fortfarande.
Tror att man behöver se det som en föränderlig process där man måste acceptera att man sörjer och är ledsen, att inte vara rädd och gömma sig för dessa känslor för att de är skrämmande.
Vet att många tänker och skriver att man önskar tillbaka x antal år av sitt liv, jag kan och väljer för egen del att inte se det så.
Något som absolut inte fel men helt enkelt inte passar mig, de år som jag haft med X, har format och danat mig till den person jag är.
Vi har haft fantastiska år men där vi gick bort oss längs vägen.
Tiden har gått fort som jag tidigare skrev och rusar fram, hela process med genomdrivningen av husförsäljning, flyttar mm gick väldigt fort vilket tvingade mig att möta allting både på gott och ont. Utan forumet hade jag gått under, att få skriva av mig, reflektera och fundera. Dessa tre saker har skapat en acceptans till situationen som jag har behövt för att bearbeta, ett pågående arbete som jag har lång väg kvar på.
Men mitt stora tips är att reflektera över situation, över relationen, hennes agerande, ditt agerande, att försöka sätta dig in i hur hon tänker och varför. Slutligen acceptera hur situationen ser ut, och att den enda som kan gör något åt ditt mående är du själv. Vad framtiden bär med sig kan ingen säga, förutom att du själv formar den egen tillvägen till det som du definierar som lycka.
Lycka till vännen, vill du bolla tankar och funderingar så är det bara att skicka ett PM eller skriva tråden. Finns bara några knapptryckningar bort.
Naturligtvis kommer du hitta dit, det kommer vi alla att göra, tiden eller vägen dit kommer att variera, men vi har alla samma slutmål.
2 gillningar
Hej @Martor !
Tack för dina ord. Rent allmänt så är det väl bra, känslomässigt så är jag ett vrak. Det har gått en månad nu och jag är nog djupare ner i träsket än vad jag varit förut. Antagligen börjar jag, på något vis, “acceptera” situationen vilket både är skrämmande och knäckande.
Jag “ångrar” inte heller mina år med X, synd bara att det fick ett så abrupt slut… Hade nog aldrig kunnat förställa mig det här faktiskt.
Forumet är utmärkt och jag är så glad att jag hittade hit. Det finns så många fantastiska människor här.
Tack igen! Och detsamma gäller dig om du vill bolla tankar.
Hur orkade du i 6 månader? Vem tog initiativet sen? Hade ni/du försökt under de 6 månaderna ? Jag är i månad 4 nu. Igen riktig plan men jag vill prata med henne. Vi har ett gemensamt barn och särkullbarn.
Styrkekramar!
Orkade tyvärr ännu längre. Älskar man någon som säger att de inte vet vad de känner är det väldigt svårt att släppa taget. Har nog inte riktigt gjort det ännu trots att vi skrivit på skilsmässopapperen. Mår dock bättre, har vant mig vid att bo själv. Vill hitta tillbaka men det är nog väldigt långt borta då vi båda måste vilja, måste släppa allt gammalt och börja om som att vi är två nya människor som möts. Är dock svårt när man är sårad och lämnad.
Jag sitter dock inte och väntar, håller alla dörrar öppna. Har sett och fått känna på att det finns andra människor som tycker att jag är attraktiv, som gillar mig och tycker jag är rolig och intressant att prata med. Kommer det någon intressant människa som fångar mitt intresse kan jag inte längre garantera att jag vill tillbaka till min man. Bara att tänka den tanken är skrämmande då jag egentligen inget hellre vill än att jag och han ska kunna mötas och bli ”kära” igen. All denna tid och hans beteende har dock skapat en mur och ett avstånd mellan oss. Han har gjort mig så otroligt ledsen och har förstört så mycket med sitt agerande. Jag har vuxit och blivit väldigt stark då jag helt plötsligt är ensam ansvarig för ett stort hus och allt vad det innebär. Ser att jag klarar mig faktiskt själv vilket ger en styrka även i nästa förhållande med vem det nu än blir.
Lycka till med allt! Jag är verkligen inte över allt och mår fortfarande dåligt ibland men inte lika ofta. Jag kan vara glad på riktigt.
6 gillningar
Hej dagboken!
Har nu gått ett tag sedan jag skrev sist.
Är ofta inne på forumet även om jag inte skriver lika mycket som jag gjorde förr.
