Ett chockartat uppvaknande

Martor · 5 April 2018 15:56

Har aldrig tagit illa upp över vad du skrivet förr @Noomi så varför skulle jag nu.
Man behöver försöka se saker ur ett objektivt perspektiv därför läser jag oftast saker många gånger. Tycker om ditt sätt att skriva där du många gånger är utmanade i tankesättet vilket är positivt i den egna processen man är inne i. Minns väl i början där jag ibland behövde läsa dina svar flera gånger innan jag svarade men där jag var oerhört tacksam för de klarsynta och utmanade frågorna eller påståendena.

Ja jag hoppas väl att någon form av familjekonstellation väntar i framtiden, men det får väl framtiden utvisa.. Ser ju gärna att den man träffar har egna barn då jag tror en relation när man själv kommer med barn underlättar förståelsemässigt med prioriteringar och annat som kommer behöva ske.

Nu vet jag inte varför du avundas, då jag tror att det finns många män som bara väntar på en fin kvinna som dig @Noomi, allt handlar ju egentligen om den där muren, den inbyggda flyktvägen och att våga. Men att skynda långsamt.
Mogen, medveten och vidsynt stämmer ju ganska bra på dig när man läser dina inlägga, så skulle nog vilja säga våga veckla ut dina vingar vännen.

Kram och tack för allt stöd jag fått av dig genom och under denna pågående resa.

Noomi · 5 April 2018 16:11

Ska jag våga mig på att vara mer självutlämnande här är än jag egentligen är bekväm med på öppet forum så är det själva chansen till ny familjekonstellation jag hade önskat mest. Jag har fött fyra barn, men de två som är mitt allt och som fortfarande är med mig IRL är nu i övre tonåren. Den här processen ledde mig till vägs ände på flera sätt och jag kan alltså inte försöka fler gånger hur gärna jag än vill och det gjorde att exet försvann han med.

Det är inte bara lite känsligt att tala klarspråk kring detta, men oooooooooooooom jag hade vågat så hade jag berättat att om jag varit du, i din ålder… så hade jag gjort en helt annan prioritering när det gäller framtida familjekonstellation än du skriver här ovan

Bäst att sluta här tror jag

ALL framtida Lycka till Dig, @Martor

Martor · 5 April 2018 17:08

Kram @Noomi vännen
Förstår vad du menar😊

Tellix · 5 April 2018 17:27

Jag har undrat hur du har det. Jag lever också i det där ingenmanslandet där allt bara rullar på utan någon egentlig mening. Jag tror, när man harvat runt där tillräckligt länge börjar man nog utan att man tänker på det göra avstickare och upptäcka andra grejer som ger en mening. Det gäller bara att hålla ut. Det känns som du är en bra bit på väg.

Noomi · 5 April 2018 18:40

Vad bra att du förstår

Om jag vågar mig på att föreslå så; var öppen, var tydlig, var (brutalt om det krävs) ärlig, värna och prioritera alltid din son över allt annat och låt ingen kvinna någonsin tvivla på att den prioriteringen faktiskt är en dealbreaker, hitta henne som på alla sätt aktivt visar VILJA att satsa på er två… och våga sedan språnget!

Du har (majoriteten av) livet framför dig

Sorgsen_man · 30 April 2018 08:30

Läst hela tråden! Du är grym! Hoppas du har det bra nu!

Martor · 15 Juli 2018 07:48

Hej alla ni där ute.

Tiden rusar när man har roligt brukar man ju säga.
Även om man inte alltid har roligt så rusar tiden likväl.
Satt och läste igenom min tråd, insåg att det gått en lång tid senast jag skrev i min tråd.

Inser ju också att det beror på flera saker men en av de sakerna är väl just att det går framåt.
När jag läser så känner och och minns jag, smärtan, ångesten och paniken som jag levde i förra hösten. Jag minns även hur forumet stöttade och hjälpte mig, blev den livlinan som gjorde att man orkade ta sig igenom en tid av mörker och kaos. En känslostorm jag aldrig tidigare upplevt och mött, men ni mina vänner lyckades hålla mig ovan ytan och det är jag otroligt tacksam för.

