Haha ja det får vi verkligen hoppas.
Att läsa berättelserna här inne på forumet ger ju iof inget större hopp till oss män där ute 
Det är bara för att ni är i omhuldad minoritet härinne, på gott och ont 
Den dagen majoriteten män tagit kontroll över sitt emotionella liv och sin verbala förmåga (och intresse för det) så kommer även vi kvinnor att få höra så många hårresande historier ur manligt perspektiv att möjligheten för oss att okritiskt betrakta oss som det täcka könet är körd 
1 gillning
Haha
Kan nog vara så, frågan är väl om det någonsin kommer hända…
Men med 24 000 skilsmässor 2015 om jag läste rätt, och med ett gäng mörkertal. Samboförhållanden mm så hade det varit intressant att se dessa saker.
Hårresande att föreställa sig hur många runtomkring som går omkring och själva bär på dessa känslor som man upplevt och upplever.
1 gillning
[quote=“Martor, post:325, topic:6546, full:true”]Kan nog vara så, frågan är väl om det någonsin kommer hända…
[/quote]
Tror du inte?!? 
Alltså könet har väl mer och mer börjat betraktas som en “social konstruktion” så nu när alla oavsett kön är uppfostrade av samma pedagoger med samma genusutbildning så borde det ju så småningom få genomslag… eller vad tror du?!? 
Ehm
Ja… kanske…
Jag är inte allt för hoppfull, lite bättre säkert men mmm.
Känns som att jag låter pessimistisk nu 
Varför kan jag inte sluta tänka på dig min fru?
Varför tittar jag på dina bilder på Facebook?
Varför ser jag hela tiden ditt ansikte på mina näthinnor?
Varför hör jag din mjuka röst i mitt huvud?
Varför?
Mitt hjärta värker efter dig…
Jag saknar dig min fru och vän…
Du fattas mig…
3 gillningar
Omg precis som min man och jag. Skulle kunna tro d var vi
Sitter ensam på kontoret, vissa stunder är det skönt. Tid för att arbete i lugn och ro, tid att reflektera över livets alla vändningar och turer. Utanför är det grått och mulet, kallt och ruggit. En känsla och nyans som man nu allt för väl känner igen och bär med sig.
Vad är det som gör att man älskar en person så ovillkorligt, trots att kärleken inte är besvarad. Samtidigt så kan man inte göra våld på sina känslor och bara stänga av. Har gjort det i så många år, inte tillåta sig att vara ledsen, visa sig stark för sig själv och omgivningen. Men någonstans tar även den del slut, för mig tog det stopp här, när allt rämnade.
Jag har alltid stått stadigt på jorden, med båda fötterna djupt planterade i marken. Känt mig säker på mig själv, vem jag är vad jag klarar och inte klarar.
Någonstans längsvägen har tvivlet slagit in, börjat lösa upp den jag var och är. En skugga av mitt jag står nu kvar vacklande för att hålla balansen. En känsla av osäkerhet och tvivel på mig själv, vad jag klarar, vad jag är värd, vad som väntar, hälsar på med jämna besök.
Vissa stunder känns det som att man återigen fylls med substans, man fylls med handlingskraft, visioner en förhoppning om ljusning. När det grå och mulna viker undan för ljuset som uppenbarar sig, jag försöker klamra mig fast vid dessa stunder. Men dessa är flyktiga och man kastas lätt tillbaka till den grå och kalla omfamningen.
Just nu saknar jag mening, saknar en klart riktningen. Famlar och söker det jag trodde att jag hade.
Det finns ljuskällor som jagar bort mörkret, min son är den starkaste lysande stjärnan och källan till ljus.
Men solen som gav mig liv och mening har släckts, och det gör fortfarande ont. Kylan är mer brännande än hettan.
Men någonstans brinner stjärnorna med starka klara ljus, om än spridda så är det nu mitt jobb och mitt mål att samla dessa ljuspunkter och skapa mig en tillvaro som åter badar i ljus. Sammankoppla dessa ljuskällor till ett.
Hur detta skall gå till, det får resan utvisa. I mörkret finns en starkt lysande stjärna, den ljuskällan är det första att ta sikte på, därefter får jag försöka höja blicken för att finna nästa stjärna att ta sikte på.
7 gillningar
Så fint skrivet.
Och så på pricken som jag känner också.
En varm kram till dig 
1 gillning
Sitter på flygplatsen, med min far och hans sambo, syster med familj, jag själv och sonen.
Väntar på att få stiga ombord på planet.