Tiden rusar fram med en obeskrivlig hastighet, många gånger funderar jag över vad man faktiskt har gjort under denna tid.
Tiden då betänketiden är slut närmar sig även den med stormsteg.
En resa som har varit omtumlande, desperat, förtvivlad men även en resa som har lärt mig mycket om mig själv också. Framförallt vad jag vill och vad jag känner.
Vet att jag skrev i början på året i min egen tråd om mitt “nyårslöfte” att “våga”, något som jag verkligen försöker förhålla mig till på många sätt, inte alltid lätt, inte alltid roligt men samtidigt berikande.
Och det är klart, hade man inte vågat så hade jag inte skrivit på detta forum. Jag hade inte träffat fantastiska människor från forumet och då hade jag förmodligen inte varit där jag är idag.
Jag har inte längre paniken och den bottenlösa sorgen som under lång tid kamperade som min vapenbroder. Däremot så har livet tagit en helt annan vändning än vad jag trodde sommaren 2017.
Livet just nu är verkligen som ett grått streck, inga större variationer eller glädjeämnen. Naturligtvis gör jag saker, träffar vänner, familj och har min son. Men det VV boendet är ju också en konstant påminnelse och kvitto över situationen och att man missar halva hans liv.
När jag skriver att livet är ett grått streck så menar jag nog att allt går nu på rutin, tummen i spåret, dag ut och dag in. En dag oavsett om det är en vardag eller helg ser mer eller mindre likadan ut:
- Ett morgonpass på gymmet.
- Jobb alt annan aktivitet.
- Eftermiddagspass/kvällspass på gymmet.
- Netflix alt TV
- Sömn
Och sedan på repeat…
Det är väl livet i stort, inte det mest upphetsande och roliga om jag jämför med mitt gamla liv, och de glädjeämnen som då förgyllde livet och vardagen.
Saknar sammanhanget i livet, känner mig många gånger otroligt ensam trots min familj och vänner.
Saknar vardagen att dela eller iallafall möjligheten till det, möjligheten att dela upplevelser med en vuxen människa jag tycker om.
Inser ju även att det blir mer komplicerat den dagen man träffar någon, men då loopar jag tillbaka till nyårslöftet “Våga”.
Det mesta löser sig när viljan och förståelsen finns.
Har funderat mycket på mina känslor för X:et och inser att de är väldigt varierade. Har tagit ner henne från piedestalen som jag tidigare satt henne på, reflekterat mycket över mig själv, henne och vår relation.
Jag förstår och accepterar varför vi hamnade här men har fortfarande svårt att förstå och acceptera att det inte kom upp tidigare, så att vi hade kunnat göra något åt det.
Då menar jag att verkligen koppla in de resurser som finns tillbuds.
Som det var nu så var beslutet mer eller mindre redan taget från X:et, där jag hamnade i bakvatten något enormt och där underströmmarna verkligen drog ner mig under ytan.
Samtidigt så inser jag, att hade vi två enbart pratat om det, utan att ta extern hjälp så hade vi säkerligen hamnat här oavsett.
Men 19år fortfarande en lång tid och vill nog fortfarande påstå att huvuddelen av dessa år var väldigt bra.
Stora faktor som påverkade varför vi är där vi är, stavas nog i:
- Att vi var väldigt unga när vi träffades (förändrade mål, värderingar, förhoppningar och drömmar)
- En bristande kommunikation som vi trodde var bra men som vi inte vidareutvecklade och underhöll, kopplat till ovanstående.
- En parrelation och en kärlek som vi inte underhöll utan fokuserade enbart på familjen och glömde därav paret.
I slutändan så är det ju viljan som styr oss och det var väl det jag insåg ganska snabbt att den saknades hos mitt X, det var nog också då jag slutade att kämpa emot. Vilket påbörjade min egna bearbetningsprocess.
Tittar jag tillbaka så inser jag också att jag omöjligt hade kunnat ta mig dit jag är nu utan:
- Forumet och dess fantastiska människor, livsöden och kämparglöd
- Familjen
- Vänner
- Kollegor
- Forumvänner som man träffat/träffar och ofta pratar med över andra medier.
- Träningen
- Att reflektera både över mig själv och eget agerande, X:et och relationen ur ett objektiv perspektiv. Försöka sätta mig in i hennes situation.