Har hänt många saker sedan jag senast skrev, många av de datum, händelser som jag fasade över har passerat och upplevts. De flesta gick betydligt bättre än jag trodde och förväntade mig.

Min egna födelsedag.
Var en speciell upplevelse att inte ha den man tidigare levt med vid sin sida denna dag.
Inte ett ord från mina förra svärföräldrar sedan 19 år, kändes också konstigt att man helt plötsligt betyder så lite för några man tidigare umgåtts med så mycket, rest med, firat högtider med mm.
Man kanske ytterligare ett kvitto på hur ytlig världen ibland är.
Den formella skilsmässan och emottagandet av tingsrättens beslut om fullföljd.
Även detta var något som jag funderade över hur jag skulle må och känna när jag emottog beskedet, men kändes faktiskt helt okej. Minns att jag tittade på papperna, ryckte på axlarna och sedan satte in dem i pärmen med personliga saker, värde handlingar mm.
Våra gemensamma vänners bröllop
Ojojoj detta var något som jag verkligen fasat över, visste ju att denna händelse låg en vecka efter att skilsmässan hade gått igenom. Vi skulle båda vara där och fira ett äktenskap baserat på kärlek, trohet och lojalitet. Att svära inför vänner och familj om att finnas för varandra i nöd och lust… och här satt man själv och precis tvingats att bryta denna heliga ed…
Jo tjena kändes som en utmaning utan dess like…
Hade även bestämt mig för att hålla ett tal, då jag gärna ville framföra ett till mina vänner. Tog ett tag att skriva ihop ett, men var orolig att jag skulle bryta ihop mitt i det, men det gick bra. Togs emot med skratt, och tårar och många kom sedan fram och tackade för det fina talet.
Bäst av allt var kanske att se X:et sitta och titta ner i bordet under hela talet.
Totalt sett var det en fin tillställning som jag är oerhört glad över att ha fått vara en del av.
Skolavslutningen
Detta var X:ets vecka men jag skulle naturligtvis vara på skolavslutningen då min son slutade 3:an. Det som kändes nervöst var vetskapen att svärföräldrarna skulle vara med. Några jag känt i 19år och men varken sett eller hört från sedan allt började i Augusti 2017. Detta trots att de flyttat till samma stad som oss och defakto bor granne med X:et…
Blev inbjuden till fika efter hos X:et, vilket jag naturligtvis tackade ja till då sonen ville det. Min mor var även med. Blev lite stelt de förra svärföräldrarna låtsades som ingenting, och var näst intill att min förra svärmor tog i hand när vi hälsade. En surrealistisk situation, men sonen var nöjd och glad och det är huvudsaken.
Semester
Ja ni… semester ja… ett älskat ord, men som nu mer ingjutit fruktan än glädje så fort man tänkt på det. Något man tidigare sett fram emot men som nu injagat väldigt turbulenta känslor inom mig. Sorg, fruktan, ånger och panik parallellt som man behöver visa glädje, spänning och entusiasm för min son. För detta är hans tid, det är hans stund att få återhämta glädjas med sin pappa.
Semestern har passerat till hälften, då två veckor nu gått där jag har haft sonen hos mig, nu väntar två veckor med jobb innan ytterligare en vecka ledighet med sonen v31 och sedan v33.
Dessa två veckor blev inte alls som jag fasat över. Snarare tvärtom!
Först några dagar i Sthlm med massor av museumbesök, Grönan sett följt av camping på en helt underbar camping.
Fått möjlighet att träffa en underbar person som jag insett att jag utvecklat känslor för, fick även möjlighet att kyssa denna fantastiska kvinna.

När jag läser tillbaka i min tråd som har blivit ganska lång under de gånga månaderna och faktiskt snart ett år sedan allt började, så inser jag vilken bergochdalbana det har varit. Jag inser också att det inte är över, utan kommer fortsätta. Men det har blivit en del av mig. I början skrev jag att jag ville hitta tillbaka till den person jag var innan allt detta…
Men jag förstår samtidigt att det kommer aldrig gå, för den personen finns inte mer…
Däremot kan jag återfinna känslan i olika saker, men denna här händelsen har fått mig att växa som person och är nu en stor del av mig. Jag har insett att vissa saker behöver jag förändra, vissa värderingar har fått utvecklas, modifieras för att nu ligga som en grundplåt med de nya erfarenheter och reflektionerna som jag tvingats möta.

