Tack @Lejonet för dina ord.
Ja det stämmer att sällan läs aldrig grät, var för mig en stor del av att visa styrka. Ironiskt nog så kommer man till insikt ju äldre man blir och tur är väl det.
Verkar som du säger att det fysiska triggar det emotionella, hos mig just nu. Man har brutit ner både de fysiska och mentala spärrarna när man mattar ut sig, vilket gör att alla känslor bara forsar fram
Sitter nu på tåget mot Stockholm, snett bakom mig sitter ett ungtpar hand i hand, en vacker syn men även det något som triggar. Ett tryck över bröstet, känslor av saknad och ensamhet. Det är detta som är så jobbigt, behövs inte mycket förän dessa känslor objudet knackar på.
Din text stämmer väldigt väl, och jag har absolut kommit en bit på vägen. Den är inte så rak som har hade velat utan väldigt krokig med många avstickar som går tillbaka en bit innan vägen svänger tillbaka till rätt riktning.
Fick precis ett sms från sonen att han längtade och att vi snart skulle ses.
Var en lyckokänsla samtidigt sorglig att vi skall behöva skicka dessa sms.
Pratade med honom igår, och började nästan gråta, när han sa att han saknade mig och jag sa att jag längta hela veckan efter honom. Hans svar var det är ju bara 7 dagar det går ju fort. Det är skönt att han kan se det så, jag är inte där ännu. 7 dagar kan kännas som att bestiga en marmorvägg utan greppfästen.
Den här veckan och helgen är det precis så det har känts, ett famlande att få fäste med en panik när man kommer till insikt att det inte finns något att hålla fast vid.
Nästa vecka kommer det kännas lättare igen, när min sol kommer tillbaka och lyser upp de mörka dagarna och nätterna.
Skall bli skönt att få ströva i stockholm idag, lite miljöombyte, ensamt ja förvisso men bryta mönstret.
Sitter på en parkbänk utanför sonens favoritmuseum (Vasamuseumet).
Kaffemuggen vid ni sida, blickar ut över vattnet mot ett grått Stockholm. I luften virvlar det snöflingor, på stråken strövar människor, ensamma i par. Unga som gamla. Man funderar om alla är så lyckliga som dom ser ut, undra hur många som känner sig ensamma som mig själv.
Varför r jag nere i en sådan mörk och känslosam period? Varför rinner tårarna konstant, det är befriande men jag vill inte vara konstant ledsen.
När man passerar skyltfönstren så undrar jag hela tiden vem den sorgsna människan som tittar tillbaka är.
Jag känner mig som en skugga av mig själv. Blåsten kyler kroppen men den matchar inte den kyla jag just nu känner inombords.
Jag hatar känslan av ensamhet, men den klamrar sig fast, biter sig fast och tränger in i alla skrymslen och vrår.
Jag kan omfamna ensamheten när det är på mina egna villkor när jag själv har valt den, men inte så här inte som nu.
För att din fru nyss (ja, väldigt nyss även efter 19 dagar) har flyttat, för att du själv snart ska flytta till ett helt annat ställe, för att du inte träffat din son på en hel vecka, för att du snart ska lämna ditt hem mer eller mindre ofrivilligt, för att Er kommande resa inte blev som du hoppats och utgått ifrån, för att det snart är jul och för att den blir så annorlunda på alla sätt och för att just i det här läget så leder det till att exakt alla på två och fyra ben ser så enormt überlyckliga och tillfreds ut… även om det garanterat inte är så för påfallande många, många fler än man någonsin kan ana.
För att du är en normal och alldeles vanlig mänsklig människa!
Ringde och koden till sonens mobil då den uppdaterades och då behövdes både säkerhetskod och pinkod.
Satt och smsade fram och tillbaka, sedan kom vi in på jul…
Tröttnade så ringde istället… fan så jävla dumt, så jävla dum i huvudet man kan vara ibland.
Så fort jag hörde rösten gick det som en stöt genom mig, jag kunde se henne framför mig när hon låg i hennes säng i hennes lägenhet i hennes rum.
Vi började småprata om jul och ledighet, nyår.
Sedan ställde jag ju min dumme fan frågan om allt var bra. Det var det ju naturligtvis, sedan frågade jag återigen dum som jag var om allt kändes bra med beslutet, och det gjorde det ju naturligtvis.
Självklart så frågade jag ju om hon trodde att hon kunde tänka sig att träffas i framtiden, naturligtvis så kände hon att det räckte de gånger vi lämnade/hämtade sonen hos varandra.
Varför stället man så dumma frågor?!?
Jag har blivit bortvald en gång, varför fråga igen för att bli bortvald ännu en gång!
Så obotligt korkat…
Och vad lämnade detta mig?!? Upprivna sår som gör så jävla ont! Varför lär man sig inte för?
