Ja vad säger man, ytterligare en dag närmare.
Var svårt att somna i natt, grät mig till sömns vid 0230, vaknade lika sorgsen i morse, lade mig jämte min fru i gästsängen… jag vet korkat.
Har bestämt mig att det blir på tisdagmorgonen som jag flyr till Östergötland, tänker att det är bra för sonen om jag är hemma ytterligare en natt.
Två nätter kvar med min älskade fru innan hon flyttar.
Morgonen hade kunnat börja bättre blev en del käbbel på morgonen, slutade i att vi pratade om dåtid, nutid och framtid. Sa egentligen inte mycket men var skönt att få prata. Naturligtvis var jag dum och tog upp ringarna och hur man skulle förhålla sig till dem. Frågade om hon skulle ta av sig dem fr.o.m tisdag, visste väl svaret redan. Men av någon anledning ställer man dem för att plågas ytterligare.
Som jag trodde så ansåg hon att det är väl det mest rimliga då vi endå har skrivit på pappren om skilsmässa.
Trots att man visste svaret så började återigen tårarna rinna. Under samtalet satt vi båda och grät, var samtidigt en befrielse.
Nu har M åkt till stallet och A till en kompis, återigen sitter man ensam både fysiskt och mentalt. Har tagit av mig mina ringar för att vänja mig vid känslan, men det gör ont varje gång man stryker med tummen över insidan på ringfingret som jag gjort så många gånger. Eller när man stryker ringfingret över läpparna för att ge ringarna en lätt puss.
Får nu bli en kaffe och börja sortera verktygen som är bland det sista vi skall dela upp mellan oss.
Nu har vi börjat med delning av vårat hem…
Han trodde nog att jag skulle välja bort alla “hans” grejor… varför det? Jag har inte valt att ta ut skilsmässa, det har han😡
Trodde jag hade lämnat botten på gruvan och att ny botten nivå var några snäpp högre upp…
Jag hade fel, så otroligt fel.
Igår kväll och natt var som att vara tillbaka när allt började.
Fick stoppa om henne i soffan, ett bestyr jag tycker om att göra på kvällarna, se till att att hon ligger bekvämt i soffan medan jag tittar på tv. Det är något tröstande med att få bry sig om något se till att en annan individ mår bra.
dum som jag var bad jag henne om hon inte kunde sova i samma säng som mig och vår son, dumt jag vet. Svaret var lite oväntat kanske, men handlingen väntad (lade sig i gästrummet).
Jag vet att det är dumt och korkat av mig, men just nu när sista natten nalkas de sista få timmarna som jag får vara i hennes sällskap går jag emot allt som jag vet och bestämt mig för.
Jag vill hålla henne, känna hennes värme mot mig få leva i en illusion de sista timmarna.
Jag ser alla packade kartonger, tomma skåp, vissa tomma väggar, hennes badrum på nedre plan gapar tomt med avsaknad av hennes smink prylar, tvål mm.
Grät mig till sömns vid 0230 i natt, väckte tydligen min älskade son att jag ropade efter M och grät i sömnen. Jag vill inte att han skall se mig sådan här igen men jag kan inte hjälpa det.
Det gör så ont, jag vill bara ställa mig upp och skrika ut min sorg och vanmakt…
Just nu går jag itu, vågar inte tänka på morgondagen.
Jag vet samtidigt att detta är vad vi behöver och att man aldrig vet vad framtiden bär med sig…
Men nu spelar det ingen roll, för nu är nu och det gör fruktansvärt ont, känslan av värdelöshet och sorg är överväldigande.
@Martor
Åh vad jag lider med dig…
Förstår att du reser iväg idag,eller?
Jag kan bara skicka många styrkekramar önskar jag kunde göra mer… ta hand om dig nu.
Tack
Åker imorgon efter att ha lämnat sonen vid fritids. Kände att jag dels ville vara hemma en natt till för sonens skull och dels (jag vet att det är fel) får vara ytterligare några timmar med mitt hjärtas dam.
Hur dumt och korkat den än må vara så är hon och har varit min bästa vän och livskamrat, hon skänker mig fortfarande ett lugn när jag får vara nära henne trots situationen vi lever i.
En illusion jag vet, men fortfarande något som man klamrar sig fast vid.
Hur hemskt det än är just nu så tror jag ändå att det du gör-vågar möta dina känslor, vågar visa hur ledsen du är, gjort allt du kan för att stoppa detta-är grunden för att sedan kunna gå vidare.
@Martor
Jag förstår hur du tänker… jag vill också vara nära min man fast han inte vill vara med mig längre.