Något jag verkligen har tagit med mig är:

Omfamna känslorna, möt dem och rid ut stormen.
Våga, var inte rädd för rädslan, rädslan är bara en känsla och man ska aldrig vara rädd för en känsla.
Hur mörkt det än är så finns det alltid en ljuspunkt. Öppna ögonen och se alla små ljuspunkter som omger en. Ta dessa och för dem samman så att de tillsammans bildar och skapar ett starkare ljus i livet.
Bygg inte upp murar omkring dig utan att bygga in en “fail safe”, dvs en bakdörr.
Värna om dig själv och ditt hjärta men förvandla det inte till sten.
Våga känna, känner vi så lever vi. Oavsett om det är glädje, eller sorg eller alla andra känslor däremellan.

Skrev tidigare att jag utvecklat känslor för en fantastisk person, och har väl insett det under en ganska långtid. En person som stöttat mig och funnits där, en person som jag ofta pratar med vare sig det är via text eller telefon. En person som har väldigt fina värderingar, en oerhört stark person som hela tiden kämpar för sig och sina härliga barn.
När vi först började prata så fanns inga tankar på att jag någonsin skulle kunna utveckla känslor för någon även om jag hoppades.
Men med tiden så insåg jag vilken underbar person detta var och mina egna känslor överrumplade mig då jag trodde att jag hade murat in mig.
Men som devisen, Jag Känner Alltså Lever Jag, så har jag tillåtit mig att känna.
Oavsett om känslorna var/är besvarade eller inte men jag måste ändå våga.
För det jag känner är ändå att personen får mig att vilja bli en bättre människa, har fört in ljus i mitt liv. En person som utmanar mina tankar och ständigt får mig att le vid våra konversationer.

Oavsett om känslorna är besvarade eller inte så är det en person som jag uppskattar enorm mycket. Jag ser det som en förmån att kunna få känna på detta sätt och inse att framtiden inte behöver vara mörk i och med en skilsmässa och det mörker som man levt i.
Om det innebär att att personen enbart vill vara min vän så är det fortfarande en ynnest, då det är omöjligt att inte trivas i hennes sällskap.

Vart vill jag egentligen komma med allt detta när jag senare läser tillbaka är nog:

Livet tar inte slut.
Smärtan är en del av livet, men också något som gör att vi lär oss uppskatta det vi har.
En hopplös situation, går att vända runt till något positivt.
Våga att känna, våga att leva, vi har fått en chans på denna jord att leva ett liv, vi själva äger förmågan att påverka vårat liv.
Se inte alltid svårigheterna, fokusera på möjligheterna, när ett hinder/svårighet uppstår så ta det då. Förvänta dig inte det värsta för då kanske du missar chanserna.
Dippar kommer alltid finnas, men blir färre och kortare med tiden.
Älta i syfte att reflektera i syfte att kunna acceptera och gå vidare, då får ältandet en funktion som för tankarna framåt.
Livet är fortfarande fyllt med vackra underbara människor, låt inte EN person förstöra bilden.

Så någonstans så ser jag ändå ganska hoppfullt på framtiden.
Tack för att ni finns där ute mina vänner, ni är underbara och starka.
Kämpa trots att det känns mörkt, svårt och tungt. Ni är inte ensamma, vi finns alla här i hjärta och själ.
Men glöm inte bara att ni är här, innebär att ni har börjat ta kommandot över er situation. Ni har styrkan, ni är värdefulle och betydelsefulla glöm aldrig det.

gittan6308 · 15 Juli 2018 08:11

Va kul att höra att det går bra för dig .För mig har det gått drygt ett och ett halvår men inte kommit lika långt . Beror nog på min neurologiska sjukdom som jag oroas av./ kram

Skipper · 15 Juli 2018 08:15

Fin läsning!️

Tott · 15 Juli 2018 09:08

Jag är så fantastisk glad för din skull min fina vän

Glas · 15 Juli 2018 13:43

Så fint och skönt att läsa din text. Önskar dig all lycka med allt @Martor

Sorgsen_man · 16 Juli 2018 13:51

Håller med övriga! Väldigt glad för din skull!