Sonen är spänd av förväntan och tycker att det skall bli härligt, sol och bad och god mat.
Jag sitter med en kaffe, tårblanka ögon, och hela mitt inre i uppror.
O ena sidan skall det bli skönt, samtidigt så saknar jag mitt hjärta. Den resa som vi längtat efter att få resa på, ladda batterier, få umgås med varandra och släppa vardagen.
Nu sitter man själv, värker i hela kroppen, med ett hjärta som blöder.
Jag har ju vetat om detta, att det förmodligen skulle kännas, att veta och uppleva är dock två vitt skilda saker.
Behöver klä på den välkända masken, upprätta fasaden.
Det var så lätt förr, men även det har ändrats och det är nu en kamp varje gång man skall ta på sig den.
Andas, släppa taget, leva… samla styrka för att göra den bästa resan för min son.
8 gillningar
Andas och njut av resan😘
V750
Tiden rusar förbi som en film som snabbspolas.
Resan är nu genomförd, en skön ledighet, framförallt var det härligt att se hur sonen stortrivdes. Leendet och glädjen som strålade från honom.
Härlig temperatur i luften och i havet, bad ett flertal gånger per dag.
Det som dämpade glädjen var naturligtvis att det bara var han och jag, även om resten av familjen var med saknades en stor pusselbit. Någon att dela dessa minnen med, någon som kunde glädjas samman med mig av att se sonen njuta. Men även naturligtvis skapa gemensamma minnen tillsammans, och vid ett senare tillfälle se tillbaka på dessa härliga minnen.
Vi bodde på ett familjehotell med enbart familjer… gjorde inte saken bättre och mer påtaglig att man var där som ensam förälder. Se alla “lyckliga” par som tittade, pratade och log mot varandra. Samtidigt så vet jag ju att under ytan så rör sig många tankar, funderingar och kanske inte alltid så lyckliga tankar som visas utåt.
Vissa kvällar när man satt ensam på balkongen, smuttade på en lava eller whisky så var det skönt att läsa detta forum prata med de fantastiska och underbara människorna som finns här.
I helgen gick flytten till min lägenhet. Så jäkla fantastiskt skönt det kändes att lämna huset med alla minnen härliga, underbara, sorgliga och panikslagna minnen som sitter i väggarna.
Fick bra hjälp av vänner som tog sig lång väga ifrån för att understödja i flytten.
Fortsatte sedan att packa upp allt och blev klar runt 0130 på natten. Flytten var i söndags och igår åkte huvuddelen av tavlor och annat som skulle upp på väggarna. Kvar är vissa inköp så som lamellgardiner mm.
Det är ju tusan vad allt skall kosta pengar 
Känns bra med flytten, frågan är väl om man bara har bytt plats på ensamheten, samtidigt så hoppas jag att ensamheten kommer kännas något enklare i ett nytt boende…
5 gillningar
jag bor kvar i “vår” lägenhet. tänkte fan inte flytta på mig eftersom hon gjorde slut.
men nu går jag här och har nästan allt utom henne… bor i hyres också så jag kan inte måla eller fixa nått.
fyller på pö om pö med nytt. går sakta men jag stressar inte. vill hellre köpa rätt än bara köpa hej vilt.
ensamheten är påtaglig även när barnen är här…
så det kanske hade varit lättare att flytta men fanimej om jag skulle fått stå och säga hej då och barnen ser att JAG flyttar. tids nog blir det ordning här eller så blir det en flytt längre fram.
2 gillningar
Hennes flyttlass gick 1 Nov, så bodde kvar 1 månad där. Skönt att ha lämnat nu dock.
En möjlighet att få läka och starta om. Sedan får vi se vart det bär mig.
En möjlighet till min egen ”borg”.
1 gillning
Har du en sån känsla Martor eller hoppas du få en sån känsla?
Jag frågar då mitt hemma inte har varit där jag lagt min hatt, men väl där min familj har varit.
Den bor nu strax på tre ställen, varav ett jag aldrig kommer att besöka.
Så hemma, kommer nog inte att finnas för mig?
Ett undantag är båten, den är, har åtminstone varit min flytande borg.
Men oxå familjens, inte bara mitt semesterhem.
Att segla själv har jag inbillat mig att jag skulle tycka om.
I sommar får jag testa den tanken.
Men den lägenheten jag kommer att köpa, det blir nog en lya.
Inte hemma och ingen borg.
2 gillningar
Känns så nu faktiskt, det är ett hem för mig och min son.