Visste samtidigt som jag slog numret att jag var dum i huvudet som gjorde det…
Där rök den nattens sömn. Tror jag tog kvällens pris i världens största idiot…
Orkar fan inte nattvandra idag igen, har redan gått promenader hela dagen…
Kan ju heller inte ligga och stirra upp i taket på hotellrummet.
Jag är nästan två år före dig tror jag, så tro mig när jag säger att det är av misstagen man lär sig och på sikt också förstår hur man ska må bättre och skapa sitt egna liv. Detta är endast en oundviklig dipp ner i kolgruvan och ett steg närmare din egna framtid. Även om meningslösa samtal med den som lämnat, milslånga promenader, sömnlösa nätter och tusen tårar är ett helvete så kommer de att leda dig framåt
Tack, jo vet ju det. Så kommer dessa svaga ögonblick som man önskar man kunde ta tillbaka.
Vet bara inte hur jag skall kunna släppa henne och drömmen om att hitta tillbaka, även om jag samtidigt inte vet om jag vill hetta tillbaka.
Ambivalens i dess finaste ögonblick.
Jag behöver kunna släppa henne för att gå vidare, och finna mina drömmar och förhoppningar.
Ge det tid. Tror du har lite prestationskrav på dig själv mitt i allt ihop fast det inte gått lång tid alls. Var sak har sin tid. Just nu längtar du efter henne och det som varit, låt det vara så en stund. Jag har läst många av dina inlägg och du gör helt rätt saker för att läka och kunna gå vidare. Du märker troligen inte av läkningen och att du håller på med separationsprocessen, i alla fall gjorde inte jag det när jag var där du är nu. Men den pågår hela tiden om man kämpar som du, men den går förfärligt långsamt. En dag märker man verkligen att man mår bättre och att besöken till kolgruvan sker mer sällan och dagarna med tårar börjar ta slut och annat istället börjar stå i fokus i ens liv.
Tack @Stillstanding.
Ja finns säkert en del prestationskrav satt på mig själv. Har alltid satt höga krav och ambitioner på mig själv. Alltid en strävan att bli bättre att förstå att anpassa mig mot rådande omständigheter.
I mitt förra yrkesliv hade jag instrumenten, här känns det hela tiden som man saknar något.
En anledning att man vill att det skall gå fortare är väl just för att det gör så ont.
Har inte upplevt den här smärtan innan och helt ärligt skrämmer den mig.
Haha jag tycker om att vara förberedd och ha kontroll på saker… detta är väl så långt ifrån det man kan komma
Tankar som slår en som egentligen är irrelevanta, tänk om hon finner någon och inte jag? Tänk om jag alltid kommer att leva ensam.
Min mor gör det, inte självvalt, hon är otroligt stark men jag vill inte hamna där.
Vet att man inte skall tänka på sådant nu och precis som du skriver.
Var sak har sin tid, men otroligt lätt att tankarna och fokuset börjar vandra.
Jag brukar fungera som så att har jag varit med om en sak en gång så har jag enklare att släppa det och fokusera på uppgiften som ligger framför mig.
Tack för dina ord, man behöver ofta höra dessa saker för att det sakteligen skall sjunka in ordentligt.
En ny arbetsvecka lider nu mot sitt slut.
Förra veckan var en vecka fylld av sorg och tårar.
Den här veckan har känts lätt och harmonisk, den stora skillnaden mellan dessa två sinnesstadier kan nog tillräknas min son.
Så fort jag hämtade honom i måndags så började jag le, helt otroligt hur en människa kan påverka en. Påvisar väl egentligen även det man gått och går igenom gällande min fru, varför man blir ledsen och sorgsen.
Hon har haft och har ju samma påverkan på mig. För i form att skänka glädje då man möttes, pratade tillbringade tid med henne.
Nu i sorg då man inte får det.
Men denna vecka har jag fått tillbringa i ljuset från min son, ikväll blir det full fart då han har bjudit in kompisar till en gameing afton hos oss… Kycklingtaco är beordrat samt chips och läsk naturligtvis.
Fredag så otroligt skönt att slippa vara själv.
Samtidigt som glädjen att ha honom här så kryper en sorg in i hjärtat, en känsla av ensamhet. Jag undrar om den alltid kommer finnas där?
Varför kryper den känslan in trots att sonen full med liv är här?
Förmodligen för att jag saknar att få sätta mig i soffan, få krypa ner och hålla om den kvinna jag älskar, mysa i soffan under en filt samtidigt som man slöt tittar på tvn. Få laga en god middag, dela och avnjuta ett gott glas rött, med en vuxen kvinna.
Det är inte samma känsla att hälla upp ett glas, och sitta ensam. Få prata om veckan och planerna för helgen.