Martor · 22 Juli 2018 22:26

Uppdatering en av många.

Så vad föranleder denna uppdatering, var ju inte så längesedan jag skrev här senast.

Men vissa saker har ju utspelats, semestern är igång osv.
Känslorna håller sig hyfsat stabila, dippar lite då och då vilket är naturligt och ej heller ovanligt.

Första veckan har nu passerat då sonen är iväg med X på semester, ytterligare en vecka innan han kommer hem.

Veckan som passerat har varit omtumlande i positiv bemärkelse, har fått förmånen att återigen få träffa den person som jag utvecklat känslor för.
Reflektionen är att på frågan som vi många gånger ställer oss:

Kan man någon gång känna lycka igen?

Jag kan bara svara för mig själv och det är att, ja, jag kände känslor av lycka och genuin glädje under tiden jag träffade henne.

Jag inser också hur lika vi är när vi pratar värderingar, i vårat sätt att bemöta varandra, saker som jag tidigare saknat men som jag finner hos henne.
Hon har en otrolig personlighet som får mig att le vid minsta tanke på henne.
Jag minns att jag satt och iakttog henne när hon pratade, hennes vackra ögon, skrattgroparna som vackert uppenbarades när hon log, de härliga skrattrynkorna kring ögonen som vittnade av att hon har lätt för att skratta.
Jag har tidigare skrivit att jag har fallit för henne, med början av ett intensivt skrivande mellan varandra som vittnade om en vacker person med ett vackert inre i sina tankar.
Att sedan se varandra där det yttre matchade det inre gjorde ju inte saken sämre. Att sedan få träffa och ytterligare lära känna denna fina person under några dagar, visar bara ytterligare att magkänslan och intuitionen kändes helt rätt.

Så helt sonika så kan jag villigt erkänna för mig själv att den där dörren till mitt hjärta har öppnats och nervöst och skräckslaget sträcker jag ut handen mot en kvinna som jag har fallit för.

Om handen mottas eller inte, ja det får väl framtiden utvisa.
Jag kan bara hoppas att hon vågar ta min utsträcka hand, fläta samman våra fingrar och tillsammans vandra livets oupptäckta stigar.

Då frågar sig säkert många, men varför utsätta sig för osäkerheten att återigen bli ratad…
Jadu…

Jag får nog återigen hålla fast vid ett inlägg runt nyår som jag skrev, för att jag måste våga.
Jag får inte vara rädd för rädslan, och i detta fallet så är hon värd att jag utsätter mig för eventuell smärta, jag själv är värd att återigen få finna kärleken.
Finns inga garantier i livet vi alla här inne är ett smärtsamt bevis att så är fallet, men vi har samtidigt dragit många slutsater och erfarenheter som förhoppningsvis kan hjälpa oss att fortsätta framåt och även finna det som vi är värda, någon som tycker om oss för dem vi är.

Man kan helt enkelt säga på frågan varför?
Because she is worth it…

Dessa känslor har fått mig att sväva på moln även om rädslan att ramla ner ständigt finns.
Man kan ju då också fråga sig:
Jaha du, hur tänkte du nu om hon väljer att inte ta din hand…?
Svaret blir väl då:
Because she was worth it…

Skulle så bli fallet så hoppas jag fortfarande kunna vara vän med henne då hon ger mig så otroligt mycket i utbyte. Vet att jag ställde frågan till henne några gånger:
Vart har du varit i hela mitt liv?
Och precis så känns det, även om jag inte ångrar något med mit liv men det känns som hon verkligen klaffar på alla nivåer, mentalt och fysiskt.

Så från att först en omtumlande vecka med underbara upplevelser så möts man idag av ett SMS från X.

“Hej Jag har träffat en man, sonen har träffat honom och hans barn”

Sedan var det lite mer, men ganska oväsentligt.

Sonen ringde precis och fick då reda på att de var hos honom nu och skulle sova där inatt och sedan åka till kusten.

Jahopp!?!
Hur kände man inför detta då?
Jag ju tänkt dessa tankar ganska mycket sedan hon ville skiljas. Men nu står vi inför SMS:et som jag fasade för, förr.