Att min andra hälft inte lever med mig smärtar något oerhört samtidigt så inser jag att hon har valt bort mig.
Jag kan inte inte övertala henne att älska mig, hur mycket jag än älskar henne.
Hela processen har gjort att jag känner mig vilsen men säkerligen även M.
Just nu behöver jag försöka fokusera på mig själv och återfinna mig själv, både för min egen och för sonens skull.
Min känsla är att jag aldrig hade kunnat påbörja det i vårat gamla hus. För mycket minnen som sitter i väggarna.
Lägenheten har en bra planlösning för mig och sonen, öppet och ljust.
Nu när allt kommit på plats så känner jag mig nöjd. Sonen såg glad ut.
Hur det än är vare sig jag och M kan hitta tillbaka eller inte eller om jag finner kärleken på annat håll. Så kommer det nog inte ske nu inte när jag är den skugga som jag är nu.
Om jag sätter mig in i Ms situation, varför skulle hon falla för mig i den statusen som jag är i nu?
Om hon har förlorat känslorna för mig så kommer hon ju inte falla för mig nu, absolut inte om jag hela tiden visar att jag är tillgänglig.
Varför skulle någon annan falla för mig i den statusen jag är i nu?
Så hur som haver så måste jag återfinna mig själv, för att kunna gå vidare från det som är just nu.
För min del är känslan att detta är vad jag behöver.
Försöker skapa min borg med sådant jag trivs i, trivs jag att vara där så kommer även min son att trivas.
Detta har ingenting med de ensamhetskänslor som jag upplever och känner, men skapar jag inte ett ombonat hem för mig och sonen så har jag en känsla av att det enbart kommer förstärks känslan av ensamhet.
2 gillningar
Ok, köper resonemanget bakom uttrycket rakt av.
Har inte kommit till de tankarna, kommer kanske aldrig, om att sjyssta till sig för att möta någon ny? X et blir det inte. Det är över och förbi, men är tungt ändå.
Jag sjunger Miss Li’s rader i om du lämnade mig nu
1 gillning
Huvudanledningen är väl egentligen för min egen del, men om det öppnar dörrar mot en ljusare framtid än vad som känns inombords så är det för mig eftersträvansvärt.
Och kan jag genom att återfinna mig själv bli en bra och närvarande far åt min älskade son så är jag glad.
1 gillning
Fyra månader har nu gått sedan orden uttalades och togs upp, ca 3,5månad sedan hon fattade ett beslut som satte min värld i gungning.
Världen, gungar inte lika mycket, men likt haven som aldrig är still så rör sig det inre konstant. Från det kaos som fyllde mig de första veckorna, likt en tsunami sköljde den över mig och krossade allt i sin väg. Till att nu krusa sig på ytan men dolt under ytan rör sig strömmarna och vattenmassorna konstant.
Känslan av panik och förtvivlan har lagt sig, och förbytts till saknad, sorg och ensamhet. Jag vet att jag många gånger skrivit om ensamheten, men det är känslan som börjar definiera mig känns det som. Att vara utanför ett sammanhang, att inte tillhöra något. Jag lever, men inte på det sätt jag vill utan snarare överlever. En dag går, en vecka går men känns inte som jag fyllt det med något meningsfullt. Naturligtvis har jag min son som jag älskar, men det är inte den känslan och saknaden jag talar om.
Möjligt att allt förstärks nu med stundande dagar som står för dörren. Har känt mig ganska stark de senaste veckorna men idag vaknande jag av en obeskrivlig saknad. En känsla som fortfarande sitter i och biter sig fast. Försöker skaka av mig den men den klöser mot mitt hjärta och har lyckats få grepp med dess klor.
Att ensam gå på stan, planera julklappar till sonen känns rent utsagt förjävligt…
En fasad med ett ihålligt inre. När man ser alla paren gemensamt le och planera kommande dag, fylls hålrummet med tårar.
En märklig känsla dagen innan julafton, en känsla av, varför jag? Vad har jag gjort för att inte förtjäna att få känna lyckokänslor?
Nu är det dags att klistra på leendet och umgås med sonen.
11 gillningar
Jag lider med dig min vän. Jag delar det hela med dig. Högtiderna är värst. Men du är en stark och driven person. Detta kommer rinna av dig och du kommer bli starkare för var dag. Men nu… ja nu får du vara ledsen om du vill det. På julen påminns man hela tiden av alla runtomkring av vad man inte har.
Kram min vän
5 gillningar