I 18 år var han min bästa vän och stora kärlek… svårt att vänja sig vid den hemska verkligheten.
Ja, en oerhört tung och jobbig känsla @Mascot06. Samtidigt en befriande känsla att man kan älska någon så förbehållslöst, jag hoppas att jag får dela dem med henne igen och om det verkligen inte är menat med oss.
Då hoppas jag en dag att jag får känslor för någon som vill dela mitt liv och som man kan känna en villkorslös kärlek till.
Men idag och nu så finns mina känslor hos den kvinna som stal dem för 19 år sedan.
@kattis Jag håller med, har som jag tidigare i mina inlägg skrivit att jag alltid tidigare har stängt in mina känslor för att “bära världen” på mina axlar, har insett genom den här situationen styrkan i att få vara ledsen och visa sorg. Vilka helande krafter som faktiskt sitter i tårarna.
Jag har alltid undrat hur någon man levt och bildat familj med under många år klarar av att göra det din fru är på väg att göra och det mitt ex gjorde för några månader sedan. Hur är man funtad om man väljer att gå och krossa en annan människa och sina barn utan att försöka till sitt yttersta innan man lämnar? Vad är det för hemsk människa dom ser en som? Hur kan man bara lämna den familj man varit med och byggt upp när den andra partnern fortfarande älskar och vill göra allt som står i sin makt för att få det bra. Jag kommer aldrig förstå hur det kan vara värt att skada sin egen familj så.
Den här veckan är det du Martor som ska avrättas. Jag tänker på dej och lider med dej. Det du nu tvingas gå igenom är för jävligt. Jag önskar jag kunde ge dej några verktyg för att genomlida flytten, men jag har inga. Inga mer än att du kommer att klara det, för du har inget annat alternativ. Andas och håll ut…
Fan fan fan fan!
Legat i fosterställning och gråtit i soffan medan M packar ner sina garderober med underkläder, kläder, jackor mm.
Fixade inte att höra upprättandet av nya flyttkartonger mer, tejp som rivs av och penna som skriver på tejpen för att visa vart kartongerna skall ställas.
Rusade ut för att komma bort från ljudet, från känslan från allt.
Jag dör inombords, jag vet fan inte hur man skall klara sista delen av kvällen och natten. Vakna imorgonbitti och säga hej då i dörren när hon går till jobbet.
Sista gången jag ser henne i huset, sista gången jag får säga hej då innan jobbet.
Jag fixar fan inte det här!
Jag känner mig som ett barn övergivet och vilset.
Vi sov i samma säng i natt, första natten som jag somnade in riktigt fort. Få ligga skeden är nog bland det mest fantastiska som finns. Att det nu var med min fru som inte längre älskar mig gjorde ingenting, jag fick ligga jämte den kvinna jag älskar.
Vaknade upp med en känsla av sorg i hjärtat, en känsla som har varit min hyresgäst de senaste månaderna.
Min son vaknade upp jämte mig och gick ner på nedre våningen, jag kunde höra M göra sig iordning för jobbet.
Jag gick ner för att säga hejdå, det var de tyngsta stegen som jag tagit i mitt liv. Hon var otroligt vacker och hjärtat drog ihop sig i bröstet vid åsynen av henne.
När vi sedan skulle säga hejdå och krama om varandra, så misslyckades jag totalt.
Jag bröt ihop och grät som ett barn i hennes famn, inte det värdigaste avslutet men det gick inte att hålla emot.
Jag grät, tårarna rann och jag skakade i hela kroppen. Jag tror jag sa att jag älskade henne och inte ville detta, minns faktiskt inte riktigt.
Nu sitter jag i soffan, sonen äter frukost för att snart åka till fritids med honom. Jag känner mig helt slut på energi, helt tom inombords. Åker snart till Östergötland i några dagar, slippa se flytten. Fly från allt. Lär väl sitta själv på ett fik i Norrköping och stirra ut på folkhavet som glider förbi, stirra med oseende ögon försjunken i tankar och återuppleva de senaste två månaderna. Ensamhetens tankar börjar nu på riktigt omsluta mig, förhoppningsvis kan nu läkeprocessen påbörjas på riktigt.
@Martor
Mina tårar trillar ned för kinderna när jag läser dina ord.
Orkar inte tänka på den dagen när jag står där och säger hej då till min stora kärlek.
Många styrkekramar till dig…
Vi finns här för dig
Skickar kärlek och tänker på dig.
Skriv ett inlägg under ”Träffar” och se om det finns någon som vill/kan fika med dig i Norrköping så har du någon som vet (nära nog iaf) hur du har det just nu att prata med en stund.