En konstigt känsla att vara lycklig men ändå olycklig. Glad i hjärtat samtidigt som man är sorgen. En ambivalent känsla.
hädanefter är man ensam om deras små kommentarer och frågor och mys. Ensam förälder är inte kul.
som jag misstänkte innan vi flyttade isär så är det många tårar från dom och grabben framför allt som saknar sin mamma jättemycket. Han trivs inte hos mig. Det är för stort och tomt, läskigt osv. Men i slutändan så handlar det om att han vill vara hos sin mamma. Det tär också…
Som pappa så är man inte lika populär som mamman.
Men jag kommer inte ge mig in i något slags krig om vem som är roligast att vara hos. jag har varken ambition eller ekonomi att handla leksaker osv heller.
Hur länge har sonen bott växelvis? Jag tänker att det tar ett tag innan alla växer i sina nya roller i denna nya situation. När ni var ett par hade ni säkert uppdelningar. Vanligt är att mammorna tar mer hand om känslorna hos barnen, något som papporna måste öva upp när de själva får axla det ansvaret. Jag tror att om du är lyhörd för din sons behov (det betyder inte att du ska låta honom bestämma eller få allt han önskar) så kommer det att bli bättre!
Min sambo och hans x hade lite av ett krig mot botten i att inte kräva något av barnen när de separerade. Faktum är att när vi började sätta lite krav på dem, plocka undan sin tallrik, hjälpa till hemma med “sina” sysslor så trivdes de faktiskt bättre! Kan vara värt att prova!
Problemet är inte hur jag skall ta hand om honom, vi har haft en bra fördelningen gällande sonen under vår relation.
Han har tytt sig till mamman och mig växelvis beroende på när ngn har varit borta mycket etc.
Vi har haft en ganska fungerande syn på sonens uppfostran även om det naturligtvis divirigerar inom vissa områden.
Vi är ganska lika både till sätt och utseende och många ser nog honom som pappas pojk
Mitt uttryck är nog mer kopplat till att även om jag känner mig harmonisk inombords när jag är tillsammans med min solstråle, så upplever jag en saknad inombords.
En saknad mer kopplat till att känna sig ensam som vuxen.
En saknad att få umgås med en vuxen, sitta i soffan, äta, prata etc. något som ett barn tilldel kan fylla, men inte fullt ut.
Nu handlar det om saknaden av hans mor som jag älskar, på sikt kanske det övergår till saknaden till en kvinna som delar mitt liv. Med samma värderingar av livet och framtiden.
Precis, så bra konstaterat. Det är verkligen en viktig sak för många män att börja öva på. Det funkar dåligt att vara emotionellt distanserad som singelförälder. Kan pappor tillägna sig den förmågan och samtidigt behålla det som ofta ligger närmare till hands för pappor så kan det inte bli annat än bra
Så kan det nog vara för många män.
Har alltid funnits ett mansideal om att inte visa känslor, något som jag tilldel har anammat. Dock aldrig gentemot mitt barn. Han betyder mest i hela världen och har alltid fåt höra det och känna det genom den mängd kramar han får stå ut med. Som tur är så tycker även han om att kramas.
Tror dock att många män här inne som har blivit lämnade har under processen kommit ganska långt i sin självkännedom gällande känslor.
Förmodligen även en hög förståelse för vad barnen genomgår och kan även sätta sig in i de känslostormar som finns.
Tycker att det är ett jättebra konstaterande tyvärr så tror jag att de som verkligen behöver höra den är alla de män som lämnat kvinnor som ni, och era barn.
Förmodligen så har du alldeles rätt i det, och den sortens män vistas antagligen inte här. Men även vi kvinnor kan dra vårt strå till stacken genom att helt enkelt låta männen ta sin självklara halva av allt när det gäller sina egna biologiska barn.
Om man inte skaffat barn med en komplett idiot så kan normalfungerande pappor klara att ta ansvar för sina barn på 50%. Under förutsättning att vi som kvinnor kliver åt sidan och genom det “tvingar” fram det ansvarstagandet hos männen där det inte kommer av sig självt och dessutom låter pappaveckorna vara som de är och inte försöker styra upp dem efter eget huvud.
Absolut
Visst är det så, en form av curling som måste sluta på vuxen nivå.
Svåra är nog kan jag tänka mig om man som kvinna känner att mannen men även det motsatta inte tar det ansvar som de bör. Vi har ju läst ett antal livsöden där motsattes är bekräftad.
Då hamnar vi tillbaka på området tillit till en partner som lämnat, i vissa fall kört eller kör med fulspel.
Tror att här någonstans ligger svårigheten gällande att kunna släppa kontrollen så att den andra får överta det ansvar som rätteligen bör vara ett 50/50 ansvar.
Mjoo, det kan säkert vara lysande exempel på den sortens dysfunktionella individer som helt enkelt inte klarar att axla föräldraskapet. Synd bara att just dessa blev föräldrar då, och inte sällan till ett flertal barn dessutom.
I sådana fall så finns ju knappast något val, den förälder som fungerar som hel människa måste då axla ansvaret. Men nog måste väl ändå sådana halv-män vara undantagen som bekräftar regeln… eller
️