Jag tror nog även för egen del att denna resa kommer att fortsätta hela livet för mig, det är mycket man tar med sig och i vissa fall tacksam över att ha fått uppleva. Låter kanske konstigt men skilsmässan har:
- Lärt mig mycket om mig själv som jag tidigare skrev
- En förståelse på ett annat plan över andra människors behov
- En utvecklad empati för andra människors problem och livsöden
- En större insikt i vikten av kommunikation och ett aktivt lyssnande
- Vikten av att våga säga det man tycker, positivt som negativt.
- Vikten av att våga generellt, då det är jag själv som skriver min egen berättelse och fyller sidorna i min egen livshistoria, både de glada som ledsamma delarna i berättelsen.
Funderar och tänker mycket på framtiden, mina önskningar och drömmar som fortfarande kvarstår.
För kändes allt detta jobbigt och tungt, se ett liv utan X. Nu ser jag detta som ytterligare en del av min bearbetningsprocess.
Även om X inte vill dela dessa drömmar med mig så hoppas jag att jag möter en annan kvinna som skulle vilja utforska vad framtidensstigar leder, tillsammans med mig och se vad dessa skulle kunna ge.
Jag har även insett att jag faktiskt kan få känslor för andra personer förutom mitt X. Något som ger mig hopp om livet, att jag är kapabel till att känna känslor på det sättet igen till en annan människa.
Jag lovade mig själv att våga, men värna om mig själv.
Jag är oerhört rädd för att bygga en mur där jag glömmer att bygga en dörr/bakdörr eller öppning i.
Jag vill minnas att det finns ett citat/ordspråk som lyder:
“Jag tänker, alltså finns jag”.
För mig blir nog innebörden mer “Jag känner, alltså finns jag”.
Jag har bestämt mig för att våga, alltså måste jag våga känna saker som:
- Sorg
- Glädje
- Ilska
- Saknad
- Kärlek.
Alla dessa saker tillsammans med andra känslor gör ju att jag känner, och det gör mig i slutändan levande.
Att jag kan bli kär i någon oavsett om den är besvarad eller inte så innebär det ju att jag känner alltså lever jag.
Om jag kan bli arg eller ledsen för något så innebär det ju att jag bryr mig och känner, alltså lever jag.
Ja livet har verkligen tagit en ny vändning, där jag helt plötsligt står på ruta ett skulle man kunna säga dock med en ryggsäck och bagage med ofantliga proportioner.
Jag läste ett inlägg, tror det var om man fick ångra någonting i livet, vad var det?
Kan ha varit en annan frågeställning, men utifrån många svar så rörde det sig om den relation man lämnade eller blev utkastad från.
Har funderat mycket på den, och inser att jag ångrar absolut inte de senaste 19åren av mitt liv. De har ju varit bland de bästa i mitt liv, fantastisk minnen och upplevelse med kronan på verket min/vår son. Att det finns saker i relationen man kan ångra absolut, att man inte var klokare vid vissa tillfällena, men det är ju inget som går att ändra nu.
Men relationen mellan mig och mitt X har ju danat mig till den person som jag är idag och den underbara son som vi nu har.
Men även om tiden rusar så är 38år ingen ålder och många år väntar där jag hoppas att någon vill dela mitt liv med mig, och utforska kommande år. Men ordspråket skynda långsamt är ett bra och slående motto. Följt av ödmjukhet, empati, förståelse och kommunikation.
Tack för att ni finns därute, håll fanan högt och fortsätt att kämpa. Vi alla är värda den kärlek som vi verkligen förtjänar. Minns, omfamna smärtan och håll den nära, ni känner alltså lever ni.
Varma kramar till er alla
9 gillningar
38 är verkligen ingen ålder och… nu hoppas jag vid Gud att du inte tar illa upp om jag här och nu säger som jag tänker utan omskrivningar 
… så alltså, om du visste vad jag avundas (men däremot INTE missunnar på något vis utan bara lyckönskar) dig möjligheten att kunna bilda familj igen och i vuxen, mogen, medveten och vidsynt ålder få ännu en chans att ge det ett nytt försök (iaf vissa fallgropar kan ju undvikas)…
Ta väl vara på den chansen som du har framför dig, livet och lyckan väntar på Dig, @Martor 