Naturligtvis har jag en del frågor, typ:

Hur länge har de träffats?
Vad är det för en person?
Går sonen bra ihop med honom?
Med hans barn mm?
Vet våra gemsamma vänner om honom, träffat honom?

Verkar som om de blev tillsammans vid midsommar om sonen mindes rätt.
Hmm jahopp då var det ju ganska snabbt marscherat att sonen skulle sova över där, tänkte jag.

Men samtidigt så kände jag inte så mycket, faktiskt var en av känslorna, vad bra.
För det visar väl ändå på, att då var ju inte skilsmässan helt bortkastad, uppenbarligen har hon ju träffat någon som hon anser vara bättre än mig.

Samtidigt så blev ju resonemanget direkt, och ett som jag fört med mig själv under en tid:

Jag har ju fallit för en underbar kvinna som jag har blivit kär i, vore väl konstigt om då inte X som var den som lämnade då också faller för någon man som hon finner vara en bättre matchning än mig?
Är det någon skillnad att jag faller för och träffar någon än om hon faller för och träffar någon?
Svar på båda frågorna för mig blir ju, Nej. Inte konstigt alls, kan jag då bli sur över det? Nej

Utan att grotta ner mig för mycket så kan jag ju tycka att om det var i midsommars som de blev tillsamman så var det kanske lite snabbt att introducera i form att de sover över hos honom, jag hoppas då att hon har den goda smaken att hon och sonen delar rum och att inte hon och han delar säng medan sonen sover i ett eget rum…
Var det till nyår de träffades hade jag nog tyckt att hon kunde hört av sig lite tidigare…

Men summan av kardemumman är väl att det varit en omtumlande vecka på ett väldigt positivt sätt, där jag insett att:

Jag är över X:et, men saknar det jag hade i familjekonstellationen.
Jag har verkligen fallit för en underbar kvinna med den finaste och härligaste personligheten som jag har träffat. Att hon sedan är vacker som en ängel med utslaget vackert hår som inramar hennes vackra ögon och härliga leende gör inte saken bättre.
Oavsett utgång gällande mina drömmar och förhoppningar så är livet värt att levas, och man skall inte vara rädd för rädslan.
Det är vi själva som skapar vårat öde, framtid och våra minnen.
Because Life is Worth it

Kram på er alla där ute.

Sorgsen_man · 23 Juli 2018 05:38

Martor! Du är värd all lycka!
Håller tummarna för att hon tar din utsträckta hand!

Martor · 23 Juli 2018 07:17

Tack jag med, kan inte tänka mig en mer perfekt kvinna. Lite kantstött, med livserfarenheteter både goda och dåliga, med hjärtat på rätt plats. En fantastisk mamma med lika härliga barn.
Ja listan kan göras lång, men hon får mig att känna mig lycklig och betydelsefull, helt enkelt hel.
Som jag tror jag skrivit innan så får hon mig att vilja bli en bättre människa utan att göra våld på mig själv.

Så ja jag kan inte mer än att hoppas, och våga ha dörren öppen. Vill hon så finns jag där, vill hon inte ja då får man möta det då.

Martor · 23 Juli 2018 22:34

Förbannad och frustrerad.

Vaknade i morse ganska glad, hade en märklig dröm där X skickade en bild på ett sovrum med texten:
Jag och sonen har haft det bra, han har kommit bra överens med min nya och hans barn. Vi ska nu strax gå och lägga oss tillsammans.
P.s Bilden är på det rum som jag och min nya smög upp till då vi var i behov av att mysa lite själv d.s.

Vaknade upp med ett skratt minns vad många på forumet brukar skriva om att man såg sitt X med den nya göra alla möjliga saker. Jag skrattade till för att jag vet precis vad mitt X tycker om och hur hon är i sängen och tänkte som så: Haha det var ju en jävla tråkig film att titta på:joy:

Men så ringde sonen på morgonen och ville ha ett spel och frågade om han och mamma hade sovit gott. Där svarade han att det visste han inte då X och den nya hade sovit tillsammans.
Jag blev lite konfunderad då det var första gången som sonen var i hennes nya hus (vilket ligger 10min från deras hem med bil), vilket jag tycke var lite märkligt. Personligen så hade jag nog sovit med min son om det var första gången man sov där och 4e gången som sonen träffade den nya. Enl mig också lite tidigt att sova över kan jag personligen tycka.
Vilket gjorde mig förbannad.

Dumt att fråga men gjorde det iaf om den nya hade varit hemma hos X och sonen, vilket det visade sig också att han hade varit.
Han hade då också sovit över i X säng, så efter 1a eller 3e gången så sover alltså hennes nya man i hennes säng efter att ha träffat min son 1 eller 3 gånger.

Då blev jag förbannad igen då vi hade kommit överens om att ta det varlig. Vi hade också kommit överrens om att prata med den andra när det blev ngt mer seriöst och som kunde påverka sonen, att en ny man sover hemma hos dem när A är hemma om NÅGOT påverkar våran son enl mig.

När jag tänker tillbaka på SMS:et hon skickade igår blir jag förbannad en tredje gång på typ tre minuter, då jag anser att det är så jävla fullt att skicka ett SMS där hon informerar att hon nu träffat en man som kan påverka våran son. DET JÄVLA SMSet borde hon skickat INNAN hon tog hem honom, nu blev det mer ett rättfärdigande att dom skulle sova där som jag av en händelse fick reda på från min son.

Jag skiter i om dom sover tillsammans men DET kan de göra när sonen inte är där dvs 50 jävla % av tiden, när sonen sedan är bekväm med att vi har blandat in nya i våra liv så kan de för alldel sova tillsammans för det är naturligt. Men det som hon gjort nu kallar INTE jag varligt…

Jag kanske har fel och är helt dum i huvudet, må så vara må så vara att jag kanske har en gammaldags syn på det också, MEN detta var INTE våran överenskommelse.

Kan inte säga att jag dippade, eller jo det gjorde jag, blev en konstig känsla av att återigen vara själv, bortvald, att det som sagts och lovats inte betydde något osv.
Pratade med den underbara kvinnan och insåg att mitt resonemang inte var helt fel och harmonin och balansen började återfinna sig, en viss irritation gentemot X fanns kvar där jag bestämt att vo behöver prata ut vilket jag även skrev till henne.

Men tack vara kvinnan som bestulit mig på mitt hjärta så kändes det mesta ganska bra, och jag var på bra humör.

Tanken var att jag skulle bada med några gemensamma vänner till mig och X, som jag mötte upp vid sjön. Berättade att jag var frustrerad och berättade om X:ets nya och sa väl att jag förmodade att de redan kände till honom. Visade sig att han redan hade introducerats för dem.
Något som gjorde att irritationen flammade upp igen, berättade att jag var mäta irriterad och rent ut sagt förbannad på X, kopplat till överenskommelsen och att jag tycke att det gick för fort fram gällande vår son.

Något de var helt oförståendes till, och tyckte att X var en klok person som förmodligen tänkt på allt av mina farhågor etc. Försökte ge min bild av saken på ett sakligt sett utifrån den överenskommelsen vi hade haft. Men insåg snabbt att det var som att tala med en vägg.

Kände hur frustration och att jag började bli förbannad och kände att jag behövde gå iväg igen. Pratade igen med den person som ger mig balans i livet, får nog ta och be om ursäkt till henne. Måste uppfattas som jävligt jobbig, men återigen kom skrattet åter, harmonin infann sig och jag insåg återigen vilken glädje denna person ger mig men även stöd. Hoppas att jag gör detsamma för henne.

Dagen fortsatte trevligt med bad, sol och skratt. Nu ikväll skulle vi äta lite mat tillsammans och naturligtvis visste de att jag hade träffat någon och att jag var intresserad av den här kvinna så sa som det var att ja, jag är otroligt kär i henne och att hon är en fantastisk person, att jag hoppas att det blir något mer. Men just nu är vi bara vänner även om jag önskar annat.

Då tog de upp igen med X och menade på att det var väl nästan samma sak?
Vilket jag ställde mig väldigt frågande till, vi är inte tillsammans, det är inget uttalat alltså finns det ingen relation. Jag blandar inte in och säger till sonen förrän jag vet att det finns en relation som känns seriöst. Jag skulle om så var fallet berättade det för X innan jag berättade det för sonen. Så att X visste vad det handlade om ifall han skulle reagera på något sätt. Något hon inte delgivit mig.

Helt plötsligt kändes det som om jag satt och försvarade mig och fokus låg på mig och inte X. Så kände mig förbannad, irriterad och frustrerad när jag lämnade. Kände mig helt missförstod och började fundera på igen om jag är dum i huvudet på riktigt.

Jävla helvete.
Som jag skrev till X:
X jag missunnar absolut inte din nya relation till P, utan tvärtom så är jag glad för din skull. Dock känner jag att vi behöver sätta oss ner och prata igenom, för DETTA var inte det vi kom överens om kopplat till att ta det varligt med våran son.

Vill ju inte ha henne, och skiter fullständigt i vad hon och hennes nya gör, rör mig inte i ryggen.
Jag vet att det finns en fullständigt bedårande och underbar kvinna som jag skulle vilja möta framtiden med.
Så handlar inte om det, det handlar om VÅR son, är det så jävla svårt att förstå?!?!

Ursäkta ett skapligt osammanhängande inlägg men sitter och skakar av frustration över ett naivt jävla X.

Skipper · 23 Juli 2018 22:51

Ett naivt x och kompisar som helst får behålla alla relationer intakta.

Då kommer gås och ankmentaliteten fram!

Nationalekonomi också.
Willingness to accept= Vad kompisarna tycker är ok. Rätt mycket!
Willingness to pay= Det du och jag, vi gör.
Betydligt mindre.

Har haft en sån polare med på båten.
Givande på sitt sätt.
De hade hälsade på x samma vecka han ringde mig…

Men nu har han min syrliga sida av det hela och eftersom jag inte är känd för att fabulera så tror, bryr mig inte egentligen, jag att han har en mer holistisk bild av situationen.

Tiden visar om dina badande gässvänner fick det eller inte?

Ruska av dig vattnet i vilket fall.

Sen håller jag med dig till 100% men det är en annan sak…

Martor · 23 Juli 2018 22:57

Tror det är bra att de även får höra min sida, skiter i vad de tycker i detta.
Tror att det låtit annorlunda om de var i min sits.
Men tycker väldigt bra om dem som vänner och faktiskt jag som introducerade dem för mitt X en gång i tiden. Vi tycker väldigt bra om varandra men vi har ibland lite olika synsätt, vilket blev talande nu.

Men förstärkte min redan tidigare irritation.

Restenavlivet · 24 Juli 2018 04:53

Som jag skrivit tidigare i sådana här trådar.
Ja, visst hade ni en överenskommelse och det hade varit bäst om den hållits. Men nu gjorde inte x det. Den svåra uppgifyen för dig är att acceptera det och acceptera det faktum att du inte längre kan styra henne.
Ditt jobb nu är att stötta din son på alla sätt. Att börja en strid med ditt x för att hon inte har hållit er överenskommelse hör inte dit.

Innova · 24 Juli 2018 05:21

Brottas med samma sak. Förstår inte heller riktigt i hur man kan skita i och bete sig respektlöst mot en person man har levt med under många år och har barn tillsammans med. Om dealen är att barn(en) är prio 1, så ska detta hållas.
Jag kanske också är konservativ i frågan, men jag ser verkligen inte på vilket sätt barnen gynnas av att det kommer in en ny person i deras liv i denna situation. Det är helt och hållet en självisk handling.

Vi upphör aldrig att förvånas av egocentreringen som finns, men samtidigt så har vi också lärt också att det genomgående inte fungerar med argument oavsett så hur bra de är. Dessa människor är inte mentalt på en plats där de är mottagliga. Det tar emot mig att säga, men det som verkar fungerar bäst, för att bibehålla relationen på en bra nivå är att låta exen sköta sitt, oavsett hur förbannad man blir själv. Har själv backat i en liknande situation, det blir bättre för barnen att vi inte tjafsar och det blir bättre för mig att inte lägga tid/energi på alla dumheter. Det är vuxna människor som får ta ansvar för sina handlingar, om det är en sämre relation till barnen, att inte hantera sin sorg eller att tappa relationen till vänner och familj, som är konsekvensen av deras val. Tråkigt för dem. Allt vi kan göra, om vi inte ska bli galna, är att fokusera på oss själva och vårt liv med barnen. Tiden är på vår sida.